Bör utmätningsman fåvara enskild parts rättegångsombud i tvistemål? Såvitt framgår av de i I kap. 6 § utsökningslagen givna bestämmelserna om jäv mot utmätningsman, utgör den omständigheten, att utmätningsman i ett tvistemål varit enskild parts ombud, icke hinder för honom att i egenskap av utmätningsman taga befattning med samma mål. I nämnda lagrum sägs jämväl, att såsom jäv ej skall räknas, att utmätningsman å tjänstens vägnar har rättegång med någondera parten. Såsom bekant tillåtas också utmätningsmän att vid våra domstolar uppträda såsom rättegångsombud även i sådana tvistemål, där de själva jämväl äro verkställare av domstolens beslut. Det torde dock få antagas, att lagstiftaren redan sedan lång tid tillbaka varit fullt medveten om att ett sådant tillstånd måste medföra olägenheter ur såväl praktisk som rättslig synpunkt. Att hinder likväl icke rests mot utmätningsmännens advokatverksamhet torde hava berott på hänsyn till den tidigare på landsbygden och i många städer rådande bristen på personer med praktisk kännedom om rättsliga angelägenheter. Numera har dock en så väsentlig förändring härutinnan ägt rum, att tillgången på examinerade och även tingsmeriterade jurister anses vara synnerligen god. Skäl föreligga till och med för antagandet, att tillgången på utbildade jurister för närvarande överstiger behovet.
    Olägenheterna av att utmätningsman får uppträda såsom enskild parts rättegångsombud i tvistemål, torde i många fall vara av sådan natur, att denna sedvänja kommer i konflikt med allmänna rättsgrundsatser. I det följande skall undersökas i vad mån berörda bruk låter sig förena med utmätningsmans ämbetsplikt.
    Verkställaren av ett utslag har i förhållande till parterna i en sak en ställning, som i många avseenden överensstämmer med domarens ställning. Vid verkställandet uppkomma ofta åtskilliga rättsliga spörsmål av alldeles samma natur som de tvistefrågor, vilka föreläggas domstol till avgörande. Utmätningsman har till exempel vid utmätningsförrättning i gäldenärs bo att pröva, huruvida lös egendom, som där finnes, hör annan till och huruvida annans rätt till gäldenärens gods genom utmätning av godset lider förfång. Då en part blivit ålagd att betala en av honom köpt vara mot densammas erhållande, torde såväl frågan om varan är leveransgill som andra avtalade bestämmelser angående leveransen kunna bliva föremål för utmätningsmannens prövning på verkställighetsstadiet. Aven till de yttre dragenkan verkställighetsförfarandet förete vissa likheter med domstolsförfarandet. En förhandling mellan parterna inför domsverkställaren angående i samband med domsverkställandet uppkomna frågor kan vara nödvändig. Det kan till och med bliva erforderligt, att part därvid förebringar bevisning eller annan utredning.
    Medan verkställaren i flera avseenden har en synnerligen fri prövningsrätt, såsom vid bedömandet av vilken egendom gäldenär jämlikt 65 § utsökningslagen äger undantaga från utmätning och värdet av sådan egendom, har han i andra fall möjlighet ntt inom vissa gränser handla efter sitt eget skön, vilket exempelvis är förhållandet beträf-

 

fande bestämmandet av tidpunkten för utmätningsförrättning och utmätt lös egendoms försäljning. Nämnda tidpunkt har avgörande betydelse i många i praktiska livet ofta förekommande konflikter. Här må endast hänvisas till reglerna i handelsbalken 17 kap. 8 och 9 §§ samt utsökningslagen 82 §. Av 24 § konkurslagen följer, att ifråga om berörda tidpunkt en tidsskillnad endast i minuter kan få avsevärda förmögenhetsrättsliga verkningar.
    I och med åtagandet av ombudsmannaskap har utmätningsmannen också åtagit sig en allmän rättsplikt att vara verksam i sin huvudmans intresse. Det är sålunda helt naturligt, att han härvid söker åt huvudmannen utverka bästa möjliga, rättsliga och faktiska resultat av den föreliggande tvisten. Storleken av hans ombudsarvode är jämväl väsentligen beroende av det åvägabragta resultatet. Utmätningsmannen är visserligen, principiellt sett, oförhindrad att av part mottaga privat ersättning för sin verksamhet i den mån denna icke utföres å tjänstens vägnar. Då han emellertid i samma sak är verksam dels i och dels utom tjänsten, samt ombudsmannaskapet uppenbarligen — åtminstone i praktiken — är verksamt även på verkställighetsstadiet, måste det vara mycket svårt, såväl för utmätningsmannen som för hans huvudman, att urskilja i vad mån ersättningen belöper på den i tjänsten och den utom tjänsten utförda verksamheten, särskilt om verkställandet av en underrätts beslut eller slutliga utslag påbörjats, innan rättegången blivit slutligen avgjord. I de fall, där ersättningen till utmätningsmannen-ombudet hänför sig till och är beroende av det åvägabragta resultatet såsom en helhet, kan svårligen förnekas, att det måste te sig såsom om ersättning i själva verket utginge även för det i tjänsten verkställda sysslandet med saken. Betänkligheten härav framgår oförtydbart därav, att lagen såsom korruptionsbrott straffar, att ämbetsman för sin ämbetsåtgärd tager någon belöning eller sportel, därtill han icke berättigad är.
    Vid utmätningar lärer icke sällan förefinnas anledning till antagande, att gäldenären åtminstone försöker att från utmätning rädda undan något av sin egendom. Utmätningsmannen måste på grund härav vara mycket aktiv i sin verksamhet. Gentemot gäldenärens intresse att rädda egendom från utmätning måste utmätningsmannen hävda utmätningssökandens intresse att genom utmätningen erhålla full betalning för sin fordran. Härigenom kommer han att gentemot parterna intaga en synnerligen ömtålig ställning. I samband med rättegång förekommer, att den part, som är beredd på att förlora målet, på inrådan av eller i samråd med sitt rättegångsombud genom rättshandlingar avhänder sig sin egendom på sådant sätt, att han likväl i en eller annan form efter avhändelsen får tillfälle att fortfarande tillgodogöra sig egendom eller dess värde. Utmätningsman kan sålunda på verkställighetsstadiet själv komma att pröva dylika av honom såsom ombud föranstaltade rättshandlingar, vars giltighet ofta är mycket tvivelaktig. Även sådana misstag vid prövning av rättsfrågor,vilka för en ämbetsman med juridisk skolning vore oursäktliga, kunna

 

i många fall icke med framgång beivras, då de begåtts av utmätningsman utan grundligare juridisk skolning. Ett tillstånd, där utmätningsman tillåtes att i samma sak vara verksam både i och utom tjänsten samt mottaga ersättning för verksamheten utom tjänsten, innefattar otvivelaktigt en fara för att utmätningsmans opartiskhet undergräves; detta så mycket mera som verkställighetsförfarandet även i övrigt — åtminstone vid jämförelse med själva domstolsförfarandet — är relativt bristfälligt kringgärdat med regler, ägnade att trygga opartiskheten. Uppenbart är, att det för en part, vare sig han vunnit eller förlorat ett tvistemål, måste framstå såsom ett upprörande bevis på rättsväsendets ofullkomlighet, om den för hans rätt så ömtåliga åtgärden att verkställa domen lägges i händerna på — motpartens ombud.
    Med fullt fog torde kunna påstås, att en parts rätt i lika hög grad är beroende på utslagets verkställare som av domaren. Därmed är också grundat ett ofrånkomligt krav på att verkställaren intager en i förhållande till parterna i ett mål neutral ställning. Härav följer att utmätningsman icke bör få vara enskild parts rättegångsombud i tvistemål, där han själv på tjänstens vägnar kan komma att taga befattning med målet. Verkställighetsförfarandets lokalisering är emellertid beroende på förhållanden, som icke i förväg kunna bestämmas. Därför måste ett förbud för utmätningsmans verksamhet såsom enskild parts rättegångsombud i tvistemål gälla alla sådana mål. Onekligen har vid bestämmandet av utmätningsmäns tjänsteavlöning hänsyn tagits till deras möjlighet att genom privat verksamhet förvärva extra inkomster. Likväl torde icke å denna omständighet allena kunna grundas en rätt för utmätningsman att driva jämväl sådan privat verksamhet, som ur rättslig synpunkt icke är förenlig med hans ämbetsplikt.

Folke Löwing.