SIEGFRIED MATZ: Om underdomarens materiella processledning i svensk ordinär civilprocess. Akademisk avhandling. Stockholm 1919. XII + 144 s. Kr. 7.5 0.
Det senaste läsåret har vad våra juridiska fakulteter angår såtillvida varit märkligt, som under detsamma icke mindre än tre processrättsliga avhandlingar ventilerats. Den av dessa, som först kommit till offentligheten, är doktor MATZ' arbete om underdomarens materiella processledning.
Förf. yttrar i förordet till sin avhandling, att han med sin framställning av processledningen i underrätterna avser att komplettera
den utredning av samma ämne, som justitierådet GRANFELT i Hälsingfors lämnat i sin bok om "den materiella processledningen vid underdomstol i vanliga tvistemål enligt gällande finsk och svenskrätt" 1. GRANFELTS framställning, som "i första rummet åsyftar att lämna en redogörelse för den gällande rättens ståndpunkt", vill MATZ utfylla med en historisk inledning samt med en översikt av rättspraxis' ställning och av främmande länders lagstiftning.
Huvudparten av MATZ' arbete är av rättshistoriskt innehåll. Hänför man till den historiska delen även framställningen av processledningen i doktrin, lagstiftning och rättspraxis efter 1734, upptar historiken arbetets första 105 sidor; i dessa ingår då en inledning av dogmatiskt innehåll omfattande 5 sidor. Avhandlingens sista 32 sidor äro ägnade åt "gränserna för domarens materiella processledning", i vilken avdelning förf. behandlar de tyska och österrikiska civilprocesslagarnas ställning till frågan om utsträckningen av domarens processledande befogenhet och jämsides därmed ger en framställning av denna befogenhets ömfattning i modern svensk praxis.
Arbetets historiska huvuddel innehåller fyra kapitel. De två första ha ägnats åt rättstillståndet före 1734, det ena behandlar "uppfattningen om domarens processledning i teori och lagstiftning i tiden före 1734 års lag", därefter "processledningen i rättspraxis intill 1734". Så behandlas perioden från 1734 års kodifikation fram till nutiden i två kapitel under rubrikerna "domarens processledning enligt 1734 års lag; teoriens och lagstiftningens ställning i tiden därefter" samt "processledningen i rättspraxis efter 1734". I slutet av detta sista kapitel kommer förf. in på de nuvarande tidsförhållandena, därmed anknytande till framställningen i kapitlet om gränserna för domarens materiella processledning. Detta kapitel följer i huvudsak uppställningen i tredje avdelningen av GRANFELTS ovannämnda bok.
Mot såväl valet av ämne som behandlingen av detsamma, sådana dessa nu angivits, torde med visst fog kunna riktas anmärkningar. En dogmatisk avhandlings tyngdpunkt bör ligga i framställning av gällande svensk rätt. Historiken skall ha karaktären av en inledning; det komparativa elementet bör, mestadels i noter, behandlas jämsides med positiv svensk rätt. Annorlunda om man skriver en rättshistorisk monografi eller ställer behandlingen av främmande rätt såsom arbetets huvudsyfte. I antydda fall bör emellertid avhandlingens titel ge det ena eller andra vid handen.
Vidare vill jag såsom min egen åsikt uttala, att den materiella processledningen såsom rättshistoriskt undersökningsobjekt måste vara en synnerligen svårbearbetad materia. Bortser man från äldre rättsperioder, utgör ju för 1600-talsrättens del arkivmaterial i form av domböcker den huvudsakliga källan för rättshistorisk forskning. Vid en undersökning av processledningen i 1600-talets rättegång kan man gå till väga på två olika sätt 1. Den ena metoden är att
ur domböckerna söka omedelbart utläsa gränserna för och innehållet i domarens processledande befogenhet. För att med denna metod komma till resultat av värde fordras emellertid ett oerhört mödosamt och tidskrävande arbete. Det torde t. o. m. kunna sättas ifråga, huruvida överhuvud på denna väg några positiva resultat, motsvarande det använda arbetet, stå att vinna; trots att rec. i närliggande syfte verkställt ganska omfattande undersökningar av 1600-talsdomböcker, vågar jag inte uttala mig därom med någon grad av säkerhet. De vanskligheter, som möta här, har också förf. otvetydigt känt, då han i förordet säger, att "det ligger i processledningens natur att så att säga icke fastna på papperet". Förf. väljer därför en annan forskningsmetod än den vanliga, direkt på det föreliggande objektet riktade undersökningen. Han söker i stället skissera processförfarandets allmänna struktur och förutsättningarna för dess utgestaltning i praktiken, domstolsorganisation, förhandlingsform, uppskovsväsende, sakförhållanden. Ur dessa premisser drar han så slutsatser med avseende å processledningens utövning i praxis. Detta förfaringssätt medför med hänsyn till det egentliga forskningsobjektet, domarens processledande befogenhet, att några bestämda satser om denna befogenhets omfång och innehåll icke kunna uppställas. Man kan blott avgöra, huruvida processledningen under den i varje fall förevarande perioden varit mer eller mindre intensiv. Den använda forskningsmetoden ger sålunda ej möjlighet att komma undersökningens egentliga objekt in på livet. Men det kan på goda grunder ifrågasättas, huruvida man på detta område även med en mera direkt inriktning på forskningsobjektet kan komma väsentligt längre. Förf:s sätt att lösa sin rättshistoriska uppgift medför å andra sidan en fördel, som måste räknas som avhandlingens största förtjänst. Förf. ger i sin lättlästa och om god historisk blick vittnande framställning av processledningens förutsättningar en översikt av de allmänna tendenserna i vårt civila rättegångsförfarandes utveckling, en översikt, som rec. med nöje rekommenderar åt den, som vill överblicka de faktorer, vilka arbetat för att driva fram vår civilprocess till den utformning den har i närvarande tid. Utan att förlora sig i detaljer söker förf. klarlägga de huvudlinjer, utvecklingen följt genom de sista tre århundradena svensk processrättshistoria, och i den mån detta varit hans uppgift kan han sägas ha löst densamma på ett tillfredsställande sätt.
Beträffande dispositionen av historiken är det ju givet, att 1734 års kodifikation, huru litet den än utgör en brytningspunkt i utvecklingen, kan tagas som skiljemärke mellan 1600-talsrätten och den utveckling, som fört fram till vårt nuvarande tvistemålsförfarande. Däremot tillåter jag mig dra i tvivelsmål, huruvida tillräcklig anledning förelegat att, som skett, uppdela framställningen av processledningen under vardera av de båda ovanberörda perioderna i en
redogörelse för lagstiftningens och doktrinens ställning till ämnet och en undersökning av processledningens utformning i praxis. Det vill fastmer synas, som skulle bilden av processledningens förutsättningar och utövning lämpligare kunnat tecknas i en enhetlig framställning av de olika rättsskapande faktorernas arbete och detta arbetes konkreta resultat. Samspelet mellan dessa faktorer blir med förf:s uppdelning svårare att klarlägga. Och dock är det väl just denna samverkan mellan rättslivets skapande krafter, som är den högre rättshistoriska forskningens förnämligaste föremål. Dessutom, är det överhuvud möjligt att på alla punkter fullständigt strikt genomföra skiftet mellan lagstiftning och doktrin å ena, rättspraxis å andra sidan? Jag avstår från att på denna punkt göra några bestämda uttalanden; det sätt, varpå förf. på s. 64 och s. 85 f. använder sig av Vasa hovrätts universal den 26 augusti 1803, förde mig in på de tankar jag ovan gett uttryck åt.
Den deduktiva metod, förf. använder i sin framställning av processledningens historia, medför, att han i största utsträckning nöjt sig med att till grund för sina historiska utredningar lägga tryckt material. Däremot är egentligen ej så mycket att invända, då förf. avstår från att rikta undersökningen direkt på processledningen såsom särstående processuell företeelse. Särskilt på en punkt, s. 17 ff., gör förf. emellertid en avvikelse från sin eljest tillämpade metod i det han i Svea hovrätts arkiv söker leta ut, hur hovrätten under de första årtiondena av sin tillvaro utövat materiell processledning i de mål överdomstolen hade under bedömande. Ett par intressanta resultat av denna sin arkivforskning har förf. kunnat framlägga. Men det kan inte undgå att förvåna, att förf. stannat vid detta begagnande av otryckta källor. Underdomarens processledning kan man inte läsa ut ur hovrättsprotokoll och hovrättsdomar, lika litet på 1600-talet som nu för tiden. Den del av 1600-talets rikhaltiga domboksförråd, som finns tillgänglig i tryckt form, är inte stor och ännu mindre representativ. I förteckningen på de tryckta underrättsdomböckerna från 1600-talet, som förf. genomgått, saknar jag de båda finska rådstuvurätternas domböcker, Åbo från 1630-talet och Ekenäs 1623 — 1660; särskilt Ekenäsdomboken, som föreligger in extenso, har åtskilligt av intresse att bjuda på.
Förf:s historiska utredningar torde i allmänhet ge riktiga resultat. I detalj är det ju inte möjligt att kontrollera riktigheten annorledes än genom ett anlitande i stor utsträckning av de tryckta källor, som ligga till grund för förf:s framställning. Jag skall inte gå in på någon kritik av de faktiska resultat, som förf. avvunnit sitt material, annat än såvitt angår ett par frågor rörande sakförarväsendets historia, som jag haft anledning att syssla med. Förf. säger på s. 35, att man i 1600-talsrätten för att hejda sakförarnas framfart sökte pressa parterna till personlig inställelse och undertrycka sakförarväsendet. Som belägg för att den senare utvägen anlitats av lagstiftningen anför förf. k. brevet den 20 mars 1694. Ingressen till denna författning omtalar, att "uppå Landet stort missbruk hafwer sig inritat
med en hop Procuratorer, som mera för sin egen nytta än almogens bästa öfwertata och uphissa almogen til onödige trätor", varför Kungl. Maj:t anbefaller överrätterna att dra försorg om att "sådane personer som til advocerande af Hofrätterne icke äre förordnade, utan allenast för slem winning sökia at förleda almogen til onödige actioner, med behörig näpst må ansees". Kan man också i vissa författningar från förra delen av 1600-talet hitta stadganden, som åsyfta att förhindra användandet av sakförare, så ha vi otvivelaktigt i förevarande kungl. brev endast att göra med det straffhot, som får mera konkret utformning i de av förf. åberopade 10 punkten i 1695 års rättegångsstadga och stadgan den 10 december 1696 om "huru procuratorer och fullmächtige pro temerario litigio och andra slike förseelser skola plichta". På 1690-talet kunde man inte gärna umgås med planer att undertrycka sakförarväsendet ens på landsbygden. I stället markeras redan från 1630-talet allt starkare tendensen att införa ett auktoriserat advokatstånd, den då som nu enda framkomliga vägen när det gäller ordnandet av sakförarförhållandena. Vad angår försöken att pressa parterna till personlig inställelse finner förf. s. 35, att sådana avsikter komma till synes i ett par författningar av 1619 och 1654, och uttalar s. 49, att 15: 1 RB 1734 års lag är byggd på en liknande tanke. Jag undrar om man kan antaga, att så långt fram i tiden som 1654 gjorts medvetet försök att förmå parterna att själva föra sin talan vid Stockholmsdomstolarna, där sakförare på 1640- och 1650-talen förekomma i största utsträckning redan 1661 regleras sakförarväsendet i Stockholm med de mest ingående föreskrifter i detta ämne vi överhuvud finna i 1600-talsrätten. Däremot är jag alldeles säker på, att 15: 1 RB 1734 års lag inte avser att förmå part att med förbigående av sakförare personligen utföra sin talan. Bestämmelsen i paragrafens sista punkt, som har adekvat motsvarighet både i gemeines Recht och i moderna processlagar, vill endast vara ett korrektiv mot olämpliga eller dåligt informerade ombud och ge domaren möjlighet att direkt mot parten utöva sin betydelsefulla frågerätt. Stadgandet i 15: 1 är vidare ett noggrant uttryck för vår svenska 1600-talspraxis' ståndpunkt, säkerligen ej skrivet i något processpolitiskt syfte; hade så varit fallet, skulle lagrummet fått en betydligt mera distinkt formulering, I allmänhet torde man böra akta sig för att läsa 1734 års lags RB processpolitiskt — för min del har jag en bestämd känsla av att RB i det minsta betyder genomförandet av något reformprogram.
De anmärkningar jag nu framställt mot resultaten av förf:s rättshistoriska arbete, beröra endast ett par mindre väsentliga punkter, fallande inom ett område, som jag genomströvat under mina studier i 1600-talsprocessen. Även på ett par andra ställen i förf:s framställning skulle jag vilja anmäla reservation, men avstår därifrån för att icke onödigt upptaga utrymme med småsaker. Jag vill ännu en gång påpeka, att förf:s historiska framställning på det hela lämnas oberörd av min detaljkritik. Ur de synpunkter, som ovan utvecklats,
och med det syfte, förf. uppställt för sig, har han lämnat ett erkännansvärt bidrag till vår processhistoriska litteratur.
Ännu några ord om arbetets sista del, översikten av underdomarens processledning i nutida svensk rättspraxis och i modern utländsk lagstiftning. På s. 101 — 105 behandlar förf. processledningen i vårt nuvarande tvistemålsförfarande med användande av samma metod som vid den rättshistoriska undersökningen. Den allmänna processuella miljön skisseras och förf. uttalar s. 104 — 105 ett generellt omdöme om processledningens intensitet för det närvarande i våra underrätter och dess inverkan på utredningsresultatet. I kapitlet om gränserna för domarens materiella processledning lämnar förf. däremot en dogmatiskt uppställd, översiktlig redogörelse för processledningens utformning i gällande svensk rätt och nutida praxis, utfylld på vissa punkter med komparativa notiser ur företrädesvis tysk och österrikisk civilprocesslagstiftning. Här är förf. inne på de marker, som GRANFELT redan bearbetat. Förf:s disposition följer också med vissa mindre undantag GRANFELTS och väsentligen utöver vad denne åstadkommit ifråga om svensk rättsdogmatik har förf. helt naturligt inte kunnat tränga. Hans framställning är dock mera översiktlig och lättläst liksom också mera koncentrerad än GRANFELTS, den lämpar sig därför väl för den, som önskar få en överblick av den materiella processledningens utformning i svensk civilprocess och torde vara i särskild mån användbar för undervisningsändamål. Några vägande anmärkningar mot de resultat, som förf. kommit till, har jag inte att framställa. Ämnet vidkommande rättsfallsreferat i Nytt Juridiskt Arkiv synes förf. i allmänhet ha bearbetat väl och på ett tillfredsställande sätt sammanställt de sålunda utvunna resultaten. Vad angår den komparativa delen av kapitlet vill jag för min del beklaga, att förf. icke haft tillfälle undersöka den materiella processledningen i engelskt tvistemålsförfarande; jag föreställer mig, att en och annan synpunkt av intresse därigenom skulle ha kommit fram.
Sist må det tillåtas mig att rikta ett par anmärkningar mot förf:s terminologi. Sådana ord som "rättegångspolis" s. 4 och "processdrift" 1 s. 5 ha väl näppeligen vunnit burskap i svenskt rättsspråk ock förtjäna inte heller att vinna det. Uttrycket "skriftligt skuldebrev" s. 100 är strängt taget pleonastiskt. Begreppet "förhandlingsform" definierar förf. i texten å s. 5, men talar i en not till samma sida om, att man också brukar begagna termen i annan mening. Såvitt jag kunnat finna, använder förf. själv ordet i fråga genomgående i denna senare betydelse, se sålunda s. 15, 25, 37, 38 m. fl. ställen.
Jag har hunnit till slutet på min granskning av doktor MATZ' avhandling. Det har varit givande att genomläsa hans skildring av utvecklingstrådarna i vår processhistoria under de senaste århundradena, och även framställningen av processledningen i modern
svensk domstolspraxis saknar som nämnt ingalunda förtjänster. De förringas inte av ovan framställda anmärkningar. Sin föresatta uppgift att fullständiga GRANFELTS utförda arbete har förf. väl skilt sig ifrån. Skada blott, att han ej haft tillfälle lägga fram mera omfattande resultat av rättsdogmatiskt forskningsarbete på den svenska processrättens vidsträckta ännu oplöjda marker. Förhoppningarna om flera bidrag av doktor MATZ' hand till vår processrättsliga litteratur böra gå i uppfyllelse.
Lund den 30 oktober 1920.
Åke Hassler.