Äro särskilda krigsdomstolar behövliga? Till bemötande av borgmästaren och krigsdomaren Johan BÅÅTHS artikel under vidstående rubrik i föregående häfte av denna tidskrift har sekreteraren i krigshovrätten, auditör EDW. GRAPE till red. insänt följande genmäle.
I ovannämnda uppsats har förf. på däri anförda skäl påstått, att krigsdomstolarna icke skulle vara behövliga, utan att dessa domstolars arbete skulle kunna övertagas av de allmänna domstolarna.
96 AKTUELLA SPÖRSMÅL. Den enda inskränkning, som förf. i uppsatsen gjort i detta sitt påstående, avser flottan »på vissa expeditioner», för vilken förf. medger att » en särskild krigsrätt i vissa fall möjligen kan vara erforderlig, även under fredsövningar». I övrigt böra enligt förf. krigsdomstolarna försvinna och målen utan vidare överflyttas på rådhusrätterna, där sådana finnas, och i annat fall på häradsrätterna, och på de orter, där ej heller sådana finnas, får härads- eller rådhusrätten resa till vederbörande förläggningsplatser. Ett dylikt förfarande skulle dock exempelvis här i Stockholm framtvinga bl. a. inrättande av minst en ny avdelning i Stockholms rådhusrätt och för krigshovrättens del motsvarande ökning av antalet ledamöter och tjänstemän i Svea hovrätt, i Boden inrättande av särskild domstol för militära mål, i Karlsborg d:o, särskilda domstolar för flottans stationer, kustflottan m. fl. avdelningar, för personal, tillhörande vissa särskilda krigsrätter o. s. v. Man torde med skäl kunna förutsätta, att Stockholms stad och övriga kommuner, som skola betala dessa nya förut av staten burna kostnader, icke skulle hälsa en dylik anordning med någon större tillfredsställelse, även om någon ersättning skulle beredas dem härför.
Såsom skäl i övrigt för krigsdomstolarnas obehövlighet har i uppsatsen anförts, att »krigsrättsmålen i regel äro av ganska enkel beskaffenhet, närmast jämställda med de s. k. polismålen eller andra brottmål av relativt vanlig art, »ehuru förf. omedelbart därefter i uppsatsen medger, att »krigslagarna i vissa avseenden kunna vara svåra att tillämpa». Något stöd för det förstnämnda, onekligen något överraskande påståendet har förf. ej förebragt. Jag vågar även påstå, att flertalet av Sveriges krigsdomare och auditörer icke dela förf:s uppfattning härutinnan utan anse att krigsrättsmålen äro fullt jämförbara med ordinära brottmål och civilmål vid de allmänna domstolarna, vilket bl. a. framgår av de överläggningar, som hållits av föreningen »Sveriges Krigsdomare och Auditörer», och delas denna deras uppfattning likaledes av krigshovrättensledamöter och säkerligen även av Högsta domstolen.
Rörande antalet vid krigsrätterna årligen handlagda mål har jag för närvarande endast tillgång till ett av tillkallade sakkunniga inom justitiedepartementet den 23 oktober 1918 avgivet betänkande, varav framgår att endast under 1917 av krigsdomstolarna i första instans rörande personal, tillhörande krigsrätternas ordinarie truppförband, genom slutligt utslag avgjorts icke mindre än 3,201 mål och under första halvåret 1918 ett proportionsvis ännu större antal mål, nämligen 1,864 mål rörande vederbörande ordinarie truppförband förutom i förra fallet 238 och i senare fallet 148 mål rörande annan personal. Härtill kommer ett större antal s. k. undersökningsmål, (resp. 543 + 31 mål under 1917 samt 385 + 32 mål under första halvåret 1918),varmed avses mål ang. ersättningsskyldighet för förkomna persedlar m. m., vilka mål stå de vanliga civilmålen nära och som särskilt i mål mot kompanichefer (kaptener och likställda) och kompaniadjutanter (fanjunkare och likställda) äro av synnerligen invecklad och tidsödande beskaffenhet. I dessa senare mål plägar emellertid krigsdomaren mer endels icke vara närvarande,utan tjänstgör auditören i dessa mål såsom ordförande i krigsrätten och leder dess förhandlingar. Antalet disciplinmål under 1917, d. v. s. sådana mål, som avgöras av vederbörande befälhavare efter auditörens hörande eller av befälhavaren hänskjutas till krigsrätternas handläggning och avgörande, var en-
AKTUELLA SPÖRSMÅL. 97ligt ovan angivna betänkande c:a 10,712 mål rörande personal, tillhörande krigsrätternas ordinarie truppförband, samt där jämte ett stort antal andra mål.
Det må här anmärkas att även Bååth gör sig skyldig till ett fel, som förövrigt är mycket vanligt, därest han anser, att antalet krigsrättsmål skulle vara direkt beroende av det antal värnpliktsdagar, som vore bestämda. En undersökning visar nämligen, att så icke är fallet. Snarare skulle man kunna uppdela de värnpliktiga i bättre och sämre årsklasser efter av dem begångna förseelser under samma tid, och man får ej glömma att det finnes något som heter fast anställda. Det är också en gammal erfarenhet, som bl. a. även civilkommissinen gjorde på sin tid under en av sina inspektionsresor, att antalet förseelser av stammen är proportionsvis långt större än av de värnpliktiga, beroende på bl. a. otillfredsställande rekrytering, för låg avlöning m. m
Av uppsatsens innehåll i övrigt framgår, att förf. icke haft tillfälle att djupare sätta sig in i militära förhållanden. En krigsdomare står icke heller dessa förhållanden så nära som exempelvis en auditör, som dagligen har beröring med truppförbanden och av dessa anlitas i alla olika förekommande frågor av juridisk eller administrativ natur. Så mycket borde dock förf. kunna känna till dessa förhållanden, att han, jämte det erkännande som han lämnar de militära krigsrättsledamöterna för »den duglighet och det intresse de städsevisat,» kan medgiva nödvändigheten av militär sakkunskap i krigsdomstolarna. Att endast anlita militärer såsom sakkunniga kan naturligen alls icke jämföras med en anordning, genom vilken sakkunskapen finnes inom själva domstolen och göres gällande under domaransvar. Icke ens herrar Lindhagen och Persson i Norrköping kunde i sin av förf. åberopade motion förneka nödvändigheten av särskilda militära insikter och militär erfarenhet hos krigsdomstolarna. Sakkunniginstitutionen kan nog vara bra i andra fall. Dock synes den i exempelvis patentmålen, där parternas advokater å vardera sidan åberopa sina sakkunniga, som många gånger i sina utlåtanden gå alldeles »sticki stäv» mot varandra, icke vara så idealisk. Vad detta skulle leda till vid de militära målens handläggning och avgörande är ej svårt att förutse.
Härmed äro vi inne på en synpunkt, som i detta fall torde vara den mest avgörande. Hela den militära organisationen är byggd på disciplinen, och söker man undergräva den på ett eller annat sätt, sönderfaller denna organisation såväl som varje annan, även civil sådan. En fördel med krigsdomstolarna har varit att de möjliggjort disciplinens upprätthållande genom den snabbhet i rättsskipningen, som de ådagalagt, och den anpassningsförmåga efter de militära förhållandena (tjänstgöringsförhållanden, övningar etc.),som deras organisation medgiver. Att därvid rådhusrätterna eller häradsrätterna med deras arbetssätt och i många fall redan förut stora arbetsbörda lika snabbt och säkert skulle kunna handlägga de militära målen, torde vara uteslutet, och i uppsatsen återgivna yttrandet att »den långsamhet i avgörande, för vilken krigsrättsmålen skulle bliva utsatta, vore ett ont, varav ett oändligt mycket störe antal vida viktigare mål redan lede», innebär en klen tröst för rättssökandena vid krigsmakten, som skulle bliva utsatta för samma långsamma rättsskipning. Att därjämte de värnpliktiga lika väl som de fast anställda skulle mera lida av rannsakning vid rådhusrätterna och häradsrätterna än vid krigsrätterna, där offentligheten är ringa eller ingen, torde icke heller kunna betvivlas.
98 AKTUELLA SPÖRSMÅL. Av lagutskottets utlåtande 1914, genom vilket ovannämnda motion avstyrktes under hänvisning till den förestående reformen av processlagstiftningen i allmänhet, drar förf. den slutsatsen, att krigsdomstolarna vid denna reforms genomförande skulle komma att upphöra. Mot denna tolkning av utlåtandet kan med skäl invändas, att utvecklingen går i riktning av införande av specialdomstolar, t. ex. nu senast vattenrättsdomstolarna, och icke i riktning av deras avskaffande, och då är det ju också meningslöst att avskaffa de specialdomstolar, som redan finnas och som fylla sin uppgift.
Vad därefter kostnaderna för krigsdomstolarna beträffar, torde förf. av erfarenhet veta att arbetet just icke varit överbetalt varken i dessa eller andra statstjänster, och vad resekostnaderna angår, skulle dessa kvarstå även enligt B:s förslag och snarare ökas än minskas, då det enligt detta förslag bleve kostnader icke endast såsom nu för resor av krigsdomarna utan av rådhusrätternas och häradsrätternas långt talrikare ledamöter. Härtill kommer att det av K. Maj:t för nästa år av riksdagen äskade anslaget blivit nedsatt, med befogenhet för K. Maj:t att vid fastställandet av de nya avlöningsstaterna vidtagaden yfterligare minskning i avlöningsförmånerna, som kan anses motiverad, och lärer K. Maj:t icke underlåta att nedsätta avlöningen för de krigsdomare, auditörer och krigsfiskaler, som tilläventyrs icke haft arbete, motsvarande deras avlöning, vilket väl torde vara ett fåtal, under det att flertalet av dessa tjänstemän år efter år fått arbeta för en avlöning, avsevärt lägre än motsvarande ledamöters i de allmänna domstolarna.
Vad slutligen exemplen från Danmark och Norge angår, i vilket senare land frågan dock ännu icke torde vara slutligen avgjord, så har häremot invänts, att processreformen i dessa land genomförts, vilket, som bekant, icke är förhållandet i Sverige, och framgår för övrigt bl. a. av en uppsats i denna tidskrifts förra häfte av ekspeditionschefen E. Alten i Kristiania, att frågan i Norge, vilken väckts av Norges socialdemokratiske Ungdomsforbund, synes hava behandlats mindre från saklig än från politisk synpunkt, då så gott som alla sakkunniga (krigsdomarna och krigsadvokaterna, olika militära myndigheter m. fl.), som avgivit utlåtande över det därstädes framlagda förslaget att avskaffa krigsdomstolarna, bestämt avstyrkt detsamma, och kanske har förhållandet varit i huvudsak ena handa även i Danmark. Vidare må framhållas, att krigsdomstolarnai Danmark haft att avdöma även civila tvister samt att dessa domstolar i likhet med krigsdomstolarna i Norge haft en föråldrad organisation med ringa eller intet inflytande för den juridiska sakkunskapen, under det att krigsdomstolarna i Sverige i fredstid, som bekant, i regel hava minst lika många lagfarna som militära ledamöter.
Vad däremot Tyskland och övriga kulturländer beträffar, äro därstädes krigsdomstolarna i samtliga stater, såsom Frankrike, Finland, Holland, Belgien, Schweiz, fortfarande bibehållna.
Förf. framhåller till sist Danmark såsom ett mönster för oss i fråga om de militära målens behandling och beklagar, att Danmark tillägnat sig »äran att först bland kulturländer hava avskaffat undantagsdomstolarna för militärmål. »Ja, den äran missunna vi alls ej Danmark utan finna oss med glädje i att jämställas med de »efterblivna» kulturnationer, som bibehålla sina krigsdomstolar och anse sig äga goda skäl därför, men som med glädje vilja förbättrasåväl dessa sina domstolar som krigslagstiftningen i allmänhet. Edw. Grape.
AKTUELLA SPÖRSMÅL. 99 I anledning av den ärade insändarens genmäle tillåter jag mig härmed i korthet anföra följande.
En specialdomstol, åtminstone i brottmål, bör givetvis bibehållas endast om man kan visa, att de allmänna domstolarna icke äro i stånd att lika väl gå i land med uppgiften. Den utveckling, som insändaren talar om, torde snarare rikta sig på en specialisering inom de allmänna domstolarna än på upprättandet av nya specialdomstolar. Det undantagsförhållande, att man ansett nödigt upprätta en vattenrättsdomstol för vissa saker, som kräva en särskild teknisk behandling och medverkan av en högt uppdriven ingenjörskonst, kan ju ingalunda åberopas såsom skäl för en specialdomstol av helt annat slag — i brottmål rörande vissa personer.
Att de vanligast förekommande krigsrättsmålen i regel äro av ganska enkel beskaffenhet, jämförda med de mål våra allmänna domstolar i övrigt behandla, lärer icke kunna förnekas; och det torde vara ett underkännande av de allmänna domstolarna att påstå, att de ej skulle kunna gå i land med avgörandet av vilka krigsrättsmål som helst. Om den militära sakkunskapen på ett eller annat sätt tillhandahålles i rådhussalen och tingssalen eller om det sker i en expeditionslokal på kasernen, torde vara utan betydelse, och att disciplinen skulle behöva lida på ett domfällande av en allmän domstol i stället för av en specialdomstol — vilket synes vara huvudinvändningen — förefaller fullständigt oförklarligt. Snabbheten imålens avgörande behöver ej äventyras, om nu gällande tidsbestämmelser rörande målens behandling bibehållas.
Svårigheterna ur organisationssynpunkt synes den ärade insändaren högst betydligt överdriva. Vad som i ett eller annat undantagsfall kan vara nödigt, bör väl icke läggas till grund för huvudregeln. Antalet mål under 1917 och 1918 med alla då pågående krigsinkallelser kan icke lämpligen få bliva avgörande, sedan målen, efter återinträdda normala förhållanden, nu väsentligt minskats. Vad antalet värnpliktsdagar angår, så är det ju uppenbart, att om en årsklass, vare sig den är "bättre" eller "sämre", tjänstgör i t. ex. 6 månader i stället för 12, detta måste avsevärt inverka på målens antal. Huvudskälet för denna reform är ej den besparing, som kan vinnas, utan en principfråga av vida större räckvidd.
Trots den påstådda bristen i min kännedom om de militära förhållandena vågar jag dock bestämt hävda, att den ärade insändaren icke förmått åberopa något enda bärande skäl för krigsdomstolarnas bibehållande.1
Johan Bååth.