Lagstiftning om ströängar inom lappmarkerna. Det av innevarande års riksdag antagna förslaget till lag om ströängars indragande till kronan 1 kan i viss mån betraktas såsom ett led i den norrlandslagstiftning, som under senare åren kommit till stånd och som betingats icke minst av de säregna förhållanden, under vilka den bofasta befolkningens rätt till jorden utvecklats. Lagen sådan den nu vunnit riksdagens godkännande överensstämmer, frånsett vissa mindre detaljändringar, med det förslag i ämnet, som i slutet av 1919 framlades av kolonisationskommittén efter en ingående utredning av alla de spörsmål, som sammanhänga med den segslitna ströängsfrågan.
Före avvittringen inom lappmarkerna hade hemmanen och nybyggena fått åt sig upplåtna, förutom inägojorden kring själva gården, en stor mängd av de i skogsmarkerna kringspridda naturliga ängarna. Flertalet av dessa voro s. k. starrängar, vilka kunde skördas endast vart annat eller vart tredje år. Då det vid avvittringen gällde att utlägga fastigheternas ägovälden i ett begränsat antal skiften samt att i förhållande till det inägorna åsatta skattetalet tilldela hemmanen och nybyggena skogsområden, visade det sig omöjligt att inom gränserna för inägo- och skogsskiftena innesluta alla de ängar, som brukades under fastigheterna och som ofta lågo på stort avstånd från gårdarna. Enligt 1873 års avvittringsstadga för lappmarkerna skulle ägoutbyte verkställas för åstadkommande av en redig skiftesläggning, men bestämmelserna härom voro sådana, att ett konsekvent tillämpande av desamma säkerligen skulle medfört allvarliga följder för den jordbrukande befolkningen. Ouppodlad mark — såsom sådan måste dessa ängar betraktas — kunde nämligen frånhändas innehavaren utan vederlag, såframt marken icke ansågs erforderlig för fastighetens bestånd. Detta stadgande stod i
god överensstämmelse med de villkor, varunder ängarna enligt det s. k. lappmarksreglementet av år 1749 blivit upplåtna; enligt detta skulle ängarna tillhöra nybygget endast så länge avkastningen från dem var oundgängligen nödig, och detta antogs vara fallet endast vid den "första början av nybyggets inrättande", då ännu ingen odling kring gården hunnit fullbordas. I sammanhang med avvittringen medgav nu K. M:t, att ängarna finge, utan att avskiljas från kringliggande kronopark genom uppdragna rågångar, bibehållas under hemmanen och nybyggena tillsvidare till dess de kunde utbytas mot annan mark.
Följden av detta medgivande blev att så gott som alla ängar bibehöllos under fastigheterna, oavsett om de kommo att ligga å kronomark eller allmänning. Antalet och arealen av dessa ströängar är synnerligen stort; för hela lappmarkerna uppgår arealen till icke mindre än omkring 135,000 hektar, därav å kronomark omkring 118,000 hektar.
Vid genomförandet av den kolonisation å de i lappmarkerna belägna vidsträckta kronoparkerna, som sedan några år pågår och som visat mycket gynnsamma resultat, har förekomsten av ströängarna vållat stora olägenheter, i det att ofta den mark, som bäst lämpar sig för nya kolonat, utgöres just av dylika ängar, varmed kronoparkerna äro översållade. Jämväl för skogsdikningar äro ängarna till hinder. Då därtill kommer, att enligt alla sakkunnigas utsago bruket av ströängarna ur ekonomisk synpunkt är synnerligen ofördelaktigt, har det ansetts av stor betydelse för lappmarkerna att en reglering av hithörande förhållanden kommer till stånd.
Enligt den nu antagna lagen om ströängars indragande till kronan skall flertalet av de å kronans marker belägna ängarna inlösas av kronan; undantag göres endast för bättre ängar, särskilt de utmed vattendragen belägna s. k. bäckängarna. Lagen är avsedd att tilllämpas å, i stort sett, de fastigheter vilka äro belägna nedom odlingsgränsen i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker, dock skall hela Jukkasjärvi socken, varav en stor del ligger ovan odlingsgränsen, falla inom lagens tillämplighetsområde. Vederlaget för ängarna utgår på det sätt, att kronan bekostar uppodling av ett så stort invid eller i närheten av gården beläget område, som beräknas komma att giva lika stor höavkastning som de indragna ängarna. Odlingarna, vilka i regel förläggas å plats, som fastighetens ägare anvisar, skola verkställas av ägarna själva, och utbetalas ersättningen, frånsett ett mindre förskott, i mån av fullgjort arbete. Genom en sådan anordning för vederlagets bestämmande har man trott sig i hög grad gagna jordbruksintresset i dessa trakter, då befolkningen därigenom tvingas att ägna sig åt ett mera intensivt jordbrukssystem.
Förrättningar för ströängsindragningen verkställas av en nämnd, bestående av en lantmätare, en jordbrukskonsulent och en jordbrukare. Nämndens beslut vinner laga kraft om det icke överklagas hos ägodelningsrätt, och får mot dennas utslag klagan föras hos K. M:t
endast beträffande frågan huruvida och i vilken omfattning ängar skola indragas.
Ängar, som indragas, skola avträdas till kronan i regel efter fyra år från beslutet om deras indragande, och skola utan rubbning i fastighetens skattetal tilläggas kringliggande kronomark. Fastighetens inteckningar skola icke vidare besvära ängarna; inteckningshavares rätt kan icke härigenom anses kränkt, enär fastighetens värde genom odlingen ökats i motsvarande grad, och så länge odlingen ej är verkställd, utgör innestående odlingskostnad säkerhet för inteckningarna.
Då det i vissa fall, särskilt i Norrbottens läns lappmark, inträffat, att vid ägostyckningar ströängar utlagts såsom särskilda hemmanslotter eller tillagts skogslotter, varå intet jordbruk idkas, har man för indragningen av dylika ängar måst stadga en särskild anordning, enligt vilken dessa lösas med ett kontant utbetalat belopp. Äro dylika ströängar intecknade, fördelas ersättningen i huvudsaklig överensstämmelse med de grunder, som gälla för fördelning av löseskillingen för exproprierad fastighet.
Onekligen kommer lagen att djupt ingripa i lappmarksbefolkningens inrotade vanor och tänkesätt, och det torde därför vara av vikt att ej gå alltför brådstörtat tillväga; indragningen tänkes också fullt genomförd först efter en tid av omkring tio år. Från deras sida, som intressera sig för dessa avlägsna trakters framtida utveckling, fästas emellertid stora förhoppningar på de verkningar, ströängsindragningen kommer att medföra beträffande omläggningen av lappmarkernas jordbruk. Genom den ökade möjlighet, som i och med ströängarnas övertagande av kronan beredes för en kolonisation av vidsträckta områden inom lappmarkerna, kan det också förväntas, att lagen får en stor betydelse för Norrland och därmed för hela landet.
A. E. Rodhe.