Sjömanslagen. Frågan om revision av de skandinaviska sjölagarna har länge stått på dagordningen, och särskilt på de nordiska sjöfartsmötena har gång efter annan framhållits behovet av en allsidig omarbetning av desamma. Reformkraven kommo närmast från handelns och sjöfartens män. Man hänvisade till den storartade utveckling, förhållandena på sjöfartens område undergått sedan den nya sjölagstiftningens genomförande, man pekade på ännu olösta spörsmål sådana som om tidsbefraktning och genomgångskonossement, och man framhöll angelägenheten av att revidera bestämmelserna om redares ansvarighet.
    Jämsides med dessa krav framträdde och tillväxte i styrka sjöfolkets yrkanden på en moderniserad lagstiftning angående dess rättsliga ställning, därvid särskilt gjordes gällande, att sjölagen hölle besättningen i en undantagsställning, som icke enbart vore betingad av sjöfartens behov. Med den enastående ekonomiska och sociala utveckling, som ägt rum på skilda områden under de senaste årtiondena, kan det icke förvåna, att dylika strävanden framkommo. Fastmera är det anmärkningsvärt, att bestämmelserna i 1891 års sjölag angående besättningen i allt väsentligt förblivit orubbade. Visserligen hava ur säkerhetssynpunkt vidtagits åtskilliga viktiga åtgärder av social innebörd, men i det stora hela hava — bortsett från 1919 års provisoriska lag om arbetstiden å svenska fartyg — de sociala synpunkterna skjutits åt sidan vid det hittillsvarande lagstiftningsarbetet. Att emellertid sjölagsbestämmelserna i hithörande delar icke stå i överensstämmelse med tidsandans berättigade krav har sedan länge erkänts; tillgodoseendet av desamma har i allmänhet avvisats under hänvisning till svårigheten att vidtaga partiella reformer på ifrågavarande område samt att genomföra sådana utan samarbete med de andra nordiska länderna.
    På hösten 1917 utgick från den norska regeringen förfrågan, huruvida man från svensk och dansk sida vore villig att deltaga i ett skandinaviskt samarbete för en fullständig revision av de tre nordiska ländernas sjölagar. Efter det de svenska och danska regeringarna förklarat sig beredda till dylikt samarbete, och riktlinjerna för dettas anordnande uppdragits på en konferens i Stockholm under hösten 1918, blevo särskilda kommittéer tillsatta inom respektive länder. Redan innan kommittéernas gemensamma arbeten började på hösten 1919, hade jämväl Finland anslutit sig till samarbetet.¹

 

¹ Angående kommittéernas sammansättning se senast Sv. J. T. 1921 s. 320, 380.

    Med den av innevarande års riksdag antagna, den 15 juni utfärdade sjömanslagen jämte lag om ändring i vissa delar av sjölagen föreligger ett första resultat av den sålunda igångsatta revisionen av den nordiska sjölagstiftningen.
    Sjömanslagen utgör en utbrytning ur sjölagen av de delar, som äro att hänföra till sociallagstiftningen, och avhandlar i främsta rummet det sjörättsliga arbetsavtalet, såväl befälhavarens som besättningens, så ock sjömännens övriga tjänsteförhållanden. Hit hör jämväl befälhavarens förhållande till besättningen. Däremot faller utanför sjömanslagens ram regleringen av befälhavarens tjänsteställning, såvitt avser den nautiska och kommersiella ledningen av fartyget. Upptagandet i en särskild lag av ovannämnda ämnen, en anordning, vartill motsvarighet finnes i Amerikas förenta stater och Tyska riket, har närmast förestavats av rent praktiska hänsyn, framförda ej minst från sjöfolket självt. Sjömanslagen är sålunda avsedd att, såsom det heter i de svenska motiven, intaga en central, i viss mån sammanhållande ställning i det komplex av författningar av olika slag, vilka avhandla sjöfolkets sociala förhållanden. Efter en sådan utbrytning kommer sjölagen att i allt väsentligt utgöra en handelslag, avhandlande befraktningen och de därmed sammanhängande rättsliga spörsmålen. Det må emellertid nämnas, att under lagförslagets behandling uttalats, senast från riksdagens sida, att den lagtekniska frågan om lämpligheten att ur sjölagen utbryta de i sjömanslagen behandlade ämnen bör tagas under förnyat övervägande vid den slutliga revisionen av sjölagen.
    Den allmänna karaktären av den nya lagen torde närmast kunna betecknas som en omarbetning av de bestämmelser, som innehållas i motsvarande delar av sjölagen, därvid den ledande synpunkten varit, att sjölagstiftningen icke får avvika från den allmänna lagstiftningen mera än som är oundgängligen nödigt och av de säregna förhållandena inom sjöfarten påkallat.
    Sjömanslagen omfattar sju kapitel. De två första kapitlen avhandla befälhavarens respektive besättningens tjänsteavtal, vilket sistnämnda gjorts till föremål för en mera uttömmande reglering. I skilda underavdelningar behandlas sålunda tjänsteavtalets ingående, tiden för tjänsteavtalets bestånd, hyran, sjukvård och begravning, befälhavares rätt att avskeda sjöman, sjömans rätt att erhålla entledigande, tjänsteavtalets upphörande vid fartygets förolyckande, utländsk sjömans likställighet med svensk sjöman samt tvist angående tjänsteförhållandet.
    Tredje kapitlet innehåller vissa grundläggande bestämmelser om skeppstjänsten, delvis berörande såväl befälhavaren som besättningen och i främsta rummet avseende allmänna skyldigheter i tjänsten, tillträde av och utevaro från tjänsten, skeppsarbetet, kosthållet samt befälhavarens allmänna myndighet ombord. I de följande kapitlen avhandlas befälhavarens disciplinära straffmyndighet, personer ombord, som icke tillhöra den egentliga besättningen, ansvarsbestämmelser samt laga domstol och rättegång.

    Då en stor del av innehållet i sjömanslagen icke torde kunna påräkna ett större intresse hos denna tidskrifts läsekrets, skola endast i korthet beröras de viktigaste nyheterna eller sådana, som hava en mera allmän innebörd.
    I anslutning till vad nu gäller angående befälhavarens skyldighet att vid straffansvar förse sjöman, som antagits i tjänst, med motbok, innehållande villkoren för anställningen, stadgas i sjömanslagen, att redaren skall sörja för att skriftligt avtal upprättas med befälhavaren om anställningsvillkoren. Ett muntligt avtal saknar emellertid icke giltighet; stadgandet avser endast att i båda parternas intressen befordra användandet av den skriftliga formen för tjänsteavtalets avfattande. Stadgandets åsidosättande medför ickenågon i lagen uttalad påföljd. Den omständigheten emellertid, att lagen gör det till en plikt för den ena parten att — givetvis i vad på honom ankommer — sörja för upprättandet av skriftligt avtal, har förmenats medföra, att i händelse av tvist om avtalets innehåll bristande utredning härutinnan i viss mån kommer att gå ut över den, som åsidosätter denna förpliktelse.
    Sjöfolkets stränga bundenhet vid fartyget har i skilda avseenden mildrats. Enligt sjölagen äro, där ej annat avtalats, såväl befälhavare som besättning i allmänhet bundna av tjänsteavtalet, till dess fartyget efter slutad resa ankommit till svensk hamn eller, såvitt är fråga om sjöman och han är förhyrd utrikes, förhyrningsorten. Dock äger befälhavare, som varit i tjänst tre år utan att fartyget under tiden slutat någon resa i svensk hamn, rätt att efter uppsägning lämna tjänsten vid resans slut i vilken som helst hamn. Och för sjömannen är tjänsteavtalet principiellt icke bindande utöver två år eller på viss lång resa tre år efter sista påmönstringen å fartyget, detta utan avseende å vad som kan vara bestämt i tjänsteavtalet. Slutligen är sjömannen pliktig att på befälhavarens begäran kvarstå i tjänsten efter tjänstetidens slut för att lämna nödigt biträde vid lossning av last och barlast samt vid fartygets förtöjning, avriggning och uppläggning, dock icke utöver sjunde dagen efter fartygets ankomst. I stället för dessa stränga och för den vanligen numera kontinuerliga rederidriften mindre väl lämpade bestämmelser inför sjömanslagen en ömsesidig rätt för kontrahenterna att uppsäga tjänsteavtalet. Uppsägningstiden är för befälhavare tre månader, för styrmän och maskinister en månad samt för manskapet sju dagar. Uppsägning kan ske när som helst, vare sig fartyget är till sjöss eller i hamn. Avtalet må emellertid icke i något fall uppsägas till upphörande i orderhamn eller nödhamn utan allenast i lastnings- eller lossningshamn. I regel må avtalet ej heller upphöra i utländsk hamn. Denna begränsning gäller emellertid ej för befälhavare, som varit i tjänst på fartyget ett år eller i fråga om segelfartyg ett och ett halvt år, ej heller för sjöman, som är utländsk eller antagen utomlands. För sjömannen är tjänsteavtalet, även om det innehåller vidaregående förpliktelser, icke bindande utöver ett år eller i fråga om segelfartyg ett och ett halvt år efter

sista påmönstringen; efter nämnda tid inträder rätt att uppsäga avtalet till upphörande i vilken som helst lossnings- eller lastningshamn. Som allmän regel stadgas slutligen, att sjöman är pliktig att utöver tjänstetiden kvarstå i tjänsten allenast två eller i fråga om segelfartyg fyra dagar efter fartygets ankomst till hamn och endast för att biträda vid arbete, som måste nödvändigt utföras.
    Till skillnad från sjölagen, som i allmänhet ålägger redaren att vid kontraktsstridigt avskedande utgiva viss i lagen fixerad ersättning, genomför sjömanslagen grundsatsen om arbetstagarens rätt att vid obehörigt avsked erhålla ersättning för den verkliga förlust, han därigenom lider. Med tillämpning av allmänna skadeståndsregler lärer denna bestämmelse medföra, att sjömannen har anspråk på hyra, kost och bostad för den återstående tjänstetiden eller den tid, till vilken avtalet kunnat i laga ordning uppsägas, så ock i förekommande fall ersättning för resekostnad, med avdrag av vad han under tiden förtjänat eller skäligen bort förtjäna genom användandet av sin i förtid frigjorda arbetskraft. För att underlätta uppgörelsen mellan parterna innehåller lagen en subsidiär regel om ersättning för det fall, att utredning angående förlusten ej är förebragt, vilken ersättning bestämts till hyra för en, två eller tre månader, allt eftersom den avskedade tillhör manskaps-, befäls eller befälhavareklassen, jämte fri resa med underhåll till den avmönstringsort, som i avtalet kan vara bestämd.
    Bland förhållanden, på grund varav redaren är berättigad att i förtid häva tjänsteavtalet, upptager den nya lagen lika med sjölagen den omständigheten, att befälhavaren på grund av sjukdom är oförmögen att föra fartyget eller att sjömannen av dylik anledning är för längre tid satt ur stånd att fullgöra sin tjänst. I motsats till sjölagen medgiver emellertid sjömanslagen icke, att befälhavaren eller sjömannen i sådant fall avskedas utan vidare; vid avsked före tjänstetidens utgång äro de nämligen berättigade att erhålla hyra under respektive en, två och tre månader, allt efter den tjänstekategori, de tillhöra.
    Såsom laga avskedsgrund upptager sjömanslagen icke vissa i sjölagen nämnda händelser, som närmast äro att hänföra till force majeure, nämligen resas inställande eller längre uppehåll i resan till följd av krig, blockad, embargo, ut- eller införselförbud, ishinder eller skada, som gör fartyget odugligt för resan. Vid avsked på grund av nu nämnda händelser skall således till den avskedade som regel utgå ersättning för den förlust, han därigenom lider. Anledningen till denna, av skälighetshänsyn motiverade bestämmelse har varit, att man ansett, att redaren såsom driftsherre stode närmare än sjömannen till att bära risken för inträffandet av dylika händelser, så mycket mer som redaren ensam bestämmer över fartygets resor och mången gång kan hava ökad vinst just till följd därav, att fartyget gör en resa, vars utförande är förenat med nu nämnda risker.
    Såsom allmän regel torde gälla, att uppfyllandet av ett vanligt

arbetsavtal icke kan medelst tvång eller eljest direkt framtvingas. Likaledes är det i vårt land en gängse uppfattning, att brytandet av ett privat tjänsteavtal i allmänhet medför allenast skadeståndsskyldighet och icke tillika straffrättsligt ansvar. I båda nu nämnda avseenden uppvisar sjölagstiftningen sedan gammalt avvikande regler, i det att rymd sjöman kan med myndighets hjälp åter inställas i tjänsten och jämväl straffas för rymning. De säregna förhållandena inom sjöfarten göra dessa bestämmelser påkallade, och de hava också upprätthållits i den nya lagen. Såsom undantagsregler hava de emellertid ansetts icke böra komma till användning i större omfattning än som är oundgängligen nödigt. Rätten att låta hämta sjöman, som för närvarande är i princip oinskränkt, avser således enligt den nya lagen allenast påmönstrad sjöman och tillkommer befälhavaren endast "såvida fartyget eljest icke har tillräcklig besättning". Vidare är straff för vanlig rymning stadgat endast för sjöman, som är påmönstrad, varjämte straffet nedsatts från fängelse till böter. För den kvalificerade rymningen, d. v. s. då rymningen skett under sådana omständigheter, att fartyg eller människor därigenom utsättas för fara, eller eljest under synnerligen försvårande omständigheter, har högsta fängelsestraff nedsatts till ett år och straffarbete har uteslutits ur straffskalan. Slutligen medför rymning icke såsom enligt sjölagen konfiskation av den rymdes innestående hyra och kvarlämnade tillhörigheter.
    Rätten till fri sjukvård har utsträckts till att gälla under sex respektive tolv veckor, allt eftersom vården åtnjutes inom eller utom riket, medan motsvarande förmån enligt sjölagen är begränsad till fyra veckor. Sjukhusvård i utlandet av könssjuk skall bestridas av statsmedel. Nuvarande bestämmelser om hyran och dess betalning hava fullständigats. Särskilt må erinras om reglerna angående sjömans rätt att genom anvisning (dragsedel) få hyran utbetald till hemmavarande eller insatt i svensk bank ävensom om statens skyldighet att ansvara för hyresmedel, som hemsändas genom konsulsförsorg. Rätten att innehålla hyra har inskränkts till att gälla hyra för högst en halv månad, medan enligt sjölagen intill en tredjedel av den för hela resan sammanlagda hyran kan innehållas. I övrigt har sjömannens allmänna tjänsteställning ombord i flera avseenden förbättrats, bland annat har sjömannen tillförsäkrats rätt att å fritid gå i land.
    En betydelsefull nyhet innebär den nya lagens bestämmelse, att domstol äger rätt att efter ty skäligt prövas nedsätta det skadestånd, vartill sjöman på grund av fel eller försummelse i tjänsten gjort sig förfallen, därvid hänsyn skall tagas till felets eller försummelsens lindriga beskaffenhet, skadans storlek eller omständigheterna i övrigt. Med införlivandet i svensk lagstiftning av denna rättsregel göres en modifikation i den allmänt vedertagna regeln att den, som genom rättsstridig handling tillskyndar annan skada, är skyldig att ersätta denna till fullo. Grunden för denna modifikation, vilken är i alldeles särskild grad påkallad inom sjöfarten, är i främsta rum-

met den i sjötjänstens natur liggande risken för sjömannen att genom ett relativt lindrigt och måhända utsäktligt fel ådraga sig en mycket stor ersättningsskyldighet. Dylika risker föreligga givetvis jämväl inom andra verksamhetsområden, och det är därför anledning förvänta, att den på detta specialområde givna rättsregeln skall göra nya landvinningar. I detta sammanhang må nämnas, att riksdagen i samband med godkännande av sjömanslagen i skrivelse till K. M:t i anslutning till vad sjölagskommittén anfört uttalat sig till förmån för införandet i sjölagen snarast möjligt av en motsvarande regel i fråga om befälhavarens ersättningsskyldighet.
    Befälhavarens disciplinära bestraffningsrätt har enligt sjömanslagen inskränkts. Dels tillkommer honom ej denna befogenhet i inrikesfart eller i fart i Öresund, då ju de svenska ordinära myndigheterna där finnas så att säga inom räckhåll, dels har straffmaximum, som nu utgör en halv månads hyra för manskapet och en månads hyra för befälet samt vid iteration det dubbla, sänkts till sju dagars hyra. Arreststraffet såsom disciplinärt bestraffningsmedel har avskaffats. Rätten att överklaga disciplinär bestraffning har i olika hänseenden utsträckts. Av särskilt intresse är att nämna, att den, som är missnöjd med mönstringsförrättarens prövning av befälhavarens beslut, medgivits rätt att få saken prövad av rådhusrättens ordförande eller annan lagfaren ledamot av rätten vid fartygets ankomst till första hamn, där rådhusrätt finnes och där fartyget väntas ligga minst två dagar. Talan mot domarens beslut må ej föras.
    Ansvarsbestämmelserna för befälhavaren hava i någon mån utvidgats, samtidigt som de mildrats för sjömannen.
    Lika med sjölagen upptager den nya lagen icke någon bestämmelse till avgörande av frågan, å vilka fartyg lagen är tillämplig. Liksom nu är det sålunda överlåtet åt rättstillämpningen att i varje särskilt fall träffa avgörande härutinnan. Även så till vida överensstämmer den nya lagen med sjölagen, att den icke innehåller någon allmän regel, huruvida eller i vad mån dess bestämmelser kunna sättas ur kraft genom överenskommelse mellan kontrahenterna. Där ej annat uttryckligen stadgas, äro de således enligt vad i allmänhet gäller att uppfatta såsom dispositiva. Därmed är icke sagt, att avtalsfriheten icke lider sådana inskränkningar, som påkallas av allmänna rättsgrundsatser eller följa av bestämmelser inom andra områden av lagstiftningen. Vid tolkningen i det särskilda fallet, huruvida en viss rättssats skall anses vara tvingande, bör sålunda tagas i särskilt betraktande de grunder, varpå lagbudet vilar, och det syfte, som avses uppnått med detsamma.
    Lagen om ändring i vissa delar av sjölagen innehåller i allt väsentligt endast sådana ändringar, som nödvändiggjorts genom sjömanslagen.
    Den nya lagstiftningen är avsedd att träda i kraft den 1 januari 1923.
    Slutligen är endast att tillägga, att i Danmark, Finland och Norge

föreligga förslag, som i allt väsentligt överensstämma med den svenska sjömanslagen, i vad avser rent sjörättsliga bestämmelser. I Norge är redan proposition i ämnet föremål för stortingets prövning, och i de två andra länderna är sådan under utarbetande inom vederbörande departement. Det är att hoppas, att sjömanslagens antagande i dessa länder icke skall låta länge vänta på sig, samt att den nya lagstiftningen måtte bliva till fromma icke allenast för sjöfolket självt utan jämväl för de nordiska ländernas sjöfart i dess helhet.

John Alsén.