ÄR URARVAGÖRELSE EFTER AVLIDEN KONKURSGÄLDENÄR STÄDSE ÖVERFLÖDIG?
I en uppsats i denna tidskrift för fjoråret, »Äro stärbhusdelägare skyldiga att göra sig urarva, ehuru den dödes bo redan vid dödsfallet var försatt i konkurs?» (Sv. J. T. 1916 s. 225), förfäktar hovrättsrådet APPELBERG den tolkning av stadgandet i urarvagörelseförordningen § 5, att även sådan konkurs, som tillkommit på grund av ansökning under gäldenärens livstid och i vilken den offentliga stämningen utfärdats före dödsfallet, skulle vara tillräcklig att befria stärbhusdelägarna från det personliga ansvaret för den dödes gäld. Den fråga, som jag satt till rubrik här ovan, vill bemälde författare alltså besvara jakande.
Förf. medger emellertid själv, att han icke har vår juridiska doktrin på sin sida. Professorerna NORDLING och WINROTHha i sina av förf. åberopade arbeten uttalat sig för en motsatt åsikt: är konkursstämningen utfärdad före dödsfallet, så måste urarvagörelse äga rum, därest stärbhusdelägarna vilja undgå gäldansvaret. WINROTH har också i sin Handbok i svensk civilrätt (II s. 174—175) vidhållit denna åsikt. Och justitierådet WESTRING har i sin efter borgmästaren WESER utgivna edition av Konkurslagen jämte dithörande författningar, genom en i densamma vidtagen ändring,1 givit ytterligare stöd åt NORDLINGS och WINROTHS åsikt.
Denna — som det tyckes, hittills allmänt omfattade — åsikt har obestridligen lagens ord för sig. Urarvagörelseförordningen säger, att om den offentliga stämningen »blivit utfärdad efter
dödsfallet, men innan tid till urarvagörelse ute är; vare det så ansett, som hade urarvagörelse skett» o. s. v. Det måste medges, att lagens ord passa bra mycket bättre ihop med den förut gängse tolkningen än med APPELBERGS.
Men låtom oss se till realiteterna. Vad innebär APPELBERGS tolkning? En person, vars egendom sedan någon tid tillbaka är avträdd till konkurs, dör och hans arvingar göra sig ej urvarva. Vem skall nu betala sådana hans efter konkursensinträdande uppkomna skulder som, exempelvis, »den kostnad, som å egendomens uppteckning skäligen gjord är, läkarelön, läkedom och föda under den dödas sista sjukdom, deras arvode, som honom däri skött hava, så ock betjänters och tjänstehjons lön för sista året» — andra, oprioriterade, skulder att förtiga? Egendom, som nu ifrågavarande borgenärer med visst fog kunna hoppas på, behöver visst inte saknas. Det kan finnas kvar av de nödiga gång- och sängkläder, nödiga arbetsredskap eller andra nödiga lösören, som gäldenären ägt från konkursboet utbekomma och behålla; vidare kan gäldenären ha fått något över på den honom tillagda delen av hans under konkursen upplupna lön eller influtna arbetsförtjänst; någon egendom kan ha skänkts honom med förbehåll att den ej finge under hans livstid överlåtas (jfr konkurslagen §§ 30, 31, 35). Men de borgenärer, vilkas fordringar äro av nyssberörda art och tillkommit under konkursen, lära ej kunna komma åt nämnda egendom, som den avlidne innehaft undantagen från konkursboet och nu vid sin död efterlämnar. Ty den egendomen lär efter gäldenärens död skola överlämnas till konkursborgenärerna ; och i dessas krets torde de nya borgenärerna få svårt att bli upptagna, när de ej innehaft sina fordringar innan konkursansökningen blev dem kunnig. Endast i ett eventuellt överskott efter konkursens avslutande skulle de ha utsikt till gottgörelse. Kommer av någon anledning egendomen i fråga icke att lämnas till konkursborgenärerna, så finge ändock de nya borgenärerna se långt efter sin betalning. Arvingarna skulle ju vara fria från ansvar, och man kan väl ej konstruera någon skyldighet för dem att tillhandahålla sistnämnda borgenärer den omtalade egendomen för att de skulle därur göra sig betalda.
Här skulle alltså föreligga det påtagligt obilliga förhållandet, att borgenärer, som haft rättsgiltiga fordringsanspråk mot den
avlidne, ehuru de ej ägt bevaka desamma i hans konkurs, med hans död bli uteslutna från — praktiskt taget — varje utsikt till betalning, oaktat egendom finnes, med vilken gäldenären, därest han ännu levat, varit betalningsskyldig. Det är knappast att upptaga som ett undantag, att om den avlidne konkursgäldenären varit en gift kvinna, som ej varit boskild (eller hemskild) från sin man, skulle denne, även enligt den APPELBERG ska tolkningen, vara pliktig att betala sådan den avlidna hustruns gäld, för vilken också mannens enskilda egendom svarat. Gälden var ju i detta fall också hans egen.
Den angivna obilligheten undgås med den äldre, av APPELBERG bestridda tolkningen. Den avlidnes borgenärer, som icke ha någon rätt i den pågående konkursen, äga hålla sig till stärbhusdelägarna. Vilja dessa undgå ansvaret, så ha de att avträda till konkurs — vad? Naturligtvis icke den egendom, som borgenärerna i den pågående konkursen redan fått. Men att på grund härav med WINROTH finna avträdandet »blottadt på allt innehåll och därför .... en påfallande oegentlighet», är att gå för långt. Det kan ju, som ovan (s. 111) nämnts, mycket väl finnas egendom, som tillhört den avlidne och ej varit indragen i konkursen. Också har ju, som APPELBERG påpekat, bouppteckning ansetts böra upprättas efter avliden konkursgäldenär. Nämnda egendom skall nu av stärbhusdelägarna avträdas till en särskild, av den redan pågående konkursen oberoende konkurs, i vilken den avlidnes nyare borgenärer äga bevaka sina fordringar,
Nu skall villigt medges, att tillgångarna i denna särskilda konkurs i regel torde bli ganska obetydliga. Lagstadgandet har kommit att få en annan innebörd än från början varit avsett. Den före 1862 gällande konkursrätten lät gäldenärens förvärv under konkursens fortgång icke inflyta i konkursboet.1859 års konkurslagsförslag bröt med denna grundsats och tog med bland konkursboets tillgångar gäldenärens benefika förvärv, däremot ej »hvad gäldenären genom arbete eller slöjder förvärfvat» (s. 75). Först riksdagens lagutskott tillade arbetsförtjänsten i den omfattning, andra punkten av 35 § konkurslagen numera stadgar. Genom denna ändring fick regeln i andra stycket av 5 § urarvagörelseförordningen rätt olika betydelse mot vad den skulle haft, om — såsom 1859 års förslag avsåg — den vid gäldenärens död pågående kon-
kursen lämnat honom i okvald besittning av hela hans efter konkursens inträdande vunna arbetsförtjänst. Denna kunde med allt skäl betraktas som en tillgång av nog stor betydelse att motivera åläggandet för stärbhusdelägarna att avträda densamma till borgenärernas förnöjande — eller stå i ansvar för skulderna.
Som förhållandet nu är, blir däremot anordningen med den särskilda urarvakonkursen, materiellt sett, icke obetingat tillfredsställande. Även formellt synes det ju mindre tilltalande med två jämlöpande konkurser. I och för sig innebär detta visserligen ingen orimlighet; redan vid Högsta domstolens granskning av förslaget till konkurslag år 1861 påpekades möjligheten därav.1 I varje fall lära dessa förhållanden icke utesluta, att regeln i urarvagörelseförordningen alltjämt måste tilllämpas på samma sätt, som från början uppenbarligen varit lagstiftarens mening och ordalagen tydligt angiva.
Särskilt stötande blir dock denna tillämpning, när med stöd av densamma de den avlidnes borgenärer, som ha betalningsrätt i den pågående konkursen, därutöver göra gällande ansvarför stärbhusdelägarna på grund av underlåten urarvagörelse. Deras urarvagörelse skulle ju ha tjänat de andra borgenärernas intresse. Med hänsyn därtill synes Svea hovrätts dom d. 10 mars 19162 få erkännas vara en seger för billigheten, om jag än för egen del måste anse den ledamot, som stannade i minoritet, ensam ha följt den gamla regeln att in primis illudobservare, ne aliter iudicet, quam legibus aut constitutionibus aut moribus proditum est.
C. G. Björling.