Bayerns Volksgerichte. Den särskilt efter krigets sammanbrott och arméernas upplösning starkt växande kriminaliteten i Centralmakternas tyska stater ställde under de sista månaderna av år 1918 dessa länders brottmålsdomstolar inför utomordentligt omfattande arbetsuppgifter. Redan ganska snart efter stilleståndet blev det tydligt, att den ordinarie apparaten med sitt tunga och omständliga förfarande icke mäktade avverka den alltmer tilltagande mängden av svårare brottmål, samtidigt som den bristande tillgången på folk och pengar ej tillät en utökning av de med rättslärda ämbetsmannadomare särdeles starkt besatta domstolarna. Man fann sig stå inför nödvändigheten att vidtaga särskilda åtgärder för att råda bot på svårigheterna, dels lätta på de invecklade formerna, dels tillskapa nya domstolar för särskilda grupper av brottmål.
För de mått och steg, som i detta hänseende tagits i Österrike, har i denna tidskrift förut redogjorts.1 Däremot har icke den nyaste tyska straffprocesslagstiftningen varit föremål för omnämnande här. Den är också i allmänhet av ringa intresse för utländska jurister. Rikslagstiftningen har, otvivelaktigt med hänsyn till den åtminstone intill fjoråret aktuella frågan om allmän reform av straffpro-
cessen,1 varit ganska återhållsam i förevarande avseende. Genom ett par lagar, den sista av den 11 mars 19212, har den kompetens, som tillkommit de i regel med fem jurister besatta "Strafkammer des Landgerichts", ganska väsentligt inskränkts till förmån för "Schöffengerichte", vilka äro domföra med en rättsbildad ordförande och två lekmannadomare (Schöffen). Vidare inrättades genom en förordning av den 27 november 19193 särskilda "Wuchergerichte" för avdömande av vissa kristidsförseelser. Härutöver har man i Preussen och Nordtysklands övriga stater i allmänhet nöjt sig med att vid förekommande behov tillsätta "Ausnahmegerichte", som haft att, huvudsakligen i det ordinära förfarandets former, avgöra mål, stående i samband med vissa större kriminella företeelser. Så voro särskilda domstolar verksamma exempelvis för avdömande av brott, begångna under eller eljes i sammanhang med den upprorsrörelse, som sistlidna vår kvävdes i mellersta Tyskland. Det förfaringssätt, som härvidlag kom till användning, erbjuder således en analogi till de särskilda straffprocessuella åtgärder, som i Finland måste tillgripas med anledning av 1918 års röda uppror.4
Av betydligt större intresse, särskilt för svenska jurister, äro emellertid de i Bayern tillsatta "Sondergerichte",5 de s. k. "Volksgerichte", vilkas sammansättning och arbetssätt undertecknad under ett par veckor förliden sommar varit i tillfälle att studera i München. I anslutningsfördraget av den 23 november 1870 mellan Bayern och Nordtyska Förbundet har den förra staten såsom särskild "Reservatrecht" förbehållit sig att i händelse av inträffande inre oroligheter få förklara sitt territorium eller del därav i krigstillstånd (denna rätt tillkom i det övriga Tyskland förbundsfältherren, senare kejsaren) och i sammanhang därmed i enlighet med förut i Bayern gällande bestämmelser inrätta särskilda domstolar för avdömande av vissa svårare brott mot den allmänna ordningen.6 Av denna sin rättighet har bayerska lantdagen gjort bruk genom att i en lag av den 12
juli 19191 bemyndiga statsrådet att i hela landet eller delar därav inrätta "Volksgerichte" för det fall att "durch — — Verbrechen die öffentliche Sicherheit, Ruhe und Ordnung derart gestört oder gefährdet werden, dass sie nur durch ausserordentliche Massnahmenerhalten oder wiederhergestellt werden können". Statsrådet har pågrund av det sålunda erhållna bemyndigandet genom förordning avden 19 juli 19192 med upphävande av den dittills fungerande ståndrätten (Standrecht) beslutat inrättandet av Volksgerichte i hela Bayern med undantag av Rhenpfalz. Krigstillståndet skulle tillsvidare fortfara. För närvarande äro Volksgerichte verksamma i samtliga större städer i det öster om Rhen belägna Bayern.
Volksgericht är således en specialdomstol, inrättad för obestämd kortare tid. Dess kompetens omfattar (lagens art. 4) inom dess domkrets begångna hög- och landsförräderibrott, brott mot offentlig myndighet, vissa fridsbrott, mord, dråp, våldtäkt, uppsåtligt elds åsättande, brott mot lagstiftningen om explosiva varor, vissa andra förbrytelser av allmänfarlig art samt rån, utpressning, kvalificerad stöld och i sammanhang med dessa delikt stående tjuvgömmeri och viss annan medhjälp.3 Som synes ett stort antal av de svårareslagen av brott, i synnerhet sådana, vilkas frekvens tilltager i upprörda tider som de nuvarande. Kompetensen omfattar endast förbrytelser, som begåtts sedan tillsättandet av Volksgerichte offentligen kungjorts; skulle det visa sig, att den brottsliga handlingen företagits dessförinnan, har Volksgericht att ex officio förvisa målet till behörig allmän domstol (art. 18). Framgår åter av vad i målet upplysts att det ifrågavarande brottet visserligen begåtts under Volksgericht's funktionstid, men icke tillhör dess sakliga kompetensområde, kan denna domstol dock döma i saken, om den tilltalade medgiverdet (art. 17).
Till sin sammansättning (art. 6) är Volksgericht att karaktärisera som en meddomsrätt av särskild typ. Den består i regel av två jurister och tre lekmannadomare, samtliga med individuell rösträtt. Juristerna, av vilka den i tjänsten äldre fungerar som rättens ordförande, förordnas av vederbörande "Oberlandesgerichtspräsident". Lekmännen utväljas bland på "die berichtigte Urliste für die Schöffen"uppförda personer; valet företages av nämnda president jämte fyramedlemmar av "der Kreistag" (ungefär motsvarande vårt landsting). Åklagare förordnas av vederbörande "Oberstaatsanwalt" (art. 7).
Såsom allmän regel för förfarandets anordning uppställer art. 9, att den största möjliga snabbhet bör eftersträvas. Processen är där-
för ej bunden av det ordinära förfarandets formaliteter. Rikets processlagar gälla emellertid såsom subsidiär rätt i förhållande till bestämmelserna om Volksgerichte, dock endast såvitt iakttagande av dessa lagars föreskrifter icke motverkar huvudsyftet med förevarande specialdomstolars inrättande, snabbast möjliga avdömande av där förekommande mål.
Gestaltningen av det förberedande förfarandet påverkas givetvis i hög grad av snabbhetsgrundsatsen. Den ordinära straffprocessens långsamhet betingas ju till väsentlig del av domarens tidsutdragande förundersökning. Denna förekommer ej i förfarandet vid Volksgericht. Åklagaren har att själv bedriva den förberedande undersökningen (art. 10). För detta ändamål är han berättigad att efter gottfinnande använda tvångsmedel mot den tilltalade. Så har åklagaren exempelvis obetingad häktningsrätt. Visserligen stadgar art. 11, att häktad person senast dagen efter inmanandet i häkte skall förhöras av en domare. Men denne har intet inflytande på avgörandet av häktningsfrågan. Åklagarens beslut om häktning kan av den tilltalade besvärsvis dragas under prövning av ett kollegium, bestående av trenne rättsbildade Volksgerichts-domare. Mot dessas utslag i häktningsfrågan får talan ej föras. Liksom i det ordinära förfarandet har den misstänkte obetingad rätt att betjäna sig av försvarare. Denne får visserligen i regel ej närvara vid förhör under den förberedande undersökningen, men är berättigad till obehindrad muntlig och skriftlig kommunikation med sin huvudman ävensom att erhålla del av handlingarna i målet, därest ej undersökningens resultat därigenom skulle äventyras (art. 15 — 16).
Anhängiggörandet av åtal tillkommer åklagaren. Något "Verfahrenzur Versetzung in Anklagestand" förekommer ej, ej heller någon "Anklageschrift". Rättens ordförande har att på begäran av åklagaren utsätta förhandling i målet; denna förhandling inledes med åklagarens muntliga framställande av anklagelsen. Sedan målet anhängiggjorts, kan åklagaren emellertid ej nedlägga målet. Då lagen om Volksgerichte ej innehåller bestämmelse av annat innehåll, måste rikets straffprocessordning § 154 anses ha giltighet även i förevarande speciella förfarande. Den ackusatoriska principen är således ej heller i detta förfarande till fullo genomförd.
Förhandlingen i Volksgericht gestaltar sig på väsentligen samma sätt som i Schöffengericht. Den inledes såsom nyss nämnts därmed, att åklagaren muntligen framställer anklagelsen; sedan den tilltalade erhållit tillfälle att förklara sig, vidtager det av rättens ordförande ledda förhöret med vittnen och sakkunnige, därpå följer pläderingen. Av vikt är den starkt genomförda omedelbarheten. Rätten använder sig icke på något sätt av förut upptagna protokoll i målet. Ordföranden leder förhöret med tillhjälp endast av de uppgifter åklagaren lämnat i sitt första anförande samt vad som eljest framkommer under förhandlingens gång. Muntligheten härskar givetvis fullständigt. Offentlighet är också regel, den kan emellertid uteslutas när rätten finner hänsynen till allmänna ordningen eller
sedligheten så kräva (art. 14). Faktiskt är offentligheten starkt begränsad. Till de av militär och gendarmeri starkt bevakade rättslokalerna lämnas endast tillträde mot uppvisande av särskild passersedel, utfärdad av rättens ordförande eller annan högre domstolsperson inom distriktet.
Förfarandets säregna karaktär kommer tydligast till uttryck i bestämmelserna om besluts fattande och om rättsmedel. För dom, fällande eller frikännande, fordras en majoritet av fyra röster. Fyra av de fem domarna skola ha funnit att den tilltalade antingen bör fällas åt saken eller helt frikännas. Kan dom icke ernås enligt dessa regler — således även i det fall att rätten funnit varken den tilltalade överbevisad om brottslighet eller hans oskuld fullt klarlagd — sker förvisning till behörig allmän domstol (art. 19). Dessa stränga bestämmelser om enighet för doms uppnående betingas givetvis av regeln i art. 20, att intet rättsmedel, ordinärt eller extraordinärt, kan användas mot dom, avkunnad av Volksgericht. Domen vinner laga kraft med avkunnandet och verkställes omedelbart. Undantag är stadgat för dödsdom, som ej får exekveras förrän statsrådet beslutat icke göra bruk av sin författningsenliga benådningsrätt.
Genom sin enkelhet och snabbhet framstår rättegången vid Volksgericht fördelaktigt i jämförelse med det tunga och invecklade ordinära förfarandet. En betydande tidsbesparing och förenkling vinnes genom avskaffandet av domarens förundersökning och av domstolsförhandlingen om åtals anställande. Förundersökningens bortfallande låter omedelbarhetsgrundsatsen komma till sin fulla rätt under förhandlingen inför rätta. Det fullständigare genomförandet av den ackusatoriska principen ger åklagaren en helt annan ställning, friare och självständigare om ock mera ansvarsfull än den som tillkommer honom i den vanliga straffprocessen, där han endast är en skrivbordstjänsteman, bunden till händer och fötter av lagstiftarens bristande tillit. Särskilt gott intryck göra lekmannadomarna. Sättet förderas uttagande och samverkan med domstolens rättslärda elementgöra dem till ett rättsskipningselement av helt annat slag och värde än den slumpvis sammankomna utan nödig ledning och erfarenhet arbetande juryn. Det väsentligt starkare inflytande på domsresultatet, som tillkommer lekmannen i Volksgericht, verkar också därhän, att han blir en mera intresserad och aktiv domare än den svenske nämndemannen. Alltsomoftast syntes sålunda lekmannadomarna föranleda ordföranden att till parter och vittnen framställa frågor — något som givetvis i hög grad bidrog till att inge åhörarna ökad respekt för lekmannaelementet och starkare känsla av dess betydelse.
I Münchens Volksgericht tjänstgörande domare och åklagare voro på det hela taget synnerligen belåtna med därstädes praktiserade rättegångsformer. Såsom dessas enda betydande brister framhölls frånvaron av rättsmedel och de stränga villkoren för uppnående av dom — omständigheter som givetvis sammanhänga med och betingas av förfarandets särskilda natur och ändamålet med dessa domstolars tillkomst. I övrigt ansågs rättegångssättet i de flesta delar över-
lägset det ordinära. Att den i Volksgericht använda formen för lekmannamedverkan befanns böra föredragas framför jurysystemet, är ej så underligt, då ju detta så gott som enhälligt utdömes av tyska vetenskapsmän och ämbetsmannajurister. Intressantare var att konstatera den belåtenhet med det förenklade förberedande förfarandet, vilken uttryckts av alla jurister som fått se detsamma i praxis. Den tyske domaren och åklagaren är ju i regel djupt övertygad om nyttan och nödvändigheten av "richterliche Voruntersuchung" och "Zwischenverfahren". Funktionärerna i Volksgericht förklarade däremot samtliga, att fördelarna av den enklare ordningen voro långt övervägande. Vinsten i snabbhet vore särdeles värdefull, ännu större betydelse hade förändringen i åklagarens ställning. Såsom undersökningsledare och herre över åtalet visade han en helt annan arbetsvilja, ett vida större intresse för sin uppgift och starkare ansvarskänsla än förut. Man var också ense om att den tilltalades ställning reellt ingalunda försämrats därigenom att domstolens verksamhet med avseende på det förberedande förfarandet inskränkts till allenast kontroll på åklagarens tjänsteutövning. Inte heller hade det faktiska undersökningsresultatet blivit sämre genom avskaffande av domarens förundersökning. Allt som allt: de i Münchens Volksgericht fungerande ämbetsmännen ansågo förfarandet därstädes böra bli i flera hänseenden förebildligt vid den kommande straffprocessreformen.
Åke Hassler.