En Julius Lassen-bok. Knappast någon utländsk jurist har för modernt svenskt Lassen-bok. rättsliv haft mera att betyda än Jul. Lassen. Hans mäktiga insats i skandinaviskt lagstiftningsarbete är välbekant, och

Jul. Lassen, Udvalgte Afhandlinger. Udgivne af Frantz Dahl. Kbhn 1924 Gad. 408 s. Kr. 10.00.

såväl vid våra juridiska fakulteter som i det praktiska rättslivet hör hans Haandbog i Obligationsretten, särskilt dess allmänna del, till de flitigast anlitade litterära hjälpmedlen. Att i brist på svenska systematiska framställningar så mången söker råd och uppslag just hos Lassen är det bästa vittnesbörd om dennes mästerliga framställningskonst och rikedom på fruktbärande synpunkter av allmängiltigt intresse.
    Om Lassens smärre avhandlingar i skilda juridiska ämnen icke varit lika flitigt studerade som handboken, har detta till stor del berott på att de ej varit så lätt tillgängliga, spridda som de varit i tidskrifter, tidningar, akademiska festskrifter och andra publikationer. Detta hinder är emellertid numera i huvudsak undanröjt, sedan professor Frantz Dahl i en särskild volym sammanfört de mindre arbeten av Lassens hand, vilka ansetts äga största beståndande värde och vara mest karakteristiska för sin upphovsman.
    Det med sakkunskap och pietet verkställda urvalet är förvisso ägnat att, såsom utgivaren åsyftat, bevara och befästa minnet av en utav de resligaste och noblaste gestalterna i nyare dansk juridisk litteratur. Samlingen erbjuder nämligen en retrospektiv bild i stora drag av Lassens märkliga livsgärning. Här återfinna vi sålunda hans berömda studie Løfte og Akcept, publicerad 1888 i T. f. R:s första årgång och utgörande likasom upptakten till hans för hela Skandinavien betydelsefulla forskningar på avtalslärans område. Bland svenska jurister, som starkt påverkades av detta Lassens arbete, kan nämnas Almén. Samma ämne behandlade Lassen sjutton år senare i ett universitetsprogram under titeln Vilje og Erklæring ved Afgivelse af formueretlige Tilsagn. Det är av största intresse, ej minst för bedömande av författarens egen utveckling, att parallellt studera dessa båda arbeten.
    Om nämnda avhandlingar dokumentera Lassens personliga insats i det skandinaviska lagstiftningsarbetet, för åter hans rektorstal Privatrettens Kodifikation (1899) i minnet hans outtröttliga och framgångsrika strävanden att hålla vid liv och utveckla själva tanken på en nordisk rättsgemenskap. Det skandinaviska lagstiftningsarbetets egenart kan ej tecknas med mera genial träffsäkerhet än i Lassens föreläsningar över detta tema vid den första juriststämman i Köpenhamn 1918. Bland behandlade ämnen av skandinaviskt intresse må även antecknas Berigelseskravet efter Nordisk Veksellovs § 93 (1894).
    Till slut vill jag nämna ytterligare två prov på Lassens litterära alstring under ålderns dagar: Kunstig Kreditorbegunstigelse (1917) og Nogle Bemærkninger om Definitioner i Retsliteraturen (1921). Sällan finner man åldringens mognade vishet på ett så lyckligt sätt förenad med det friska grepp på problemen, som plägar höra det yngre släktet till. I den förra avhandlingen dryftas vissa även i svensk litteratur uppmärksammade problem av stor praktisk räckvidd. Den senare innefattar en i all sin förnäma måttfullhet högst verkningsfull reaktion emot de ändlösa och ofta även skäligen fruktlösa debatterna kring juridiska begrepp och termer. Den tillhör utan tvivel det

yppersta, som skrivits i detta ämne, och förtjänar att med eftertanke studeras av varje jurist men alldeles särskilt av dem, som stå redo att taga de första stegen på rättsvetenskapsmannens törnbeströdda stig.

B. E.