Lärobok i rättskunskap för blivande landsfiskaler, på offentligt uppdrag utgiven av ROBERT MALMGREN, under medarbetarskap av NILS ALEXANDERSON, RAGNAR BERGENDAL,C. G. BJÖRLING, GÖSTA BÄÄRNHIELM, SVEN LAWSKI och SIEGFRIED MATZ. Lund 1919—1925. Lindströms bokh. XVI + 998 s.

 

    De i sammanhang med fögderiförvaltningens omorganisation inrättade landsfiskalstjänsterna kräva av sina innehavare helt andra kunskaper på det rättsliga området, än som fordrades av innehavarna av deras närmaste föregångare, länsmanstjänsterna. Särskilt är det övertagandet av en stor del av de forna kronofogdarnas befattning med utsökningsväsendet och med vissa förvaltningsuppgifter, som härvid gjort sig gällande. Men även det med stigande utveckling alltmer framträdande behovet att höja deras kompetens på åklagareväsendets område framdrev kravet på en bättre utbildning än den,vilken länsmansexamen beredde. Å andra sidan måste den högre utbildning för landsfiskalerna, varav sålunda gjordes behov, ordnas så, att den ej ledde till överkvalifikation.
    Det är från dessa synpunkter, man har att bedöma det föreliggande arbetet. En lärobok för landsfiskaler måste dels giva de blivande landsfiskalerna en allmän, något sånär lätt tillgodogjord överblick över den svenska rätten och dels bibringa dem en mera ingående kunskap på sådana rättsområden, med vilka deras blivande verksamhet skulle komma att ställa dem i närmare beröring, Det måste också erkännas, att arbetet i stort sett synnerligen väl fyller sin uppgift i båda dessa hänseenden.
    Arbetet är uppdelat i: I en allmän inledning, II en avdelning omhandlande civilrätten, båda författade av professoren Björling, III en avdelning behandlande straffrätten, författad av docenten Bergendal, IV en framställning av processrätten, fördelad på fyra underavdelningar, avhandlande, den första domstolsorganisationen och rättegången i tvistemål, författad av juris doktor Matz, den andra rättegången i brottmål, författad av assessorn Bäärnhielm, den tredje utsökningsväsendet, författad av justitierådet Alexanderson, och den fjärde konkursrätten, författad av revisionssekreteraren Lawski, V en avdelning omhandlande förvaltningsrätten samt VI en framställning av finansrätten, båda de sistnämnda författade av utgivaren. Härtill knyta sig dels en överskådlig innehållsredogörelse och dels ett utförligt sakregister, som väsentligt ökar arbetets användbarhet som handbok.
    Av ovannämnda avdelningar är det av naturliga skäl de, som avhandla straffrätten, straffprocessrätten och utsökningsväsendet, som utförligast behandla sitt ämne. Framställningen av straffrätten har

t. o. m. utvidgats till att omfatta en fullständig kommentar till strafflagen. Men även övriga avdelningar giva ett rikt kunskapsstoff. Den landsfiskalsaspirant, som haft förutsättningar att tillägna sig allt vad arbetet bjuder, är icke längre en på juridikens område obildad man.
    Å andra sidan hava omständigheterna tvingat till en ganska stark koncentration, ett förhållande, som ibland till och med haft mindre förmånliga verkningar på framställningens fullständighet och tydlighet. Såsom en sådan verkan anser sig anm. böra rubricera det förhållandet, att vid framställningen i del II s. 93—95 av läran om växelprotest icke berörts skyldigheten enligt 41 § växellagen för innehavaren av en till betalning förfallen växel att, innan han skrider till protest, uppvisa växeln till betalning för den, å vilken växel när dragen. Utan sådant uppvisande har ju protesten ingen rättsverkan, och anm. har sig bekant, att t. o. m. från de större bankernas sida ofta felats mot denna föreskrift, även om hittills några större rättsförluster icke blivit följden därav, kanske mest på den grund, att ej heller växelgäldenärerna haft klart för sig växelns egenskap av s. k. Hohlschuld. Att växeln uppvisas av protestförrättaren, räddar ju icke situationen, åtminstone icke utan att han kan styrka växelinnehavarens uppdrag att uppbära betalning för växeln. Med hänsyn till den befattning med växelprotester, som tillkommer landsfiskalerna, borde de ej vara okunniga om berörda förhållande. Ett annat fall, där koncentrationen lett till ofullständighet i framställningen, förekommer i del III s. 143. Förf. säger här på tal om mordförsök, att gärningsmannen blir straffri, t. ex. om han efter ett överfall tillkallat läkare, som lyckats rädda den sårade till livet. Av sammanhanget framgår visserligen för den juridiskt bildade, att förf. icke avsett att säga annat, än att straff för mordförsök ej kan ådömas, men lämnat öppet vad straff eljest bör följa å gärningen. I en lärobok för blivande landsfiskaler torde emellertid detta vara att driva koncentrationen för långt. Detsamma kan nog också sägas om samme författares uttalande, del III sid. 168, vid tal om tilllämpligheten av 15 kap. 8 § strafflagen, att den omständigheten, att gärningsmannens syfte är värt all aktning, t. ex. att rädda barnet från kroppsligt eller andligt fördärv, ej i och för sig kan fritaga honom från straffet. Detta uttalande gäller naturligtvis ej om syftet är att rädda barnet undan ett försök till brott mot detsamma eller ur ett rent nödtillstånd, t. ex. att, i avbidan på vederbörandes ingripande, freda sinnessjukt barn från en upprörande behandling. Det kan ifrågasättas, om författarens framställningssätt är tillräckligt brett för att härutinnan reda upp begreppen för en person ur den läsekrets, för vilken arbetet är avsett. Även andra exempel på allt för starkt sammandragen framställning kunde påpekas, ehuru kanske förhållandet där ej har större betydelse. Mindre exakt är det sålunda under nuvarande förhållanden, då det i del IV: 1 s.18 säges att i stad vederbörande domstolsledamot liksom häradshövding har rätt att uppbära sportler genom lösen å vissa rättens expedi-

tioner. I allmänhet torde det emellertid kunna sägas, att de olika författarna på ett synnerligen förtjänstfullt sätt löst den i ett arbete sådant som det ifrågavarande synnerligen svåra uppgiften att giva just vad som behövs och icke mera.
    Beklagligtvis har arbetets utgivande krävt så lång tid, att detsamma i vissa icke oväsentliga delar hunnit bliva föråldrat, redan innan det blivit fört till slut. Detta har medfört, att redaktionen måst förse det med ett icke mindre än 32 sidor långt bihang, innefattande rättelser och tillägg, ett förhållande, som ju icke kan annat än menligt inverka på arbetets användbarhet för sitt ändamäl. Det är att hoppas, att, då nu en ny upplaga inom kort lär vara att motse, dess utgivning skall kunna påskyndas så, att berörda olägenhet i största möjliga mån undvikes. Huruvida de gjorda tilläggen i allmänhet äro uttömmande, har tiden icke medgivit anm. att granska. Anmärkningsvärt synes emellertid vara, att en så viktig lag, som den av den 27 juni 1924 om verkan av avtal, som slutits under inflytande av rubbad själsverksamhet, icke medtagits, ehuru den i nämnda lag berörda frågan från den förut gällande rättens synpunkt behandlats i del II s. 9.
    Att i en anmälan av ett sådant arbete som det föreliggande söka ingå på en mera omfattande granskning av arbetets materiella innehåll lärer icke vara lämpligt. För övrigt borgar valet av utgivare och medarbetare för att innehållet överhuvudtaget riktigt återgiver vad som är gällande svensk rätt. Endast i ett par hänseenden, därå ena sidan det behandlade spörsmålet särskilt väckt anm:s intresse och å den andra det resultat, vartill vederbörande författare kommit, synts anm. giva anledning till tvivelsmål, må det vara tillåtet att framföra några erinringar.
    I del III s. 39 behandlas frågan om s. k. medelbart gärningsmannaansvar. Författaren anför här, att den t. ex., som förlett en otillräknelig att begå en handling, som skulle innefattat ett brott om den begåtts av en tillräknelig person, ej blir anstiftare utan medelbar gärningsman: och i fortsättningen drager författaren av sin uppfattning om den otillräknelige gärningsmannens oförmåga att begå ett brott i strafflagens mening den slutsatsen, att den t. ex., som påsätt i strafflagens 3 kap. 3 och 4 §§ avses tillhandagått den otillräknelige vid gärningens utförande utan att hava direkt förlett honom till densamma, blir straffri. Det kan ju ej heller nekas, att författaren har ett visst stöd för sin uppfattning i det sätt, varpå 1 och 5 §§ i strafflagens 5 kap. äro formulerade, om deras lydelse jämföres med t. ex. 2, 3, 4 och 6 §§ i samma kapitel. Förstnämnda paragrafer äro nog närmast utgångna från uppfattningen av den otillräknelige såsom ett viljelöst ting. Emellertid har ju författaren själv framhållit, hurusom i 3 kap. 2 § talas om anstiftan till brott av minderårig; och det resultat, vartill författaren, på sätt ovan anförts, kommit i fråga om sådan delaktighet, som avses i de följande paragraferna, är så otillfredsställande för rättskänslan, att dess riktighet måste sättas i fråga.

    Det synes anm., som om man vid bedömandet av det föreliggande spörsmålet borde göra en viss skillnad mellan olika fall. Är det hos gärningsmannen fråga om ett sådant sinnestillstånd, som utesluter varje förmåga av egentlig vilja, så att även ett yttrande av honom, att han ämnar begå ett brott, in i det sista framstår mera som löst prat, kan måhända delaktighetsansvar icke ådömas, men då bör väl i varje fall situationen vara sådan, att åtminstone ansvar för vållande, där sådant är stadgat, kan och bör ådömas. Den t. ex. som räcker en uppenbart sinnessjuk, vilken uppträder hotfullt mot en tredje person, ett vapen, med vilket den sinnessjuke sedan dödar denne tredje, bör väl i varje fall icke kunna undgå ansvar för vållande till dennes död; och skall han kunna undgå strängare ansvar beror det väl på, att han kanske ej hade skäl att räkna så noga med den sinnessjukes avsikter och att det därför ej heller kan anses föreligga något verkligt uppsåt från medhjälparens sida. Är det däremot fråga om en person, som väl har full förmåga att bilda sig en vilja och vidbliva denna, men vars motivation till följd av ungdomlig förvillelse eller sinnessjukdom är falsk, ja, då synes det anm. som omsaken ställde sig annorlunda. För att taga ett exempel: A, som av en eller annan anledning gärna skulle se B röjd ur vägen, får besök av C, som omtalar, att B på ett eller annat sätt kränkt honom, och att C fördenskull tänker döda B, samt ber att få låna A:s revolver för ändamålet. A lånar C revolvern i uppsåt, att C, av vars uppträdande ej kan skönjas, att han på något sätt är sinnessjuk, skall fullborda dådet. Det vore väl orimligt, om A skulle bli straffri, därför att C, som fullföljt sin avsikt, sedermera befinnes hava handlat under intryck av rent sjukliga föreställningar. I detta fall kan det ju ej bliva fråga om att ansvar för vållande skulle kunna ådömas A. Å andra sidan vore det icke heller tillfredsställande för rättskänslan, om medhjälparen, såsom Hagströmer, Svensk straffrätt I s. 283, synes anse, alltid skulle dömas såsom gärningsman, även om han, därest gärningsmannen varit tillräknelig, skulle varit att straffa enligt 4 §. Överhuvudtaget synes det således anm., som om man icke för ifrågavarande fall kan uppställa någon generell regel, utan synes saken böra avgöras efter omständigheterna i varje särskilt fall. Det i 3 kap. 2 § stadgade särskilda ansvaret för den, som förleder minderårig till brott, blir då ej heller så oegentligt som författaren synes anse, förutsatt att den minderårige har en för sin ålder normal förmåga att fatta och vidbliva en föresats.
    Samme författare uttalar på s. 229 den satsen, att användning av 20 kap. 6 § strafflagen första stycket är utesluten, om det andra av två föregående snatterier blivit bestraffat såsom "första resansnatteri" och det först vid rannsakning angående ett nytt, efteråt förövat snatteri upptäckes, att det närmast föregående brottet i själva verket bort bestraffas såsom andra resan snatteri. Denna åsikt torde näppeligen vara hållbar. Det är här icke såsom i 7 § fråga om tillämpning av successivt stigande straffskalor, av vilka en strängare ej bör få komma i tillämpning, förr än försök först gjorts med

tillämpning av den i stränghet närmast därintill kommande. Ordalagen i 6 § synas ej heller giva stöd åt författarens uppfattning. Däremot har Hagströmer i sitt härovan anförda arbete s. 594 uttalat samma mening. Han säger, att beteckningen "första resan snatteri" ju är avgjort oriktig och att stadgandet i 6 § första stycket därför kan anses vara byggt på den förutsättningen, att den ej använts. Det synes anm. som om det låge väl litet av realism i denna motivering. Då man, såsom Hagströmer framhåller, ej i fråga om straffådömande för första och andra gången snatteri kan göra anspråk på, att det i domen skall angivas, för vilken resa straffet ådömes, och man således ej för tillämpningen av 6 § första stycket kan uppställa ens det kravet, att brottslingen skall hava erhållit den varning, som ligger i en straffdom för andra resan snatteri, synes det tämligen meningslöst att låta honom, som ej kan vara i okunnighet om huru många gånger han blivit dömd, undgå stöldstraffet blott därför, att domstolen vid det andra domfällandet råkat av misstag ge brottet en felaktig men på samma gång onödig rubricering. Någon berättigad förhoppning att ännu en gång få synda på nåden bör en sådan felaktighet icke kunna få inge honom.
    Av det sätt, varpå vederbörande författare uttalar sig i del II s.33, synes det, som om författaren ansett, att vid exekutiv auktion å arrenderätt, som enligt bestämmelserna i gällande lagar om arrende även utan ägarens samtycke får överlåtas å annan person, förrättningsmannen skulle med för jordägaren bindande verkan få pröva, huruvida en eventuell inropare är en sådan person, "med vilken jordägaren skäligen kan nöjas". Det kan ifrågasättas, om detta är riktigt. Det gäller här viktiga intressen för jordägaren. Man tänke blott på det fall, att kontraktet kräver ställande av särskild säkerhet för arrendeavgiften. Jordägaren kan därför ej behöva finna sig i att bliva satt alldeles ur spelet genom den exekutiva auktionen. Det rätta är väl, att ett gjort inrop godkännes endast under förbehåll, att jordägaren godtager inroparen såsom arrendator eller i rättegångsväg förpliktas att åtnöjas med honom.
    I ännu några hänseenden skulle måhända erinringar kunna göras mot satser, som uttalas i arbetet, men det här anförda må vara nog. Såsom ett allmänt slutomdöme om arbetet må sägas, att det icke blott synes vara väl ägnat att fylla sin uppgift såsom en lärobok och handbok för våra landsfiskaler utan även med sitt rikhaltiga innehåll och sitt lättfattliga framställningssätt väl lämpar sig att användas såsom handbok av andra, som behöva en lätt tillgänglig uppslagsbok över den svenska rätten.

P. von Seth.