STRAFFPROCESSENS REFORM.
NÅGRA ANMÄRKNINGAR TILL PROCESSKOMMISSIONENS BETÄNKANDE.
AV
PROFESSOR ÅKE HASSLER.
Ett flertal omständigheter medverka till att göra behovet av genomgripande reformer om möjligt ännu kännbarare för straffprocessens del än vad fallet är ifråga om rättegången i tvistemål. Främst bör påpekas det förhållandet, att vår nedärvda brottmålsprocess ännu i betydande mån bibehåller sin ursprungliga, med civilprocessen gemensamma grundform. Officialprincipens krav på förfarandets gestaltning till tjänst för straffprocessens syfte sådant det numera allmänt uppfattas ha icke nöjaktigt tillgodosetts. Detsamma gäller det viktiga önskemålet om procedurens utveckling i ackusatorisk riktning. Åklagarväsendet är svagt organiserat, förberedelsen otillräckligt utbildad och av processlagstiftningen försummad och detta gäller också om de viktiga straffprocessuella tvångsmedlen. Överhuvud har processens före domstolsförhandlingen belägna stadium och vad därmed står i sammanhang behandlats på det mest styvmoderliga sätt såväl organisatoriskt som också med hänsyn till förfarandets reglering i lag.
Den processform, som rättegångsbalken i 1734 års lag upptager, har stått sig bättre ifråga om tvistemål än vad angår brottmålen. Detta beror som ovan antytts främst på att officialprincipen under de tvåhundra sistförflutna åren allt kraftigare accentuerats och den ackusatoriska processmetodens företräden för senare generationer blivit allt tydligare. Men därtill kommer också en annan sak. De moderna processuella grundsatserna omedelbarhet, muntlighet och lekmannamedverkan i rättsskipningen stå otvivelaktigt ännu bättre samman med processens natur och ändamål och processföremålets beskaffenhet i brottmål och särskilt grövre sådana än vad fallet är i tvistemål. För civilprocessens del kan man diskutera värdet och
ändamålsenligheten av de nämnda grundsatsernas tillämpning, så knappast beträffande de egentliga brottmålen. I dessa framstår vårt muntligt protokollariska underrättsförfarande och alldeles särskilt den rent skriftliga överrättsproceduren såsom klart otillfredsställande och ej erbjudande tillräckliga garantier för rättssäkerheten. Gäller det processen i tvistemål och små brottmål, har man anledning tänka på även andra sidor av problemet, främst den ekonomiska, men för de verkliga brottmålens del få dylika hänsyn träda åt sidan.
Utgångspunkterna för en svensk straffprocessreform äro därför givna. Ett effektivt åklagarväsende måste skapas, förberedelsen och tvångsmedlen lagregleras, underrättsförhandlingen koncentreras och göras muntlig, lekmannamedverkan införas även för städernas del, appellförfarandet gestaltas muntligt och omedelbart. Vad de mindre brottmålen angår, synes en kompromiss med det nuvarande skriftliga systemet böra tagas under övervägande.
Processkommissionen har ägnat andra delen av sitt betänkande om rättegångsväsendets ombildning åt rättegången i brottmål. Denna processart har i jämförelse med civilprocessen fått brorslotten av kommissionens intresse, dess behandling har dragit trehundra sidor mot tvåhundra för civilprocessen, och den har även i systematiskt hänseende hedrats med att i betänkandet avhandlas före rättegången i tvistemål. Denna från vad eljest är vanligt inom vetenskap och lagstiftning avvikande disposition torde bero därpå, att man som bekant på ett tidigare stadium av utredningsarbetet haft för avsikt att separat framlägga ett betänkande rörande domstolsorganisationen och straffprocessen, en tanke som dock senare måst övergivas. Straffprocessen har emellertid sålunda på åtskilliga punkter, så t. ex. ifråga om tvångsmedelsrätten, erhållit en mera ingående behandling än som med hänsyn till utredningens uppgift att vara en principdiskussion varit strängt nödvändigt. Om än detta förhållande ej må läggas betänkandets författare till last som ett fel, så lär man dock å andra sidan näppeligen kunna bestrida, att utredningsarbetets inriktning i första hand på jämte domstolsorganisationen förfarandet i brottmål, medancivilprocessen behandlats i andra hand på begränsat utrymme och inom knappt tillmätt tid, icke varit uteslutande till fromma
för betänkandets utgestaltning av denna senare processart. Man har härvidlag förklarligt nog icke kunnat alldeles frigöra sig från influensen av det redan förut för straffprocessen utarbetade schemat. Härtill har väl också medverkat kommissionens principiella uppfattning (se t. ex. III s. 20 f.), att de båda processarterna böra gestaltas efter samma grunder och i möjlig mån enhetligt. Måhända skulle kommissionen ha kommit till delvis andra resultat beträffande civilprocessen, om dennas reformproblem fullt förutsättningslöst upptagits till mera fristående och grundlig behandling än de yttre omständigheterna medgivit. Över dessa har ju kommissionen icke varit allena rådande.
Synes det sålunda befogat att antaga, att innehållet i betänkandets tredje del om rättegången i tvistemål rönt väsentlig påverkan av den utgestaltning kommissionen givit straffprocessen, så kan man å andra sidan säga, att själva systematiken i andra delen av betänkandet bestämts av synpunkter, vilka egentligen ha sitt berättigande med hänsyn till civilprocessen. Den uppställning, som återfinnes i 10 och följande kapitel i 1734 års lags rättegångsbalk, passar icke för den moderna straffprocessen. Skall det kronologiska schemat följas, vilket torde vara teoretiskt berättigat och praktiskt lämpligt, så bör man sätta den förberedande undersökningen främst såsom processens första stadium, därtill ansluta sig tvångsmedlen, så komma åtalsrätten, försvaret, reglerna om forum, domstolsprocedurens anhängiggörande och förberedande, förhandlingen i första instans, dom, rättsmedel, bevisning, rättegångskostnad. Något särskilt kapitel om den misstänktes eller tilltalades ställning synes ej erforderligt, då reglerna därom äro ganska olika förberedelsen och på domstolsstadiet. Själva svårigheten att finna en passande benämning på den, mot vilken straffprocessuellt förfarande inletts (II s. 47), pekar i denna riktning. De centrala reglerna om försvaret torde lämpligen kunna ges i sammanhang med bestämmelserna om åtal under den gemensamma rubriken »anklagelse och försvar».
Då jag nu ingår på en kritisk granskning av några punkter i avdelningen om straffprocessen, vill jag förutskicka, att jag räknar med i det väsentliga de organisatoriska förutsättningar för förfarandet i brottmål, som föreslagits i betänkandets första
del om domstolsförfattningen. Ett par erinringar torde dock vara på sin plats.
Först må då påpekas, att den av kommissionen (I s. 107) företrädesvis för de större städerna föreslagna anordningen med mindre brottmåls handläggning utan medverkan av nämnd synes böra komma till användning i betydligt större utsträckning än kommissionen tänkt sig. Av skäl varpå jag i detta sammanhang icke skall ingå 1 anser jag för min del, att tvistemål i allmänhet böra handläggas utan nämnd. Detsamma gäller om de mindre brottmålen, ifråga om vilka enligt vad nedan skall närmare utföras omedelbarhetsprincipens tillämpning synes böra väsentligt modifieras med bibehållande av det nuvarande muntligt-protokollariska systemet. En dylik processmetod är icke lämpad för lekmäns medverkan, och sådan synes ej heller vara med hänsyn till förevarande måls beskaffenhet eller eljest av reala skäl påkallad.
Ifråga om åklagarväsendet har kommissionen gått in för en anordning, innebärande att vid fullföljd till hovrätt i regel nyåklagare skall övertaga utförandet av åtal i vädjat mål (I s.190 ff.). Detta måste ju, som kommissionen ock framhåller, medföra ett synnerligen omfattande dubbelarbete, och resultatet skulle också bli en alltför svag information av åklagaren i hovrätten, en nackdel vars betydelse kommissionen synes ha underskattat. I stället fästes avgörande vikt vid de svårigheter i organisatoriskt hänseende, som en anordning med gemensamma åklagare i de båda första instanserna skulle medföra, i det antalet lagfarna statsåklagare då måste bli synnerligen stort. Detta antal har provisoriskt beräknats till några och trettio.
Det ligger till en början i öppen dag, att i fall då statsåklagaren är bosatt i hovrättsstaden eller eljest å ort, där hovrättsförhandling i fullföljt mål äger rum, svårigheten för honom att uppvakta i hovrätten är ganska obetydlig jämfört med nackdelen av att annan åklagare övertager målet. Dessa fall komma att bli mycket talrika när hovrättsorganisationen utbyggts; särskilda hovrättsting komma väl också att i allmänhet hållas å orter, där statsåklagare ha kansli, länsresidens- och andra större städer. Bli hovrätterna blott tillräckligt rörliga, så torde med lämplig organisation de allra flesta åtminstone större brott
mål komma att av hovrätt handläggas å statsåklagares ämbetsort. Vad angår de mindre brottmålen synes man böra räkna med en betydande minskning av antalet inställelser i hovrätten i jämförelse med vad kommissionen tänkt sig, varom mera nedan.
Men vidare lär man med visshet kunna antaga, att den av kommissionen tilltänkta organisationen av statsåklagare, även om dessa ej skulle behöva uppvakta i hovrätterna, blir alltför svag. Man måste räkna med att statsåklagaren i visst distrikt ganska ofta befinner sig på resa ute i detta, vare sig i undersökningsarbete eller för att uppvakta vid underrätt, där han har åtal att utföra. Men på kansliorten bör alltid finnas någon åklagare till hands för att expediera brådskande ärenden, behandla förekommande anhållningsfall etc. Härtill kommer ännu en sak. Nedan skall visas, att den ställning i förfarandet, som kommissionen tillerkänt den lagfarne åklagaren, icke överensstämmer med vad som betingas av vägande processuella ändamålsenlighetshänsyn. Den reformerade straffprocessen måste i väsentlig mån bygga på förhandenvaron av en tillräckligt talrik, högt kvalificerad åklagarkår.
Det av kommissionen beräknade antalet statsåklagare torde alltså icke räcka till. I varje statsåklagardistrikt, som i allmänhet väl kommer att sammanfalla med länet, bör finnas minst två statsåklagare, av vilka den ene alltid kan finnas tillhands på kansliorten. I sådana distrikt, där arbetsmängden icke fullt motiverar inrättandet av två ordinarie åklagartjänster, ställes vid statsåklagarens sida en assistent med kompetens att vikariera för honom. På så sätt löses också problemet om praktisk utbildning för åklagartjänst, en fråga som kommissionen icke ägnat någon uppmärksamhet.
Den här förordade anordningen torde icke bli mycket dyrare än kommissionens organisation. Vad man ger ut på statsåklagarna och deras assistenter, inbesparas i hovrätterna och jämväl på andra håll, underdomstolarna och polisen. Relativt obetydliga ekonomiska värden, om annat kan här ej vara tal, få ej tagas i betraktande vid organiserandet av åklagarväsendet; ett förstklassigt sådant är den absolut nödvändiga förutsättningen för en effektiv och praktisk straffprocess.
I alldeles särskild mån gäller detta om procedurens första och grundläggande skede, förberedelsen och den i närmaste
samband därmed stående användningen av tvångsmedlen. Dessa utomordentligt viktiga processuella funktioner böra omhänderhas av de lagfarna åklagarna under rättens kontroll och med biträde beträffande undersökningsarbetets mera tekniska del av kriminalpolisen. Endast med strikt genomförande av denna grundsats kan man bygga upp en enkel, smidig och dock fullt effektiv förberedelse, och det går också att på denna väg ernå en sådan utan att säkerheten i förfarandet blir lidande därpå 1.
Kommissionen har också principiellt accepterat denna konstruktion av förberedelsen. Men man har icke till fullo dragit ut konsekvenserna av denna principståndpunkt och tilldelat den lagfarne åklagaren den roll, som rationellt bör tillkomma honom. Orsakerna härtill torde ligga dels däri, att man icke velat belasta den knappt tillmätta åklagarorganisationen med alltför mycket undersökningsarbete, varför detta i mer än skälig mån placerats hos polisen, dels också i en obenägenhet att anförtro åklagaren vissa funktioner, som både av principiella och lämplighetsskäl böra tillkomma honom.
Då polisens undersökning angående brott, som faller under statsåklagares åtal, fortskridit därhän, att den kan anses riktad mot viss person såsom misstänkt, bör åklagaren övertaga undersökningens ledning, ge polisen order om dess vidare bedrivande och erhålla rapport om vad som uträttats och uppnåtts. Den mera passiva roll kommissionen tilldelar åklagaren (sammanfattningen II s. 74 st. 6) frestar denne till overksamhet och kan lätt ge anledning till kompetenstvister mellan åklagare och polisbefäl. Lagen bör tydligt och kraftigt säga ifrån vem som har ledningen och ansvaret, någon sorts uppdelning härutinnan är icke av godo. Polischefen skall vara administrativ och teknisk, åklagaren processuell ledare. Detta betyder givetvis ingalunda, att han skall göra något arbete, som lika väl eller bättre kan utföras av polispersonal. Det vore ju opraktiskt och organisatoriskt sett oekonomiskt. Men åklagaren skall ha ledning och tillsyn, han skall hålla trådarna i sin hand och fatta alla beslut av betydelse för utredningen. Detta står i samband med hans verksamhet som handhavare av tvångsmedlen och som representant för åtalet. För att rätt kunna fylla dessa uppgifter måste han från början vara väl insatt i målet, och garanti
härför vinnes ej på annan väg än genom att placera honom som undersökningens verklige ledare. Modifikationer i denna hans ställning medföra endast nödigt dubbelarbete och onöjaktig information av den beslutande myndigheten. För att vinna säkerhet för att åklagaren alltid förskaffar sig tillräcklig personlig bekantskap med målet och dess personer synes vid sidan av en allmän bestämmelse om hans ledning av förberedelsen böra stadgas, att åklagaren skall i alla mål, där talan av honom skall utföras, personligen höra den misstänkte och i viktigare fall även målsäganden och huvudvittnena.
Det har redan framhållits, att den lagfarne åklagaren bör vara utrustad med principiell befogenhet att använda tvångsmedel och besluta om övriga undersökningsåtgärder. Processkommissionen har i denna regel gjort ganska vittgående modifikationer. Sakkunnigutlåtande skall sålunda i allmänhet infordras genom beslut av rätten. Detta synes vara en alldeles onödig inskränkning i åklagarens befogenhet, då denne givetvis har lika stora förutsättningar för att bedöma sådana spörsmål och säkerligen minst lika stort intresse av att den bästa möjliga sakkunnigutredning förebringas. Att gå till rätten medför under sådana förhållanden blott onödig omgång. Detsamma kan sägas om de föreslagna reglerna, att av statsåklagare eller polisen verkställt beslag eller beslutat skingringsförbud skall anmälas till rätten samt att beslut om hus- eller kroppsrannsakan där fara i dröjsmål ej föreligger skall meddelas av rätten. Vad angår anmälan om beslag och skingringsförbud torde denna bli en ganska onödig registreringsåtgärd och man kan med full trygghet lämna åt vederbörande som träffats av åtgärden att besvärsvis bringa frågan om dess bestånd underrättens prövning. Beslut om hus- eller kroppsrannsakan kommer i enlighet med sakens natur och erfarenheterna från utländsk praxis att så gott som alltid fattas i sådana situationer, där rättens avgörande ej utan olägenhet kan avvaktas. Även i detta avseende torde rättssäkerheten vara tillräckligt skyddad genom medgivande åt den av åtgärden drabbade av rätt att klaga hos domstolen. Användning av tvångsåtgärd bör beslutas av eller underställas statsåklagaren. Anmälan till rätten om vidtagen åtgärd synes vara överflödig.
Kommissionens ståndpunkt i nu berörda tvångsrättsfrågor
ger väl endast rum för den anmärkningen, att man onödigtvis engagerat domstolen i förberedelsen; någon annan skada än att förfarandet blir omständligt och föranleder en del överflödigt skriveri lär icke följa därav. Annorlunda förhåller det sig med konstruktionen av häktningsförfarandet. Kommissionen skiljer som bekant mellan anhållande och häktning i egentlig mening. Statsåklagare och polismyndighet erhålla befogenhet att hålla för brott misstänkt person berövad friheten viss kortare tid, tre till fyra dagar, under vilken frist anmälan skall ske till rätten om anhållandet. Sedan dylik anmälan inkommit, håller rätten om möjligt samma eller påföljande dag eller eljest så snart ske kan sammanträde för behandling av frågan om den anhållne skall häktas. Prövning av häktningsfrågan äger rum efter kontradiktorisk förhandling mellan åklagaren och den misstänkte. Åklagarens talan kan utföras av underåklagare (polistjänsteman). Har den anhållne försvarare, bör denne vara närvarande. Sammanträdet är i regel offentligt. Beslutas häktning, bestämmes tillika viss tid, inom vilken åtal skall väckas eller den häktade lösgivas. Denna tid kan efter ny prövning av häktningsfrågan förlängas av rätten.
Den lösning kommissionen sålunda givit åt spörsmålet om häktningsprocedurens anordning måste betecknas såsom otillfredsställande. Detta gäller först och främst polisens befattning med anhållandet. En så viktig sak som frågan om kvarhållande av misstänkt måste snarast möjligt prövas av en lagfaren kvalificerad befattningshavare. Det kan icke gärna komma ifråga i en reformerad processordning att låta polismän utan juridisk bildning hålla personer berövade friheten flera dagar. Ej heller synes man lämpligen kunna åt rättsbildade polisämbetsmän, där sådana finnas, överlämna sådan befogenhet. Den myndighet som bör uppdragas detta värv är den lagfarne åklagaren, jämväl därför att han på så sätt från början får hand om den anhållnes sak, i vilken han ju i flertalet fall senare skall leda undersökningen och utföra åtal. Det naturliga blir därför att stadga, att misstänkt person, som polisen anser ej böra få vistas på fri fot, snarast möjligt inställes för statsåklagaren.
När det så gäller att reglera häktningsförfarandets fortsättning, bör man göra klart för sig den viktiga skillnad mellan olika brottsfall, som består däri att somliga, ett betydande an-
tal, äro av den enkla beskaffenhet, att en särskild domstolsprövning av häktningsfrågan kommer att medföra en omgång, som utan motsvarande nytta tynger processens utveckling och försenar dess avslutning. I andra fall åter kräves en så lång tid för undersökningens slutförande och de faktiska förhållandena kunna vara så invecklade och tvistiga, att särskilda åtgärder för tryggande av den misstänktes rättssäkerhet och förberedelsens påskyndande äro av nöden; en särskild häktningsprövning är här naturlig och nödvändig. Kommissionens för alla fall ensartade anordning tar ej hänsyn till detta viktiga förhållande.
Visserligen är man ingalunda blind för den påpekade skillnaden mellan olika brottsfall. Det har inom kommissionen ifrågasatts (II s. 82 f.) en särskild enklare anordning för de mindre mål, i vilka den förberedande undersökningen kunde avslutas inom några få dagar, något som ofta inträffar i de talrika fall, då den misstänkte genast erkänner sitt brott. Regeln skulle vara den, att om målet vore av den beskaffenhet, att stämning kunde utfärdas inom tre till fyra dagar efter det den misstänkte anhållits, skulle frågan huruvida han fortfarande skulle vara berövad friheten icke behöva särskilt underställas rättens prövning utan i regel komma under dess bedömande först i samband med målets företagande till slutlig behandling. Därjämte skulle meddelas den föreskriften, att huvudförhandlingen skulle företagas inom en tid av en till två veckor efter det stämningen utfärdats. Härigenom skulle, säger kommissionen, den anhållnes ställning bliva väsentligen densamma som enligt gällande lag; till den anhållnes säkerhet skulle emellertid medgivas honom rätt att påkalla rättens omedelbara prövning av häktningsfrågan. Det kan tilläggas, att en ytterligare och ännu viktigare garanti för rättssäkerheten skapades därest man i enlighet med vad ovan föreslagits stadgade, att anhållande alltid måste beslutas av statsåklagaren.
Författaren av dessa rader har förut utförligt framlagt de starka skäl, som tala för en sådan särskild anordning för de enklare målen 1. Vad kommissionen anfört till förmån för sin avvikande ståndpunkt synes ingalunda övertygande. Man framhåller först, att det icke är möjligt att genom yttre kännetecken skilja de mål, som äro lätta att bedöma, från dem, som bereda
svårigheter vid prövningen. Även om den tilltalade erkänt, kan saken behöva ytterligare utredas, och det kan även vara tvivelaktigt, huruvida den erkända gärningen innefattar häktningsbrott. Allt detta må vara sant, men det vittnar ingalunda om något större förtroende till den lagfarne åklagarens kompetens att icke tilltro honom förmåga att bedöma om saken är av den beskaffenhet att den kan vara klar till åtal inom några få dagar; skulle han missta sig härutinnan, är ju ingen skada skedd om han får inhämta rättens medgivande till att kvarhålla den misstänkte ytterligare behövlig tid. Den på kriminalaffärer specialiserade rättsbildade åklagaren torde ha minst samma förutsättningar som en vanlig underdomare att bedöma viss gärnings straffrättsliga kvalificering. Skulle verkligt tvivel härom uppstå hos honom, kan det tas för visst att han för att undslippa ansvaret påkallar rättens prövning av häktningsfrågan, antagligen i den form att han uppmanar den tilltalade eller hans försvarare att besvära sig hos rätten, om nu en sådan uppmaning överhuvud i något fall skulle behövas. Kommissionen tror visserligen, att befogenheten att påkalla domstolsprövning icke skulle vara av synnerligt värde som garanti för den tilltalades rättssäkerhet: den anhållne skulle säkerligen i de flesta fall icke äga förmåga att bedöma, om han genom att påkalla rättens prövning skulle hava utsikt att vinna ett frigivande; oftast skulle han ej heller komma sig för med ett initiativ i frågan. German, som jag förutsätter, varje anhållen omedelbart en försvarare och låter honom genast sammanträffa med denne, så behöver man nog inte befara, att bristande rättskännedom (tydlig fullföljdshänvisning bör givetvis bifogas beslut om kvarhållande) eller företagsamhet skola föranleda till att den misstänkte icke begagnar sin processuella rätt. De farhågor praktisk erfarenhet av nuvarande domstolsprocedur angående häktade ger anledning till gå snarast i motsatt riktning: det kan förutses, att domstolarna komma att besväras med en hel del fullständigt obefogade klagomål. Det är väl dock att hoppas, att försvararna skola utöva en modererande inverkan härvidlag. Emellertid kan man vara alldeles lugn för att varje anledning till klagan, som har den minsta skymt av berättigande, omsorgsfullt skall tillvaratas av misstänkta och försvarare. Kommissionen torde betydligt underskatta deras förmåga och företagsamhet i detta stycke.
Kommissionens uppfattning, att det ur rättssäkerhetssynpunkt icke kan vara tillrådligt att ens för den begränsade tid som ifrågasättes (tre till fyra dagar) låta bestämmandet om frihetsberövande bero på åklagaren allena, kan jag icke dela. Med den lagfarne åklagaren såsom om kvarhållandet beslutandemyndighet, med omedelbar tillgång till försvarare och befogenhet att genast vädja till rätten är den misstänkte fullt tillräckligt skyddad. Pressen och justitieombudsmannen äro också kraftiga garantier för rättsäkerheten, vilka jämte ämbetsmännens lojalitet mäktat åstadkomma ett ej alltför dåligt sakernas tillstånd även under nuvarande bristfälliga processuella förhållanden. Vi kunna mycket väl i vår nya straffprocess undvara häktningsdomarens ingripande ex officio i alla de enkla brottsfall, förnämligast erkända stölder, som utgöra den statistiskt mest betydande delen av brottmål, däri någon hålles häktad.
Därutinnan har emellertid kommissionen rätt, att det skulle vara olämpligt om också ej precis "äventyrligt" att låta underåklagare utan juridisk bildning kvarhålla misstänkta personer någon tid. Jag har redan ovan vänt mig häremot. Men vilket kan sägas vara mest äventyrligt: att som kommissionen villlåta en dylik underåklagare hålla en person berövad friheten i tre eller fyra dagar innan förhållandet anmäles till rätten, varpå det kan gå en eller flera dagar innan denna sammanträder, man får väl ofta räkna med tillsammans en veckas anhållningstid —eller bestämma, att den misstänkte skall omedelbart ställas inför en lagfaren kvalificerad åklagare, vilken får en vecka på sig att undersöka saken och besluta om åtal eller hänvändelse till rätten för häktningsfrågans prövning? Vill man se saken objektivt och utan att låta sig påverkas av föreställningar, som här i landet varken ha historiskt eller aktuellt berättigande, kan svaret icke blir mer än ett.
För det mindre antalet vidlyftigare och mera invecklade mål passar kommissionens anordning. Man kan ej låta statsåklagaren fritt bestämma över undersökningens fortsättande under en längre tidrymd. Lika nyttigt som det är att åklagaren får en begränsad tid till förfogande utan rättens inblandning ex officio för att sålunda må i möjlig mån snabbt behandlas mängden av enklare mål, lika nödigt är det att, där denna tidrymd ej förslår, låta annan myndighet på ett betryggande sätt besluta
om undersökningens varaktighet. Genom en kombination av dessa grundsatser når man över hela linjen det bästa resultatet. Vid rättens sammanträde för häkningsfrågans behandling, vare sig det anordnas på begäran av åklagare eller påkallas av misstänkt, böra givetvis statsåklagare som handhar målet, således ej underåklagare, misstänkt och försvarare vara närvarande.Kommissionens regel att sammanträdet skall vara offentligt synes diskutabel. Överhuvud torde allt vad till förberedelsen och användningen av tvångsmedel hör må bäst av att behandlas under uteslutande av offentligheten, vilken bör begränsas till att avse endast huvudförhandlingen 1. Kommissionen medger emellertid, att rättens sammanträde i häktningsfråga må hållas inom stängda dörrar, därest särskild anledning är, att offentligheten skall vara till hinder för utredningen eller den anhållne på skäliga grunder framställer begäran därom. Det torde kunna antas, att med anlitande av denna bestämmelse offentligheten snarare blir undantag än regel. En anhållan av den misstänkte om förhandling inom stängda dörrar bör väl ej rimligen kunna avslås, även om ej annat skäl än att han önskar sådan handläggning åberopas.
I detta sammanhang torde böra påpekas den lucka i kommissionens utredning, som föreligger därutinnan, att i redogörelsen för offentlighetsprincipen i straffprocessen (II s. 23 f.) den praktiskt synnerligen viktiga och intressanta frågan om pressens förhållande till rättegången i brottmål icke berörts. Detta spörsmål har sin väsentliga betydelse med hänsyn till det förberedande stadiet och i förberedelsen förda protokoll. Kunde man inskränka pressens sysslande med kriminalaffärer till att endast eller väsentligen avse huvudförhandlingen inför rätta, vore förvisso ganska mycket vunnet.
En annan förberedelsen angående fråga, som kommissionen icke sysslat med, är den om den nu förekommande särskilda förundersökningen för villkorlig dom. Det vill synas som kunde detta institut undvaras, om försvaret redan på det förberedande stadiet ordnas på ett betryggande sätt. Måhända betyder kommissionens tystnad, att dess tankar gått i denna riktning.
Vad slutligen beträffar försvarets ställning i allmänhet under
förberedelsen, så torde denna lämpligen kunna något stärkas i så måtto, att försvarare alltid förordnas i sammanhang med häktning och att ovillkorlig rätt beredes försvararen att vara närvarande vid åtminstone ett av statsåklagare med den misstänkte anordnat förhör, vid vilket försvaret sålunda får tillfälle att muntligen andraga vad som från denna sida kan aktas nödigt anföra. Förslaget saknar regel om det sätt varpå försvarare har att till undersökningsledare framställa sina yrkanden och önskemål med avseende å utredningen. Detta torde väl lämpligast ske vid förhör av nu ifrågasatta slag.
Mot kommissionens regler om åtalsrätten synas anmärkningar av större räckvidd icke kunna rättvisligen riktas. Ståndpunktstagandet i frågan om legalitets- eller opportunitetsprincip äro tvivelaktigt med hänsyn till rådande svensk rättsuppfattning lämpligt: måhända kunde dock i någon form opportunitetspröning av högre åklagare kunna anordnas beträffande ämbetsbrott och vissa fall av statsförbrytelser. Att målsägandes åtalsrätt göres generellt preskriptibel är otvivelaktigt att förorda, detsamma kan sägas om förslaget att denna åtalsrätt vid official- och angivelsebrott blir subsidiär, ehuru detta senare väl icke har större praktisk betydelse. Regeln om verkan av målsägandes förlikning i fråga om ansvarstalan synes jämväl förtjänt av anslutning.
Gränsen mellan stats- och underåklagares åtalsrätt bestämmer kommissionen (I s. 197) så, att underåklagaren endast äger föra talan om ansvar för brott, som ej är belagt med högre straff än fängelse i sex månader, ävensom för första resan enkel stöld. I fråga om övriga brott föres talan av statsåklagaren. Det synes med fog kunna påstås, att med dessa regler statsåklagaren skulle få ett alltför begränsat verksamhetsområde, något som väl torde sammanhänga med att man ej velat föreslå en åklagarorganisation av den omfattning, som enligt här hävdade uppfattning är av olika skäl oavvisligen nödvändig.Det kan icke i en modern straffprocess vara lämpligt att åtal i mål, där frihetsstraff kan ifrågakomma, skall utföras av annan än lagfaren åklagare. Vad särskilt angår första resan stöld, förefaller det vara synnerligen viktigt, att åklagaren blir så välkvalificerad som möjligt; förstagångstjuvar torde väl höra till till de processuellt mera ömtåliga subjekten, Om i enlighet med
vad ovan ifrågasatts häktning generellt skall beslutas av statsåklagare, bör givetvis denne alltid leda undersökning och utföra åtal i mål, däri någon blivit anhållen.
Bland reglerna om väckande av allmänt åtal och huvudförhandlingens förberedande i mål, i vilka sådant åtal föres, må uppmärksamheten särskilt fästas vid bestämmelsen om att samtidigt med stämningens ingivande eller omedelbart därefter utskrift av protokoll eller anteckningar rörande den förberedande undersökningen i målet skall tillställas rätten. Kommissionen har fullt klart för sig vådan av att de under förberedelsen förda protokollen anlitas under huvudförhandlingen. Dennas frigörande i största möjliga utsträckning från vad under den förberedande undersökningen förekommit är, säger kommissionen, ett av de viktigaste medlen för att upprätthålla objektivitet och förutsättningslöshet vid målets handläggning och prövning av domstolen. Förhör med tilltalad och vittnen bör hållas självständigt utan att inställas i viss riktning, såsom lätt blir fallet om protokoll från tidigare förhör lägges till grund för detsamma (II s. 155, s. 273, s. 285). Vid sådant förhållande vill det synas som vore det ganska riskabelt att sätta förundersökningens protokoll i handen på domare, som skall leda förhör med både tilltalad och upplysningspersoner. Man kan väl då näppeligen vänta sig, att den nuvarande fördärvliga förhörspraxis skall brytas. För att vinna säkerhet i detta stycke torde man böra i stället för protokollen till domaren överlämna ett lämpligt referat av vad åklagaren anser i målet upplyst med angivande av bevismedel och vad som huvudsakligen avses skola med varje sådant styrkas. Domaren erhåller på detta vis vad han behöver för alt leda förhandlingen och mera varken har han av nöden eller bör lämpligen få. Mera ingående studium av förundersökningsakten är knappast lämpligt för hans objektivitet, och frestelsen att göra förhandlingen bekvämare med anlitande av redan upptagna protokoll ligger synnerligen nära. Promemorian, som åklagaren enligt ovanstående bör tillställa domaren, kan ju lämpligen läggas till grund för det anförande, varuti åklagaren har att utveckla åtalet och skälen för detsamma (II s. 162 st. 9).
Skulle mot förmodan de skäl kommissionen (II s. 127 f.) anför till stöd för regeln om att förundersökningsprotokollen skola komma rättens ordförande till handa anses böra föranleda till
upptagande av denna regel i blivande processlag, så bör åtminstone i kapitlet om huvudförhandlingen intagas ett kraftigt formulerat direkt förbud för domstolen att använda sådant protokoll som underlag för förhör med tilltalad och upplysningspersoner. De allmänna stadganden om ledning av förhandlingen, som nu förekomma i detta kapitel, kunna icke härutinnan anses vara tillfyllest.
Den processform kommissionen upptagit för brottmålens del har som ovan framhållits sitt förnämsta berättigande ifråga om egentliga brottmål, där det icke rör sig om endast gärningar av förseelses karaktär. Det är emellertid icke minst i nutida samhällen av största vikt att för avverkande av de talrika ordningsmålen äga en procedur, som främst utmärkes av enkelhet och billighet, till förmån för vilka omedelbarheten och muntligheten få maka åt sig. Processkommissionen har i viss mån tillgodosett detta behov genom införande av institutet strafföreläggande, som dock måhända erhållit en alltför vidsträckt användning. Begränsas detta instituts användningsområde, framträder ännu starkare nödvändigheten av att anordna ett straffprocessuellt bagatellförfarande. Ett sådant bör lämpligen grundas på det nuvarande muntligt-protokollariska systemet, vilket synes böra generellt bibehållas jämväl för tvistemålens del. Givetvis böra nödiga och lämpliga mått och steg vidtagas för att säkra mera muntlighet och större reda och skyndsamhet än vad den nuvarande processmetoden besitter. Protokollföringen måste väsentligt omläggas efter principerna aktbildning och protokollering under pågående förhandling. Men fullständigt protokoll, ägnat att läggas till grund för hovrättens överprövning av målet, måste föras. Man kan nämligen icke som kommissionen gör fordra personlig inställelse av parterna i ordningsmål inför hovrätten. Åklagarna bleve då orimligt betungade, och rätten att söka ändring i stor utsträckning en rätt på papperet, då ju dessa mål med i regel obemedlade tilltalade icke kunna bära några större kostnader för fullföljd. I mål, där endast böter ådömts eller blott bötesstraff yrkas, synes därför i allmänhet valfrihet böra äga rum mellan muntlig och skriftlig hovrättsprocedur.
Det kan invändas, att mycket besvär onödigtvis skulle förorsakas genom protokollföring i de små brottmålen. Det är dock
ur fullföljdssynpunkt oavvisligen nödvändigt. Och kan man redan nu gå i land med denna protokollföring, så lär det väl gå ännu bättre sedan man genom strafföreläggandet utrensat den stora massan av fallen och dessutom slipper att föra fullständigt protokoll i de egentliga brottmålen, som skola gå till muntlig hovrättsförhandling.
Frånsett vad nu anförts i fråga om appellproceduren i mindre brottmål synes kommissionens reglering av rättsmedelsproblemet förtjänt av att vinna anslutning. Vadeförfarandet i egentliga brottmål bör sålunda vara muntligt och i det väsentliga grundat på omedelbarhetsprincipen. Den punkt, i vilken meningarna företrädesvis kunna och väl också komma att starkast bryta sig, torde vara frågan om högsta domstolens ställning och omfattningen av dess prövning av fullföljda mål.
Kommissionen föreslår som bekant, att högsta domstolen blir en revisionsinstans, som endast har att pröva huruvida hovrätten bedömt mål riktigt i rättsligt hänseende eller om vid måls behandling förelupit rättegångsfel. Hovrättens bedömande av vad som skall anses bevisat angående de faktiska omständigheterna eller dess utmätning av straff inom stadgad latitud må icke dragas under högsta domstolens prövning. Detta kommissionens ståndpunktstagande anser den vara betingat av det muntliga rättegångsförfarandets införande. Att i högsta domstolen upprepa den förebragta muntliga bevisningen finner man vara uteslutet. Ej heller vore det tillrådligt att protokollera bevisningen i de lägre instanserna och låta högsta domstolen på detta skriftliga material bedöma faktiska spörsmål, som förut avgjorts på grundval av muntlig förhandling. Någon förstärkning av rättsskipningen skulle därmed icke vinnas.
Den angivna begränsningen av högsta domstolens uppgift vill kommissionen emellertid icke betrakta enbart som en oundgänglig följd av muntligheten. Begränsningen måste i och försig anses som en fördel för rättsskipningen i dess helhet. Det blir i längden omöjligt att sammanhålla och med högt kvalificerade krafter besätta en högsta instans, som skall i vid utsträckning pröva mål i hela deras omfattning. Detta måste anses falla utanför högsta instansens uppgift, som är att vara högsta vårdare av rättsenheten och den likformiga rättstilllämpningen i landet. Det måste vidare betecknas som över-
flödigt att anordna en successiv prövning i tre instanser av mål i hela deras vidd. De två lägre instanserna böra i stället givas den sammansättning och förfarandet i dem så regleras, att detta ur rättssäkerhetssynpunkt blir onödigt.
Vad kommissionen sålunda föreslagit till stöd för förslaget om högsta domstolens förvandling till en revisionsinstans synes innefatta bindande skäl för dess intagna ståndpunkt. Det lär nog inte kunna förnekas, att det nuvarande skriftliga systemet lett till en hypertrofiering av rättsmedelsväsendet, vilken vållat en god del av den ofta påtalade långsamheten i rättsskipningen och dessutom medfört en mindre lämplig utbildning av den processuella organisationen. Mellaninstansen, hovrätterna, har i själva verket stannat i växten, nedtryckt av den alltför vidlyftiga högsta instansen. Medan i denna instans över femtiotalet kvalificerade jurister äro sysselsatta, uppgår motsvarande antal arbetskrafter i hovrätterna till ej mer än omkring det dubbla. Den otillfredsställande lönestandarden i hovrätterna beror nog delvis på de betydande kostnaderna för rättsskipningen i högsta instans. Och rätten att i hela deras vidd fullfölja alla viktigare mål till högsta domstolen är säkerligen ganska menlig för hovrätternas ställning och anseende. I en blivande reformerad rättegångsordning kan det, frånsett muntlighets- och omedelbarhetsprincipernas krav, icke vara tal om att anordna fullständig omprövning av fullföljda mål mera än en gång. Denna prövning måste då ske under tillräckliga garantier för säkerhet i avgörandet. Vill man nu icke bryta treinstanssystemet genom att låta vissa mål gå direkt från underrätt till högsta domstolen, något som ju jämväl med hänsyn till vårt lands geografiska förhållanden bör vara uteslutet om muntlighet och omedelbarhet skola kunna få någon plats i appellförfarandet, återstår då ingen annan utväg än att inskränka högsta domstolens prövning till allenast revision. Att anordna appell till högsta domstolen i mål, som omedelbart anhängiggjorts i hovrätt, stöter också på nyssnämnda geografiska svårigheter.
I tvistemål och mindre brottmål kunde man ju visserligen tänka sig en skriftlig appellbehandling i högsta domstolen, om man nu vill gå in för bibehållande för dessa måls del av det muntligt protokollariska systemet. Skulle appellbehandling anordnas med förbigående av hovrätterna, vore det emellertid
ett brytande med hittillsvarande rättsskipningstradition, vilket även av andra skäl, särskilt hänsynen till hovrätternas ställning, icke synes gärna kunna sättas ifråga. För straffprocessens del är emellertid appell till högsta domstolen alldeles utesluten. Mindre brottmål kunna ju näppeligen gå förbi hovrätten. Och vad angår de svårare, egentliga brottmålen måste appellförfarandet i dessa med nödvändighet vara muntligt. Det måste således förläggas till hovrätterna, och överprövning på skriftlig grundval av muntligen behandlade faktiska frågor lär ej rimligen kunna ifrågakomma.
Omvandlingen av högsta domstolen till en revisionsinstans medför också en fördel, som kommissionen icke synes ha tillräckligt betonat. Man slipper summa revisibilis, en under nuvarande förhållanden oundgänglig nödfallsutväg, som icke bör anlitas i ett reformerat rättegångsväsen. Man vinner vidare en naturlig arbetsfördelning mellan instanserna. Högsta domstolen, vars uppgift icke är att skipa rätt i det enskilda målet, får ägna sig åt vården om rättsenhet och rättstillämpning. Dess organisation kan begränsas, så att personliga och ekonomiska tillgångar beredas för en välbehövlig hovrätternas renässans. Dessa domstolar måste i en reformerad rättegångsordning få en helt annan position än i den nuvarande.
De farhågor man på sina håll hyser för att särskiljandet mellan sakfråga och rättsfråga icke skall kunna på ett nöjaktigt sätt genomföras vid revisionsprövningen torde vara överdrivna. Visserligen är det lätt att uppkonstruera fall, där detta särskiljande synes vanskligt och ledande till egendomliga resultat. Men man torde därvid icke räkna med att hovrätternas domar i framtiden få en helt annan gestaltning än för närvarande är fallet. Redogörelsen för det faktiska i ett mål kan och måste bli mycket mera ingående, innefatta en fullständig redovisning av den förebragta bevisningens resultat, den blir i själva verket ett koncentrerat protokoll. Att problemet revisionsprövningens anordning icke är olösligt visa ju erfarenheterna från Tyskland och Österrike. Det må dock medgivas, att högsta domstolens roll i straffrättsskipningen, såsom ock processkommissionen påpekat, efter genomförande av revisionsprincipen blir rätt så begränsad, särskilt om man från domstolens prövning undantager straffmätningsfrågor, vilket torde vara oundgängligt.
De fördelar man vinner med den av kommissionen föreslagna ordningen äro i varje fall så stora, att de utan all fråga uppväga nackdelarna. En processreform här i landet lär icke kunna genomföras med bibehållande av högsta instansens prövning i dess nuvarande omfattning.
Ännu återstå åtskilliga ämnen att beröra, som falla inom straffprocessens område. Men jag har redan hårt anlitat tidskriftens utrymme. Och några anmärkningar i övrigt av större räckvidd mot kommissionens förslag har jag ej att framställa. På det hela taget måste detta sägas vara ett förtjänstfullt arbete, som med klokt omdöme behåller vad den inhemska traditionen skapat av beprövade värden och måttfullt upptager det goda modern utländsk processkultur kan bjuda. Helt har man visserligen icke kunnat frigöra sig från den i utlandet vanliga historiskt men icke sakligt betingade uppfattningen om domstolens funktion i förberedelse och tvångsmedels användning. Men kommissionen har dock gått längre i rätt riktning än utländska lagar och lagförslag i allmänhet. Det är att hoppas, att den nya svenska straffprocessordningen sätter den lagfarne åklagaren på hans rätta och naturliga plats i brottmålsprocessen. Sker så, ha vi skapat en anordning, som säkerligen kommer att bli förebildlig för de framtida strävandena i utlandet till reform av det förberedande förfarandet i brottmål.