RÄTTSFALL. 35stad nr 112. Sist berörda avsöndring blev genom resolution av K. B. i Stockholms län d. 30 juni 1914 fastställd.
    D. 31 mars 1915 förrättades skifte i boet efter C. Engström, och tillskiftades därvid Mathilda Engström lägenheten Väsbyvillastad nr 15 med undantag av lägenheten Väsby villastadnr 112 samt C. R. Engström sistnämnda lägenhet.
    C. R. Engström sökte därefter vid Stockholms läns västradomsagas H.R. lagfart på grund av arvskiftet å Väsby villastadnr 112.
    Genom beslut d. 20 juli 1915 utlät sig H.R:n: Enär icke visats, att lägenheten Väsby Villastad nr 112 ingått såsom skiftesbar tillgång i boet efter C. Engström, utan fast hellre av K. B:s i ärendet åberopade resolution framginge, att nämnda lägenhet av C. R. Engström och Mathilda Engström genom köpehandling d. 10 juni 1914 för alltid upplåtits till A. Åström, kunde lagfartsansökningen icke för närvarande bifallas, utanförklarades densamma vilande i avbidan på anmärkta hindrets undanröjande.
    Sedan ansökningen blivit d. 30 dec. 1915 av C. R. Engström fullföljd, yttrade H.R:n (ordf. e. o. notarien Löwenhielm) genom beslut samma dag, att enär den omständigheten, att ifrågavarande lägenhet Väsby villastad nr 112 enligt överenskommelse mellan delägarna i stärbhuset efter C. Engström tillskiftats C. R. Engström, icke gent emot vad tidigare i ärendet upplysts angående samma lägenhets försäljning kunde föranleda bifall till förevarande lagfartsansökning, förklarades ansökningen fortfarande vilande.

    C. R. Engström besvärade sig hos Svea HovR. samt anförde, att avhandlingen d. 10 juni 1914 upprättats endast för avsöndringens beviljande och att den sedermera annullerats. Det vore uppenbart, att H.R:n icke hade att pröva, huruvida annat fång förelåge än det, varå lagfart söktes, när åtkomsten för förre ägaren visats.
    H.R:ns ordf. anförde i infordrat utlåtande bl. a.: Något hinder torde icke hava förefunnits för C. R. Engström och Mathilda Engström att på grund av bouppteckningen efter C. Engström gemensamt erhålla lagfart å lägenheten Väsby villastad nr 15 samt därifrån avsöndra områden, varå köpare sedermera kunnat meddelas lagfart. Men att förvärvare av fastighet skulle, innan lagfart sökts å deras fång, genom skenöverlåtelse kunna erhålla stadfästelse å från fastigheten gjorda avsöndringar samt därefter erhålla lagfart åfastigheten, uppdelad i särskilda delar, torde icke vara överensstämmande med lagen d. 27 juni 1896 om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring. Klaganden hade uppgivit, att köpehandlingen d. 10 juni 1914 annullerats, men detta påstående vore obestyrkt. Därest förevar ande lagfartsansökan beviljats, hade visserligen Åström såsom ägare av lägenheten Väsby villastad nr 112 i allt

36 RÄTTSFALL.fall ägt möjlighet instämma C. R. Engström med påstående om bättre rätt till lägenheten, men H.R:n hade dock ansett, att den sökta lagfarten icke borde beviljas, då av handlingarna i ärendet tydligen framgått, att C. R. Engström och Mathilda Engström till Åström upplåtit samma lägenhet, varå lagfart i ärendet sökts. Då det icke styrkts, att berörda köpehandling annullerats, vore möjligheten av ett föreläggande för Åström att söka lagfart å fånget ingalunda utesluten. Därest ifrågavarande lagfartsansökan beviljats, hade alltså statsverket undanhållits lagfartsstämpel å ett fång. Att genom upprättandet av ett skenköp försäkra sig om viss åtgärd av myndighet — i förevarande fall godkännande av avsöndring — samt sedermera genom köpets annullerande hos annan myndighet undandraga sig viss å köpehandlingen belöpande stämpelavgift torde ickevara förenligt med lagens mening.
    HovR:n (hrr von Heijne, Appelberg, Aschan och Leijon) utlätsig i utslag d. 14 juni 1916: Enär den omständigheten, att stärbhusdelägarna enligt köpehandling d. 10 juni 1914 till Åström försålt lägenheten Väsby villastad nr 112, icke i ochför sig utgjorde hinder för bifall till förevarande ansökning,
    bleve med undanröjande av överklagade beslutet ärendet visatåter till H.R:n, som hade att detsamma på anmälan företagaoch därmed vidare lagligen förfara.

3.

Fråga huruvida genom vissa vid försäljning av tomter gjorda förbehåll angående tomternas bebyggande uppkommit rätt av beskaffenhet att kunna intecknas såsom servitut.

Jfr N. J. A. 1895: 434, 1903: 249 och 1912: 237 samt Lagberedningensförslag till jordabalk I s. 276—277.

    Enligt köpekontrakt d. 29 april 1916 försålde Kungl. vattenfallsstyrelsen (här nedan kallad styrelsen) å kronans vägnar till Aktiebolaget Trollhättans Elektriska Masugn de inom statens industriområde vid Trollhättan belägna lägenheterna Tomt nr 2och Tomt nr 3, avsöndrade från 59/100 mantal Stallbacka litt. Ainom Trollhättans stadsområde.
    Kontraktets 5 § hade följande lydelse:
    »De försålda tomterna få icke utan styrelsens skriftliga medgivande användas till annat ändamål än för uppförande av fabriksbyggnader för sådan tillverkning, som omförmäles i § 4a) av ett mellan kontrahenterna d. 16 okt. 1913 ingånget avtalrörande leverans av elektrisk energi från Trollhätte kraftverk,samt för bedrivande av dylik tillverkning.
    Tomterna få ej bebyggas på sådant sätt, att hinder för utnyttjande av bredvidliggande tomter eller större fara, än som är oundgängligt, vid eldsolycka uppstår, och skall förty plan för

RÄTTSFALL. 37bebyggandet, innan arbetet får påbörjas, ingivas till styrelsen, som äger att ur nämnda synpunkt granska planen för bebyggandet. Dylik granskning medför dock ingen ansvarighet förstyrelsen. Vid tomternas bebyggande har bolaget dessutom attställa sig till efterrättelse de för Trollhättans stad nu eller framdeles gällande bestämmelser.»
    Sedan bolaget erhållit lagfart å lägenheterna, sökte styrelsen vid Flundre, Väne och Bjärke H.R. inteckning i desamma till säkerhet för de »åt ägaren av 59/100 mantal Stallbacka litt. A i5 § andra stycket av kontraktet upplåtna servitutsförmåner».
    H.R:n (ordf. e. o. notarien Thorburn) yttrade i beslut d. 2juni 1916: Enär de inskränkningar i rätten att förfoga över ifrågavarande lägenheter, som omförmäldes i 5 § andra stycketav i ärendet åberopade köpekontrakt, icke kunde anses innefatta sådant besvär eller last till förmån för annan fastighet, som omförmäldes i §§ 1 och 2 av lagen d. 14 juni 1907 om servitut, bleve ansökningen av H.R:n avslagen.

    Styrelsen anförde besvär.
    Göta HovR. (hrr Leijonmarck, Lejman, Grönhagen, Herrlin ochSandström) fann, enligt utslag d. 30 okt. 1916, beträffande deni 5 § andra stycket av köpekontraktet intagna bestämmelsen, att bolaget hade att vid tomternas bebyggande ställa sig till efterrättelse de för Trollhättans stad nu eller framdeles gällande bestämmelser, ej skäl göra ändring i H.R:ns beslut,
    men enär genom vad för övrigt i sagda stycke föreskrivits angående tomternas bebyggande å dessa till förmån för annan fastighet lagts besvär eller last av beskaffenhet, att inteckning till säkerhet för beståndet därav finge i tomterna meddelas,
    prövade HovR:n lagligt undanröja H.R:ns beslut i denna del, var jämte HovR:n förklarade, att det ålåge styrelsen vid påföljd, som i 65 § inteckningsförordningen stadgades, att för fullföljd av ärendet hos H.R:n förete HovR:ns utslag sist vid det ting, som infölle näst efter tre månader från det HovR:ns utslagvunnit laga kraft.

4.

Dödning av inteckning har ansetts kunna äga rum, utan hinder därav att samtycke till åtgärden ej lämnats av den, som dessförinnan förvärvat den intecknade fastigheten genom överlåtelse men ej sökt lagfart å fånget.

Jfr N. J. A. II 1912 s. 209 o. 235 samt N. T. 1871 s. 365.

    Vid R.R:ns i Göteborg sammanträde d. 17 april 1916 anhöll H. Stern — med företeende av en utav Ingegerd Nilsson d. 30 juni 1911 till innehavaren utgiven skuldsedel å 5,000 kr. med

38 RÄTTSFALL.6 % årlig ränta, till säkerhet varför R.R:n d. 10 juli 1911 beviljat inteckning i tomt med hus under Litt. T. å Getebergsängen i Göteborgs femtonde rote — att berörda inteckning måtte dödas för ett belopp av 1,000 kr. med därå belöpande ränta.
    I sådant avseende ingav Stern dels ett av Ingegerd Nilssond. 23 mars 1916 utgivet, behörigen bevittnat medgivande till den sökta dödningsåtgärden och dels ett av t. f. magistratssekreteraren E. Frick d. 17 april 1916 utfärdat bevis av innehåll, att R.R:n d. 6 febr. 1911 beviljat boskilda hustrun Ingegerd Nilsson lagfart å förenämnda tomt med hus, samt att lagfart därefter icke sökts å samma fastighet.
    Det antecknades emellertid av R.R:n, att skuldsedeln var försedd med påskrift av Byggnadsföreningen Viljan utan personlig ansvarighet, att föreningen såsom numera ägare av intecknade fastigheten iklädde sig betalningsskyldigheten förskuldsedeln.
    På fråga uppgav Stern, att ovannämnda byggnadsföreningnumera vore ägare till intecknade fastigheten.
    R.R:n (hrr Sundstedt, Molin och Segerrot) yttrade i beslut d.1 maj 1916: Ehuru boskilda hustrun Ingegerd Nilsson, som senast erhållit lagfart å i frågavarande fastighet, lämnat bifall till den sökta dödningsåtgärden,
    likväl och som Nilsson, enligt vad upplyst blivit, numera överlåtit fastigheten till Byggnadsföreningen Viljan utan personlig ansvarighet,
    men föreningen icke, såvitt visat blivit, samtyckt till åtgärden,
    funne R.R:n ansökningen icke kunna bifallas.

    Emot beslutet fullföljde Stern talan genom besvär samt anförde: Stern hade därigenom, att han till den sökta dödningsåtgärden företett medgivande av Ingegerd Nilsson, vilken senast erhållit lagfart å ifrågavarande fastighet, uppfyllt det i 22 § inteckningslörordningen uppställda villkor. Med fastighetsägare i förordningens mening torde nämligen icke kunna menas annan än den, som senast undfått lagfart å fastigheten. Skulle icke så vara händelsen, kunde aldrig av domstolen med säkerhet konstateras, vem som vore ägare av fastigheten, då icke något hindrade, att ytterligare överlåtelser av fastigheten skett, vilka varit domstolen obekanta. Det vore en städse gällande rättsuppfattning, att då för vidtagande av någon inteckningsåtgärd medgivande från fastighetens ägare vore erforderligt, domstolens lagfartsprotokoll allena vore avgörande för frågan om vem som skulle för ägare anses. Stern erinrade om, att domstolen efter medgivande av senast lagfarne ägaren vore skyldig meddela ny inteckning i en fastighet, även om domstolen hade sig bekant, att annan vid tiden för inteckningens beviljande vore

RÄTTSFALL. 39ägare till fastigheten. Underligt vore väl då, om icke domstolen under samma förhållanden skulle vara berättigad och skyldig att döda en äldre inteckning, vilken åtgärd ju i regel för en fastighetsägare vore av betydligt mindre skada än fastställande av ny inteckning i hans fastighet. Stern hänvisade dels till lagrådets uttalande rörande nuvarande 33 § i inteckningsförordningen, där det uttryckligen sades, att med fastighetsägare i förordningens mening förstodes den, som vore behörig meddela ny inteckning, och dels till lagberedningens motiv till 20 och 21 §§ i den föreslagna inteckningslagen motsvarande numera 22 §, av vilka motiv framginge, att lagberedningen tänkt all utredning rörande ägenderättsförhållandena till en fastighetför förevarande ändamål skola återfinnas i fastighetsböckerna.
    Göta HovR. (hrr Nordin, Fischer, Olsén och Palmgren) utlätsig i utslag d. 13 nov. 1916: Enär Ingegerd Nilsson, somsenast erhållit lagfart å ifrågakomna fastighet, till den sökta dödningsåtgärden lämnat bifall, samt vid sådant förhållandeden av R.R:n åberopade omständighet, att Byggnadsföreningen Viljan utan personlig ansvarighet, till vilken förening fastigheten överlåtits, ej samtyckt till dödningsåtgärden, icke utgjort hinder för bifall till ansökningen,
    prövade HovR:n lagligt att, med undanröjande av överklagade beslutet, visa ärendet åter till R.R:n, som hade att på anmälan detsamma ånyo företaga och därmed vidare lagligen förfara.
    Presidenten Leijonmarck förklarade sig ej göra ändring i R.R:nsbeslut.

5.

Auktionsförrättare har ansetts berättigad att utfå betalning för inropat gods, ehuru inroparen av den, för vars räkning auktionen hållits, förvägrats att avhämta godset..

    J. Mårtensson lät d. 16 maj 1914 å aktion försälja åtskilliga lösören. Auktionsförrättare voro A. Persson och N. Niléhn.Vid auktionen inropade T. Johnsson en plog för 16 kr. 75 öre och ett skåp för 30 kr.
    Persson och Niléhn instämde sedermera Johnsson till FrostaII.R. med yrkande att på grund av hans inrop å auktionen av honom utbekomma 46 kr. 75 öre jämte ränta.
    Johnsson medgav att betala 16 kr. 75 öre för plogen, men bestred att erlägga betalning för skåpet, en är han av Mårtensson blivit förvägrad att utbekomma detsamma, då han två dagar efter auktionen infunnit sig hos Mårtensson för att avhämta de inköpta sakerna.
    Persson och Niléhn genmälde: Johnsson hade ägt att på auktionsdagen omedelbart efter inropet omhändertaga skåpet. Persson och Niléhn hade därefter ingen skyldighet tillse, att Johnsson erhölle skåpet, utan vore detta en sak mellan Johnsson

40 RÄTTSFALL.och Mårtensson, därav Perssons och Niléhns rätt till betalning av Johnsson vore oberoende. Skåpet stode alltjämt på auktionsstället.
    Johnsson förmälde, att det vore Perssons och Niléhns skyldighet visa, att de av Mårtensson erhållit uppdrag att säljaskåpet. Detta hade vid auktionen funnits på auktionsstället. Persson och Niléhn vore icke pliktiga redovisa någon köpesumma för detsamma till Mårtensson, då denne själv behållit skåpet.
    Persson och Niléhn påstodo, att skåpet försålts i Mårtenssons närvaro och att Mårtenssons vägran att utlämna skåpet berott på Mårtenssons felaktiga föreställning, att skåpet å auktionen inropats av annan än Johnsson.
    Till bestyrkande av det senare påståendet hördes vittnen.
    H.R:n (ordf. e. o. notarien H. Sjögren) yttrade i utslag d.22 nov. 1915:
    Enär Johnsson medgivit, att han bekommit men icke erlagt betalning för en av honom till ett pris av 16 kr. 75 öre å en av Persson och Niléhn d. 16 maj 1914 för Mårtenssons räkning hållen auktion inropad plog, vid vilken auktion, enligt vad i målet visats, bestämts, att utebliven betalning å förfallodagen, d. 1 okt. 1914, skulle medföra skyldighet att gälda 6 % ränta från auktionsdagen;
    men i målet ansåges styrkt, att Johnsson, oaktat han därom framställt begäran till Mårtensson, som omhänderhaft den vid auktionen försålda lösegendomen, icke kunnat erhålla ett vid samma auktion inropat skåp, samt Persson och Niléhn, vilka haft kännedom om denna Mårtenssons vägran, ej vidtagit åtgärder för Johnssons tillhandahållande av skåpet ifråga;
    funne sig H.R:n icke i vidare mån böra bifalla käromålet än att Johnsson förpliktades att till Persson och Niléhn genast mot kvitto utgiva 16 kr. 75 öre jämte 6 % ränta därå från d.16 maj 1914 tills betalning skedde.

    Persson och Niléhn sökte ändring. De hade i enlighet med allmän sedvänja förbundit sig gentemot Mårtensson att kort tid efter auktionen redovisa auktionssumman. I följd härav kunde deras rätt till betalning av inroparna icke rubbas genom någon åtgärd av Mårtensson. De hade icke förrän d. 1 okt. 1914 erhållit kännedom om Mårtenssons vägran att utlämna skåpet. Auktionssumman vore numera redovisad.
    HovR:n över Skåne och Blekinge (hrr Kallenberg, Stenberg, Gamstorp, referent, och Ekberg) yttrade i dom d. 1 dec. 1916: Enär den omständigheten, att Mårtensson, då Johnsson några dagar efter auktionen infunnit sig hos Mårtensson för avhämtande av skåpet, vägrat att utlämna detsamma, icke inverkade å Perssons och Niléhns genom Johnssons inrop å auktionen förvärvade rätt att av Johnsson utbekomma den av honom förskåpet bjudna köpeskillingen,

RÄTTSFALL. 41samt i övrigt icke förekommit något förhållande, som kunde befria Johnsson från köpeskillingens gäldande,
    prövade HovR:n rättvist att, med ändring av H.R:ns utslag i huvudsaken, såvitt nu vore i fråga, förplikta Johnsson att genast mot kvitto till Person och Niléhn utgiva, utöver vad H.R:n utdömt, ytterligare 30 kr. eller således tillhopa 46 kr. 75öre jämte 6 % ränta därå från d. 16 maj 1914 tills betalning skedde.

6.

I kravmål har svaranden gjort invändning om motfordran på grund av köpeavtal, som bekräftats genom slutsedlar, innehållande skiljedomsklausuler. Fråga nu
    1) om dessa klausuler äro bindande för köparen, som underlåtit att vid slutsedlarnas mottagande göra anmärkning mot deras innehåll;
    2) om domstolen är på grund av klausulerna obehörig att pröva kvittningsanspråket; samt
    3) om kärandens invändning mot domstolens behörighet kan ansesvara framställd i behörig tid (enl. grunderna för 16 kap. 2 § rättegångsbalken).

Jfr ang. första frågan N. J. A. 1901:29 och 1909: 195 ävensom ALMÉN: Lagenom avtal m. m. § 8 vid not 11; ang. andra frågan N. J. A. 1906: 301 och1910: 664 samt WREDE: Civilprocessrätt 2 uppl. I s. 154 och 155.

    Enligt slutsedel d. 16 juli 1914 förklarade firman Lindvall & Helmer i Göteborg (här nedan kallad firman) sig bekräfta, att den till handelsbolaget Axel Edgrens Eftr. i Arvika (härnedan kallat bolaget) sålt 10,000 kg. havre till pris av 12 kr.65 öre per 100 kg. att levereras »vid beräknad ankomst omkring 10/8 d. å.» fob Göteborg, var jämte bestämdes, att i övrigt skulle gälla alla villkor i dansk-baltisk slutsedel och arbitrage. Enligt dylik slutsedel skola uppkomna tvister avgöras av Köpenhamns »Bedömelses- och Voldgiftsudvalg for Kornhandelen».
    Firman sålde vidare genom mäklare enligt slutsedel d. 27 juli 1914 till bolaget likaledes 10,000 kg. havre till pris av 12kr. 30 öre per 100 kg. att levereras fob Göteborg i början avaug. 1914. I slutsedeln förklarades tillika, att köpare och säljare i övrigt godkände »omstående allmänna bestämmelser»,vilka utgjorde en oskiljaktig del av slutsedeln. Å baksidan avslutsedeln fanns tryckt bl. a.: »alla tvister i anledning av detta kontrakt skola avgöras av Stockholms skiljenämnd för spannmålshandeln.»
    Ingendera av dessa leveranser fullgjordes av firman.
    Däremot hade firman på grund av avtal d. 11 juli 1916 under slutet av samma månad till bolaget levererat ett havreparti, för vilket priset uppgått till 1,788 kr. 53 öre. Enligt bestämmelse

42 RÄTTSFALL.i detta avtal skulle därom gälla alla villkor i tysk-nederländsk slutsedel och arbitrage.
    Firman instämde bolaget till JösseH.R. samt yrkade att utbekomma å sistnämnda köpeskilling oguldna 1,505 kr.
    Bolaget, som medgav fordringens riktighet, gjorde emellertid redan vid första rättegångstillfället gällande, att bolaget hade motfordran till samma belopp, och yrkade i sådant hänseende, att då firman obehörigen underlåtit fullgöra de d. 16 och d. 27juli 1914 ingångna leveransavtalen och bolaget härigenom åsamkats skada till ifrågavarande belopp, bolaget måtte tillerkännas rätt till kvittning för sin fordran härutinnan.
    Firmans ombud förklarade vid samma rättegångstillfälle, att ombudet icke kunde uttala sig om kvittningsanspråket.
    Vid nästa rättegångstillfälle bestred firman, under åberopande av de i leveransavtalen upptagna bestämmelserna om skiljedom, att H.R:n finge upptaga genfordringsanspråket till prövning.
    Bolaget framhöll, att då firman, oaktat i avtalet d. 11 juli varit intaget stadgande om tvists hänskjutande till skiljedom, anlitat domstol för utbekommande av sin fordran, bolaget borde vara berättigat att i samband därmed få sitt yrkande bedömt. För övrigt bestrede bolaget, att det godkänt de å slutsedlarna tryckta bestämmelserna. Avtalen hade uppgjorts per telefon, därvid det ej varit tal om tvisters hänskjutande till skiljedom, och slutsedlarna hade endast innehållit bekräftelse på avtalen. Något godkännande av slutsedlarna hade ej fordrats eller lämnats.
    Firman anförde, att någon tvist ej förefunnes i fråga om avtalet d. 11 juli; beträffande de båda andra avtalen rådde däremot tvist, huruvida firman på grund av force majeure varit berättigad underlåta leverans. Bolaget hade aldrig framställt anmärkning mot köpevillkoren. Då firman sålt havren endast på de i slutsedlarna angivna villkor, skulle bolagets vägran att godkänna dessa innebära, att något avtal ej kommit till stånd och bolaget ännu mindre berättigat till skadestånd för underlåten leverans.
    H.R:n (ordf. e. o. notarien Selander) yttrade i utslag d. 31maj 1915: Beträffande det av bolaget i målet framställda kvittningsyrkandet på grund av uppgiven fordran å skadestånd för utebliven avtalad leverans av havre funne sig H.R:n, vid det förhållande att i målet ådagalagts, att bolaget, även om det ej uttryckligen förbundit sig att låta tvist i anledning av ifrågakomna avtal avgöras av skiljenämnd, likväl efter mottagande av s. k. slutsedlar från firman angående avtalen, däri bland de för avtalen gällande villkoren upptagits, att alla i anledning av avtalen uppkommande tvister skulle avgöras av skiljenämnd, ej hos firman framställt anmärkning mot slutsedlarnas innehåll och därmed finge anses hava godkänt desamma, mot firmans därom gjorda bestridande ej behörig pröva yrkandet;

RÄTTSFALL. 43och enär bolaget medgivit riktigheten av firmans till 1,505 kr.¨jämte ränta nedsatta fordran,
    förpliktades bolaget att genast mot betalningsbevis till firman utgiva 1,505 kr. med viss ränta.

    Bolaget sökte ändring.
    Svea HovR. (hrr von Heijne, Appelberg, Staël von Holstein,referent, och Aschan) fann i dom d. 9 juni 1916 ej skäl att göra ändring i H.R:ns utslag.

7.

Fråga om målsäganderätt vid brott enligt 10 kap. 16 § strafflagen.

Jfr N. J. A. 1899: 369 och 1904: 255.

    D. 16 jan. 1916 förrättades komministerval i Växjö. J. Weberm. fl. röstberättigade församlingsmedlemmar anförde hos Domkapitlet i Växjö besvär över valet bl. a. på den grund, att kyrkovaktmästaren P. Andersson övat obehörig inverkan åvalet och valresultatet därigenom förryckts. Weber samt åtskilliga andra av de klagande instämde där jämte Andersson tillR.R:n i Växjö (jfr 37 § i lagen ang. tillsättning av prästerligatjänster d. 9 dec. 1910) med yrkande om ansvar å Andersson jämlikt 10 kap. 16 § strafflagen för det han vid ifrågavarande val stört valfriheten och eljest i valet obehörigen verkat.
    Enligt den utredning, som av Weber och hans medparter förebragtes, skulle Anderssons obehöriga verksamhet vid valet huvudsakligen hava bestått däri, att han i vallokalen redan på ett tidigt stadium av valet sökt bibringa den röstande allmänheten den uppfattningen, att den kandidat, som sedermera blev vald, erhållit så högt röstetal, att det icke lönade sig att rösta på någon annan.
    Andersson ifrågasatte, huruvida Weber och dennes medparter vore behöriga att i målet föra talan, samt bestred för övrigt,att han gjort sig skyldig till brottsligt förfarande.
    R.R:n yttrade i utslag d. 17 april 1916: Som Weber och hans medparter icke förmått ådagalägga, att Andersson vid ifrågakomna valförrättning stört valfriheten eller eljest i valet verkat på sådant sätt, att han därigenom ådragit sig straffrättsligtansvar, bleve den mot Andersson i målet förda talan ogillad.

    Weber och hans medparter anförde besvär.
    Göta HovR. (hrr Lawski, Waller och Sandström) utlät sig iutslag d. 6 juli 1916: Enär Weber och hans medparter medgivit, att icke någon av dem genom Anderssons uppträdande vid valet blivit personligen kränkt,
    samt de följaktligen icke vore att anse såsom målsägande i avseende å det förfarande, som i målet lagts Andersson till last,
    alltså och då Weber och hans medparter vid sådant förhållande ej heller ägde behörighet att överklaga R.R:ns utslag,

44 RÄTTSFALL.funne HovR:n ändringssökandet icke kunna till prövning upptagas.
    Hovrättsrådet Kellgren förklarade sig beredd att upptaga besvären till prövning.

8.

Bedrägeribrott eller icke?

Jfr järnvägstrafikstadgan d. 24 jan. 1914 § 61 mom. 6 b och 8.

    Stadsfiskalen K. E. Lagerborg yrkade vid R.R:n i Falköping efter angivelse av distriktssekreteraren vid statens järnvägars 2:dra distrikt ansvar å handlandena N. Johansson och K. Plithsåsom innehavare av firman Johansson & Plith för svikligt förfarande, bestående däri, att de d. 11 okt. 1915 från Falköpingsstads station till Folkabo station avsänt lådor, som för erhållande av billigare frakt uppgivits vara tomma, men av vilka en innehållit spisbröd.
    Lagerborg uppgav, att sedan Johanssons och Pliths lagstridiga tillvägagångssätt blivit upptäckt efter lådornas framkomst till Folkabo, Johansson och Plith i enlighet med stadgandena i järnvägstrafikstadgan d. 24 jan. 1914 fått erlägga dubbel frakt, vilket skett innan lådorna till mottagaren utlämnats. Nämndaförhållande fritoge emellertid icke Johansson och Plith frånansvar.
    Johansson och Plith medgåvo, att en av ifrågavarande lådor innehållit spisbröd. Detta hade dock nedlagts av ett av deras biträden utan deras vetskap och mot deras vilja. Johansson och Plith framhöllo vidare, att fullbordat brott förelåge först därmed att förlust tillskyndades statsverket eller de själva gjorde en vinst. Straffbarhet hade endast kunnat inträda, därest lådorna utlämnats till mottagaren, utan att förhållandet upptäckts. I varje fall kunde brottet icke anses fullbordat, innan godset utlämnats till mottagaren, vadan R.R:n icke vore rätt forum.
    Lagerborg ansåg däremot, att så snart lådorna avlämnats å Falköpings stads station och returfrakt erlagts, brottet varit fullbordat.
    R.R:n yttrade i utslag d. 28 febr. 1916: Vad till en början anginge åtalet mot Johansson, funne R.R:n genom i målet hörda vittnet Jofurs berättelse, vilkens riktighet av Johansson lämnats obestridd, samt vad övrigt i målet förekommit styrkt, att Jofur, vilken varit anställd såsom kördräng hos Johansson och Plith,d. 11 okt. 1915 å stadsstationen i Falköping för deras räkning avlämnat några tomlådor, adresserade till handlanden Ljungbergi Folkabo, samt att Jofur därvid begärt returfraktsedlar och skickat lådorna såsom tomkärl, ehuru en låda innehållit spisbröd, samt att detta skett med Johanssons vilja och vetskap,

RÄTTSFALL. 45alltså och då Johansson härigenom gjort sig skyldig till svikligt förfarande, vilket brott måste anses fullbordat genom lådornas emottagande på stadsstationen,
    prövade R.R:n rättvist döma Johansson jämlikt 22 kap. 1 §strafflagen att för vad han sålunda låtit komma sig till lastböta 50 kr. till kronan.
    Beträffande åter åtalet mot Plith funne R.R:n det emot dennes bestridande icke styrkt, att åtalade förfarandet skett med hans viljaeller vetskap, varför R.R:n ogillade Lagerborgs talan mot Plith.

    Johansson anförde besvär och fullföljde därvid jämväl invändningen mot R.R:ns behörighet.
    Göta HovR. (hrr Nordin, Olsén och Herrlin) utlät sig i utslagd. 4 juli 1916: Ehuru Johansson måste anses hava i sviklig avsikt låtit såsom återgående tomkärl å stadsstationen i Falköping fraktbehandla ifrågakomna tomlådor, av vilka den ena ostridigt innehållit spisbröd,
    likväl och som, sedan förhållandet blivit å bestämmelseorten upptäckt, Johansson och Plith efter anfordran erlagt dubblariktiga frakten i enlighet med trafikstadgans bestämmelser, innan ännu godset blivit till mottagaren utlämnat,
    funne HovR:n åtalade förfarandet ej kunna till ansvarsskyldighet för Johansson föranleda och prövade förty lagligt att, med upphävande av R.R:ns utslag, ogilla den mot Johanssoni målet förda talan.
    Hovrättsrådet Fischer yttrade, att han på de av R.R:n anförda skäl, och då vid ifrågakomna lådors avlämnande å stadsstationen i Falköping för dem avfordrats och erlagts frakt såsom för tomkärl, funne rättvist fastställa det slut, R.R:ns utslag innehölle.

9.

Frågor om tillämpning av 4 kap. 1 § strafflagen.

Jfr HAGSTRÖMER: Svensk straffrätt I s. 52 och N. J. A. 1911 not B n:r 668.

I.

    Stadsfiskalen A. Jonzon yrkade vid R.R:n i Trälleborg ansvar å N. Bengtsson för det han d. 17 april 1916 med ångfärja från Trälleborg till Sassnitz sökt att ur riket utföra dels följande exportförbjudna varor, nämligen 9.7 kg. havregryn, 10 kg. vetemjöl, 10 kg. risgryn, 10 kg. margarin, 134 ägg, 12.5 kg. skördegarn och 9.9 kg. såpa, dels ock 20 kg. saltat fläsk, som icke varit försett med de i K. F. ang. kontroll vid utförsel av köttd. 10 okt. 1913 föreskrivna märken eller stämplar.
    Varorna upptäcktes vid tullvisitationen i Trälleborg undandolda i en järnvägsvagn med spånkorgar, som Bengtsson avsänt till Tyskland.
    R.R:n meddelade utslag d. 29 maj 1916, därigenom Bengtsson dömdes jämlikt 2 § i kungörelserna d. 1 aug. 1914 angående för

46 RÄTTSFALL.bud mot utförsel från riket av vissa varor, d. 26 mars 1915 angående förbud mot utförsel från riket av blymalm m. m., d. 11 juni 1915 angående förbud mot utförsel från riket av ägg, d. 1 juni 1915 angående förbud mot utförsel från riket av skördegarn och d. 27 okt. 1915 angående förbud mot utförsel från riket av vissa slag av tvål m. m. även som 13 § i ovannämnda K. F. att för ett vart av åtta särskilda försök till olovlig varuutförsel böta 10 kr. eller tillhopa 80 kr.

    Bengtsson anförde besvär under yrkande om nedsättning i bötesbeloppet.
    HovR:n över Skåne och Blekinge (hrr Bruzelius, Larsson ochHartelius) yttrade i utslag d. 17 nov. 1916: HovR:n prövade rättvist på det sätt ändra R.R:ns utslag, att Bengtsson dömdes dels för försök till överträdelse av utförselförbud, stadgade i dei R.R:ns utslag omförmälda kungörelserna d. 1 aug. 1914, d. 26 mars, d. 11 juni och d. 27 okt. 1915 ävensom K. K. ang. fortsatt förbud mot utförsel från riket av ägg d. 12 aug. 1915 ochK. K. ang. förbud mot utförsel från riket av vissa slag av remmar och garn, stearin m. m. d. 4 febr. 1916, dels ock för försök att från riket utföra kött, som icke varit försett med de i ovan omförmälda K. F. angående kontroll vid utförsel av köttd. 10 okt. 1913 föreskrivna stämplar eller märken, att jämlikt 1 och 5 §§ i K. F. om straff för olovlig varuutförsel m. m.d. 3 mars 1916 samt 13 § i berörda K. F. d. 10 okt. 1913 även som 4 kap. 1 § strafflagen böta 20 kr.
    Hovrättsrådet Schartau var så tillvida skiljaktig, att han dömde Bengtsson dels jämlikt 1 och 5 §§ i sagda K. F. d. 3 mars 1916 för försök till överträdelse av utförselförbud, stadgade i de i HovR:nsutslag upptagna kungörelserna att böta 10 kr., dels ock jämlikt 13 § iovan omförmätta K. F. d. 10 okt. 1913 för försök att från riket utföra kött, som icke varit försett med de i sistnämnda K. F. föreskrivna stämplar eller märken, att böta 10 kr. eller tillhopa 20 kr.

II.

    Stadsfiskalen B. Carlsson yrkade vid Eslövs tingslags H.R. ansvar å slaktaren J. Larsson för det han d. 3 juni 1916 i Eslöv till salu innehaft kött, som icke varit försett med föreskriven kontrollstämpel och som befunnits otjänligt till människoföda.
    H.R:n (ordf. häradshövdingen Ursell) ogillade i utslag d. 9okt. 1916 av anfört skäl åtalet.

    Carlsson sökte ändring.
    HovR:n över Skåne och Blekinge (hrr Kallenberg, Ljungman,Gamstorp och Ekberg) yttrade i utslag d. 15 dec. 1916: EnärLarsson vore lagligen förvunnen att hava d. 3 juni 1916 i Eslöv till salu hållit kött, som icke undergått föreskriven be

RÄTTSFALL. 47siktning och stämpling samt vid undersökning funnits vara otjänligt till människoföda,
    prövade HovR:n lagligt att, med ändring av H.R:ns utslag, sålunda bifalla åtalet, att Larsson dömdes jämlikt 15 § 1 mom.och 22 § hälsovårdsstadgan samt 2 och 11 §§ av lagen ang. köttbesiktning och slakthus d. 10 okt. 1913 även  som 4 kap.1 § strafflagen att för vad han låtit komma sig till last böta 75 kr.

10.

Fråga om tillämpning av 10 kap. 2 § rättegångsbalken(forum hereditatis).

    Ingeborg Olsdotter, som avled i Stockholm d. 18. maj 1902, efterlämnade enligt därstädes d. 25 okt. 1911 förrättad bouppning såsom stärbhusdelägare tre syskon, änkan Maria KristinaEriksson, änkan Maria Persson samt P. Olsson. I bouppteckningen upptogos tillgångarna till 1,005 kr. 26 öre, därav fordran hos P. Olsson på grund av skuldebrev 548 kr. 39 örejämte ränta 199 kr., samt skulder till 215 kr.
    Vid arvskifte d. 5 sept. 1912, därvid Olsson icke kom tillstädes, antecknades, att änkan Eriksson för boets räkning haft vissa utlägg, för vilka hon delvis gottgjorts genom  influtna medel, samt att, sedan änkan Eriksson för sin återstående fordran på grund av berörda utlägg gottskrivits andel i boets fordran hos Olsson med 94 kr. 63 öre, till delning återstode allenast boets återstående fordran hos Olsson 676 kr. 57 öre. Detta belopp blev därefter mellan stärbhusdelägarna på det sätt fördelat, att Olsson erhölle avskrivning å sin skuld med 225 kr. 53 öre samt änkan Persson och änkan Eriksson vardera bekomme 225 kr.52 öre.
    Änkan Eriksson instämde därefter Olsson till Fryksdals Nedretingslags H.R. med yrkande, att Olsson måtte förpliktas att till henne utgiva ovan berörda belopp 94 kr. 63 öre och 225 kr.52 öre eller tillhopa 320 kr. 15 öre. Till stöd för sin talan åberopade änkan Eriksson arvskiftesinstrumentet även som end. 5 juli 1911 dagtecknad handling, däri Olsson förklarat sig hava efter mottagande av »Ingeborg Olsdotters revers» inlöst änkan Perssons andel därav med en tredjedel »och återstodenför framdeles avräkning med Kristina Eriksson».
    Olsson genmälde: På sätt handlingen d. 5 juli 1911 utvisade hade Olsson inlöst änkan Perssons andel i boets ifrågavarandefordran och därvid återfått reversen, vilken han fortfarande innehade. Olsson hade i samma handling utfäst sig att betala änkan Erikssons andel endast under förutsättning, att hon visade sig berättigad till del i kvarlåtenskapen. Genom sitt sätt att handhava dödsboets angelägenheter hade nämligen

48 RÄTTSFALL.änkan Eriksson ådragit detsamma avsevärd förlust, för vilken hon vore ersättningsskyldig till övriga stärbhusdelägare. Då Olsson icke godkänt arvskiftet, vore detsamma icke emot honom gällande. Olsson bestrede alltså änkan Erikssons talan.
    H.R:n (ordf. häradshövdingen von Sydow) yttrade i utslagd. 3 juli 1915: Enär, även om Olsson på grund av ifrågavarande skuldebrev vid Ingeborg Olsdotters död häftade i skuld tillhenne för förskrivna beloppet 548 kr. 39 öre jämte ränta, änkan Eriksson dock icke medelst åberopade arvskifteshandling, vilken icke av Olsson godkänts, styrkt, att hon ägde att hos Olsson fordra vare sig 94 kr. 63 öre, som änkan Eriksson skulle hava för dödsboet utgivit, eller 225 kr. 52 öre, utgörande tredjedelenav vad enligt uträkning å förskrivna beloppet jämte ränta vid arvskifteshandlingens upprättande återstått o guldet,
    prövade H.R:n rättvist ogilla änkan Erikssons talan.

    Änkan Eriksson fullföljde efter vad sin talan. Hon anförde därvid bl. a., att Olsson uti ovan berörda d. 5 juli 1911 dagtecknade handling måste anses hava förbundit sig att till henne utbetala en tredjedel av reversens belopp jämte ränta.
    Svea HovR. (hrr Wästfelt, Wistrand och A. Afzelius, referent) utlät sig i dom d. 28 juli 1916: Enär Olsson bestritt giltigheten av ifrågavarande efter Ingeborg Olsdotter förrättade arvskifte på den grund, att detsamma icke blivit av honom godkänt,
    samt åt omförmälda d. 5 juli 1911 av Olsson utfärdade handling med hänsyn till vad i målet förekommit icke kunde givas annan innebörd än att Olsson därigenom medgivit allenast att i sammanhang med laga utredning av Ingeborg Olsdotters efterlämnade bo till änkan Eriksson utgiva vad å henne såsom arv efter Ingeborg Olsdotter kunde belöpa av dödsboets fordran hos Olsson på grund av det i målet ifrågakomna skuldebrev,
    ty och som frågan om Olssons betalningsskyldighet i förhållande till änkan Eriksson således innefattade tvist om arvefter Ingeborg Olsdotter,
    men H.R:n vid det förhållande, att Ingeborg Olsdotter vid sin död ostridigt varit boende i Stockholm, jämlikt stadgandet i10 kap. 29 § 4 mom. rättegångsbalken icke varit behörig att ingå i prövning härav,
    bleve H.R:ns utslag av HovR:n undanröjt.
    Hovrättsrådet Grönwall fann ej skäl att göra ändring i H.R:nsutslag.

RÄTTSFALL. 4911.

Må tredskodom meddelas före rättegångstimmans slut? 12 kap. 3 § rättegångsbalken.

Jfr N, J. A. 1914: 288.

    G. H. Svenson såsom innehavare av firman Svensons Fröhandel yrkade vid Stockholms R.R. efter stämning åläggandeför H. Josephson att enligt räkning, däri Josephson påförts förvaror tillhopa 260 kr. 48 öre, till Svenson utgiva sistnämnda belopp jämte ränta.
    Sedan Svenson vid målets handläggning inför R.R:n d. 21okt. 1915 i Josephsons frånvaro påkallat tredskodom, förklarade R.R:n genom dom samma dag, att enär Josephson blivit i måletlagligen stämd, R.R:n jämlikt 12 kap. 3 § rättegångsbalkenfunne Josephsons utevaro, därför laga förfall icke visats, ej utgöra hinder för målets avgörande på för handen varande skäl; och meddelade därefter R.R:n yttrande i själva saken.
    Efter det domen avkunnats, inställde sig Josephson vid R.R:nsenare samma dag före rättegångstimmans slut och underrättades då om den förut i målet meddelade domen.

    Josephson sökte efter vad ändring i R.R:ns dom under yrkande, att enär han tillstädeskommit vid R.R:n före rättegångstimmans slut och dom i målet icke bort därförut meddelas, motvädjade domen måtte undanröjas.
    Svea HovR. (hrr Lagerbielke, H. von Rosen, af Geijerstamoch Ström, referent) yttrade i dom d. 13 okt. 1916: Enär målet icke bort i Josephsons frånvaro företagas till avgörande, med mindre Josephson förfallolöst uteblivit hela den rättegångsdag, till vilken målets handläggning varit utsatt att äga rum,
    men upplyst blivit, att Josephson ifrågakomna d. 21 okt.inställt sig vid R.R:n före rättegångstimmans slut,
    aktade HovR:n nödigt att, med undanröjande av R.R:ns dom, visa målet åter till R.R:n, som hade att detsamma på anmälan ånyo företaga och därmed lagligen förfara.

12.

Fråga, huruvida fordran, som i handräckningsmål enligt lagen d. 26 april 1907 lämnats obestridd, vore av beskaffenhet, som i 3 § konkurslagen avsåges.

Jfr ang. fordran, grundad på tredskodom, N. J. A. 1899: 80och 1903: 181.

    Sedan P. Svensson hos K. B. i Kristianstads län jämliktlagen d. 26 april 1907 om handräckning för fordrans utfående anhållit om handräckning för utbekommande av en sin fordran

Svensk Juristtidning 1917. 4

50 RÄTTSFALL.hos N. Roijer enligt räkning å 710 kr. 82 öre, meddelade K. B.d. 4 april 1916 bevis, att ansökningen lämnats obestridd.
    Vid utmätning d. 29 april 1916 befanns Roijer sakna tillgång till gäldande av samma fordran.
    I en d. 29 maj 1916 till domhavanden i Gärds och Albohärad ingiven ansökan anhöll Svensson under åberopande härav,att Roijer jämlikt 3 § konkurslagen måtte bliva försatt i konkurs.
    Roijer uteblev med förklaring över konkursansökningen.
    Gärds och Albo H.R. (ordf. e. o. notarien Weidel), dit saken hänskjutits, yttrade i utslag d. 29 juni 1916: Enär den av Svensson till stöd för ansökningen åberopade fordran icke blivit genom laga kraftägande dom eller beslut fastställd och ej heller av Roijer medgivits, och densamma således icke kunde anses vara klar och förfallen,
    bleve ansökningen av H.R:n avslagen.

    Svensson besvärade sig.
    HovR:n över Skåne och Blekinge (hrr Kallenberg, Ljungman,Stenberg och Ekberg) utlät sig i utslag d. 20 okt. 1916: Enär ifrågavarande fordran måste anses vara av den beskaffenhet,s om avsåges i 3 § konkurslagen, samt Roijer vid utmätningsförrättningen funnits sakna tillgång till fordringens gäldande,
    prövade HovR:n rättvist att, med upphävande av H.R:nsutslag, förklara Roijer jämlikt nämnda lagrum skyldig avträda sin egendom till konkurs.

13.

Oaktat ansökning om en persons försättande i konkurs icke varit åtföljd av några handlingar till stöd för att konkursanledning förelåge, har kallelse å den uppgivne gäldenären ansetts böra utfärdas.

Jfr konkurslagstiftningskommitténs betänkande (1911) s. 181.

    I en till Stockholms R.R. ingiven ansökning yrkade K. Vahlén,att som F. Andersson vid utmätning för en Vahléns fordran enligt lagakraftvunnet utslag befunnits sakna tillgång, Andersson måtte förpliktas avträda sin egendom till konkurs, och begärde Vahlén för sådant ändamål kallelse å Andersson.
    R.R:n (hrr Hammarberg, Lind och Trotzig) utlät sig genom resolution d. 13 juli 1916: Som sökanden icke företett några handlingar till stöd för att laga anledning för Anderssons försättande i konkurs förelåge, funne R.R:n den begärda kallelsen icke kunna meddelas.

    Vahlén anförde besvär i Svea HovR. och framhöll därvid: Han ansåge sig ej skyldig att förr än vid domstolen, då målet

RÄTTSFALL. 51förekomme till behandling, styrka riktigheten av sina skäl. Om R.R:ns uppfattning vore riktig, huru skulle då förfaras, när borgenär sökte en gäldenär i konkurs på grund av 2 § 1 mom.3 st. eller 3 § konkurslagen? Bevis kunde i sådant fall ej förebringas annorledes än genom vittnen, och icke kunde väl vittnesförhör hållas inför stämningsgivaren. Att bevisföringen skulle, i motsats till vad eljest enligt rättegångsordningen gällde, förläggas till expeditionen och ej till domstolen, kunde ej varariktigt. R.R:ns förfarande föranledde onödiga kostnader i de ofta förekommande fall, att konkursansökning, sedan gäldenären betalt sin fordran, finge förfalla.
    I infordrat utlåtande anförde Lind och Trotzig (Hammarberg varpå grund av sjukdom icke i tillfälle att avgiva yttrande över besvären): Vid Stockholms R.R. hade i fråga om konkursansökningar,som gjordes av borgenär, sedan årtionden varit brukligt, att sökanden vid ansökningens ingivande med handlingar visade, att han vore borgenär och, där så erfordrades, att hans fordran vore klar och förfallen, ävens om såvitt möjligt företedde handlingar, som styrkte eller gjorde sannolikt, att i ansökningen åberopad konkursanledning förelåge. Först då handlingarna vore i sådant skick, brukade R.R:n utfärda kallelse å gäldenären. Denna praxis syntes hava stöd i konkurslagens stadgande, att borgenären ägde söka att få gäldenärsegendom avträdd till konkurs, då vissa i lagen såsom konkursanledning angivna fall förelåge. En prövning borde alltså ske, om omständigheterna vore sådana, att personen i fråga verkligen kunde anses berättigad att söka gäldenären i konkurs. En motsatt uppfattning skulle innebära, att en person kunde på en naken ansökan om en gäldenärs försättande i konkurs utan angivande ens av någon grund därför få kallelse utfärdad å gäldenären. Det torde emellertid kunna ifrågasättas, om icke enbart hänsynen till gäldenären fordrade,att domstolen, såsom vid R.R:n skedde, inginge i prövning av befogenheten av den gjorda ansökningen, innan den utfärdade kallelse å gäldenären. Den skada, som kunde tillskyndas en gäldenär i hans kredit genom en obefogad konkursansökan och som ingalunda förringades av den offentlighet, som numera genom särskilda tidningsorgan gåves åt konkursansökningar, syntes tala för riktigheten av denna uppfattning. Klaganden tycktes betrakta konkursansökningen enbart som ett medel att på billigaste sätt indriva fordringar.
    HovR:n (hrr von Heijne, Weidenhielm, Kellberg och Drangelyttrade i utslag d. 17 okt. 1916: Enär den av R.R:n åberopadeomständighet lagligen icke utgjort hinder för meddelande av den begärda kallelsen, bleve överklagade resolutionen av HovR:n undanröjd, och skulle Vahlén äga för erhållande avkallelse å Andersson ånyo anmäla sig hos R.R:n.

52 RÄTTSFALL.14.

Delägare i handelsbolag har utställt en växel till egen order att infrias av bolaget, och bolaget har godkänt växeln. Medför denna handling växelrätt? Växellagen § 95. Lagen d. 28 juni 1895 omhandelsbolag m. m. § 19.

Jfr N. J. A. 1909: 288 och 1915: A. 330 samt Sv. J. T. 1916: 52.

    S. Willner yrkade vid Stockholms R.R. åläggande för J. A.Schelén att på grund av växel utgiva 1,075 kronor jämte ränta.
    Till stöd för kravet åberopade Willner en av E. Gustafsson å Norrmalms Ved- och Kolaffär Aug. Schélen d. 26 maj 1915utställd och av Schelén för Norrmalms Ved- & Kolaffär accepterad växel å omstämda beloppet att 3 månader från utställandet betalas till Gustafsson själv eller order; och var växeln genom behöriga överlåtelser transporterad in blanko.
    Schelén bestred kravet.
    R.R:n yttrade i dom d. 15 juni 1916: I målet vore upplyst, att Schelén och Gustafsson, vilka d. 22 april 1914 gemensamt inköpt Norrmalms vedaffär, enligt samma dag upprättat kontrakt överenskommit att för gemensam räkning med lika andel i uppkommande vinst och förlust fortsätta och utvidga den under sagda firma drivna rörelsen, att Gustafsson, som i handelsregistret antecknats såsom innehavare av firman »Norrmalms Ved- och Kolaffär Ernst Gustafsson», genom samma d. 22 april dagtecknad fullmakt bemyndigat Schelén att i förekommande fall teckna »hans firma Norrmalms Vedaffär Ernst Gustafsson», varmed Gustafsson finge antagas hava avsett nyssnämnda för honom inregistrerade firma, samt att Schelénå den av Willner i målet åberopade, av Gustafsson d. 26 maj1915 utställda, tre månader därefter förfallna växel å 1,075 kr.tecknat den å dess framsida förekommande på skriften »AccepterasNorrmalms Ved- & Kolaffär Aug. Schelén»;
    och enär ovannämnda mellan Schelén och Gustafsson slutna bolag på grund av vad i målet blivit upplyst vore att ansesåsom ett handelsbolag,
    samt det av Schelén å växeln tecknade godkännande oavsett firmateckningens ofullständighet måste antagas av Schelén havagjorts å bolagets vägnar och förty vore för bolaget bindande;
    alltså och då Schelén vore för bolagets förbindelser ansvarigsåsom för egen skuld,
    prövade R.R:n, utan avseende å vad Schelén i målet invänt,skäligt, med bifall till Willners talan, förplikta Schelén att till Willner såsom efter överlåtelse innehavare av växeln mot dess återbekommande jämte åtecknat kvitto genast vid tvång avutmätning utgiva omstämda beloppet, 1,075 kr., jämte räntadärå efter 6 % för år från stämningsdagen d. 19 april 1916,till dess betalning komme att ske.

    Schelén sökte ändring.

RÄTTSFALL. 53    Svea HovR. (hrr Kiellander, S. Holmberg, referent, Bjurner ochJohansson) prövade i dom d. 1 dec. 1916 rättvist fastställaR.R:ns dom.

15.

I den av Kungl. Maj:t fastställda avlöningsstaten för Stockholms R.R. har stadgats skyldighet för tjänsteman, som låter mantalsskriva sig utom Stockholm, att till staden avstå viss del av sin avlöning. Fråga om giltigheten av berörda stadgande.

Jfr RegeringsR:ns årsbok 1912 Civ.dep. 98.

    Stockholms stad har efter stämning å C. T. Molander vid Stockholms R.R. anfört följande: I gällande lönestat för Stockholms R.R., som skulle lända till efterrättelse från och medd. 1 okt. 1912, hade stadgats, att därest tjänsteinnehavare förår 1914 eller därefter läte mantalsskriva sig inom annan kommun, skulle, så framt han ej bosatte sig å staden tillhörigt, utom dess jurisdiktion beläget område, av hans avlöning föråret 5 procent tillgodoföras stadens kassa samt månadsvis avräknas. I fråga om den i nämnda stat upptagna inskrivningsnotarien skulle dennes inkomst av sportler i berörda hänseende betraktas såsom avlöning, och skulle vid bestämmandet av avdraget sportlerna beräknas till det belopp, vartill de uppgått nästföregående år, dock högst efter ett belopp av 7,000 kr. Enär Molander, som d. 11 okt. 1912 antagits till inskrivningsnotarie,för år 1914 varit mantalsskriven i Saltsjöbadens köping och förty skyldig att till staden avstå den i lönestaten föreskrivna andel av sina sportelinkomster för år 1913, så yrkade stadenåläggande för Molander att till staden utgiva samma andel jämteränta.
    Molander bestred stadens talan med förmälan, att enär ifrågakomna stadgande i lönestaten måste anses såsom en form av kommunal beskattning utöver den beskattning, som jämlikt gällande skattelagstiftning skulle äga rum å mantalsskrivningsorten, samt förty strede emot lag, detsamma icke borde lända tillefterrättelse.
    R.R:n (hrr Cavallin och Wettermark) yttrade i dom d. 27 okt.1915: Enär de av stadsfullmäktige antagna och av Kungl. Maj:ttill efterrättelse från och med d. 1 okt. 1912 fastställda allmänna villkor och bestämmelser för tillämpning av nu gällande avlöningsstat för ämbets- och tjänstemän vid R.R:n föreskreve, bland annat, att om tjänsteinnehavare för år 1914 eller någotår därefter låtit mantalsskriva sig inom annan kommun, fem procent av hans avlöning för året skulle tillgodoföras stadenskassa och månadsvis avräknas, samt att vid bestämmandet av detta avdrag för den vid R.R:n anställde inskrivningsnotarien, vilken icke åtnjöte fast avlöning, hans inkomst av sportler

54 RÄTTSFALL.skulle betraktas såsom avlöning samt beräknas till det belopp, vartill densamma uppgått nästföregående år,
    ty och som Molander, vilken d. 11 okt. 1912, eller efter det berörda villkor och bestämmelser trätt i kraft, utnämnts till inskrivningsnotarie vid R.R:n, icke förebragt någon omständighet, på grund varav nu ifrågavarande bestämmelser icke skullevara emot honom gällande,
    samt ostridigt vore, att Molander för år 1914 varit mantalsskriven i Saltsjöbadens köping,
    förpliktades Molander att till staden mot kvitto genast utgiva visst belopp av sina sportelinkomster för år 1913 jämte ränta.
    Rådmannen Harring anförde: "Enär det av staden åberopade, bland allmänna villkor och bestämmelser för tillämpning av avlöningsstat för ämbets- och tjänstemän hos Stockholms R.R. intagnastadgande däronm, att för den händelse tjänsteinnehavare låtit mantalsskriva sig inom annan kommun, fem procent av hans avlöning skall tillgodoföras stadens kassa, enligt mitt förmenande icke kan annorlunda anses än såsom en form av kommunal beskattning utöver den beskattning, som för inkomst av här ifrågavarande beskaffenhetskall, jämlikt gällande skattelagstiftning, äga rum å mantalsskrivningsorten,
    alltså och då vid sådant förhållande berörda bestämmelse, såsom stridande mot lag, icke kan vara bindande för annan tjänsteinnehavare än den, som uttryckligen förklarat sig godtaga densamma,  men Molander icke, såvitt visats, vare sig vid sökandet av den avhonom innehavda tjänst såsom inskrivningsnotarie hos R.R:n ellersedermera avgivit dylik förklaring,
    varder stadens talan av mig ogillad."

    Molander sökte ändring.
    Svea HovR. (hrr Kiellander, S. Holmberg, referent, Wieselgrenoch Johansson) fann i dom d. 1 dec. 1916 ej skäl att göraändring i R.R:ns dom.

16.

Tillämpning av lagstiftningen angående rätt att fullfölja talan frånhovrätt.
Frågor huruvida parts rätt att fullfölja talan må begränsas till viss del av målet.

Jfr SCHLVTER: Summa revisibilis s. 4.

    a. M. yrkade vid häradsrätt ansvar å W. för det han misshandlat M. W. yrkade i anledning härav ansvar å M. för falskt åtal. Häradsrätten ogillade M:s talan samt dömde M. för dethan falskeligen åtalat W. för brott mot 14 kap. 13 § strafflagen att jämlikt 16 kap. 1 § 3 mom. samma lag böta 100 kr. ochatt till W. utgiva skadestånd med 50 kr.
    Göta HovR. (hrr Nordin, Fischer, Olsén och Palmgren) fann enligt utslag d. 1 dec. 1916 icke skäl göra ändring i härads

RÄTTSFALL. 55rättens utslag. Där jämte förklarade HovR:n, att jämlikt 30 kap.6 § rättegångsbalken M. icke ägde fullfölja talan mot utslaget, i vad det avsåge hans mot W. framställda yrkande, varemot M. berättigades föra klagan över utslaget i övrigt.
    b. Häradsrätt har i meddelat utslag dels lämnat utan bifall av arrendator mot jordägaren framställt yrkande om ansvar förbrott, varå straffarbete efter lag icke kan följa (egenmäktigt förfarande), även som ogillat av arrendatorn framställda yrkandenatt förklaras vara rätt innehavare av fastigheten och bekomma ersättning med 145 kr. för genom det påstådda brottet arrendatorn tillfogad skada, och dels, på genstämningstalan av jordägaren, ålagt arrendatorn att avflytta från fastigheten. Sedan arrendatorn, i enlighet med honom av häradsrätten lämnad hänvisning, till Göta HovR. fullföljt sin talan genom besvär iansvarsfrågan och efter vad i övriga delar av målet, har HovR:n(hrr Wrede, Rydin, Aurell och Sandström) i dom d. 10 nov.1916 fastställt häradsrättens utslag. HovR:n, som lämnade arrendatorn revisionshänvisning mot domen i de delar, som ejangingo ansvarsfrågan (värdet av vad arrendatorn härutinnantappat ansågs överstiga 1,500 kr.), gav honom tillika besvärshänvisning för fullföljd av målet i ansvarsfrågan.