Några konkursrättsliga spörsmål. I sin intressanta uppsats "Den nya konkurslagen i praktiken", införd i sista häftet av denna tidskrift, har advokaten L. RABENIUS bl. a. gått in på tolkningen av åtskilliga stadganden i berörda lag. Då det därvid i många fall gäller tolkningsspörsmål av ganska stor praktisk betydelse, har ett ytterligare belysande av vissa av dessa spörsmål synts mig icke opåkallat.
    Beträffande 189 § K. L. synes R. vilja göra gällande, att densamma skulle giva gemensamma regler för samtliga de fall, då ianledning av upphörande av konkurs en redovisning av gives; i alltfall anser R., att paragrafen är tillämplig å den redovisning, som avgives, då konkurs avskrives enligt 186 § K. L. Här föreligger säkerligen en missuppfattning av paragrafen i fråga. En noggrann genomläsning torde klargöra, att paragrafen, såsom för övrigt uttryckligen framhålles i konkurslagstiftningskommitténs motiv (s. 450), behandlar allenast tre fall av slutredovisning, nämligen dels redovisning vid förvaltarskifte, dels slutredovisning i konkurs, som upphör genom slututdelning, och dels dylik redovisning i konkurs, som upphör i följd av att ackord kommit till stånd. Jämlikt 148 § K. L. är ifrågavarande paragraf dessutom tillämplig, då efterutdelning ägt rum. För samtliga dessa fall är gemensamt, att redovisningen berör jämväl borgenärernas rätt. Redovisningen måste därför genom kungörelsebringas till deras kännedom för att de må få tillfälle att utöva den klanderrätt, som jämlikt 191 § K. L. tillkommer dem. Helt annorlunda ligga förhållandena i övriga redovisningsfall. I dessa är, såsom jämväl i ovanberörda motiv framhålles, redovisningen av intresse allenast för gäldenären, vilken också enligt 191 § K. L. är den ende, som äger att klandra densamma. Något kungörande äger därför ej rum, utan redovisningen avgives enligt 190 § K. L. till gäldenären. Ett undantag gäller dock enligt sistnämnda paragraf i avseende å det av R. berörda fallet, avskrivning enligt 186 § K. L. Här behöver enligt 190 § K. L. ej särskild redovisning avgivas, utan den redovisning, som enligt 186 § 1 st. K. L. skall vara fogad vid förvaltarens anmälan om att tillgång ej finnes till konkurskostnadernas bestridande, gäller såsom slutredovisning. Denna slutredovisning finnes tillgänglig hos konkursdomaren, och gäldenären får nöja sig med att hos denne taga del därav.
    Om det sålunda är klart, att vid avskrivning av konkurs något ytterligare kungörelseförfarande utöver det i 186 § K. L. föreskrivna icke föranledes av föreskrifterna angående slutredovisning, skulle emellertid kunna ifrågasättas, att likvisst ett dylikt förfarande skulle kunna bliva nödvändigt i följd av stadgandena angående sättet för bestämmandet av konkursförvaltningens arvoden. Detta synes också

R. förutsätta, och han anvisar därför en utväg — på vars tillbörlighet jag ej här vill ingå — att komma ifrån de kostnader, som den i nyssberörda stadganden föreskrivna "omständliga proceduren" medför. Icke heller på denna punkt kan jag giva R. rätt. Då, såsom i 186 § sägs, blivit uppenbart, att tillgång ej finnes till förvaltningskostnadernas bestridande, måste situationen vara den, att det överskott, som skulle kunna framkomma vid en med vederbörlig stränghet gjord granskning av förvaltningens arvodeskrav, icke är större än att det skulle helt konsumeras av de kostnader, bl. a.ytterligare arvoden, som äro förbundna med ett utdelningsförslagsframläggande. Detta överskott tillkommer liksom i de i 148 och 185 §§ K. L. avsedda fallen icke borgenärerna, vilka icke kunna tillgodogöra sig detsamma, utan gäldenären, och jämlikt 85 § 2 st. K. L. skall därför något kungörande av arvodesfrågans behandling icke äga rum. Man vill kanske häremot invända, att det kan inträffa, att en konkursförvaltning, som påkallat avskrivning enligt 186 § K. L., i sin redovisning tillgodofört sig så ohemula arvoden, att dessas belopp kan inverka på borgenärernas rätt, d. v. s. att efter vederbörlig reduktion skulle återstå medel, tillräckliga ej blott för utdelningskostnaden utan även för utdelning, eller, om man analogiserar 148 § K. L. — vilket nog är befogat — för en utdelning, som ej är alldeles oväsentlig. Gentemot en sådan invändning vill jag för mindel göra gällande, att anmärkning om att arvodena tagits till på detta sätt måste, därest ej konkursdomaren av eget initiativ skulle på dylik grund avslå avskrivningsansökningen, göras i avskrivningsförfarandet i den ordning, 186 § K. L. stadgar. En förhandsprövning i den formen, att konkursdomstolen fastställer arvodena redan innan konkursdomaren avgjort avskrivningsfrågan, synes mig icke kunna äga rum; innan sagda fråga avgjorts, vet man ju icke, om anledning att bestämma arvodena förefinnes.
    I detta sammanhang må det tillåtas mig att något beröra den enligt 1862 års konkurslag ganska vanliga form av konkursavslutning, som benämnes slutredovisning utan utdelning. Denna avslutningsform innebar i regel, att de prioriterade helt eller delvis erhållit betalning för sina fordringar — ett förhållande, som i och för sig motiverar, att på de statistiska formulären konkurser, som avslutats på detta sätt, redovisas bland sådana, som avslutats genom slututdelning — medan däremot tillgängliga medel icke räckt till någon utdelning till de oprioriterade. Enligt praxis behövde nämligen icke vid utdelning till prioriterade utdelningsförslag upprättas. Ej sällan förekom dock denna avslutningsform även i det fall, att icke något som helst belopp tillfallit borgenärerna. Sålunda upptagas i 1914 —1917 års konkursstatistik (s. 37) 773 konkurser, som avslutats genom redovisning utan utdelning och i vilka samtliga tillgångar åtgått till förvaltningskostnader. Att dylika fall förekommit, torde sammanhänga med att det aldrig ansetts kunna komma i fråga att redovisa något till gäldenären. De konkurser, som avskrevos enligt 1862 års konkurslag, blevo också så att säga självändamål. Av-

skrivning skedde först, sedan det lilla, som fanns, blivit bort administrerat.
    Enligt gällande rätt skall, såsom av 125, 126 och 143 §§ K. L. framgår, en konkurs, i vilken något belopp tillfallit prioriterad fordringsägare, avslutas genom slututdelning. Med konkurs, som avslutats genom redovisning utan utdelning, kan alltså numera avses endast en konkurs, i vilken alla medel gått till förvaltningskostnaderna. Vid sådant förhållande är det ganska naturligt, att lagen ej tänker sig denna form av konkursavslutning. För att den skall kunna föreligga, är f. ö. en så gott som nödvändig förutsättning, att konkursförvaltningen åsidosatt sin plikt att enligt 186 § K. L. göra framställning om avskrivning så snart det blivit klart, att ingen borgenär kan erhålla betalning i konkursen. Framhållas må, att dylik framställning ofta nog kan göras redan så tidigt, att något litet överskott kan redovisas till gäldenären. På grund av det anförda anser jag för min del lämpligast, att man ej längre söker att laborera med ifrågavarande avslutningsform och att man i stället för att med R. använda medel till en kungörelse enligt 189 § K. L. därmed bestrider kostnaden för det i 186 § K. L. avsedda förfarandet.
    Beträffande 71 § K. L. anser R. det icke vara klart, om generellt förbud förefinnes att annorledes än å auktion sälja viss lös egendom, vari borgenär har panträtt eller särskild förmånsrätt, utan denne borgenärs samtycke. Stadgandet skulle enligt R. också kunna tolkas så,att det icke avsåge försäljning, som sker genom fortsättning av gäldenärens rörelse. Huruvida ordalagen i paragrafen giva någon anledning till tvekan, vill jag lämna därhän. Att de närmast tyda på att förbudet är generellt, synes mig dock uppenbart. Att detta också är vad som åsyftats, framgår av konkurslagstiftningskommitténs motiv (s. 312). Där anföres nämligen, att man i det avseende, varom här i fråga, bibehållit förut gällande bestämmelser. Och någon tvekan lärer ej kunna råda därom, att dessa bestämmelser, vilka återfinnas i 51 § av 1862 års konkurslag enligt dess lydelse enligt lagden 1 maj 1885, innefattade ett generellt försäljningsförbud; möjlighet till den av R. såsom acceptabel angivna tolkningen saknades för övrigt här redan på den grund, att 1862 års konkurslag icke hade några särskilda föreskrifter om försäljning, som efter inställelsedagen skedde genom fortsättning av gäldenärens rörelse, utan helt jämställde sådan försäljning med annan underhandsförsäljning.
    Beträffande 106 § K. L. anföres av R., att det däri intagna stadgandet om att förmånsrätt ej åtnjutes, då förmånsrättsyrkandet ej avser någon i lag stadgad förmånsrätt, ej för alla fall skulle skapa erforderlig klarhet. I anledning härav torde det vara på sin plats att framhålla, att berörda stadgande, som allenast innefattar ett upptagande i lag av en tidigare i praxis fastslagen rättsgrundsats, blott avser att förhindra, att i utdelningsförslag upptagas förmånsrätter, som ej kunna återfinnas i 17 kap. H. B. och vilka man därför, innan berörda praxis tillkom, måste sätta efter alla andra förmånsrätter. Ifrågavarande stadgande saknar alltså tillämplighet, då av bevak-

ningsinlagan på ena eller andra sättet framgår, vilken förmånsrätt borgenären gör anspråk på.
    Till sist några ord angående offentliga ackordsförhandlingar i eller utan konkurs. Ackord i konkurs var redan före tillkomsten av gällande lagstiftning en ganska sällsynt företeelse. Åren 1914 —17 avslutades på landet endast 1.9 % och i städerna endast 0.6 % av konkurserna genom ackord. Genom den nya lagstiftningen om ackord utan konkurs torde dylika ackord hava blivit ännu sällsyntare. Det skulle emellertid vara förhastat att antaga, att denna lagstiftning åsyftar att få till stånd något större antal offentliga ackordsförhandlingar utan konkurs. Tvärtom är meningen att med institutet befrämja tillkomsten av underhandsackorden på det sätt, att vederbörande ackordsinstitution kan använda hotet med offentlig ackordsförhandling såsom ett påtryckningsmedel gentemot borgenärer, som av illojala skäl motsätta sig ett underhandsackord. Den nya lagstiftningen lärer också hava verkat i åsyftad riktning, ehuruman givetvis haft mindre känning därav hos sådana ackordsinstitutioner, som representera viss eller vissa viktigare borgenärsgrupper och därför i allmänhet redan före den nya lagstiftningens tillkomst voro i stånd att genomföra ett av dem understött ackord. Förbises må ej heller, att för tillfället rådande ekonomiska förhållanden, som i stor utsträckning nödvändiggjort ackord å mindre än 50 %, göra det omöjligt att fullt bedöma verkningarna av den nya lagstiftningen, som ju praktiskt sett endast kan användas till befrämjande avackord å minst 50 %.

Sven Lawski.