Tillämpningen av 22 § 2 stycket aktiebolags-lagen. I fråga om tillämpningen av stadgandet22 § 2 st. aktiebolagslagen, om personligt solidariskt ansvar för de styrelseledamöter, som handla å aktiebolagets vägnar innan det registrerats,1 ha påsista tiden framträtt två alldeles motsatta åsikter.
Den ena av dessa åsikter är den, som omfattats — utan skiljaktighet — av Svea hovrätt i rättsfallet Sv. J. T. 1923 Rf. s. 79 samt av Hovrätten över Skåne och Blekinge i rättsfallet N. J. A. 1923 s. 248. Enligt denna åsikt frigöras de för det oregistrerade aktiebolaget handlande styrelseledamöterna genom att bolaget, efter registreringen, övertager ansvaret för de genom handlandet uppkomna förbindelserna. Styrelseledamöternas ansvar skulle alltså blott vara stadgat som garanti för att förbindelserna skola bli gällande mot bolaget; när så blivit förhållandet, skulle samma ansvar falla bort.
Den andra åsikten, som kommit till uttryck i två K. M:ts domar, i rättsfallen N. J. A. 1923 s. 248 och 254, är strängare. "Den omständigheten, att ett aktiebolag efter [sin] registrering beslutatsvara för de förbindelser, som å bolagets vägnar före registreringen ingåtts av dess styrelseledamöter, är icke i och för sig av beskaffenhet att föranleda befrielse för styrelseledamöterna från deras ansvarsskyldighet enligt 22 § 2 st. aktiebolagslagen".
Dessa två åsikter äro oförenliga: den förra låter antingen aktiebolaget eller styrelseledamöterna stå i ansvar, men ej bäggedera på en gång; den senare åsikten befriar däremot ej styrelseledamöterna från ansvaret, om än bolaget inträder som medansvarigt. Alternativt ansvar enligt den förra åsikten, kumulerat enligt den senare.
[Det synes ej vara någon tredje åsikt, som företrädes av justitierådet APPELBERG i dennes votum, N. J. A. 1923 s. 253 — 254; visserligen erkännes här intet anspråk mot styrelseledamöterna, men detta beror på att medkontrahenten anses ha efter bolagets registrering godkänt avtalen såsom ingångna mellan bolaget och honom och sålunda själv avstått från sin rätt mot styrelseledamöterna. Detta votum är följaktligen mycket väl förenligt med den senare av ovannämnda två åsikter. — Antagligen innebär Svea hovrättsdom, N. J. A. 1923 s. 257, icke något principiellt frånträdande från den förstnämnda åsikten: ett aktiebolags övertagande av de före registreringen ingångna förbindelserna synes vara tolkat så pass snävt, att därunder ej ansetts falla förbindelserna på grund av en
1 Eller de "aktieägare eller andra", "som i åtgärden eller beslut därom del
persons anställande hos bolaget, när anställningen upphört före registreringen; och vid sådant förhållande ha de handlande styrelseledamöterna ansetts ej vara befriade från sitt ansvar.]
För den förstnämnda åsikten talar skenbart överensstämmelsen med stadgandet i 25 § 1 st. avtalslagen. Styrelseledamöterna, som uppträda såsom behöriga att företräda ett aktiebolag, skulle ju kunna tänkas bundna till enahanda garanti för att bolaget verkligen blir förpliktat, som den föregivne fullmäktigen för att hans uppgivne huvudman blir förpliktad. Men avtalslagen är icke ens så sträng, att den ålägger den foregivne fullmäktigen ett alternativt ansvar förde åtagna förbindelserna i stället för huvudmannen, när desamma ej kunna göras gällande mot denne; fullmäktigen har blott förbundits att ersätta tredje man hans skada. Således ingen ersättningsskyldighet, i fall anspråket mot den uppgivne huvudmannen ej skulle ha berett tredje man någon verklig fördel. Avtalslagen kräver vidare god tro hos tredje man såsom villkor för dennes ersättningsanspråk mot den föregivne fullmäktigen; ja, under vissa förhållanden frånkänner avtalslagen till och med den godtroende tredjemannen sagda anspråk.
Utan tvivel kan ett så pass begränsat ansvar för den, som uppträder i annans namn, sägas stå i överensstämmelse med vår förmögenhetsrätts allmänna regler1. Det bör förty ock kunna åläggasden eller dem, som uppträda såsom behöriga firmatecknare för ett aktiebolag. Om vi för ett ögonblick bortse från 22 § aktiebolagslagen — och inte heller tänka på 67 och 111 §§ samma lag —måste vi medge det riktiga i att föregivna styrelseledamöter för ett obefintligt aktiebolag, eller för ett aktiebolag, som just blivit upplöst, eller styrelseledamöter, som nyss skilts från denna sin ställning, underkastas åtminstone ansvar i likhet med den föregivne fullmäktigen, för så vidt de handla såsom företrädare för aktiebolaget.
Men det strider alls ej mot det nu sagda att i det fall, som 22 § aktiebolagslagen gäller, ålägga de handlande styrelseledamöterna en strängare ansvarighet. Otvivelaktigt går detta bäst samman med lagrummets avfattning, och det är icke lätt att finna något verkligt skäl, varför man i tillämpningen skulle avvika från densamma. Viha här ett specialstadgande, som fullt medvetet fått sitt innehåll, i fyra hänseenden avvikande från 25 § avtalslagen: 1) ansvar "såsom för annan sin gäld" och ej blott för medkontrahentens skada; 2) ansvar oberoende av medkontrahentens goda eller onda tro; 3) ansvaret ej heller beroende av att aktiebolaget icke själv blir ansvarigt; samt 4) ansvaret, om det gäller flere gemensamt handlande, solidariskt, vilket ej obetingat är fallet enligt avtalslagen.
Det ifrågavarande stadgandet i aktiebolagslagen står emellertid ingalunda ensamt och isolerat i rättssystemet. Dess motsvarighet i 1895 års aktiebolagslag (2 §) har kommit till i samband med det likartade stadgandet i samma års föreningslag (2 §), efter vilket bestämmelsen i lagen om handelsbolag och enkla bolag, om påföljden av
Jfr ALMĖN, Lagen om avtal (1916) s. 128 ff.
att vid avtalande för enkelt bolag använda benämning, innehållande något av orden "aktiebolag" eller "förening" (50 § 2 st.), fått sin avfattning. Ett visst sammanhang mellan handelsbolagsmedlemmarnas personliga, solidariska ansvar för sitt bolags förbindelser och det här omhandlade ansvaret, som åligger det oregistrerade aktiebolagets styrelseledamöter, är tydligt märkbart, ännu mer i vår nu gällande aktiebolagslags avfattning av regeln än i dennas äldre lydelse. Vidare bör beaktas 67 § 2 st. aktiebolagslagen, som för ett visst fall otvetydigt stadgar samma kumulation, som 22 § 2 st., av styrelseledamöters (eller andra firmatecknares) ansvarighet med aktiebolagets egen. Enahanda förhållande föreligger, jämlikt 111 §, föaktiebolags likvidatorer; likaså, som bekant, för sjukkassas, ekonomisk förenings, bankaktiebolags, solidariskt bankbolags, understödsförenings, försäkringsaktiebolags, ömsesidigt försäkringsbolags och sparbanks företrädare.
Finns det sålunda i vår förmögenhetsrätt, vid sidan av den allmänna regeln (25 § avtalslagen) om föregiven företrädares ansvar för godtroende tredje mans skada till följd av uteblivet anspråk mot den uppgivne huvudmannen, en särregel om ansvar i vissa fall "såsom för annan sin gäld" för den, som handlar såsom företrädare för juridisk person, så måste naturligtvis en viss vikt ligga på avgränsandet av denna särregels tillämpningsområde. Här är icke platsen för att lösa en dylik uppgift fullständigt; vad angår stadgandet i 22 § 2 st. aktiebolagslagen, må emellertid framhållas, att detta torde vara tillämpligt icke blott då verkligen ett aktiebolag är bildat och ännu ej registrerat, utan även då det uppgivna företrädda aktiebolaget är helt obefintligt. Godtar man icke en sådan tolkning, så stöter man lätt på svårigheter i fråga om bolag, som är skenbart bildat men befinnes skola gå åter på grund av fel vid konstituerandet, eller som befinner sig på ett eller annat av de förberedande stadierna. Däremot torde 22 § 2 st. ej ha tillämplighet vid avtalande för ett nyss upplöst aktiebolag — om än rent teoretiskt skulle kunna sägas, att här föreligger också avtalande för ett obefintligt aktiebolag. Fallen te sig nog i verkligheten ganska olika: i det ena fallet uppges det vara fråga om ett bolag, som nu har kommit tillstånd och börjar sin verksamhet; i det andra åter låtsas det som om ett känt f. d. bolag fortfarande finnes till.
Uppbäres då den omtalade särregeln av något verkligt behov? Det får i varje fall medges vara ganska lämpligt, att medkontrahenten får sitt obetingade anspråk mot styrelseledamöterna. Kanske han rent av räknat med detsamma, då han inlåter sig på avtalandet. I dylikt fall blir det särskilt påtagligt, att han skulle lida en oberättigad förlust genom lagtillämpning i enlighet med den förra av de ovan angivna två åsikterna. Jag tror nämligen, i motsats tillden häradsrätt, som åberopade medkontrahentens "kännedom omatt bolaget icke varit registrerat" vid avtalsslutandet såsom ett av skälen emot att tillerkänna honom fordringsanspråk gent emot styrelseledamöterna (N. J. A. 1923 s. 250), att dylik kännedom bör
anses som ett viktigt skäl för att låta honom behålla det anspråk, lagen uttryckligen ger honom i angivna fall. Men icke ens hänsyn till styrelseledamöterna själva synes billigtvis berättiga dem till ett mildare bedömande än som överensstämmer med den här försvarade strängare åsikten. Ty den ställning, de intaga, bör vara ägnad att mana dem till så pass mycken varsamhet, som kräves för undgående av det personliga ansvaret, om nu detta innebär någon ekonomisk fara.
C. G. Björling.