Några ord i frågan om jordbrukets förlagskredit. Det torde råda ganska stor enighet om att de möjligheter, som stå jordbrukets utövare till buds att erhålla nödig förlagskredit, icke äro tillfredsställande. Den närmast till hands liggande utvägen, nämligen att använda lösegendomen som handpant, lämpar sig icke för jordbruket. Äger jordbrukaren själv fastigheten, kan han i vanliga fall erhålla kredit mot inteckningssäkerhet i denna intill c:a ⅔ av taxeringsvärdet, men behöver han ytterligare kredit, är han i regel hänvisad till borgens- eller köpmannakredit. Är han arrendator, är han vanligen uteslutande hänvisad därtill.¹
    På grund av de med borgens- och köpmannakrediten förenade olägenheterna har man sedan lång tid tillbaka såväl i Sverige som i utlandet strävat efter att lösa frågan om jordbrukets förlagskredit. Vid flera tillfällen har den varit förelagd riksdagen men utan resultat. Jag skall icke här ingå på någon historik därav utan endast nämna, att reformsträvandena närmast hava gått ut på att göra det möjligt för en jordbrukare att göra sitt lösbo till underlag för kredit, genom att utsträcka förlagsinteckningsinstitutet till jordbruket. Det har förefallit i hög grad otillfredsställande, att en jordbrukare, som äger ett skuldfritt lösbo med ett värde av t. ex. 100,000 kr., icke skall t. ex. efter ett dåligt år kunna få någon kredit utan att använda sig av borgens- eller köpmannakredit med dess kända olägenheter.
    Den fråga som det först gäller att besvara är, huruvida lantbruksinventarier över huvud taget lämpa sig såsom kreditunderlag. En jämförelse ur denna synpunkt mellan lantbruksinventarier och fabriksinventarier, vilka genom förlagsinteckning kunna göras till underlag för kredit, torde utfalla till de förras fördel. Sedan en maskin blivit anbragt i en fabrik, kan den representera ett betydande värde, men huvudparten av detta värde kan ofta ej utnyttjas längre än rörelsen i dess helhet bär sig. Då rörelsen nedlägges, kan vanligen endast en ringa del av vad som utbetalts för maskinen återfås, även om maskinen är obetydligt sliten. Detta blir. synnerligen

 

¹ Ett försök att lösa frågan beträffande ett mera speciellt kreditbehov har som bekant gjorts genom lagen den 20 juni 1924 om viss panträtt i spannmål. 

kännbart under tider av ekonomisk depression. Efterfrågan å brukade maskiner är under sådana tider även mindre än annars, men det är just under dessa tider realisationerna vanligen måste ske. Det är ett allbekant förhållande, att under den sista kristiden dyrbara och obetydligt använda maskiner ofta måst bortslumpas till priser, som föga överstigit skrotvärdet. Ännu en omständighet bidrager att försämra den säkerhet förlagsinteckningen skulle medföra. Det visar sig ofta, då ett industriellt företag måste upphöra med sin rörelse, att detsamma häftar för oguldna arbetslöner till betydande belopp, och som dessa medföra bättre förmånsrätt kan det inträffa, att vad som inflyter för inventarierna till största delen konsumeras för att täcka arbetslönerna.

    Den lösa egendom, som vid ett lantbruk skulle kunna tänkas såsom underlag för kredit, är de levande och de döda yttre inventarierna, inbärgad gröda samt byggnader på ofri grund.
    De sistnämnda förekomma endast i ett mindre antal fall. Huvudparten av det värde en sådan byggnad representerar kan i vanliga fall icke tillgodogöras utan för den händelse den blivande innehavaren av jorden kan förmås att övertaga densamma. Den betydelse dylika byggnader kunna hava såsom kreditunderlag är tydligen ganska ringa.
    Ej heller den inbärgade grödan torde lämpa sig såsom kreditunderlag för längre kredit, då den är avsedd att avyttras inom en vanligen ganska kort tid från det den skiljes från marken.
    Av den övriga lösegendomen representera vanligen de levande inventarierna — med ett sammanfattande ord här nedan kallade besättningen — ett vida högre värde än de övriga eller åkerbruksredskapen. Även om utvecklingen synes gå i riktning mot ett ökat användande av maskinella hjälpmedel, torde den å andra sidan medföra, att besättningarnas värden ökas i minst motsvarande mån.
    En kreatursbesättning, i synnerhet om den är försäkrad och långivaren berättigas att hålla sig till eventuellt utfallande försäkringssumma, torde få anses såsom ett gott underlag för kredit. Prisfluktuationerna å kreatur äro relativt små, och möjligheter till avsättning till gängse priser finnas alltid. En besättning är, för att använda en köpmansterm, en alltid kurant vara. Vid normal skötsel är någon större nedgång i dess "godhet" ej att befara, och risken av mera omfattande förödelser genom olycksfall kan täckas genom försäkring. De kontanta arbetslöner, som kunna innestå i ett lantbruk, uppgå i regel till ett i jämförelse med lösboets värde tämligen obetydligt belopp, varför dess gäldande ur boet blir mindre kännbart.
    Åkerbruksredskap undergå liksom andra maskiner en avsevärd minskning i värde genom en även ganska obetydlig användning. Men några särskilda kostnader för maskinernas uppställande, vilka kostnader gå förlorade vid deras bortförande, äro i regel ej nedlagda å dem. Härtill kommer, att det alltid finnes efterfrågan på åkerbruksredskap, så att en realisation till uppenbara underpris ej behöver befaras.

 

    Då den gjorda undersökningen givit till resultat, att jordbruksinventarier skulle väl lämpa sig såsom kreditunderlag, måste man fråga sig efter anledningen till att de upprepade försök, som gjorts för att lösa frågan, icke lett till resultat. En omständighet, som genast faller i ögonen, är den förut berörda, att jordbruksinventarier icke lämpa sig såsom handpant. Borgenären kan i vanliga fall icke utan väsentliga olägenheter hysa inventarierna och än viktigare är, att gäldenären är beroende av deras användande för sin rörelse. I och med att inventarierna åter ställas till låntagarens disposition, går emellertid panträtten förlorad.
    I de flesta europeiska rättssystem, däribland det svenska, gäller den regeln så gott som utan undantag, att, för att en giltig pantsättning skall komma till stånd, fordras ej allenast ett avtal om upplåtelse av panträtt, utan att saken överlämnas till borgenären eller till tredje man, som tar hand om densamma för borgenärens räkning. Från denna regel finnas emellertid vissa undantag, av vilka ett par här skola beröras.
    Enligt dansk rätt är det sålunda möjligt att endast genom avtal stifta panträtt i lös egendom, om denna i avtalet noga specificeras. Däremot är det på grund av § 152 i lagen den 25 mars 1872 om konkurs m. m. icke möjligt att på detta sätt stifta panträtt i "Samlinger af ensartede eller til fælles Brug bestemte Ting, der betegnes ved almindelige Benævnelser". Härifrån göres emellertid ett undantag i 2:dra mom. av den nyssnämnda paragrafen. Enligt detta lagrum kan vid utarrendering av jordbruksfastigheter och mejerier samt vid annan lega av jord legotagaren lämna panträtt i sina driftsinventarier och produkterna av driften för de fordringar fastighetsägaren på grund av legoavtalet har eller kan få på honom. (Jfr handelsbalken 17 kap. 6 § första stycket). Det är vidare medgivet ägare av jordbruksfastighet, att vid inteckning av denna under vissa villkor låta inteckningen omfatta även fastighetens tillbehör, besättning, jordbruksredskap, gödsel, stråfoder och otröskad gröda. Arrendatorn resp. jordägaren bibehåller fortfarande dispositionsrätten till lösörena, men har skyldighet att hålla dessa vid ett sådant värde, som fordras vid försvarlig drift av egendomen. Ombyte av lösörena är medgivet och kommer panträtten därvid att avse det nytillkomna.Försäljning i syfte att skada panthavaren är belagd med straff.
    Enligt den tyska civillagen räknas under vissa villkor såsom tillbehör till en jordbruksfastighet för dess drift avsedda redskap och boskap ävensom i viss utsträckning därifrån erhållna produkter och gödsel. Om fastigheten intecknas, kommer panträtten således att även omfatta dessa tillbehör. Panträtten till tillbehören går förlorad, om dessa försäljas och föras utom fastighetens område, såvida de ej dessförinnan blivit utmätta för inteckningshavarens fordran.
    Den tyska riksdagen har nyligen fått sig förelagt ett förslag, varigenom det skulle möjliggöras att använda jordbruksinventarier såsom kreditunderlag utan samband med inteckning av fastighet (Registerpfand).

 

    Genom en bestämmelse i den schweiziska civillagen har beretts möjlighet för kantonerna att genom lokala förordningar tillåta, att det genom inteckningsförfarande stiftas panträtt i kreatur. Denna möjlighet har begagnats av några kantoner. I vissa alpdalar tillhör marken så gått som uteslutande kommunen eller andra samfälligheter. Den enskilde bonden är följaktligen icke i besittning av fast egendom, på vilken han skulle kunna skaffa kredit, utan är för detta hänvisad till sina kreatur.
    I Finland har man berett jordbruket möjlighet till förlagskredit genom lagen om lösöreinteckning av den 17 februari 1923. De uppslag, som därigenom givits, äro synnerligen intressanta. Ennärmare redogörelse för den finska lagen torde därför vara påkallad. Lagen avser att reglera förlagskrediten såväl för industri och hantverk som för lantbruk.
    Genom lagen beredes möjlighet att genom inteckning men utan överlåtelse av besittningen pantsätta lösegendom, avsedd att användas eller frambringad i visst lantbruksföretag, som åsyftar bedrivande av jordbruk, boskapsskötsel eller trädgårdsodling. Inteckning är tillåten i byggnader, husdjur, maskiner, ledningar, inventarier och annat, som för bedrivande av lantbruk erfordras, ävensom i lantbruksprodukter och förnödenheter. Från inteckning äro undantagna byggnader, som tillhöra fastighet, samt sådana lösören, som äro att anse såsom tillbehör till fastighet. Är byggnad å ofri grund intecknad, men blir den sedermera fastighetsägarens tillhörighet, består lösöreinteckningen fortfarande och medför rätt till betalning ur byggnaden jämväl framför äldre fastighetsinteckningar.
    I skuldförbindelsen skall det område, varest lantbruket drives, noggrant angivas, och skall gäldenärens ägande- eller nyttjanderätt till området styrkas. Sedan inteckningen beviljats, utgör all till jordbruket hörande lösegendom av det slag, som är föremål för inteckningen, pant för gälden, så länge lösegendomen finnes å det bestämda området eller å särskild för rätten anmäld upplagsplats. Skall jordbrukaren avflytta till annan fastighet, åligger det honom att 30 dagar före avflyttningen anmäla detta för rätten, varvid skall företes bevis, att flyttningen sker med inteckningshavarens vetskap. Därest detta iakttagits, gäller inteckningen fortfarande. Underlåter gäldenären att göra anmälan, kan inteckningshavaren med sammaverkan ombesörja denna, dock endast före flyttningen.
    Bortföres egendomen i andra fall, och framgår icke av omständigheterna att den är avsedd att återföras, upphör panträtten, såvida ej bortförandet kränker inteckningshavarens rätt. Även i detta fall upphör emellertid panträtten, om den, till vilken egendomen överlåtits, bekommit densamma i god tro. Såsom kränkning av inteckningshavarens rätt må bortföring av egendom icke anses, om den icke är stridande mot reglerna för en rationell hushållning, eller om återstoden av panten uppenbarligen förslår till inteckningshavarens förnöjande eller slutligen om gäldenären ställer full säkerhet för det, som skall bortföras. Har pantsatt egendom med kränkning av

 

20 — Svensk Juristtidning 1926.

 

inteckningshavarens rätt bortförts, åligger det denne att inom trettio dagar från det han fick kännedom därom, väcka talan om egendomens återförande, vid äventyr att panträtten eljest upphör.
    Tillhör lantbruk flera personer gemensamt, må ej någons andel i lösörena särskilt intecknas. Ej heller få lösören å flera lantbrukintecknas för samma gäld, därest det icke bestämmes, för huru stor del lösöret å varje lantbruk häftar.
    Om pantsatt lösegendom är försäkrad, har inteckningshavaren vid inträffad skada lika rätt i ägaren tillkommande ersättningsbelopp, som han eljest skulle haft i egendomen.
    Utmätes pantsatt lösegendom, äger inteckningshavaren vid försäljning erhålla betalning ur köpeskillingen, såvida icke återstoden av panten uppenbarligen förslår till hans förnöjande.
    Under vissa förhållanden kan inteckningshavaren omedelbart kräva betalning, även om fordringen eljest icke varit förfallen, nämligen
    om lantbruket nedlägges eller överlåtes till annan eller utleges;
    om den pantsatta egendomen till så stor del minskats, att återstoden befaras ej förslå till långivarens förnöjande eller värde, som kan vara överenskommet;
    om pantsatt egendom vanvårdas eller fördärvas, så att inteckningshavarens säkerhet i märklig mån minskas;
    om de lånfångna medlen icke använts till ändamål, varom kan hava överenskommits;
    samt om vederbörlig anmälan icke gjorts om lantbrukets förflyttning.
    Det åligger dock inteckningshavaren att utsöka sin fordran inom 90 dagar från det han erhållit kännedom om nyssnämnda omständigheter, i annat fall gäller vad som eljest överenskommits om förfallotiden.
    För förfallen fordran kan inteckningshavaren hos överexekutor söka egendomens användande till gäldens betalning.
    Inteckning kan förnyas, sedan tio år förflutit, samt dödas i samma ordning som en fastighetsinteckning.
    Om någon, vars egendom är förpantad genom lösöreinteckning, avsiktligen med kränkning av inteckningshavarens rätt bortför pantad egendom eller inteckningshavaren till förfång använder av den utöver behov eller på annat sätt förskingrar densamma, gör han sig därigenom förfallen till straff, som kan uppgå till fängelse i ett år.
    Den panträtt, som stiftas genom den finländska lösöreinteckningen, omfattar således ett å ett visst fixerat område befintligt komplex av lösören, som fortfarande befinna sig i gäldenärens besittning. Över enstaka lösören har gäldenären i den mån det kan hänföras till försvarlig drift fri förfoganderätt. Gäldenären är dessutom berättigad att företaga realisationer, därest vad som finnes kvar uppenbarligen förslår till täckande av inteckningshavarens fordran eller om gäldenären ställer säkerhet för vad som bortförts. Om däremot bortförandet äventyrar inteckningshavarens rätt, kommer panträtten tillsynes, dock med den inskränkningen, att panträtten icke kan åbe-

 

ropas mot en köpare i god tro. Även vid utmätning kan panträtten göras gällande, nämligen om det icke är uppenbart, att återstoden av egendomen räcker till att täcka den intecknade gälden.
    Vid ett första påseende kan denna panträtt förefalla egenartad. Om man emellertid går närmare in på saken, torde man finna, att vad som skiljer den från en vanlig fastighetsinteckning ligger mera på den faktiska än på den juridiska sidan. Fastighetsinteckningen hänför sig alltid till ett visst jordområde, under det att lösöreinteckningen saknar en sådan kärna. Den senare kan således synas äventyrlig, då dess objekt skulle av en oredlig gäldenär kunna helt förintas. Värdet av en fastighet beror emellertid i vanliga fall till stor del och ej sällan till i vida övervägande grad på de byggnader, som äro uppförda å densamma. De risker byggnaderna kunna löpa att minskas i värde äro icke att förbise, i varje fall kan man näppeligen påstå, att de principiellt skilja sig från dem, som hota ett komplex av lösören. Om en fastighet genom vanvård eller kanske rent av skadegörelse från ägarens sida minskas i värde, har väl inteckningshavaren knappast annan utväg än att omedelbart utsöka sin fordran, men innan fastigheten med anledning därav kommit undan ägarens åtgärder, kan värdet av byggnaderna vara i hög grad spolierat.

    Den farhåga, som ligger närmast till hands beträffande lösöreinteckningen, är givetvis den, att om gäldenären kommer i trångmål, han skulle realisera lösörena för att skaffa sig andrum. Risken därför torde dock ej vara allt för betydande. Redan under nuvarande förhållanden torde det höra till ovanligheterna, att en jordbrukare, som kommit i konkurs, befinnes hava i avsevärd utsträckning företagit realisation före konkursen. Att dylika fall skulle bliva sällsynta undantag beträffande jordbrukare, som intecknat sitt lösöre och sålunda skulle genom realisation ådraga sig kriminellt ansvar, kan näppeligen betvivlas.
    I ett speciellt fall är det enligt svensk rätt möjligt att lämna arrendator en kredit, som till sin innebörd är en förlagskredit, och det är icke känt, att detta givit anledning till missbruk från arrendatorernas sida. I § 24 av arrendelagen stadgas, att om jordägaren lämnat arrendatorn kreatur eller redskap till fastighetens bruk, och om visst värde utsatts därå, är arrendatorn pliktig att under arrendetiden städse å fastigheten hålla sådana lösören, motsvarande för vartdera slaget i värde vad han mottagit. Lösörena skola utan särskilt förbehåll tillhöra jordägaren, ändå att andra sättas i stället för dem, som blivit lämnade.
    I lagrummmet stadgas visserligen, att jordägaren bibehåller äganderätten till lösörena, men denna äganderätt är i hög grad förtunnad. Arrendatorn äger fri dispositionsrätt över lösörena och kan handla och vandla med dem på sätt honom för gott synes, endast han tillser, att värdet icke går ned under det bestämda. Förskingrar arrendatorn lösörena, lär han göra sig förfallen till straff.
    Då arrendatorn kan åtaga sig en sådan förpliktelse, när han får

 

lösörena direkt av jordägaren, är det svårt att inse, att han icke skulle kunna åtaga sig samma förpliktelse, om han i stället för att erhålla lösörena direkt fick låna en kontant summa vare sig av jordägaren eller annan för att inköpa lösören. Det är vidare svårt att inse, att icke en ägare av jordbruksfastighet skulle kunna åtaga sig en motsvarande förpliktelse. Och minst lika väl borde en lantbrukare, sedan han redan etablerat sig, kunna upptaga ett lån mot förbindelse att hålla sitt lösöre vid ett visst värde. Till motsvarande värde borde han då även kunna medgiva långivaren panträtt. Detta värde torde icke böra gå upp till fulla värdet av lösörena utan lämna en ganska rymlig marginal.
    Att det är tekniskt möjligt att lösa frågan om förlagskredit för jordbruket torde visas av den finländska lagen om lösöreinteckning. De talrika försök, som gjorts för att lösa frågan, torde visa, att ett verkligt behov av sådan kredit förefinnes. I Sverige hava försöken, såsom förut omnämnts, närmast gått ut på att utvidga förlagsinteckningsinstitutet jämväl till jordbruket. De viktigaste invändningar, som hava gjorts mot dessa försök, hava varit: 

1) att förlagsinteckningen giver så dålig säkerhet, att lantbruket icke skulle bringas någon verklig hjälp. 

2) att förlagskrediten skulle öka lantbrukens skuldsättning, samt 

3) att jordbrukarens personliga kredit skulle minskas.
    ad 1. Att den svenska förlagsinteckningen lämnar en dålig säkerhet, även formellt sett, är känt — den medför ju icke panträtt utan endast viss förmånsrätt i konkurs — men att åt inteckningar i lösören kunna givas betydligt mera betryggande former visas av den finländska lagen om lösöreinteckning. En sådan inteckning torde mycket väl kunna ensam godtagas såsom underlag för bankkredit, om en lämplig marginal finnes mellan dess belopp och lösörenas värde.
    ad 2. Det är mycket möjligt, att om i Sverige infördes en betryggande ordning för förlagskredit, skulle detta medföra, att många lantbrukare skulle öka sin skuldsättning. Man får väl dock icke antaga, att de medel, som erhöllos, skulle annat än i undantagsfall konsumeras för improduktiva ändamål, utan att de skulle användas i allehanda produktiva syften, så att ställningen faktiskt förbättrades. En utveckling i sådan riktning torde få anses önskvärd, och att många lantbrukare skulle vilja begagna sig av förlagskrediten visar således endast, att de äro i behov av kapital, som de under nuvarande förhållanden ej kunna uppbringa.
    Dessutom skulle förlagskrediten troligen bidraga till att göra kreditförhållandena sundare. Under nuvarande förhållanden händer det ofta, att borgensmän i ovetskap om varandra hjälpa gäldenären att få allt för stor kredit. Hade gäldenären tillgång till kredit på grund av lösöreinteckning, skulle han givetvis i första hand anlita denna möjlighet. Sedan denna uttömts, torde också den gräns vara uppnådd, varutöver vidare skuldsättning ej bör ske. Vill någon giva gäldenären ytterligare kredit, vet han, att dennes tillgångar vid en

 

realisation måste i det närmaste förbrukas för att täcka den redan befintliga gälden, och beviljar han likväl krediten, kommer han i varje fall icke att konkurrera med de äldre gäldenärerna om de tillgångar, som erfordras för att täcka deras fordringar.
    ad 3. Att en gäldenär, som intecknat sitt lösbo, skulle se sin personliga kredit förminskad, är antagligt, men frågan är, om detta skulle vara en olägenhet. Med personlig kredit torde närmast avses köpmanskredit, men en av fördelarna med förlagskrediten skulle ju just vara, att gäldenären skulle kunna frigöra sig från köpmanskrediten. Det torde kunna sägas, att även fastighetskrediten minskar gäldenärens personliga kredit, men ingen lär väl av denna anledning vilja avskaffa fastighetskrediten.
    Det synes slutligen innebära en viss motsägelse att å ena sidan göra gällande, att skuldsättningen skulle ökas genom förlagskrediten (om man nu med ökad skuldsättning menar försämring av ställningen, annars är ju ingen skada skedd), och å andra sidan att den personliga krediten skulle minskas. Om den personliga krediten minskas, är knappast en absolut ökning av skuldsättningen att befara.
    Malmö den 8 mars 1926.

Lennart Jacobsson.