FRÅN HOVRÄTTERNA.

 

 

48.

 

Gift kvinna har ansetts icke kunna godkännas såsom medlem av jury i tryckfrihetsmål.

 

Jfr HAGMAN: Sveriges grundlagar (1902) s. 591 och där anmärkt litteratur samt ALEXANDERSON: Den svenska tryckfrihetsprocessen s. 163. — Jfr ock förslag till tryckfrihetsordning (1912) kap. 7 § 5.

 

    Efter förordnande av justitiekanslersämbetet yrkade stadsfiskalenL. Stendahl vid Stockholms R.R., att som innehållet av en i Stockholm tryckt skrift "Fred och revolution av Ivan M . . ." vore brottsligt enligt § 3 mom. 7 T. F. O., Eva Elisabeth Lövgren-Manus, vilken åtagit sig författareansvar för skriften, måtte fällas till ansvar för skriftens innehåll.
    Till medlem av juryn föreslog den åtalade bl. a. F. Ströms hustru Tua Margit Ström, vilken, då jäv emot henne ej förekom, av R.R:n förklarades ojävig och därefter deltog i juryns sammanträde.
    Sedan juryn med ja besvarat fråga om skriftens brottslighet, dömde R.R:n genom utslag d. 29 mars 1917 Eva Elisabeth Lövgren-Manusför brott mot tryckfriheten till fängelse i 4 mån.
    Efter underställning av målet yttrade Svea HovR. (hrr Hansson, Renström, A. Afzelius och Kramer) i utslag d. 8 juni 1917: Enär till ledamot av den nämnd, som haft att pröva åtalade skriftens brottslighet, blivit av Eva Elisabeth Lövgren-Manus föreslagen och av R.R:n enligt beslut d. 15 febr. 1917 godkänd riksdagsmannen F. Ströms hustru Tua Margit Ström, vilken ock inträtt såsom ledamot i nämnden,
    men hustru Ström såsom stående under sin mans målsmanskap icke kunde anses hava ägt i nämnden tjänstgöra,
    funne HovR:n, med ändring av R.R:ns berörda beslut, hustru Ström icke hava bort såsom ledamot i nämnden godkännas, i följd varav, med undanröjande av nämndens utlåtande och R.R:ns utslagi målet, detsamma visades åter till R.R:n, som hade att på anmälan målet ånyo företaga och därmed lagligen förfara.

49.

 

Stadgandet om tjuguårig hävd i Kungl. förkl. d. 14 maj 1805 har ansetts tillämpligt, när senare innehavare av den egendom, som frånhänts rätte ägaren, varit i god tro vid sitt förvärv.

 

Jfr NORDLING: Om preskription s. 61—62 samt SANDBERG: Om viss tids hävd s. 58.

 

    Vid arvskifte d. 6 april 1879 efter änkan Marina Ersdotter skiftades hennes fasta egendom mellan Samuel Samuelsson och hans fyra syskon, bland dem Maja Stina Samuelsdotter, gift med O. H.Strand, och Stina Samuelsdotter; och erhöll Samuelsson genom skiftet 9 snesland 1.87 bandland reducerad jord i Skålmo nr 6 litt. F., därå lagfart meddelades d. 1 febr. 1895.
    Samuelsson försålde genom köpebrev d. 8 maj 1879 nämnda fastighet till S. Ersson. Samuelsson var född d. 24 sept. 1859 och således vid berörda försäljning icke hunnen till myndig ålder, men varken Samuelssons förmyndare eller vederbörande domstol har, såvitt upplyst är, lämnat tillstånd till försäljningen. Ersson erhöll emellertid lagfart å sitt fång d. 8 juli 1902.
    Sedan från 9 snesland 1.50 bandland av ifrågakomna fastighet avsöndrats viss lägenhet, har Ersson genom gåvobrev d. 20 april 1905 till Stina Samuelsdotter överlåtit omförmälda 9 snesland 1.50 bandland reducerad jord med undantag av därifrån avsöndrad mark; och har lagfart å detta fång meddelats d. 8 maj 1911.
    Samuelsson avled d. 19 juni 1882.
    För egen del och såsom målsman för sin hustru Maja Stina Samuelsdotter instämde Strand till Malungs H.R. Stina Samuelsdotteroch yrkade, att enär Samuelsson vid upprättandet av köpebrevet d.8 maj 1879 ej varit myndig och köpehandlingen, som icke godkänts av H.R:n, således vore ogiltig, Strand och hans hustru måtte såsom stärbhusdelägare efter Samuelsson berättigas taga arv ur förenämnda 9 snesland 1.87 bandland reducerad jord samt att därå meddelad lagfart måtte varda upphävd. Stämningen delgavs d. 4 juli 1915.
    Stina Samuelsdotter invände bland annat följande: Ersson hade vid köpet d. 8 maj 1879 icke ägt kännedom därom att Samuelsson då varit omyndig, och Ersson hade sålunda varit i god tro vid sitt fång. Vid delgivningen av stämningen i målet hade mer än 20 år förflutit från Samuelssons död. Jämlikt Kungl. förklaringen d. 14 maj 1805 hade hävd alltså åkommit Stina Samuelsdotters fång.
    Strand åberopade, att Ersson vid tiden för arvskiftet d. 6 april 1879 varit gift med Samuelssons faster samt såsom god man företrätt Samuelsson vid skiftet, varför Ersson icke kunnat vara okunnig om Samuelssons omyndighetstillstånd.
    H.R:n (ordf. e. o. notarien Åhman) utlät sig genom dom d. 9 mars 1916: Som Samuelsson vid försäljningen av ifrågavarande fastighet varit omyndig och förty icke, på sätt som skett, ägt lagarätt att avhända sig egendomen,

samt Ersson, vid det förhållande att han varit gift med en faster till Samuelsson och andra i målet framkomna omständigheter, måste anses hava varit underkunnig om Samuelssons ålder och således vid förvärvet av fastigheten varit i ond tro,
    alltså och då hävd sålunda icke kunde hava åkommit fastigheten i Erssons hand,
    samt ej heller Stina Samuelsdotter, även om hon förvärvat fastigheten i god tro, kunde åberopa hävd å fastigheten,
    prövade H.R:n rättvist dels förklara Maja Stina Samuelsdotter äga rätt att ur den för Stina Samuelsdotter lagfarna delen 9 snesland 1.50 bandland reducerad jord av omstämda fastighet erhålla sin arvsandel efter Samuelsson, dels ock upphäva den för Stina Samuelsdotter å samma andel beviljade lagfart.

 

    Stina Samuelsdotter sökte ändring.
    Svea HovR. (hrr Hörstadius, Nordenskjöld, referent, Masreliez och Forssman) utlät sig genom dom d. 18 maj 1917: Ehuru av utredningen i målet måste anses framgå, att Ersson vid förvärvet av den i köpebrevet d. 8 maj 1879 avsedda fastigheten 9 snesland 1.87 bandlandreducerad jord ägde kännedom därom, att Samuelsson såsom då omyndig icke kunde med laga verkan avhända sig nämnda fastighet,
    samt Ersson följaktligen, på sätt H.R:n yttrat, vid inköpet av fastigheten icke var i god tro,
    likväl och som på grund av omständigheterna i målet antagas finge, att Stina Samuelsdotter vid sin åtkomst av den till henne genom gåvobrevet d. 20 april 1905 överlåtna andel av förenämnda fastighet var i god tro,
    samt vid anhängiggörandet av Strands förevarande talan mot Stina Samuelsdotter mer än 20 år förflutit från Samuelssons frånfälle,
    alltså och då vid sådant förhållande, jämlikt Kungl. förklaringen d. 14 maj 1805, som uti ifrågavarande fall ägde tillämpning, hävdå kommit Stina Samuelsdotters omförmälda fång,
    prövade HovR:n rättvist att, med ändring av H.R:ns dom, ogilla Strands i målet förda talan.

 

50.

 

Yrkande om åläggande för inteckningshavare, som vid exekutiv försäljning av den intecknade fastigheten låtit genom annan bevakade honom tillhöriga inteckningarna, att till efterföljande inteckningshavare återbära utdelning, som vid köpeskillingslikviden tillagts bevakanden. Verkan därav, att köpeskillingslikviden vunnit laga kraft?

 

Jfr Sv. J. T. 1916: 158¹ samt beträffande det fall, att yrkande framställts mot inteckningshavare, som vid exekutiv försäljning av fastighet själv bevakat inteckningar, N. J. A. 1908: 216.

 

    Efter stämning å A. Wellander till Väster och Öster Rekarne tingslags H.R. anförde K. Ahlström: Vid exekutiv auktion inför över

 

¹ Av en jämförelse mellan detta rättsfall och det här nedan refererade fram

exekutor i Stockholms län d. 13 okt. 1915 å fastigheten 1/176 mtlTäby by nr 2 litt. I Ö XXXI hade Wellander låtit genom Aktiebolaget Arbetareringens Bank bevaka i fastigheten intecknade skuldebrev å tillhopa 4,500 kr. jämte räntor å dessa till belopp av 885 kr. 60 öre, eller från d. 14 aug. 1912, ehuru Wellander, som själv varit ägare av fastigheten till d. 3 mars 1914, icke haft att fordra ränta för längre tid tillbaka än från sistnämnda dag. Vid den av överexekutor d. 24 nov. 1915 verkställda fördelning av köpeskillingen för fastigheten beräknades å ifrågavarande inteckningar, förutom kapitalet, ränta med berörda belopp 885 kr. 60 öre. Härigenom hade Wellander orättmätigt bekommit 415 kr. 35 öre, ehuru han måste hava varit medveten om att han saknat rätt till detta belopp. Ahlström, som innehade inteckningar med sämre förmånsrätt än de för Wellander bevakade, hade, då Ahlströms inteckningar icke blivit till fullo guldna, på grund av Wellanders förfarande gått miste om sistnämnda belopp, vilket bort beräknas å sistberörda inteckningar. Ahlström yrkade förty åläggande för Wellander att ersätta Ahlström den förlust han sålunda lidit med 415 kr. 35 öre jämte ränta.
    Wellander bestred, att han bekommit högre utdelning än vartill han varit berättigad. Då inteckningarna bevakats av ombudsmannen i ovannämnda bank, hade denne i stället för Wellander bort instämmas.
    Av handlingarna i målet framgår, att fordringarna å 4,500 kr. bevakats vid auktionen av dels banktjänstemannen Erik Larsson och dels E. Kåhrling samt vid köpeskillingslikviden av Erik Larsson,utan att vid någotdera tillfället nämnts, att bevakning skedde för Wellanders räkning.
    H.R:n (ordf. e. o. notarien Lars Johansson) yttrade i utslag d. 13 mars 1917: Enär vid ifrågavarande av K.B. i Stockholms län d. 24 nov. 1915 verkställda fördelning av köpeskillingen för omförmälda vid exekutiv auktion d. 13 okt. 1915 försålda fastighet Wellanders anspråk att ur köpeskillingen utbekomma i målet omtvistade räntebelopp icke förklarats tvistigt utan bifallits och beslutet härom icke, så vitt visat vore, blivit överklagat utan tagit åt sig laga kraft,
    funne H.R:n Ahlströms talan icke kunna upptagas till prövning.

 

    Jämlikt av H.R:n meddelad hänvisning sökte Ahlström ändring genom besvär.
    Svea HovR. (hrr Hansson, Renström, Bennet och Kramer) fann i utslag d. 6 juni 1917 skäl ej vara anfört, som föranledde ändring i överklagade utslaget.

 

går, att inom hovrätterna olika åsikter gjort sig gällande beträffande den rättsfråga, som i båda fallen förelegat till avgörande. Redaktionen anser sig emellertid böra upplysa, att frågan numera varit föremål för Högsta domstolens prövning och att domstolen, i utslag d. 17 sept. 1917 (utan meningsskiljaktighet) anslutit sig till den uppfattning, som kommit till uttryck i HovR:ns över Skåne och Blekinge dom (Sv. J. T. 1916:158).

51.

 

Till bestridande av kostnader för sjösänkningsföretag har utdebitering skett i enlighet med en vid syneförrättningen upprättad sådan längd, som omförmäles i 49 § dikningslagen. Må de utdebiterade beloppen uttagas i exekutiv väg? 63 § dikningslagen.

 

Jfr N. J. A. 1903: 423.

 

    Sedan fråga uppstått om sänkning av sjön Närdingen m. fl. sjöar i Stockholms län för torrläggning av mark till vissa egendomar, bl. a. egendomen Berga, hölls år 1911 syn av vederbörligen förordnad förrättningsman. Vid synen avgavs jämlikt 49 § i dikningslagen utlåtande, vari förklarades, att företaget skulle omfatta vissa angivna arbeten, samt bestämdes, att deltagande i kostnaderna för arbetet skulle äga rum efter det på visst sätt uppskattade förbättringsvärdet för den i företaget ingående jorden och det där ur uträknade procenttalet, sådant det angivits i en vid utlåtandet fogad längd. Enligt denna längd beräknades värdet av jordförbättringen å Berga till 68,316 kr. 50 öre, och skulle det procenttal, efter vilket Berga hade att deltaga i kostnaderna för företaget, utgöra 17,578.
    Egendomen Berga såldes på exekutiv auktion d. 28 juli 1915 till K. G. Liljesköld.
    Under åberopande av dels transsumt av omförmälda utlåtande och längd dels ock en "debetsedel", innehållande anmaning att för Berga gård till Närdingens m. fl. sjöars sjösänkningsförening senast d. 2 okt. 1915 inbetala 3,339 kr. 82 öre, utgörande uttaxering ågården efter ett delaktighetsbelopp av 17.578 procent, yrkade A. W.Landén såsom syssloman för ifrågavarande sjösänkningsföretag hos förste stadsfogden i Stockholm, att det i debetsedeln upptagna beloppet 3,339 kr. 82 öre måtte utmätningsvis uttagas hos Liljesköld.
    Landén företedde i ärendet utdrag av protokoll, fört vid sammanträde med styrelsen för omförmälda sjösänkningsförening d. 13 sept.1915, enligt vilket styrelsen beslöt att för mötande av utgifter för föreningen verkställa uttaxering enligt uppgjord debiteringslängd samt bestämde uppbördsdagen till d. 1 och d. 2 okt. 1915.
    Liljesköld invände, att de åberopade handlingarna enligt Liljesköldsförmenande icke vore av beskaffenhet, att utmätning på grund av desamma finge äga rum. Han anmärkte dessutom bl. a., att det sökta beloppet skulle förfallit till betalning, innan han blev ägare av Berga.
    Så vitt av handlingarna framgår, har missnöje ej anmälts med berörda syneförrättning eller klandertalan däremot förts.
    D. 12 sept. 1915 förrättades i anledning av berörda ansökning utmätning hos Liljesköld och togs därvid i mät lös egendom till värdeav 4,195 kr.
    Över utmätningen anförde Liljesköld besvär.
    Ö. Ä:t utlät sig genom utslag d. 25 nov. 1916: Enär de till grundför utmätningen åberopade handlingarna icke vore av beskaffenhet, att utmätning på grund av desamma kunde äga rum,
    funne Ö. Ä:t lagligt undanröja utmätningen.

 

    Landén besvärade sig. Han åberopade innehållet av 63 § i dikningslagen. Ifrågavarande utlåtande angåve visserligen icke någon bestämd summa, som skulle av varje deltagare i företaget utgivas,men det föreskreves, att deltagandet i allt arbete skulle ske efter det efter jordförbättringsvärdet uträknade procenttalet, sådant detta angivits i uträknings- och värderingslängden. Denna längd kompletterade alltså utlåtandet och låge till grund för uträkningen av det belopp, som skulle betalas. I utlåtandet hade något fixerat belopp ej kunnat intagas av det skäl, att den faktiska kostnaden för arbetet icke varit för synemännen känd, men till hur stor procent delaktighetsbeloppet skulle utgå på en var, vore i längden bestämt. Om Ö. Ä:ts åsikt vore riktig, kunde medel, varom nu vore fråga, icke hostredskande part uttagas annorledes än efter stämning, och detta kunde säkerligen ej vara lagens mening, då härigenom ett sjösänkningsföretag kunde helt och hållet äventyras i brist på medel.
    Svea HovR. (hrr von Heijne, Appelberg och Wikander) fann genom utslag d. 19 juni 1917 ej skäl att göra ändring i Ö. Ä:ts utslag. Assessorn Kellberg yttrade: "Enär Liljesköld invänt, att ifrågavarande, egendomen Berga påförda belopp förfallit till betalning, innan han blivit ägare till fastigheten, vadan Liljesköld icke vore för gäldande av samma belopp ansvarig,alltså och då berörda, parterna emellan tvistiga fråga icke kan i förevarande mål prövas, varder det slut, överklagade utslaget innehåller, av mig fastställt."

 

 

52.

 

Ett av socialdemokratisk ungdomsklubb anordnat diskussionsmöte, till vilket en var medlem av socialdemokratiska partiet ägde tillträde, har ansetts utgöra sådan sammankomst, som i 10 kap. 15 § strafflagen omförmäles.¹

 

Jfr RYDIN: Om föreningsrätt och församlingsfrihet, i Tidsskrift for Retsvidenskab 1892 s. 308—312, N. J. A. 1916: 483 samt J. O:s ämbetsberättelse till 1917 årsriksdag s. 359.

 

    D. 23 okt. 1916 avhölls i Folkets hus i Malmö ett av socialdemokratiska ungdomsklubben Fram anordnat möte för diskussion av ämnet "Höger och vänster inom socialdemokratien" med inledningsföredrag av f. partisekreteraren F. Ström. Vid mötet, till vilket i Malmö varande socialdemokratiska riksdagsmän skriftligen inbjudits, ägde enligt i tidningen Arbetet d. 20 okt. 1916 infört tillkännagivande en var medlem av socialdemokratiska partiet tillträde mot uppvisande av bok eller kort med årets partimärke samt erläggande av en avgift av 15 öre.

 

¹ Ansökan om tillstånd till fullföljd av talan i målet har av H. D. avslagits genom utslag d. 31 aug. 1917. 

    Efter stämning påstod stadsfiskalen M. Berger vid polisdomstolen i Malmö ansvar å B. Hansson, F. Larsson och E. J. Ström för det de vägrat polismyndigheten tillträde till mötet.
    Hansson och medparter anförde: Hansson hade anordnat och lett den föredragsturné, som F. Ström under hösten 1916 företagit i Skåne. På Hanssons hemställan hade styrelsen för klubben Fram, vilken styrelse utgjordes av jämte andra Larsson och E. J. Ström, beslutat anordna ifrågavarande diskussionsmöte. Mötet hade ursprungligen avsetts att hållas offentligt, varför ock anmälan därom gjorts hos polismyndigheten. I anledning av framställning från en av de särskilt inbjudna riksdagsmännen hade emellertid sedermera styrelsen beslutat, att mötet skulle vara öppet allenast för partimedlemmar. Härom hade tillkännagivande skett i tidningen Arbetet förutnämndad. 20 okt. Av förbiseende hade något meddelande om mötets förändrade karaktär icke lämnats polismyndigheten. Enär mötet emellertid varit att anse såsom enskilt, ansåge sig Hansson och medparter icke hava gjort sig förfallna till ansvar genom att på sätt som skett avvisa polismyndigheten, då denna begärde tillträde till detsamma.
    Berger förmenade, att ett möte icke kunde betecknas såsom enskilt, med mindre en begränsning i antalet av de personer, som vore berättigade att deltaga däri, kunde uppställas. Ifrågavarande möte måste, vid det förhållande att detsamma varit öppet icke blott församtliga de personer, uppgående till 5 à 6,000, som tillhörde Malmöarbetarekommun, utan jämväl för en var annan medlem av socialdemokratiska partiet, anses hava överskridit varje befogad gräns för att kunna betecknas såsom enskilt.
    Hansson och medparter framhöllo häremot, att arbetarekommunen månatligen anordnade enskilda möten, varvid endast föreningsangelägenheter behandlades, och att kommunen aldrig förvägrats att avhålla dessa utan särskild anmälan.
    Berger påpekade, att sist omförmälda möten anordnades av arbetarekommunen för dess egna medlemmar, under det att ifrågavarande möte varit öppet för en mängd personer, som icke tillhörde den klubb, vilken arrangerat detsamma.
    Det vitsordades, att större delen av de omkring 300 personer, som bevistat mötet, icke vore medlemmar av klubben Fram.
    Polisdomstolen yttrade i utslag d. 19 dec. 1916: Enär med hänsyn till vad i målet blivit utrett deltagarna i ifrågavarande möte måste anses hava utgjort sådan menighet, som avsåges i 10 kap. 15 § strafflagen,
    samt tillika vore upplyst, att denna menighet sammankommit till överläggning om menigheten särskilt rörande ärende,
    alltså och då, enligt den i målet förebragta utredningen, Hansson och medparter vägrat polismyndigheten tillträde till sammankomsten,
    prövade polisdomstolen rättvist, jämlikt 10 kap. 23 § strafflagen,

döma Hansson och medparter för vad de, på sätt ovan sagts, låtit komma sig till last att böta en var 25 kr. till kronan.

 

    Hansson och medparter sökte ändring.
    HovR:n över Skåne och Blekinge (hrr Ljungman och Rundquist) fann i utslag d. 15 juni 1917 skäl icke hava förekommit, ledande tilländring i polisdomstolens utslag. Hovrättsrådet Bruzelius yttrade: "Enär ifrågavarande sammankomst enligt min mening icke kan vara av sådan beskaffenhet, som avses i 10 kap.15 § strafflagen, prövar jag för min del rättvist att med upphävande av polisdomstolens utslag ogilla den mot Hansson och medparter i målet förda talan."Assessorn Ekberg anförde: "Enär, enligt vad i målet är ostridigt, vid ifrågavarande sammankomst förutom vissa särskilt inbjudna personer även andra än medlemmar av klubben Fram ägt tillträde, samt sammankomsten förty måste anses hava varit av sådan beskaffenhet, som uti 10 kap. 15 § strafflagen omförmäles, alltså och på skäl av polisdomstolen i övrigt anförts prövar jag rättvist fastställa det slut överklagade utslaget innehåller."

 

 

53.

 

Brott, varför en person åtalats, har ansetts utgöra fortsättning av brott, för vilka han förut genom lagakraftvunna utslag dömts till högsta möjliga bötesstraff. Äger domstolen i det sist instämdamålet vidtaga ändring i vad angående bötesfördelningen blivit genomberörda utslag bestämt?

 

    Genom tre lagakraftvunna utslag d. 15 juli 1916 dömde Rönnebergs, Onsjö och Harjagers H.R. ryske undersåten M. Silwert att böta dels på talan av länsmannen A. Svensson för under år 1916 inom dennes distrikt bedriven olaga handel 200 kr., därav ⅓ skulle tillfalla kronan och ⅔ Svensson, dels på talan av länsmannen O. Roupéför olaga handel under januari — april 1916 inom dennes distrikt 150 kr., dels ock på talan av länsmannen E. Kinberg för olagahandel under febr. och mars 1916 inom hans distrikt 150 kr., båda sistnämnda belopp att lika fördelas mellan kronan, vederbörande åklagare och angivaren i de två sistnämnda målen, O.Kristoffersson.
    På angivelse av Kristoffersson yrkade därefter jämväl länsmannen Y. Persson vid H.R:n ansvar å Silwert för det han under febr. ochmars 1916 utan vederbörligt tillstånd idkat handel inom Perssons tjänstgöringsdistrikt.
    H.R:n (ordf. e. o. notarien Richter) yttrade i utslag d. 19 dec.1916: H.R:n funne vad i målet blivit Silwert lagt till last utgöra fortsättning av samma brott, varför Silwert på åtal av Roupé, Kinberg och Svensson och delvis på angivelse av Kristoffersson genom

tre särskilda utslag d. 15 juli 1916, antecknade under n:ris 646 —648 i domboken, ådömts böter med tillhopa 500 kr.,
    och förordnade H.R:n, med tillämpning av bestämmelsen i 4 kap.9 § strafflagen, att straffet för i målet åtalade förseelsen skulle så bestämmas, som hade Silwert på en gång varit lagförd för såväl samma förseelse som ock vad som inom ovan angivna åklagaresdistrikt lagts Silwert till last.
    Som Silwert emellertid för olaga gårdfarihandel under januari —april månader 1916 inom skilda socknar i domsagan ådömts böter med 500 kr., kunde nu åtalade förseelsen ej föranleda förhöjning av det redan utdömda straffet,
    men förordnade H.R:n, med upphävande av vad H.R:n förut genom ovan nämnda utslag stadgat angående böters fördelning, att de utdömda böterna, 500 kr., skulle så fördelas, att för inom Svenssons åklagaredistrikt idkad olaga gårdfarihandel beräknades utgå 155 kr.,varav ⅓ tillfölle kronan samt ⅔ sistnämnde åklagare, samt att av återstående 345 kr., sedan lika andel beräknats för vart av övriga ifrågakomna åklagaredistrikt, 115 kr. tillfölle kronan, 115 kr. Kristoffersson samt 115 kr. till lika fördelning sins emellan tillkomme Roupé Kinberg och Persson.

 

    Uti detta utslag söktes ändring dels av Persson under yrkande, att Silwert måtte fällas till särskilt ansvar för den inom Perssons distrikt bedrivna olaga handeln, dels ock av Svensson under yrkande, att den uti H.R:ns utslag d. 15 juli 1916 i målet mellan Svensson och Silwert stadgade bötesfördelningen måtte stå fast.
    HovR:n över Skåne och Blekinge (hrr Kallenberg, Ljungman, Stenberg och Ekberg) lämnade i utslag d. 11 maj 1917 Perssons ändringssökande utan avseende;
    och enär Persson och Kristoffersson ej bort tillerkännas andel i de på Svenssons talan utdömda böter,
    prövade HovR:n, i anledning av Svenssons besvär, lagligt att, med ändring av överklagade utslaget härutinnan, förklara bötesbeloppet, 500 kr., skola sålunda fördelas, att av de på Svenssons talan i utslag d. 15 juli 1916 utdömda 200 kr. — såsom däri stadgades —⅔ tillfölle Svensson och ⅓ kronan, samt av återstående bötesbeloppet 100 kr. tillfölle kronan, 100 kr. Kristoffersson, 38 kr. 33 öre envar av Roupé och Kinberg, vilka åtnöjts med H.R:ns fördelning, samt 23 kr. 34 öre Persson.

 

54.

 

Fråga om ansvar enligt författning, om vilken den tilltalade påstår sig varken hava ägt eller kunnat äga kännedom.
Jfr HAGSTRÖMER: Sv. Straffrätt I sid. 165—166 samt N. J. A. 1886:129.
I.
    Stadsfiskalen J. Hagberg yrkade vid R.R:n i Kristianstad, efter stämning, ansvar å handlanden N. Bengtsson för det han, i strid mot

stadgandena i K. F. ang. förbud mot användning av spannmål eller sockerbetor för tillverkning av kaffesurrogat d. 1 dec. 1916, under dec. 1916 utan vederbörligt tillstånd använt spannmål för tillverkning av kaffesurrogat.
    Sagda förordning, som utkom från trycket d. 7 dec. 1916, trädde i kraft påföljande dag.
    Bengtsson genmälde: Av en tidningsnotis hade Bengtsson erhållit kännedom om att förbud skulle ha utfärdats mot användning av spannmål för tillverkning av kaffesurrogat. I notisen hade ej angivits, när eller under vilka former förbudet skulle träda i kraft. I anledning av notisen hade Bengtsson genast sökt att få kännedomom förbudets innebörd. Först d. 11 dec. hade Bengtsson lyckats vinna sådan kännedom och då omedelbart givit sina arbetare tillsägelse att upphöra med rostning. Efter sistnämnda dag hade ej heller någon spannmål nedrostats. Under tiden mellan d. 8 och d. 11 dec. hade emellertid Bengtsson, ovetande som han var om förordningens närmare föreskrifter, nedrostat det spannmålsparti, som vid förbudets ikraftträdande funnits å lager, vilket parti icke varit i något avseende berett för rostning, men hade Bengtsson förmenat sig vara därtill berättigad, då partiet varit anskaffat och upplagt för ändamålet.
    Hagberg upplyste, att i Kristianstad utkommande tidningen "Nyaste Kristianstadsbladet" redan d. 9 dec. innehållit en notis, däri tillkännagivits, att rostning av spannmål till kaffesurrogat förbjudits.
    Bengtsson invände, att ingen kunde begära, att Bengtsson blott på grund av en tidningsnotis skulle upphöra med sin rörelse.
    R.R:n yttrade i utslag d. 2 april 1917: Enär annat förhållande ej blivit visat än vad Bengtsson uppgivit, eller att åberopade förordning ej blivit för allmänheten tillgänglig tidigare än d. 11 dec.1916,
    samt Hagberg icke styrkt, att Bengtsson efter nämnda tidpunkt använt spannmål för tillverkning av kaffesurrogat,
    prövade R.R:n rättvist ogilla Hagbergs i målet förda talan.

 

    Hagberg sökte ändring.
    HovR:n över Skåne och Blekinge (hrr Bruzelius, Ljungman och Hartelius) yttrade i utslag d. 27 juli 1917: Enär Bengtsson enligt vad utredningen i målet gåve vid handen i dec. 1916 efter det ovannämnda förordning d. 8 i samma månad trätt i kraft, med kännedom om att förbud utfärdats mot nedrostning av spannmål för framställning av kaffesurrogat, nedrostat minst 700 kilogram råg, enligt gällande maximipris värd 21 kr. per 100 kilogram,
    prövade HovR:n rättvist att, med upphävande av R.R:ns utslag, döma Bengtsson att för vad honom sålunda låge till last jämlikt 3 § i ovannämnda förordning böta 588 kr., vilka böter skulle tillfalla kronan med ⅓ och Hagberg med ⅔.Hovrättsrådet Schartau yttrade: "Ifrågakomna förordning, varigenom ett förut lovligt förfarande förbjudits, har från trycket utkommit d. 7 dec.

1916 och skall enligt dess lydelse tillämpas från och med d. 8 i samma månad.Bengtsson har bestritt, att sagda förordning funnits tillgänglig i Kristianstad förrän d. 11 dec. 1916 eller att annorledes i nämnda stad kunskap om förordningens innehåll stått att vinna. Av HovR:ns diarier har jag inhämtat, att tryckta exemplar av sagda förordning d. 11 dec. 1916 till HovR:n ankommit från Svensk författningssamlings expedition, och enligt min mening saknas anledning antaga, att ortens myndigheter tidigare erhållit del av innehållet i samma förordning. Det har, mot Bengtssons bestridande, icke visats, att Bengtsson efter d.11 dec. 1916 använt spannmål för tillverkning av kaffesurrogat till salu. Med hänsyn härtill anser jag Bengtssons förfarande att under d. 8—11dec. 1916 rosta spannmål till kaffesurrogat till avsalu skäligen icke vara av beskaffenhet att för Bengtsson föranleda ansvar samt prövar förty rättvist fastställa det slut, R.R:ns utslag innehåller."

 

II.

 

    Länsmannen R. Henriksson yrkade vid Vartofta och Frökinds H.R. ansvar å K. J. Dahlberg för det denne under tiden från och med d. 23 nov. 1916 till d. 8 dec. samma år vid en av Dahlberg arrenderad kvarn siktat minst 4 tunnor råg.
    Dahlberg erkände, att han å nämnda tid grov- eller toppsiktat minst 4 tunnor rågmjöl, men bestred ansvarsyrkandet under påstående: att han varken haft eller kunnat hava någon kännedom omatt K. F. d. 19 nov. 1916 ang. framställning av vetemjöl och rågmjöl m. m. trätt i kraft; att han visserligen hört talas om att en förordning av ifrågavarande slag skulle utfärdas; att han dock trott och vid samtal med mjölnare i trakten stärkts i den uppfattning, att den förordning, som utkommit, avsåge förbud allenast mot finsiktning; att han, som haft allenast en grovsikt, förden skull fortsatt att toppsikta mjöl ända till d. 8 dec., men att han då av fjärdingsmannen i orten fått underrättelse om förordningens verkliga innebörd.
    Åklagaren uppgav, på fråga, att han först d. 3 dec. fått sig förordningen tillsänd med posten samt då omedelbart låtit fjärdingsmännen, en var inom sitt distrikt, underrätta samtliga kvarnägare om berörda förordnings innehåll. Någon utredning om när ifrågavarande förordnings rubrik upplästs i kyrkorna förelåg icke.
    H.R:n (ordf. häradshövdingen Johansson) yttrade i utslag d. 6 febr. 1917: I målet vore väl ostridigt, att Dahlberg under tiden från och med d. 23 nov. 1916, då K. F. d. 19 i samma månad ang. framställning av vetemjöl och rågmjöl trätt i kraft, till d. 8 påföljande dec. vid förmalning av råg för annans räkning avskilt en del avdenna.
    Men enär annat förhållande icke blivit i målet ens påstått, än mindre visat, än vad Dahlberg uppgivit, eller att han först sistnämnda dag blivit underkunnig om, att icke någon del av rågen finge vid förmalning avskiljas, samt vetskap därom torde påfordras,

för att detta Dahlbergs förfarande skulle vara straffbart, på samma sätt som i 7 § av "K. F. ang. maximipris å vissa varor vid etc.d. 30 maj 1916" uttryckligen stadgades vetskap om, att för vara gällde visst fastställt högsta pris, för att där omnämnda förfaranden skulle anses brottsliga,
    alltså bleve åtalet av H.R:n ogillat.

 

    Åklagaren anförde besvär.
    Göta HovR. (hrr Fischer, Palmgren och von Sydow) yttrade i utslag d. 31 maj 1917: Enär, på sätt H.R:n yttrat, ostridigt vore, att Dahlberg under tiden från och med d. 23 nov. 1916, då åberopade förordningen trätt i kraft, till d. 8 där påföljande dec. vid framställning för annans räkning av mjöl av råg genom siktning avskilt endel av rågen,
    samt Dahlberg åtminstone efter d. 3 dec. 1916, då förordningen kommit åklagaren till handa och han, enligt uppgift, dragit försorg om densammas bekantgörande, bort äga kännedom om förordningens innehåll,
    och Dahlberg förty därigenom att han efter sistnämnda dag vid förmalning av råg för annans räkning avskilt en del av denna gjort sig skyldig till överträdelse av berörda förordning,
    men utredning saknades angående myckenheten av den sålunda olagligen framställda varan,
    prövade HovR:n rättvist att, med ändring av H.R:ns utslag pådet sätt bifalla åklagarens i målet förda talan, att Dahlberg för vad honom sålunda låge till last, jämlikt 3 § i nämnda förordning, dömdes att böta femtio kr.E. o. assessorn Lagergren yttrade: "Enär jämlikt K.K. d. 15 dec. 1911 ang. Svensk författningssamling samt lagen d. 1 juni 1894 ang. tiden för allmänna författningars trädande i kraft därom ej gäller annat, än att i Svensk författningssamling införd lag eller annan allmän författning, i vilken utsatts viss tid, från vilken den kommer att gälla, skall lända allmänheten till efterrättelse från sålunda utsatt dag, samt att, sedan författning kommit vederbörande präst tillhanda, det åligger honom att i kyrkan så fort ske kan och i enlighet med vad å författningen angivits antingen uppläsa densamma, om sådant stadgats, eller i annat fall kungöra den till rubrik och datum, ty och som den i målet åberopade förordningen bestämts skola träda ikraft d. 23 nov. 1916 samt dess rubrik och datum angivits skola uppläsas från predikstolarna, samt Dahlberg icke i någon mån visat, vare sig att i fråga om författningens offentliggörande förekommit omständighet av beskaffenhet att betaga författningen dess gällande kraft eller att det varit för Dahlberg mer än för andra omöjligt att om författningen och dess innehåll vinna kännedom,förtjänar Dahlbergs i målet gjorda invändning därutinnan icke avseende, och då Dahlberg, utan någon inskränkning i fråga om tid eller mycken-

het, erkänt, att han från och med d. 23 nov. till d. 8 dec. 1916 vid förmalning för annans räkning siktat minst fyra tunnor rågmjöl, samt vikten därav skäligen icke kan antagas hava understigit 400 kg, men däremot i fråga om värdet förekommer dels att i K. F. d. 5 sept.1916 ang. maximipris å vete, råg, korn och havre icke angivits grund för beräkning av maximipris å mjöl och att denna förordning ägt gällande kraft till och med d. 26 nov. 1916, dels ock att i K. F. d. 19 nov. 1916 ang. maximipris å såväl nämnda sädesslag som rågmjöl och vetemjöl stadgats, att den skulle beträffande mjölsorterna träda i kraft d. 27 i samma månad,och vid sådant förhållande, då i målet härutinnan av åklagaren icke förebragts minsta utredning, tillförlitlig grund för bedömande av framställda mjölpartiets värde saknas, instämmer jag i det slut, vartill pluraliteten kommit."

 

 

55.

 

Fråga, huruvida vara kan anses hava hållits till salu. 7 § i lagend. 30 maj 1916 om fastställande av högsta pris å vissa varor vid krig, krigsfara eller andra utomordentliga av krig föranledda förhållanden m. m.

 

    T. f. stadsfiskalen V. Hassler yrkade vid Stockholms R.R., att som G. A. Roberts utbjudit till salu potatismjöl till högre pris än somi K. K. d. 24 okt. 1916 ang. ändrad lydelse av 1 § i nådiga förordningen d. 14 aug. 1916 ang. maximipris å potatismjöl vore fastställt såsom högsta pris å sådan vara, Roberts måtte fällas till ansvar jämlikt 7 § i ovanberörda lag.
    Roberts medgav, att han i skrivelse d. 13 nov. 1916 till aktiebolaget Nordiska Kompaniet erbjudit nämnda bolag för prompt leverans fritt ankommande banvagn till Stockholm 20,000 kg prima rått potatismjöl till pris av 48 kr. för 100 kg. Roberts bestred emellertid åtalet och anförde: Han dreve sin affärsverksamhet huvudsakligen såsom agent och hade inga lager av varor. Anledningen till att han offererat ifrågavarande parti hade varit den, att han vid telefonsamtal med en firma i Örebro fått veta, att firman hade ett dylikt parti till försäljning. Denna firma hade dock, på Roberts'förfrågan, förklarat, att den icke hade sig bekant, var partiet egentligen funnes, men att partiet förmodligen funnes i Skåne eller Blekinge. Då berörda skrivelse innefattade allenast en "förberedande offert" och Roberts icke innehaft något potatismjöl, kunde Robertsej anses hava saluhållit varan. Roberts invände i övrigt, att åberopade förordningen icke gällde rått potatismjöl.
    R.R:n utlät sig genom utslag d. 3 april 1917: Enär upplyst vore att, sedan genom § 1 i omförmälda förordning, sådan denna § lydde jämlikt K. K. d. 24 okt. 1916, bestämts, att vid frivillig försäljning

 

av sådant mjöl i andra fall än från tillverkare eller för hans räkning priset, därest den försålda mängden uppginge till mera än 5 kg, icke finge överstiga 42 öre för kg, Roberts med vetskap om denna prisbestämmelse genom skrivelse d. 13 nov. 1916 till berörda bolag offererat åt detsamma för prompt leverans fritt ankommande banvagn till Stockholm 20,000 kg prima rått potatismjöl i säckar till låns till ett pris av 48 kr. per 100 kg,
    samt Roberts härigenom, oavsett vad han invänt därom att han icke innehaft nämnda parti potatismjöl eller någon del därav eller ens haft sig bekant, var partiet funnits, måste anses hava hållit partiet till salu,
    alltså och på i övrigt anfört skäl prövade R.R:n jämlikt 7 § i berörda lag rättvist döma Roberts för det han hållit ifrågakomna vara till salu till högre än fastställt pris att böta 300 kr.

 

    Roberts sökte ändring.
    Svea HovR. (hrr von Heijne, Appelberg, Staél von Holstein ochWikander) fann i utslag d. 2 juli 1917 på ovan upptagna av R.R:n anförda skäl och då omförmälda förordning och kungörelse måste anses tillämpliga jämväl å rått potatismjöl
    rättvist fastställa det slut R.R:ns utslag innehölle.

 

 

56.

 

Lagsökning har ansetts kunna ske på grund av räkning, försedd med gäldenärens godkännande.

 

Jfr TRYGGER: Kommentar till utsökningslagen 2 uppl. s. 37—41.

 

    I en d. 13 febr. 1917 till K. B. i Östergötlands län ingiven ansökan yrkade A. Lundqvist att enligt en ansökningen bilagd räkning, däri Lundqvist för en kavajkostym påfört A. Carlson 25 kr., av Carlson utfå nämnda belopp. Räkningen var försedd med påskrift av Carlson, av innehåll att han godkände densamma.
    I infordrad förklaring vid gick Carlson sin skuld enligt räkningen men gjorde gällande, att Carlson redan före lagsökningen velat mot kvitto å räkningen betala skulden samt att Lundqvist nekat mottaga likviden.
    K. B. yttrade i resolution d. 12 mars 1917: Enär den till grund för ifrågavarande fordran åberopade handlingen icke kunde anses innefatta sådant skriftligt fordringsbevis, som avsåges i 12 § avgällande utsökningslag,
    bleve ansökningen av K. B. lämnad utan avseende.

 

    Lundqvist anförde besvär. Carlsons hustru hade visserligen förklarat sig skola betala skulden mot villkor, att den med Carlsons

 

godkännande försedda räkningen kvitterades. Lundqvist, som då redan lämnat räkningen till annan person för inkassering, hade genmält, att om hon ej tills vidare ville nöja sig med särskilt kvitto, vore det bäst hon betalade till inkasseraren. Carlsons hustru hade då avlägsnat sig utan att ens framvisa några penningar.
    Göta HovR. (hrr Leijonmarck, Romberg, Lejman, Aurell och Bergendal) yttrade i utslag d. 31 maj 1917: Som ifrågavarande räkning blivit av Carlson godkänd, samt handlingen förty måste anses som sådant fordringsbevis, som i 12 § utsökningslagen avses,
    men K. B. med sin uppfattning icke ingått i prövning av fordringsanspråket,
    bleve, med undanrödjande av K. B:s resolution, målet visat återtill K. B., som hade att på anmälan detsamma ånyo upptaga och därmed vidare lagligen förfara.

 

57.

 

Kostnad för förrättning, som avses i 199 § utsökningslagen, har ansetts kunna, då den ej blivit av sökanden förskjuten och ej heller blivit av honom vid anfordran gulden, av förrättningsmannen utmätningsvis uttagas hos sökanden.

 

Jfr TRYGGER: Kommentar till utsökningslagen 1 uppl. s. 482 not. 4.

 

    På ansökan av M. H. Hansson beviljade K. B. i Kopparbergs län genom utslag d. 20 aug. 1915 kvarstad å virke av vissa angivna dimensioner, vilket skulle hava avverkats av Korsnäs Sågverks Aktiebolag å visst utskogsskifte.
    Sedan Hansson påkallat verkställighet av förordnandet, inställde sig för sådant ändamål länsmannen B. Lundholm å stället d. 18sept. 1915. Enligt förrättningsprotokollet kunde vid gjord undersökning icke anträffas något träd, som med bestämdhet understegangivna dimensioner, på grund varav Lundholm i protokollet antecknade, att den beviljade kvarstaden ej kunde verkställas.
    l skrivelse till kronofogden i fögderiet A. Olsson begärde Lundholm sedermera, att som Hansson icke kunnat förmås godvilligt betala kostnaden för kvarstadsförrättningen, uppgående till 22 kr. 88öre, kronofogden måtte meddela handräckning för utbekommande avsamma kostnad. Olsson gav d. 1 sept. 1916 Lundholm förordnandeatt uttaga kostnaden.
    D. 26 sept. 1916 företog Lundholm utmätning hos Hansson, därvid till gäldande av berörda kostnader även som exekutionskostnadskrevs i mät 500 kg hö, värderade till 50 kr.
    Hansson anförde besvär hos K. B.
    K. B. utlät sig genom utslag d. 18 nov. 1916: Som Olsson icke ägt laglig befogenhet att på sätt som skett förordna om uttagande av ifrågavarande kostnader,och Lundholm jämlikt 6 § utsökningslagen varit jävig att verkställa den överklagade utmätningen,

 

samt densamma icke heller grundade sig på något i lag givet stadgande eller behörig myndighets i laga ordning meddelade beslut,
    bleve utmätningen såsom olaglig till all kraft och verkan undanröjd.

 

    Lundholm anförde besvär.
    Svea HovR. (hrr Wästfelt, von Oelreich, Mörner och Zetterstrand, referent) yttrade i utslag d. 22 maj 1917: Enär i K. B:s d. 20 aug.1915 meddelade utslag icke föreskrivits, att verkställigheten av ifrågavarande kvarstad skulle ske på bolagets bekostnad,
    samt Lundholm vid sådant förhållande och då kostnaden för kvarstadsförrättningen icke blivit av Hansson förskjuten finge anses hava jämlikt 199 § och grunderna för 198 § utsökningslagen varit berättigad att, fastän Hanssons betalningsskyldighet för samma kostnad icke blivit genom myndighets särskilda beslut fastställd, företaga utmätning hos Hansson för kostnadens gäldande,
    prövade HovR:n lagligt att, med ändring av överklagade utslaget, förklara de av Hansson över utmätningen anförda besvären icke kunna bifallas.

 

58.

 

Tillämpning av lagstiftningen angående rätt att fullfölja talan från hovrätt.
Part, som tappat i vädjat mål, vari han tillika dömts till ansvar, har ansetts ej vara skyldig att vid fullföljd av talan jämväl i ansvarsfrågan nedsätta fullföljdsavgift.
Jfr Sv. J. T. 1916 s. 166.
    Uti ett till Älvdals härads övre tingslags H.R. instämt mål ställdes en person P. under tilltal för det han i lagsökningsärende nekat sin hand och förskrivning å en av honom tecknad borgensförbindelse. Därjämte yrkades, att P. på grund av samma borgensförbindelse måtte åläggas utgiva ett belopp, överstigande 1,500 kr.
    H.R:n fällde i utslag d. 23 maj 1916 P. att jämlikt 22 kap. 13 § strafflagen böta 200 kr. och förpliktade honom att på grund av borgensförbindelsen utgiva det i målet fordrade beloppet.
    I enlighet med av H.R:n meddelad hänvisning fullföljde P. talan i ansvarsfrågan genom besvär och i övrigt efter vad.
    Svea HovR. fastställde genom dom d. 29 juni 1917 H.R:ns utslag.HovR:n (hrr von Oelreich, Mörner, Zetterstrand och von Steyern) gav P. hänvisning att mot domen fullfölja talan genom revisionsansökning med skyldighet att nedsätta såväl fullföljdsavgift som kostnadsersättningsbelopp; dock med föreskrift att P., därest han fullföljde talan jämväl i ansvarsfrågan, skulle vara befriad från nedsättning av fullföljdsavgift; och föreskrev HovR:n slutligen att, därest P. fullföljde talan allenast ifråga om honom ådömt ansvar, rättsmedlet skulle vara besvär med skyldighet för P. att nedsätta stadgat belopp till säkerhet för motpartens kostnader.

 

Svensk Juristtidning 1917. 26