Hovrättsreformer. Enligt K. M:ts bemyndigande d. 26 febr. 1926 har justitieministern, statsrådet Nothin, tillkallat riksbankfullmäktigen C. G. Ekman, ordf., hovrättsrådet H. Himmelstrand, advokaten Tom Forssner och riksdagsmannen H. Leo att i enlighet med av justitieministern angivna riktlinjer såsom sakkunniga biträda inom justitiedepartementet vid utredning angående hovrätternas löneförhållanden och därmed sammanhängande spörsmål. Till de sakkunnigas sekreterare har förordnats t. f. revisionssekreteraren Torsten Petersson.
    I det statsrådsyttrande som föregick bemyndigandet anförde justitieministern:
    "Jämsides med förarbetena för en allmän rättegångsreform hava sedan åtskilliga år tillbaka vidtagits åtgärder av olika slag syftande till att åstadkommade förbättringar av vårt rättegångsväsen, som äro möjliga inom ramen för nuvarande domstolsorganisation och rättegångsordning.
    Sålunda har genom lag öppnats möjlighet till snabbare behandling av vissa mål och ärenden vid häradsrätterna; i administrativ ordning hava i samband med tingslagsregleringar och annorledes lämnats föreskrifter om ökat antal tingssammanträden, varigenom målens skyndsamma handläggning befordras; och såväl lantdomarna som städernas domare hava själva upptagit frågan om införandet av sådan ändrad praxis beträffande domstolsförhandlingarna att jämte tidsvinst för den rättssökande allmänheten beredes den garanti för målens riktiga avgörande, vilken en koncentration av förhandlingarna innebär.
    För att vinna ökad trygghet med avseende å målens allsidiga utredning och riktiga bedömande har man sökt avveckla de minsta städernas självständiga jurisdiktion samt i görligaste mån minska vikariatsystemet vid häradsrätterna; häradshövdingarnas rätt till semester eller däremot svarande ledighet har begränsats och man har sökt undvika att häradshövdingarna genom anlitande för kommittéutredningar eller därmed jämförligt arbete dragas från sin dömande

11 — Svensk Juristtidning 1926.

 

verksamhet. Jämsides därmed har man börjat söka en uppdelning av göromålen i mer och mindre kvalificerade; och till den del de förra ändock måste uppdragas åt vikarier har på dessas kompetens ställts allt mera skärpta anspråk.
    I ändamål att trygga en god rekrytering av lantdomarekåren har staten vidare åtagit sig väsentligen ökade utgifter för häradshövdingarnas och deras juridiska medhjälpares avlönande.
    Vid dessa och andra åtgärder för tillgodoseende av en snabbare och säkrare rättskipning har emellertid uppmärksamheten företrädesvis varit fästad å våra underdomstolar.
    Vad rikets hovrätter angår, har man huvudsakligen begränsat sig till att, för befrämjande av en god rekrytering, förbättra aspiranternas och de vikarierande ledamöternas löneförmåner, varjämte, till nedbringande av arbetsbalansen, då denna blivit allt för stor, anvisats medel till förstärkning av hovrätternas arbetskrafter.
    Såsom förhållandena vid hovrätterna tendera att utveckla sig, äro desamma ägnade att ingiva vissa farhågor. Vad som därvid främst faller i ögonen är den stora utsträckning, i vilken vikariatsystemet förekommer. Rikets tre hovrätter arbeta för närvarande å tillhopa 17 divisioner med sammanlagt 88 ledamöter. Av ledamotsplatserna uppehållas emellertid icke mindre än 41 mera stadigvarande av vikarier. Därtill kommer att på grund av tillfälliga ledigheter för sjukdomsfall och av andra orsaker en ytterligare förskjutning av arbetet över på icke ordinarie ledamöter äger rum. Delvis har detta vikariatsystem sin orsak däri, att hovrätterna arbeta med tillfällig förstärkning av arbetskrafterna. Främst är emellertid anledningen att söka på annat håll.
    Redan den omständigheten att rättskipningen i våra hovrätter, vilka i ett stort antal mål enligt lag äro sista instans, i sådan utsträckning ombesörjes av vikarierande ledamöter med i regel jämförelsevis kort tids erfarenhet såsom överrättsdomare måste, oavsett huru noggrant urvalet än göres vid utseendet av dessa vikarier, vara ägnad att väcka betänklighet. Men allvarligare är att, även om tillströmningen av yngre aspiranter till hovrätterna främjats genom såväl de numera jämförelsevis goda avlöningsförhållandena för dessa aspiranter som ock de goda befordringsutsikterna vid en hovrättstjänstgöring, så möta dock ökade svårigheter att för stadigvarande tjänstgöring såsom ordinarie ledamöter vid hovrätterna fästa de mera dugande aspiranterna; och att till ordinarie ledamot av hovrätt förvärva en väl kvalificerad ordinarie underrättsdomare torde sällan låta sig göra. Orsaken är att söka däri, att de avlöningsförmåner, som tillkomma de ordinarie hovrättsledamöterna, avsevärt understiga vad i regel utgår till innehavare av andra domarämbeten eller viktigare administrativa tjänster. I anslutning härtill må erinras, att den hovrättspresidenterna nu tillkommande lönen ej heller synes vara riktigt avvägd i förhållande till de löneförmåner, som ansetts böra tillkomma de andra ämbeten, med vilka jämförelse bör sökas.
    Såväl av kostnadsskäl som med hänsyn till önskvärdheten att såvitt möjligt undanröja vikariatsystemet synes mig det övervägande av de ordinarie hovrättsledamöternas lönefråga, som av nu angivna förhållanden betingas, böra förbindas med en undersökning rörande möjligheten av sådan omorganisation av arbetet, att hovrättsledamöterna befrias från det förberedande arbetet med

 

målens beredning för att kunna helt ägna sig åt sin egentliga uppgift att avdöma målen. Vad därvid i första hand bör övervägas är att utsträcka den anordning med särskilda föredragande tjänstemän, vilken nu tillämpas i fråga om besvärsmål, att gälla även beträffande vademål. Samtidigt som hovrättsledamöternas antal genom en sådan åtgärd torde kunna nedbringas, ernås därigenom att den för de blivande underrättsdomarna eller föredragandena i högsta domstolen värdefulla utbildningen i hovrätterna kan erhållas utan att nödvändigtvis behöva vara förknippad med ett vikariat som överrättsdomare.
    I samband med en omorganisation, varigenom det nu rådande vikariatsystemet avskaffas, bör jämväl övervägas huruvida icke det antal ledamöter, som erfordras för beslutförhet, kan nedsättas under vad nu är föreskrivet.
    En omorganisation av hovrättsarbetet i nu ifrågasatt riktning erfordrar givetvis ett övervägande av de löneförmåner och den tjänsteställning, som bör tillkomma de nya föredragandena i tvistemål. I samband därmed bör emellertid en omprövning i erforderlig utsträckning äga rum jämväl i fråga om övriga befattningar; jag förutsätter att därvid en höjning kan visa sig erforderlig i fråga om t. ex. hovrättssekreterarnas löneställning, under det att man i fråga om vissa andra arbetsuppgifter synes kunna nöja sig med mindre kvalificerad arbetskraft än som nu kommer till användning. Därjämte bör övervägas huruvida och i vilken omfattning de befattningar, vilka icke äro att anse som domartjänster, böra med hänsyn till en blivande rättegångsreform återbesättas allenast på förordnande tills vidare.
    Vad angår avlöningsförmånerna till icke ordinarie befattningshavare, må erinras därom att statsmakterna med avseende å utbildningen av hovrätts- och lantdomaraspiranterna gått in på en alternerande tjänstgöring vid underdomstolar och hovrätter. Vid sådant förhållande förefinnas skäl för att frågan om avlöningen till icke ordinarie befattningshavare, vilken för hovrätternas vidkommande givetvis måste företagas i samband med av mig förut berörda spörsmål, även vad de juridiskt bildade tingsbiträdena och lantdomaraspiranterna angår upptagas i detta sammanhang och ordnas efter mera ensartade grunder, oavsett huruvida vederbörande aspirant får sin tjänstgöring förlagd i hovrätten eller vid underdomstol. Att märka är att de till assessorer och e. o. assessorer nu utgående löneförmåner torde hava utmätts även med hänsyn därtill att dessa skulle utöva domarverksamhet, vilken förutsättning icke skulle vara förhanden beträffande föredragandena i vademål vid den av mig ifrågasatta omorganisationen.
    Jag utgår därifrån, att med erforderlig omorganisation av hovrättsarbetet det vid en fullständig och förutsättningslös omprövning av samtliga befattningshavares löneställning skall låta sig göra att, utan överskridande av en skälig kostnadsram, för ordinarie hovrättsdomare fastställa en lön, vilken icke vållar svårighet att för hovrättsarbetet förvärva och där bibehålla dugande jurister, samtidigt som övriga tjänstemän och aspiranter tillförsäkras en efter arten av deras arbete skälig ersättning i jämförelse med vad som utgår till andra statens befattningshavare.
    Ehuru de ifrågasatta lönereglerings- och organisationsåtgärderna hava avseende å nuvarande förhållanden, torde desamma skola, i stället för att försvåra en blivande rättegångsreform, visa sig vara ett steg till densammas underlättande. Vid de sakkunnigas arbete bör emellertid i varje fall uppmärksam-

 

het ägnas däråt, att ingen anordning vidtages, som kan komma att verka försvårande i sådant hänseende.
    Däremot bör det icke tillkomma de sakkunniga att upptaga frågor, som endast hava betydelse för rättegångsreformen. Det innebär intet undantag från denna princip, då jag anser att i samband med övriga av mig antydda spörsmål jämväl bör övervägas dels vilken uppdelning av hovrätterna som kan finnas oundgängligen erforderlig för möjliggörande redan under nuvarande rättegångsordning av muntlig förhandling i de mål, där sådan finnes vara särskilt påkallad, dels ock huruvida, i syfte att för framtiden förhindra uppkomsten av balanser i hovrätterna av oavgjorda mål, beträffande målens handläggning därstädes må kunna genomföras samma princip, vilken redan gäller i fråga om arbetet vid underrätterna, nämligen att alla mål skola handläggas och avgöras i den mån som de inkomma och hovrättsarbetet alltså icke regleras genom bestämmelser om viss tjänstgöringstid å ämbetsrummet.
    De sakkunnigas utredning bör vara slutförd inom sådan tid att förslag i ämnet må kunna, efter vederbörandes hörande, föreläggas 1927 års riksdag."