Österrikiska dispensäktenskap. Den österrikiska äktenskapsrätten utgör icke någon enhetlig, för alla statsborgare (och med dem likställda främlingar) allmänt gällande rätt. Den söker fastmer att avpassa sig efter de olika religiösa bekännelserna. Sålunda bestå å ena sidan föreskrifter, vilka gälla alla, vare sig de tillhöra visst trossamfund — av staten erkänt eller icke — eller äro konfessionslösa, och å andra sidan föreskrifter, som gälla blott en av grupperna katoliker, andra kristna, judar, medlemmar av ett icke erkänt trossamfund eller konfessionslösa. Denna mosaik av bestämmelser har naturligtvis framkallat olikheter och svårigheter. En av de mest kännbara olikheterna är den, att för äktenskap mellan katoliker blott gives skillnad till säng och säte men däremot icke någon verklig äktenskapsskillnad annat än genom ena makens död (eller dödförklaring), medan vid alla andra äktenskap i större eller mindre omfång även andra äktenskapsskillnadsgrunder gälla, t. ex. kännbara kränkningar, svår misshandel, svikligt övergivande, äktenskapsbrott, oövervinnelig motvilja och liknande. Naturligtvis har hos katolikerna behovet av en äktenskapsreform, som även för dem skulle möjliggöra upplösning av ett ohållbart äktenskap, varit särskilt trängande. Inom intresserade kretsar väntade man en sådan reform av republiken. Men nationalförsamlingen avböjde vid sitt sammanträde den 24 januari 1919 med 62 röster mot 52 ett härom framlagt förslag. Då kommo de administrativa myndigheterna på den tanken att möjliggöra vad lagstiftningen nekade. De hade enligt gällande civilrätt befogenhet att i särskilt beaktansvärda fall meddela dispens från äktenskapshinder. De meddelade nu, något som hittills endast i enstaka fall förekommit, tämligen allmänt dispens från det äktenskapshinder, som ligger i ett förut bestående äktenskap. Detta gjorde frågan till en politisk, vilket ingalunda lände till dess fördel. De kretsar, vilka bekämpa en statlig reglering av äktenskapsrätten överhuvud eller åtminstone en interkonfessionell reglering, vände sig med skärpa mot denna praxis. Inom reformvänliga kretsar försvarades den. Kampen på det politiska området är säkerligen ännu icke avslutad. Det kan ifrågasättas, om det är ändamålsenligt för vår unga statsbyggnad att till de många inre striderna lägga ännu en ny. Här skall emellertid blott rättsståndpunkten i korthet framläggas. Ty meddelandet av dispens och avslutandet av ett nytt äktenskap på grund av den meddelade dispensen framkallar en rad av högst intressanta rättsfrågor.
    Den österrikiska rätten står på monogamiens ståndpunkt. Civil-

rättsligt utgör ett bestående äktenskap hinder för avslutande av ett nytt; straffrättsligt grundar ingåendet av ett äktenskap, medan ett annat ännu består, förbrytelsen bigami. Genom meddelandet av dispens blir nu slutandet av ett andra äktenskap tillåtet medan det första ännu består; hindret faller bort; straffbarheten för bigami måste också följdriktigt bortfalla. Men civilrättsligt bestå två äktenskap jämte varandra; ty genom avslutandet av det andra äktenskapet blir det första icke upplöst; i meddelandet av dispens från det äktenskapshinder, ett förut bestående äktenskapsband utgör, ligger ju just erkännandet av det första äktenskapets fortbestånd. Men detta att två äktenskap bestå jämte varandra leder, såsom senare skall visas, med nödvändighet till sådana svårigheter, att redan på denna grund de administrativa myndigheternas befogenhet att meddela dylika dispenser och särskilt att göra det i så stort omfång (hittills hava 13,000 dispenser meddelats) starkt kan dragas i tvivelsmål. Motståndarna hänvisa till att den österrikiska rätten ingalunda medger dispens från alla äktenskapshinder, att den fastmera skiljer mellan dispensabla och icke dispensabla äktenskapshinder och att till de senare hör förut bestående äktenskap; visserligen uppräknar lagen icke de indispensabla äktenskapshindren vart för sig, men lagens tillkomsthistoria och de åsikter lagens författare hyste häntyda på att särskilt äktenskapshindret "bestående äktenskapsband" är indispensabelt.
    För min del ansluter jag mig till denna åsikt. Men härvid uppkommer genast en andra, mycket viktig tvistefråga: om de administrativa myndigheterna i alla fall ha meddelat en dylik dispens, är då domstolen berättigad att lämna den obeaktad, att betrakta den såsom ogiltig och att förklara det slutna äktenskapet för ogiltigt? (Jag inskjuter här att tvister om äktenskaps ogiltighet falla under domstolarnas behörighet.) Enligt grundsatsen om statsmakternas delning måste detta förnekas. Har dispensen meddelats och har den icke i administrativ väg överklagats, då har enligt min mening domstolen att beakta den. Har den överklagats och har dispensen upphävts, då har domstolen att beakta jämväl detta och att förklara äktenskapet ogiltigt. (Ett sådant överklagande i administrativ väg har förekommit, och förvaltningsdomstolen har på grund av klagan av den övergivne maken i första äktenskapet förklarat den meddelade dispensen ogiltig.)
    Är det i enlighet härmed möjligt, att två äktenskap bestå bredvid varandra, så uppstår den tredje stora tvistefrågan: huru skola de rättsförhållanden, som härleda sig ur det första och andra äktenskapet beträffande makarna och barnen, regleras? Lösningen av denna fråga kan blott ske genom lösning av ett stort antal specialfrågor. I allmänhet torde man få säga, att den förste makens rättigheter icke kunna förminskas genom den andre maken, men att hans och hans barns rättigheter otvivelaktigt kunna beröras genom förhandenvaron av barn från det andra äktenskapet. Svårigheterna bliva naturligtvis ytterligare skärpta, om den för andra gången gifte

maken återvänder till den första makan. Han bryter därigenom i trohet mot den andra makan, begår äktenskapsbrott, men uppfyller gent emot den första makan blott sin lagliga plikt. Det genom dispensäktenskapen skapade rättsliga tillståndet blir sålunda i verkligheten, såsom slagordet lyder, detsamma som lagligen tillåten bigami. Faktiskt ter sig saken visserligen annorlunda, då den för andra gången gifte maken väl blott lever samman med en, nämligen den andra makan.
    Nu har också Oberster Gerichtshof tagit ställning till frågan och i ett utlåtande förklarat, att äktenskapshindret "bestående äktenskapsband" är indispensabelt och att det på grund av dispens slutna äktenskapet blott förblir bestående såsom äktenskap, så länge det icke klandras; klandras det, måste äktenskapet förklaras ogiltigt. Oberster Gerichtshof förmenar, att domstolarna äro berättigade att pröva till och med giltigheten av den förvaltningshandling, som ligger i meddelandet av dispens — en ståndpunkt vilken jag, såsom av det ovanstående framgår, anser ohållbar; ty därigenom skulle en myndighet döma över avgöranden av en densamma icke underordnad myndighet och, lekmannamässigt uttryckt, den ena statsmyndigheten taga vad den andra givit.
    Frågan är icke blott rättslig och politisk utan även socialpolitisk. För det mesta hava dispensäktenskapen slutits för att giva illegitima förhållanden helgden av statligt erkännande. Alla dessa äktenskapsförbund, alla dessa familjer måste med oro och bekymmer vara beredda på att äktenskapsförbundet en vacker dag åter upplöses och familjebandet sönderslites. Detta är ett tillstånd, som kräver en snar och grundlig reglering genom lagstiftningen, något som för övrigt även Oberster Gerichtshof förordar i slutet av sitt ovannämda utlåtande.

Karl Coulon.