Konkurslagsreformen. Det år 1919 framlagda sakkunnigförslaget till ny konkurslag m. m. (se Sv. J. T. 1919 s. 368) blev, efter att hava undergått vissa smärre ändringar, d. 10 okt. 1919 remitterat till lagrådet. Sedan lagrådet i yttrande d. 6 febr. 1920 tillstyrkt, att förslaget lades till grund för proposition i ämnet, samt förslaget underkastats omarbetning i anledning av åtskilliga vid lagrådets granskning framställda anmärkningar, blev detsamma framlagt för 1920 års riksdag (se prop. nr 82). Lagutskottet, dit propositionen remitterades, hemställde, att riksdagen, med förklarande, att propositionen icke kunnat av riksdagen godkännas, måtte i skrivelse till K. M:t anhålla, att K. M:t ville, efter verkställd utredning, för riksdagen framlägga förslag till dels ändring i nu gällande konkurslags bestämmelser om konkursgrunderna och återvinning till konkursbo i huvudsaklig överensstämmelse med det framlagda förslaget i dessa delar och dels förslag till ackordsförhandling utan konkurs (se utskottets utlåtande nr 35). Förslaget avstyrktes av principiella skäl och utskottet inlät sig i enlighet härmed icke på någon detaljbehandling därav. Utlåtandet var reservationsfritt, men det framgår av detsamma, att utskottet i den fråga, på vilken utskottet lade huvudvikten, eller förvaltningsfrågan, i själva verket stod delat i två fraktioner, av vilka den ena önskade frångå propositionens med gällande rätts överensstämmande förvaltningssystem och överlämna förvaltningsorganets tillsättande åt domstolsmyndighet, medan den andra i princip anslöt sig till propositionens förvaltningssystem men framförde betänkligheter mot det sätt, varpå detsamma utformats i det framlagda förslaget.
    Efter ingående debatter i båda kamrarna beslöt riksdagen på förslag av herr Boman i första kammaren och herr Eliel Löfgren i andra kammaren — i första kammaren med 97 röster mot 23, som avgåvos för utskottets förslag, och i andra kammaren utan votering — att, med förklarande att propositionen icke kunnat av riksdagen godkännas, i skrivelse hos K. M:t anhålla, att K. M:t ville, efter verkställd utredning, framlägga dels förslag till ny konkurslag i huvudsaklig överensstämmelse med det framlagda förslaget, därvid dock frågan om konkursförvaltningen borde tagas under förnyad omprövning, och dels förslag till lag om ackordsförhandling utan konkurs.
    I anledning av riksdagens beslut tillkallade chefen för justitiedepartementet efter av K. M:t meddelat bemyndigande nya sakkunniga att biträda vid konkurslagsfrågans fortsatta behandling (se Sv. J. T. 1920 s. 246). Dessa sakkunniga hava under nästlidne september månad avgivit sitt betänkande.
    Detta behandlar huvudsakligen frågan om konkursförvaltningen, i vilken de sakkunniga anslutit sig till den uppfattning, som kommit till uttryck i pro-

positionen. På grund härav hava de sakkunniga funnit sin uppgift väsentligen gå ut på att, i den mån berättigade anmärkningar framställts mot särskilda punkter i det för riksdagen framlagda förslagets förvaltningsbestämmelser, underkasta dessa erforderlig omarbetning. De betydelsefullaste av de ändringar, som i enlighet härmed föreslås, äro följande: Vikten av att normalt ej mer än en förvaltare utses har ytterligare betonats. Det heter sålunda i den föreslagna 41 §, att mer än en förvaltare ej må finnas, där ej konkursdomarén med hänsyn till boets omfattning och beskaffenhet anser förvaltningen oundgängligen böra delas eller det eljest i särskilt fall vara oundgängligen nödvändigt, att mer än en förvaltare utses. Konkursdomaren har vidare uttryckligen förklarats pliktig att ex officio ingripa, då han finner en av borgenärerna vald förvaltare icke vara lämplig för uppdraget. Slutligen har det ålagts konkursfunktionärerna att specificera sina arvodeskrav, så att det framgår, huru fordrat belopp tänkes fördelat på de olika förvaltningsåtgärderna, det sistnämnda för att förhindra, att arvodena bestämmas till på ett ungefär beräknade klumpsummor.
    Beträffande de delar av det för riksdagen framlagda förslaget, som icke beröra förvaltningsfrågan, föreslås i betänkandet vissa detaljändringar, huvudsakligen av juridisk-teknisk art.

S. L.