TILL RÄTTEGÅNGSBALKEN.
NÅGRA ANTECKNINGAR UR HÖGSTA DOMSTOLENS GUSTAVIANSKA PROTOKOLL.
AV
JUSTITIERÅDET BIRGER WEDBERG.
Vid materialsamlande för ett rätts- och personhistoriskt arbete om Konungens Högsta domstol 1789—1809, ämnat att till hösten utkomma i bokmarknaden, har jag ur domstolens protokoll gjort åtskilliga anteckningar, som ej lämpat sig för användning i nämnda verk, men kanske kunna erbjuda något av intresse för Sv. J. T:s läsekrets. Av dylika anteckningar, såvitt de hänföra sig till rättegångsbalken, utgöra de här nedan meddelade ett urval.
Det må förutskickas, att H.D:s ledamöter under gustavianska tiden alla, utom riksdrotsen, innehade sina platser blott på förordnande; att de även bibehöllo sina förutvarande titlar; samt att vota och enhälliga beslut plägade formuleras såsom und. tillstyrkanden, även i mål vilka H.D. enligt sin instruktion ägde att slutligen avgöra.
1 KAP.
Verkan av en inom häradsnämnd träffad överenskommelse att onykterhet under tjänstgöring medför sysslans förlust?
Nämndemannen Per Börjesson i Wär besvärade sig däröver att uppå v. landsfiskalen Wijkmans åkärande ej mindre »Gjertz» härads TingsR. genom utslag d. 18 febr. 1797 under åberopande av 3 § k. f. d. 17 april 17331 och H.R:ns d. 5 nov. 1794 stadgade förbud fällt B. för det han under tjänstgöringen vid påstående ting sig överlastat, så att han därav raglat, att böta 3 rdr 16 sk. och vara sin innehavande nämndemanssyssla förlustig än ock Göta HovR. d. 6 aug. s. å. TingsR:ns utslag gillat och fastställt.
Klaganden har väl uti sine und. besvär anfört att den svaghet som hos honom förmärktes, då han inför TingsR :n blivit inkallad, härkommit från en svår frossa, varav han varit angripen, och i övrigt förmenat att det av TingsR :n åberopade beslut d. 5 nov. 1794 icke kan vara förbindande till något större ansvar än lagen å den emot klaganden angivne brottslighet ut-
stakar; men som B:s föregivne sjukdom icke av honom på ringaste sätt blivit bestyrkt, varemot TingsR:ns protokoll, vars kraft och vitsord icke av klaganden kunnat försvagas, innehåller att han raglat och i både tal och åtbörder utmärkt sitt druckna tillstånd; alltså då den jämte böterne honom ådömde förlust av sin nämndemannatjänst grundar sig på en frivilligt av nämnden ingången och av domstolen fastställd överenskommelse vilken, i anseende till det goda syftemål den innebär, ej bör fela verkställighet eller varav tillämpning kan anses vara emot lag stridande, tillstyrkte H.D. att besvären måtte avslås (18/4 99).
Äger nämnden välja häradsdomare?
I ledigheten efter häradsdomaren vid Ölands södra motets H.R:s nämnd hade nämnden, på sätt vanligt skall varit, anställt val på dess trenne älste medlemmar, vilket sålunda utfallit att Sven Johansson i Runsbäck fått alle rösterne utom tvänne. Uppå älste nämndemannen Jon Knutssons besvär ansåg HovR:n genom utslag d. 3 dec. 1801 att valet mot J. K:s bestridande icke bort äga rum och fann, med ogillande av valet, J. K. såsom ostridigt den älste i nämnden böra bibehållas vid det honom i sådan egenskap tillhöriga främsta rum i rätten.
H.D., där S. J. besvärade sig, fant icke någre skäl anförde, som kunde verka ändring i HovR:ns utslag (18/9 02).
14 KAP.
Kan ansvar ådömas för smädligt skrivsätt i deserta besvär?
Besvär av majoren Z. Adlercreutz över ett Åbo HovR:s utslag kunde, då A. ej ställt borgen för kostnad och skada, enligt H.D:s fleste ledamöters mening ej till annan prövning upptagas än i avseende på det av HovR:n i dess utlåtande å A. för missfirmeligt skrivsätt yrkade ansvar. Men h. exc. Ridderstolpe 1 ansåg prövningen av den huvudsakeliga klagan nödvändig för att bestämma sitt yttrande till vad större eller mindre ansvar en part i och för skrivsättet kunnat göra sig skyldig; och då nu en sådan prövning ej ägde rum, kunde icke eller h. exc. för dess und. del sig utlåta över vad HovR:n emot A. för missfirmeligt skrivsätt yrkat (3/12 05).
15 KAP.
Stadgandet att de, som för andra måge tala och svara, skola vara män ansågs ej utesluta hustrun från att företräda mannen. I ett fall fanns hon därtill behörig, ehuru formlig fullmakt saknades.
I revisionssaken emellan hustru Sara Påvelsdotter och bergsrådet Sjögren angående Saras påstående att hennes man bonden Elias Johansson måtte vid åbo- och besittningsrätten å kronoskattehemmanet Möllerås bliva bibehållen hade Sj. invänt, bl. a., att Sara icke företett någon fullmakt av dess man att utföra hans talan.
Men som av handlingarne inhämtades att Sara förut hos K. M:t vid bevakandet av hennes å mannens vägnar i detta mål gjorde und. resningsansökning blivit godkänd för behörig part, och det allenast i anledning av prosten Collianders betyg d. 23 aug. 1791 av innehåll att hon då varit av dess man anmodad att i dess ställe uppresa till Stockholm till rättegångssakens mot Sj. bevakande, vilket synes innefatta bevis om ett av mannen hustrun givit generellt tillstånd att hans rätt i denne sak utföra, ävensom uppå Saras hos HovR:n gjorde anmälan av det hos K. M:t till hennes förmån utfallne resningsutslag, utan att någon fullmakt av mannen blivit företedd, HovR:n saken upptagit och i anseende till Elias Johanssons fattigdom fullmäktig för honom förordnat, så kunde H.D. icke göra något avseende å Sj:s i denne del gjorde anmärkning (6/2 94).
De till sitt rätta förstånd omtvistade bestämmelserna om lantmätares fullmäktigskap belysas i ett par mål.1
Några blekingebönder sökte alt som de i tvister med deras grannar såsom fullmäktig ständigt skola nyttjat ordinarie lantmätaren Gabriel Wickenberg, för vilken de hysa fullkomligt förtroende, men i anledning av K. M:ts nåd. befallning uti res. på allmogens besvär d. 21 juli 1793 de nu frukta att han hädanefter icke må dem biträda, K. M:t alltså i nåder täcktes tillåta att med undantag av högstberörde författning W. kunde tillåtas att vid alla så högre som lägre domstolar, där deras tvister kunna förekomma, såsom fullmäktig deras rätt utföra och bevaka. H.D. fant icke skäl att till denna ansökning styrka bifall, utan hemställte om icke densamma måtte avslås. Varom utslag utfärdas (9/2 95).2
Besvär av kommissionslantmätaren Grundström över beslut av Loppis sockens ÄgodelningsR., varigenom G., som vid rätten inställt sig i egenskap av fullmäktig för skiftesdelägare, blivit under åberopande av 1789 års riksdagsbeslut ifrån fullmäktigskapet skild. Och som lantmätare genom författningarne uttryckeligen äro förbjudne att i egenskap av fullmäktige föra andras talan, alltså tillstyrkte H.D. i und. att besvären måtte ogillas (15/2 04).
Vilkendera av två fullmäktige för samma part borde äga företräde, därom yppades olika meningar i följande fall.
I en revisionssak hade fråga uppstått emellan assessoren i Svea HovR. Mannerhjerta och registratoren Bökelund, vilken av dem borde anses berättigad att å Anders Jönssons vägnar utbekomma K. M:ts dom i saken, då de bägge företett särskilte fullmakter av J. att denne sak hos K. M:t bevaka, nämligen M. d. 30 sept. 1793 och B. d. 9 juli 1795.
Och som M. såsom ombud för J. undertecknat så väl deduktionen som berättelsen i denne sak och han icke på något sätt bevisligen uraktlåtit någon ting som till bevakande av dess principals rätt lända kunnat, så fann H.D. det borde utan avseende å den senare av B. uppviste fullmakt, varigenom J. återkallat sin till M. givne fullmakt, M. till doms emottagande
uppkallas (6/4 96). Men h. exc. Kurck 1 yttrade: Som det icke kan part bestridas att, ehuru han antagit fullmäktig till utförande av dess talan, likväl, om hans förtroende för sitt ombud förringas och han så för gott finner, antingen själv bevaka sin rätt eller därtill förordna någon annan, och J. d. 2 juni 1795 från fullmäktigskapet skrifteligen entledigat M. och i stället därtill utvalt B., som även sin erhållne fullmakt redan d. 9 juli 1795 i Nedre Just. Rev. företett; alltså och då B. sålunda var antagen till J:s ombud förr än saken hos K. M:t till nåd. prövning förekommit eller d. 17 sistl. nov., fant h. exc. B. berättigad att K. M:ts nåd. dom uttaga (11/4 96).
Med stöd av 15 : 12 ansåg man sig kunna i ansöknings väg ej blott bestämma arvodeslönens storlek utan ock ålägga huvudmannen betalningsskyldighet.
Kanslisten Öhrström, som fört fullmäktigskap för ryttmästaren Bergstedt uti ett mål rörande artillerivaktens överfallande d. 3 dec. 1806, anhöll att K. M:t med anledning av 15:12 R.B. täcktes känna B. skyldig att ersätta Ö:s i förberörde avseende använde omsorg, tidsspillan och besvär med 200 rdr bko samt med 20 rdr gälda den honom nu förorsakade kostnad.
Då B. icke kunnat bestrida att ö. såväl vid SlottsR:n som hos K. M:t biträtt B. under hela den för artillerivaktens överfallande uppkomna rättegång, tillstyrkte H.D. i und. det borde B. åläggas att såsom arvode för detta fullmäktigskap till Ö. betala en efter dess havde besvär skäligen jämkad summa av 50 rdr sp. (15/1 08).
Fattigrätt i processen hos K. M:t kunde sträcka sig även till erhållande av biträde. I en revisionssak, där sökanden hustru Maria Kristina Söderman i deduktionen anhållit bl. a. att få någon fullmäktig sig tillförordnad, som denna, hennes välfärd rörande sak hos K. M:t kunde få utföra, tillstyrkte H.D., på revisionssekreterarens anmälan, att på det hennes rätt i målet må vederbörligen bevakas, vartill hennes befunne medellöshet2 förbjuder henne hålla någon fullmäktig, någon e. o. kanslist av N. Rev. må förordnas, som hennes talan i målet iakttager och henne biträder (30/5 91). Tio år senare undandrog sig H.D. att pröva en dylik anhållan. Föredraganden hemställde vad avseende göras må å en av tjänstepigan Maria Månsdotter i deduktionen gjord anhållan det någon redelig och kunnig man måtte, i anseende till hennes fattigdom och oförmögenhet att löna fullmäktig, varda förordnad att hos K. M:t bevaka och utföra hennes rätt och talan. Men H.D. ansåg denna omständighet höra till beredningen av målet och att således N. Rev. ägde att om vad sökt blivit i författning ingå (24/2 01).
Ansökningsvis drogos under H.D. frågor om förordnande av biträde även i rättegång vid lägre domstol. H.D:s åtgärd härvid växlade. Vid ett tillfälle förklarade H.D. detta ämne icke tillhöra K. M:ts prövning (22/3 90), vid ett annat tillstyrkte H.D att j.k.-ämbetet kunde erhålla nåd.befallning att förordna någon sökanden till biträde i rättegången (9/8 96).
I ett und. memorial från riksdrotsen hemställdes om icke — sedan i anseende till vaktmästareänkan Maria Kristina Forssbergs fattigdom fullmäktig blivit henne förordnad till biträde vid utförande av en rättegång — K.B. måtte tillåtas att till stämningens fortställande och kommunikation lämna hennes fullmäktig, då han därom sig anmäler, erforderlig handräckning, så att kommunikationen må genom vederbörande utan någon kostnad varda besörjd; varom i den händelsen landshövdingen på K. M:t nåd. befallning av riksdrotsen kunde bliva förständigad. H. D. tillstyrkte bifall (16/7 04). Ärendet anmältes hos K. M:t.
Häktads begäran att erhålla rättegångsbiträde kunde vålla något bryderi, såsom i följande fall.
Amiralitetslöjtnanten Olof Eskilsson hade i en skrift till j.k., som tre dagar före fataliedagen inkommit, förklarat sin åstundan att anföra besvär över KrigsHovR:ns utslag, varigenom han blivit dömd att arkebuseras, och i sådant avseende uppgivit såsom ägande dess förtroende och den han begärte honom häruti ville biträda notarien i riksgäldskontoret Fredrik Johnsson.
I anledning av denne skrift, som j.k. föredraganden tillställt, hade J. blivit förekallad och handlingarne honom lämnade med förständigande om vad biträde E. av honom äskat. Men J., efter det han hela sistledna vecka haft tillgång till handlingarne, hade nu låtit hos föredraganden tillkännagiva det han för E. i målet ej kunde någon befattning taga.
I anseende härtill och då E. uti sin inom fatalietiden till j.k. inlämnade skrift yttrat åstundan om fullmäktigs biträde att i KrigsHovR:ns utslag vinna rättelse, och E., minst uti den belägenhet han nu vore, en slik förmån kunde vägras, tillstyrkte H.D. i und. det j.k. må äga någon fullmäktig för E. förordna att, i anledning av vad denne i skriften till j.k. anfört, hans talan vidare bevaka, såsom varför innan H.D. icke trodde sig, med bibehållande av en laglig rättegångsordning, böra uti någon prövning av målet ingå; dock skulle detta förut hos K. M:t i und. anmälas (29/10 93). K. M:t biföll; j.k. förordnade Johnsson.
17 KAP.
I ett mål voterades om åklagarvittnens rätt till ersättning.
Rådstuvuauskultanten Kléen besvärade sig däröver att han dömts att böta för sabbatsbrott, hemfridsbrott, två käppslag och svordom av lättsinnighet ävensom att ersätta, bl. a., några på åklagarens begäran i målet avhörda vittnen deras resekostnad med 1 rdr 16 sk.
H.D. fant varken i rättegången eller huvudsaken några sådana skäl anförde, som till ändring av HovR:ns välgrundade utslag kunde giva anledning, utan tillstyrkte att berörde överklagade utslag måtte till alla delar gillas; uti vilket beslut lagman Stockenberg dock tillstyrkte den ändring att som efter dess und. mening vittnen till någon ersättning för resa och kostnad uti brottmål av så svår beskaffenhet icke äro berättigade, så ansåg hr lagmannen att Kléen från gäldandet av de honom i sådant avseende ådömde 1 rdr 16 sk. borde befrias (2/5 92).
Frågan huruvida den, som fyllt 15 år, må vittna om vad som hänt
honom under minderårigheten1 blev en gång föremål för ingående diskussion. Anledningen därtill var av mer ovanligt slag. H.D. hade tillstyrkt Svea HovR:s hemställan att Per Olsson, som av HovR:n förklarats icke vara lagligen övertygad om förfalskning utan ställts under framtiden, måtte insättas på bekännelse. Från H.D gick målet till k. regeringen, åt vilken konungen överlämnat att pröva de mål som från H.D. hänskötos till honom. Regeringen2 fästade sin uppmärksamhet därvid att drängen Daniel Nilsson, vilken i anseende till sin dåvarande minderårighet blivit utan ed upplysningsvis hörd, sedermera fyllt 15 år. K. regeringen hade erinrat sig de med närvarande fråga någon likhet ägande händelser dels att egit husfolk och enskilte tjänare, vilka så länge de finnas stadde i tjänsten utom i visse fall äro jävige att vittna ang. någon husbonden rörande sak, kunna, sedan de ut ur tjänsten bliva entledigade, såsom vittnen godkännas, dels ock att i civile mål, särdeles rågångstvister, personer, som till hög ålder kommit, påkallas av domaren att vittna om vad som under deras barndom sig tilldragit och de antingen själve sett eller av andre hört berättas. H.D:s utlåtande infordrades huruvida D. N. lagligen kan till P. O:s övertygande om brottet såsom vittne i målet på ed höras. I H.D. kommo vissa meningsskiftningar till synes.
Hovrättsrådet Bergenhem: 3 som lagen, vilken i avseende på vittnens ålder, då deras förstånd och sinnen hunnit den mognad att föremål kunna med tillförlåtelig urskiljning i begreppet fattas, nödvändigt fordrat en gräns, densamma i 17 : 7 R.B. bestämt till 15 år utan att domaren blivit tillåtit, på sätt i 31 kap. M.B. om övermagas bestraffning stadgas, att pröva huruvida den, som närmar sig 15 år, kan i avseende å dess egenskaper som mogande man anses; alltså och då erforderlig kännedom om edens förbindande kraft, där den avlägges, icke ensamt synes vara grunden för berörde gräns, helst i annor händelse, då någon annan gräns icke gives, vittnens utsagor skulle med fullt vitsord sträcka sig intill den omogna barnaåldern; alltså lärer det icke instämma med denna allmänna gräns att D. N. skulle, sedan han nu fyllt 15 år, få vittna om en händelse vid 12 à 13 års ålder, helst hans grad av mognad den tiden nu mera svårligen står att utrönas.
Hovrättsrådet Ziervogel 4 avgav ett längre yttrande. Ett intygande av en till laglig ålder kommen person om något, som dessförinnan sig tilldragit, kunde undantagsvis antagas, särdeles enär den händelse, varom vittnesmålet äskas, inträffat nära på den i lag för ett behörigt vittne utsatte ålder. Sådant skulle dock ankomma uppå ett domarens noga urskiljande och prövning, vad värde ett sådant vittnesmål i avseende på personens egenskap m. m. må förtjäna. Men enär D. N. endast varit vid 12 à 13 års ålder, då det emot P. O. angivne brott skall blivit förövat, »och något HovR:ns utlåtande i anledning av D. N:s hörande på ed icke föregått eller utrönt blivit om de omständig-
heter i anseende till D. N. sig visade att till hans berättelse om vad han vid sådane yngre år erfarit fullt förtroende sättas må, ett prejudikat i detta fall i allmänhet kunde leda till de följder, som icke torde kunna förenas med den grannlaga bevisning som lagen i brottmål fordrar, så ansåg hovrättsrådet sig icke äga fullkomlig anledning i und. tillstyrka det D. N. må genom vittnesedens avläggande åt sin redan avgivne berättelse lämna mera vitsord än den redan medfört».
Vice presidenten Walleens yttrande överensstämde i huvudsak med Bergenhems.
Landshövdingen Georgii: då lagen i 17:7 R.B. bestämt förklarat, det den ej må vittna som ej fyllt 15 år, och D. N., enär han till vittne i målet inkallades, ej uppnått denna ålder, kunde hans avgivne berättelse således ej tilläggas annat vitsord eller vidare gällande kraft än redan skett. Att nu efteråt tillåta D. N. att fästa en sådan berättelse med ed vore efter landshövdingens und. tanke stridande emot den rättegångsordning, som i brottmål bör iakttagas; men även i sådant fall skulle D. N. komma att vittna om en händelse, som tilldragit sig vid den tid han ännu ej varit mera än 12 eller högst 13 år gammal, och ett dylikt vittnesmål, det må vara fästat med ed eller icke, trodde landshövdingen för sin und. del ej kunna få räknas till ett av de tu vittnen lagen i 17:27 R.B. till full bevisning fordrar. De av k. regeringen omnämnde händelser —— syntes i landshövdingens övertygelse ej vara av enahanda beskaffenhet med den i fråga varande, enär vad egit tjänstefolk angår lagen i samma §, där en person före 15 års ålder ej blivit ansedd vittnesgill, uttryckeligen bestämt att deras jävaktighet upphör med tjänstetiden, och beträffande åter åldrige personers avhörande i rågångs- och ägotvister sådane vittnesmål ej torde kunna anses annorlunda än såsom styrkande omständigheter och dessutom, så vida någon bevisande egenskap dem skulle kunna tilläggas, måste efter landshövdingens und. mening sträcka sig utöver barnaåldern och innefatta en sammanhängande berättelse om vad under en längre levnadstid de antingen själve erfarit eller av andra hört. Av vad således vore anfört ansåg landshövdingen för sin del i und. det ej kunna vara förenligt varken med personlig säkerhet eller den stränghet och noggrannhet lagen i frågan om bevisning fordrar att såsom fullgiltigt vittne anse en person, som varken då den händelse han skulle omvittna tilldragit sig eller då han först1 i målet hördes ännu lämnat barnaåren (12/10 07).
Hovrättsrådet v. Strokirch:2 »Allmänna lagen uti 17 : 7 R.B. föreskriverovillkorligen, att den ej må vittna som ej fyllt 15 år. Lagen synes således efter min und. tanka fordra en viss mogenhet uti begrepp, omdöme och fattningsgåva hos ett vittne, innan det kan antagas, och för en sådan utveckling och sinnesförmögenhet utsatt gränsen vid 15 års ålder: därföre, enär ett vittne åberopas, så synes det böra innehava alla de egenskaper lagen fordrade, då det skulle taga kunskap om det målet varuti upplysning sökes, i avseende på år och därmed förenad stadga, och att följakteligen en sedermera vunnen skicklighet icke lagligen lärer kunna ingå i beräkningen eller göra fyllnad i lagens öppne krav. Det händer visserligen att barn [äro] dels av naturen
frikostigare begåvade med en starkare fattningsförmögenhet dels genom uppfostran odlade i den mån att de ansenligit höja sig både över sina år och äldre personers trögare eller vårdslösa de begrepp; men sådane mindre allmänna händelser skulle komma att bero av domarens prövning och denna icke grundläggas av lagen utan av hans egen känsla och omdöme, vilket icke heller är lika skiftat, varav efter min tanka skulle följa att ett sådant vittne borde åtfölja ransakningen vid alla domstolarne, så vida en ömsint domare svårligen skulle tillåta sig att med samvetes lugn grunda en dödsdom på en annans blotta begrepp om skälens giltighet. Lagstiftaren har ock därföre varit så sträng i sine föreskrifter om vittnens behörighet, att det icke ens blivit lämnat i partens fria behag att frånträda laglige jäv, utan domaren har uti 14 § av berörde kap. blivit ålagd att pröva huruvida det ske må.
Att husfolk och enskilte tjänare icke äro från vittnesmål alldeles uteslutne utmärka båda 17 : 7 R.B. och 7 § uti k. f. d. 7 juni 1749, och fastän således ut i visse fall deras jävaktighet inträffar i avseende på den förbindelse, som tjänstehjon kan äga emot sin husbonde, samt därav härflytande misstänksamma verkan, så innehaver dock tjänstehjonet de personlige egenskaper, lagen annars hos ett vittne kräver, och varav följer att deras behörighet blott vilar i avseende på husbonden så länge de uti tjänsten stadde äro. Anledningen till jäv emot tjänstehjon försvinner således i likhet med vad lagen stadgar uti 8 § om de vittnen, vilka vederdelomannen lämnar sådane tillvitelser som skulle, om de verkliga befunnos, dem ifrån vittnesmåls avgivande utestänga, men ej gitter sin uppgift i bevis leda: de förbliva sedermera vad de voro när de åberopades: skickelige vittnen; vadan efter min und. tanka ingen jämförelse emellan desse och minderårige barn synes äga rum, så vida de senare genom tiden och åren skulle bliva vad de icke voro när händelsen timade varom de skulle vittna: laggilde vittnen.
Vad åter angår de vittnesmål som uti jordatvister förekomma, så händer ej sällan att ålderstigne personer giva upplysningar om händelser, vilka timat uti deras barndoms år, och enär ett lika förhållande uti mognare åren fortfarar samt styrkes, giver det samma allenast vikt åt berättelsen; men om gamla vittnen blott uppgiva vad de i barnaåren kunna hava hört eller sett samt deras kunskap därvid stannar, så lärer lagen ej tillåta domaren att därå göra avseende: åtminstone har den tanken hittills varit mera allmänt rådande.1
Då allmänna och enskilta säkerheten så huvudsakeligen vilar på noggrannheten uti en laglig bevisning och redbarheten utav vittnens beskaffenhet, vilka följakteligen böra undergå den skarpaste granskning, finner jag enligit för berörde lagens stadgande och därav hämtade följder jämväl för min del skäl underdånigst tillstyrka att vittnens berättelser, grundade på den kunskap vittnen före den i lag stadgade tid av 15 år åtkommit, ej må avseende lämnas.»
Revisionssekreteraren Iserhielm 2 instämde med Ziervogel, presidenten Gyllenborg med Walleen (12/11 07).
När målet ånyo förekom i regeringen, fann väl denna beedigande av D. N:s berättelse icke kunna tillåtas, men hemställde (den var ej längre utrustad med konungens beslutanderätt) ej blott att HovR:ns utslag måtte utfärdas utan ock att advokatfiskalen måtte anbefallas att genom besvär fullfölja målet till K. M:t (24/11 07). Gustav IV Adolf biföll regeringens hemställan (9/12 07).
I ett hemställt mål från Äbo HovR. ang. bondemågen Anders Johansson dömde Calonius till döden på blott indicier. Han tillstyrkte nämligen utfärdande av HovR:ns utslag, varigenom J. för mord å svärfadern dömts att halshuggas och steglas, medan åter H.D:s övriga ledamöter funno J. ej kunna dömas mot sitt enständiga nekande och då intet vittne funnes till mordgärningen, utan tillstyrkte hans insättande på bekännelse (10/7 97; ej ref. i Calonius).
Tidigare brottslighet åberopades av H.D. såsom bindande omständighet i ett av åklagaren fullföljt mål mot Nils Utterberg, som av HovR:n ställts under framtiden i vad angick åtal för fickstölder. H.D. fällde U., under motivering bl. a. att U. i övrigt icke eller något till sin oskuld kunnat andraga, då däremot hans vanfräjd, i det han 6 gånger förut för stöld blivit straffad, ger en ny kraft åt den mot honom förekomne bevisning (16/3 02).
Beträffande partseden må något redogöras för viss del av det mål emellan handlande juden Levi och direktören Malmstens änka Hedvig Gustava Modée, varom läses i Calonius III s. 249 f. (uppmärksammat hos Wrede, Calonius, s. 258).
Mot Levi yrkades bl. a. dels ansvar för det han nekat sin hand och underskrift å två recepissen, enligt vilka han skulle av Malmsten emottagit vissa förskrivningar och persedlar, och dels att han borde med kontant betalning ansvara för förskrivningarne och persedlarne. Levi framställde åtskilliga genfordringsanspråk.
HovR:n uppdrog åt änkan att med ed erhålla det henne icke annat vitterligt är än att Malmsten i livstiden verkeligen till Levi utgivit persedlarne och förskrivningarne o. s. v.
N. Rev. fann, på vidlyftiga skäl, Levi vara märkeligen besvärad att hava de uti omtvistade recepissen antecknade förskrivningar och persedlar emottagit; men emedan fru Modée i denna del av målet är kärande samt därföre emot 17 : 34 R.B. icke synes kunna den henne uppdragne edgång tillåtas samt densamma ej heller i förevarande fråga, som angår vad enskilt emellan hennes man i livstiden och Levi förelupit, möjeligtvis kan någon visshet och säkerhet medföra, hemställdes att i stället Levi skulle med livlig ed erhålla det han berörde recepissen icke underskrivit samt, enär därifrån avgår de poster Malmstenska huset medgivit vara sig redan gottgjorde, att han de återstående persedlar eller förskrivningar antingen icke emottagit eller ock till Malmsten i livstiden återställt eller deras fulla belopp erlagt, så att han hos Malmsten därföre icke stode uti någon skuld.
Calonius gillade HovR:ns dom. Stadgandet att med ed må man svara och icke kära innebure allenast att det aldrig må vara en kärande part
tillåtet att med sin blotta ed på en gång både tillskapa och befästa ett påstående, vilket av andra skäl i ingen måtto understödjes.
Hovrättsrådet Wåhlin,1 vars mening segrade, 2 biföll betänkandet, likväl med den inskränkning att Levi med dess ed endast må erhålla det han förr berörde 2:ne recepissen icke underskrivit eller underskriva låtit samt att han de å samma recepissen uppförde reverser och persedlar, utom dem Malmstenska huset redan medgivit vara återställte, icke emottagit. Hans motivering innefattade i huvudsak: stadgandet att med ed kan man svara, men ej kära, gällde enlig 17 : 34 utan allt undantag i brottmål. Såvitt rörde angivandet att hava osannfärdigt nekat sitt namn, ägde alltså Levi rättighet, i anledning av 17 : 30, att med ed sig värja. »Men häremot anser jag det icke böra honom tillåtas att genom denne edgång tillika få bevisa sitt föregivande att hava återställt eller på annat sätt gottgjort Malmsten berörde reverser och persedlar, i vilken omständighet Levi såsom kärande är att anse och sitt invändande med andre skäl fulltyga bort om han gittat; varför utan Levi genom en sådan förelagd ed möjeligen skulle kunna endast gå densamma i senare omständigheten, eller ock göra sig om den tillåtne eden ett så vidsträckt fast oriktigt begrepp, att han, under övertygelse om sine förmente genfordringars ständighet, tyckte sig kunna vara mindre noggrann, i det han svure sig fri från angivandet att hava osannfärdigt sitt namn och underskrift förnekat.» (13/1 94).
Att den, som bekänt sitt brott, »till laga ålder kommen och ej vanvettig är »(17 : 36), konstaterades i följande fras: Emedan Elin, som enligt prästebetyg väl förstår sin kristendom, frivilligt och otvunget bekänt detta nidingsmord (29/11 90).
Där gärningsmannen dömdes till döden, men full bevisning ej förelåg mot en för delaktighet tilltalad, fick med slutlig dom över den senare anstå, intill dess den dödsdömdes yttersta bekännelse blivit inhämtad (6/7 89; se ock Calonius IV s. 222 och 259). Så förordnades i ett av KrigsHovR:n underställt mål angående soldaterna Back och Muhrberg — den förre dömd till döden för dråp och den senare tilltalad för delaktighet däri — att HovR:ns utslag över B. skulle utfärdas och med utlåtande över M. innehållas intill dess B:s före dess död avgivande yttersta bekännelse kunde hinna till HovR:n inkomma; men vad angår HovR:ns und. hemställan om icke M., för att till bekännelse förmås, kunde under bevakning tillhållas att åse B:s avstraffande, så fant H.D. ej skäl att detta ovanliga förfarande tillstyrka (17/3 94).
Om förutsättningarna för insättande på bekännelse (k. br. 11/11 1756) gåvos närmare bestämmelser i k. br. d. 22 mars 1803 mom. 4 3 Dessförinnan hade H.D. vid några tillfällen uttalat sig om principerna för
institutets tillämpning. T. ex. d. 24 nov. 1795: en för brott anklagad bör ej i annat fall sin frihet betagas och till bekännelse å fästning insättas än då, när han i det närmaste med fulla skäl om missgärningen blivit förvunnen och domaren, som i sin övertygelse prövat honom omöjligen kunna vara oskyldig, icke äger att i brist av den brottsliges eget erkännande honom till dödsstraffet fälla. Eller d. 19 jan. 1798, då Wåhlin med instämmande av flertalet yttrade: alldenstund brottet syntes icke vara av den beskaffenhet att allmänna säkerheten därigenom egentligen äventyrat, fördenskull kunde han icke till sanningens uppdagande härutinnan tillstyrka den endast i slika fall vedertagne utväg att i någon kronans fästning hålla den med mer än halva bevis besvärade till bekännelse (målet ref. Calonius IV s. 351).1
Före 1803 års k. br. hade i H.D. voterats om lagligheten av att förknippa frihetsförlusten med arbetstvång. När H.D:s pluralitet tillstyrkte Vasa HovR:s hemställan att Matts Pettersson, misstänkt för hustrumord, kunde på behaglig tid å Sveaborg fästning till arbete hållas, varunder prästerskapet därstädes borde honom genom föreställningar av Guds heliga ord söka förmå till uppriktig bekännelse, yttrade sålunda hovrättsrådet Norell2 det han i sin tanke ansåg arbete som en bestraffning, vilken den anklagade såsom till brottet icke fulleligen förvunnen ej syntes kunna åläggas, och tillstyrkte fördenskull att M. P., på sätt HovR:n i övrigt hemställt, måtte å Sveaborgs fästning till bekännelse endast i fängelse hållas (24/4 97). Några månader senare (10/7 97) deltog dock även Norell i hemställan om arbetstvång. 3
Ett par exempel må meddelas på de närmare föreskrifter man kunde finna nödiga angående bekännelsefånges vård.
H.D. fant väl att de mest starka och bindande omständigheter emot Michel Henricsson förekomma, så att han i det närmaste vore om brottet förvunnen, men som fråga här är om straff som å liv går, och till ernående av den fullkomligaste bevisning den brottsliges egen bekännelse eller åsyna vittnen erfordras, men i detta mål både det ena och andra saknas; så tillstyrkte H.D. i und. att M. H. måtte sättas på bekännelse i ett särskilt rum och icke tillåtas samtala med någon annan än fångvaktmästaren och prästen, på det han, under denne enslighet väckt till eftertanke och ånger över sitt brott genom de tjänlige förmaningar ur Guds heliga ord honom lämnas, till erkännande av sin gruveliga missgärning bringas må. Och ansåg H.D. bäst och lämpeligast att han kunde få sitta i fängelse på Åbo slott såsom närmast belägit för hans hörande i HovR:n och att, därest något säkert och tjänligt rum åt honom nu icke skulle därstädes finnas att tillgå, ett sådant måtte genom landshövdingens försorg efter ändamålet inredas, ävensom att HovR:n skulle uppdraga hans undervisning och förmanande åt en därtill skicklig prästman, utan avseende om denne vore förut tjänstgörande fångpredikant eller icke, vilken det ålåg att, så snart fången till bekännelse kunde förmås, därom
genast HovR:n kunskap meddela, på det utan tidsutdräkt HovR:n må kunna över honom sig vidare utlåta. Och komme i alla fall berättelse om vad med honom kunnat uträttas att vid varje halvt års slut ingivas till HovR:n, som årligen hade att därom und. anmälan göra (4/6 04).
I sin hemställan att sergeanten Focks änka ädla och välbördiga Märtha Charlotta Ridderbjelke (misstänkt för giftmord å man och 2 barn, tvefalt hor m. m.), måtte hållas till fängelse anförde Göta HovR. bl. a. att hennes många ingivne skrifter och i dem nyttjade advokatur, som säkert icke tillhörer henne såsom fruntimmer, utmärka hemliga biträden o. s. v. H.D. tillstyrkte, med den tilläggning att hon förvaras i ett särskilt rum och där betages allt tillfälle så väl till umgänge och besök av någon annan än prästen och den, vilken hennes uppassning är anförtrodd, som ock till skrivande eller annat sysslosättande än vad prästen till befrämjande av hennes undervisning i kristendom kan anse tjänligt (18/3 05). Under år 1809 avgav hon bekännelse, som inrapporterades av kommendanten till HovR:n och av denna till K. M:t. H.D. tillstyrkte att hon skulle över denna bekännelse inför domaren höras och ytterligare undersökning ske, varefter HovR:n skulle äga att den bevisning, som förekommit om de mot henne angivne brott, i hela sin vidd ånyo pröva (31/7).1
Fråga om lösgivande väcktes genom nådeansökning eller hemställan från HovR:n. Tiden för fängelsevistelsen, då bekännelse uteblev, kunde stundom vara ansenlig, t. ex nära fem år för Kerstina Jeppsdotter (misstänkt att hava orsakat åtskilliga eldsvådor i Gualövs by; lösgivande tillstyrktes 31/8 89, likväl vid vite att varda återförd till tukthuset om hon vistas inom det härad där Gualövs by är belägen), åtta år för JanMagnusson (4/7 91). Nådeansökan för Erik Söderberg, vilken såsom misstänkt för rånmord å en piga hade i fjorton års tid till bekännelse varit kvarhållen å Karlstens fästning, avstyrktes i betraktande av de sannolike och nästan övertygande skäl, vilke angående hans brottslighet inlupit (11/12 97).
Mera ovanligt var tillvägagåendet, då om lösgivande anhölls avkasserade dragonen Kjempe, som enligt K. M:ts förordnande d. 24 jan. 17982 och Göta HovR:s beslut d. 9 febr. s. å. hölls till bekännelse å Karlstens fästning. HovR:n hade i sitt beslut föreskrivit att emellertid komme att innehållas med utlåtande över vissa smärre förbrytelser, varom K. vore övertygad (svordom, dryckenskap m. m.). H.D. tillstyrkte nu ej lösgivande, utan att HovR:n måtte undfå befallning att nu genast uti detta mål sluteligt yttrande meddela:
Som K. enligt ett av slottspastorn å fästningen utgivit bevis under dess vistande därstädes fört en kristelig vandel, men ehuru flitigt och allvarsamt han blivit till bekännelse uppmanad likväl städse med tårar sig yttrat att varken det svåraste fängelse eller plågor förmå honom att tillstå ett sådant brott, varuti han icke haft minsta del, samt det således icke är att förmoda att han till något erkännande om denna förbrytelse, varuti han tilläventyrs
även kan vara oskyldig, kan genom vidare fängelse å fästningen förmås och sådant således vore utan allt ändamål, alltså ansåg H.D. o. s. v. (19/8 99).
Hela institutet var, enligt H. af Låstboms 1 uppfattning, skäligen värdelöst. Då pluraliteten d. 21 april 1806 tillstyrkte en hemställan om insättande på bekännelse, var Låstbom skiljaktig under anförande, bl. a., det erfarenheten visat att sällan eller aldrig ändamålet vunnits genom de till bekännelses vinnande av angivne brott ådömde fängelsestraff. Med Låstbom instämde Bergenhem (29/4).2 K. f. d. 12 sept. 1868, som upphävde bestämmelsen om svårare fängelse i 17 : 37 R.B., lämnade 1803 års k. br. orubbat.3 Efter 1868 torde dock intet förordnande om insättande på bekännelse ha givits. Enligt S. Wieselgren (Sveriges fängelser och fångvård s. 435) frigavs siste bekännelsefången från Långholmen jämlikt K. M:ts beslut av d. 14 juli 1869.
21 KAP.
En sträng tolkning av bestämmelsen i 21 : 1 om förtecknings ingivande tillämpades i ett mål, däri besvär av änkefru överstelöjtnantskan Scheffer ogillades.
Emedan svaranderne väl uti deras und. förklaring begärt att med 50 rdr njuta ersättning för deras använde kostnader till fullmäktiges arvode och domslösen, men icke specifik räkning därå ingivit, så funno de fleste H.D:s. ledamöter att något mer än domslösen ej kunde dem tillerkännas.
Låstbom åter yttrade att den av svaranderne fordrade rättegångskostnad, minst till 50 rdr, vore väl icke punkt för punkt uppgiven och beräknad, men en ganska betydelig och av vikt för någre fattige bönder likväl upptagen, nämligen fullmäktiges arvode. Landshövdingen skulle därföre tro sig åsidosätta rättvisa och billighet om ej landshövdingen, enär svaranderne hava lagen för sig, fästade uppmärksamhet härvid och styrkte därföre i und., utom utslagslösen, till 20 rdr i fullmäktiges arvode (10/3 03).
Calonius var ej ensam om att i rättegångskostnadsfrågor taga hänsyn till parternas skyldskap (III s. 409). I en arvstvist mellan två svågrar fant H.D. rättvist att i anseende till parternas nära skyldskap med varannan sökanden endast måtte åläggas ersätta vederparten vad till lösen av K. M:ts dom åtgår (15/6 96). (Forts.)