JUSTITIEMINISTERN OCH TRYCKFRIHETSÅTALEN.
AV
PROFESSOR ÅKE HASSLER.
Spörsmålet om chefens för justitiedepartementet befattning med tryckfrihetsåtal har varit under debatt såväl vid föregående som innevarande års riksdag, båda gångerna på grund av underlåtet inskridande mot revolutionär propaganda inom krigsmakten. Därvid ha meningsskiljaktigheter kommit tillsynes beträffande lagligheten och lämpligheten av den på senare tid följda praxis, att chefen för justitiedepartementet fungerar som den faktiskt om offentligt tryckfrihetsåtal beslutandemyndigheten. Särskilt vid 1926 års riksdag var denna fråga under debatt till följd av en till dåvarande statsrådet NOTHIN framställd interpellation.1 Han förklarade sig visserligen ej vilja bestrida, att tryckfrihetsförordningen måhända lagt rätten att besluta om åtal hos justitiekanslern, men framhöll å andra sidan, att utvecklingen gått därhän, att den allmänna meningen lade ansvaret helt och hållet på justitieministern. Häri hade man att se en bekräftelse på den uppfattningen, att det borde vara regeringens sak att ur lämplighetssynpunkt överväga frågan om anställande av åtal. Herr NOTHIN förmenade också, att samtliga justitieministrar under de senaste årtiondena varit fullständigt ense om denna åsikt. Han hänvisade även till ett uttalande i andra kammaren den 17 mars 1906 av dåvarande stats- och justitieministern STAAFF i anledning av interpellation angående uteblivet åtal för hädelse.2 Herr STAAFF hade då yttrat, att den justitieministern anförtrodda befogenheten att anställa åtal i vissa tryckfrihetsmål honom veterligt aldrig uppfattats som en skyldighet att anställa åtal i varje fall, då sådant enligt lagen skulle vara möjligt. Fastmera hade innehavarna av ämbetet alltid ansett sig berättigade att i var sär-
skild sak pröva, huruvida omständigheterna borde föranleda åtal eller icke.
Den i nu citerade uttalanden framställda meningen, att chefen för justitiedepartementet är den verkliga åtalsmyndigheten beträffande offentliga tryckfrihetsbrott, och att fråga om anställande av åtal å sådant brott avgöres med opportunitetsprövning, torde vara en ganska allmänt härskande åsikt, ehuru den dock har sina vedersakare. Däremot lära meningarna vara mera delade om, huruvida nämnda uppfattning har laga grund i tryckfrihetsförordningen, och ännu mera därom, huruvida ifrågavarande i senare tid inaugurerade praxis är de lege ferenda lämplig och bör även framgent följas. Det är dessa båda spörsmål som i förevarande uppsats skola underkastas en närmare granskning.
Tryckfrihetsförordningens stadganden om offentligt åtal å tryckfrihetsbrott förekomma på flera ställen och äro som förordningen överhuvud illa redigerade. I § 4 mom. 3 heter det, sedan förut talats om chefens för justitiedepartementet och hans ombuds befogenhet att lägga kvarstad å tryckt skrift: »Men vid alla de tillfällen, då chefen för justitiedepartementet anser förbrytelser emot denna lag sig yppa, och så ofta målet ej hör,vare sig, såsom blott ordningsmål, under hans egen prövning, eller, vid personliga förolämpanden, till den förorättades enskilda beivrande, åligge chefen för justitiedepartementet, antingen han funnit kvarstad äga rum, eller endast åtal vid laga domstol, att skriften ofördröjligen och omedelbart till justitiekanslerens laga åtgärd överlämna.» Mom. 5 i samma paragraf fortsätter: »Så snart någon förbrytelse mot denna lag blivit av chefen för justitiedepartementet hos justitiekansleren anmäld, åligge den sistnämnde, att ofördröjligen låta förbrytelsen, genom tillförordnad aktor, vid behörig domstol åklaga; och bör han dessutom, för egen del, genom vederbörande ombud, över tryckfrihetens lagliga bruk tillbörlig uppsikt hava. » § 5 mom. 8 innehåller ytterligare regler om verkställighet av kvarstad och upptager dessutom följande stadgande: »Chefen för justitiedepartementet eller hans ombud äge ej makt att, annorlunda än nu sagt är, kvarstad fordra eller vidare befattning med saken taga, utan hänskjute genast alltsammans till justitiekansleren, på vilkens ytterligare ämbetsåtgärd och ansvar det ankommer, att sådana mål varda, enligt denna och allmän lag, handhavda.»
Vid tolkningen av dessa lagrum bör man hålla i minnet, dels att tryckfrihetsförordningen med dess bristfälliga redaktion icke kan läsas som en modern lagtext, vidare att frågan om motsättningen mellan legalitets- och opportunitetsprinciperna torde varit för lagstiftaren okänd, dels slutligen också berörda lagstadgandens historiska uppkomst och ursprungliga innehåll. Enligt tryckfrihetsförordningarna av 1766 och 17741 ålåg det justitiekanslern med vederbörande ombudsmän och fiskaler att beivra brott mot förordningarna, medan kvarstad å tryckt skrift endast kunde läggas av domstol. Under den gustavianska tiden erhöll kanslikollegium kvarstads- och indragningsbefogenhet,vilken efter kollegiets upplösning 1801 övergick på hovkanslern. I 1812 års tryckfrihetsförordning finna vi denna ordning upptagen såtillvida, att kvarstads- och indragningsmakten tillades hovkanslern, dåmera ledamot av statsrådet, medan åtalsmyndighet nu blev justitiekanslern ensam, samt ifråga om ämbetsförbrytelser justitieombudsmannen.
Skall man närmare bestämma förhållandet mellan hovkanslern såsom kvarstadsmyndighet och justitiekanslern som åklagare stöter man på svårigheter i tryckfrihetsförordningens dunkla och tillsynes varandra motsägande bestämmelser. Ur § 4 mom. 3 skulle man möjligen kunna utläsa, att hovkanslern hade att bedöma om åtal borde anställas, men stadgandet kan likaväl tydas så, att hovkanslern har att remittera skrift, som han funnit brottslig, vare sig han anser den böra beläggas med kvarstad eller ej; satsen om åtal vid laga domstol blir ganska naturlig om man tänker på, att med lagstiftarens av legalitetsprincip behärskade uppfattning det förhållande, att skrift finnes brottslig, automatiskt bör föranleda att den åtalas. I § 4 mom. 5 användes uttrycket att förbrytelse blivit av hovkanslern hos justitiekanslern »anmäld», något som tyder på att den förres funktion endast skulle vara att till den senare översända ifrågakomna skrift under meddelande att tryckfrihetsbrott förelåge. Det klaraste stadgandet synes vara § 5 mom. 8 st. 2, där det kategoriskt säges, att hovkanslern icke har annat att göra med tryckfrihetsmål än lägga kvarstad å skrift, han får ej taga vidare befattning med saken utan skall hänskjuta densamma
till justitiekanslern, vilken har att beivra förekommen förbrytelse. Vad sedan angår justitiekanslerns bundenhet av hovkanslerns remiss, så har uppfattningen, att denna medför en ovillkorlig förpliktelse för justitiekanslern att oberoende av eget omdöme rörande skriftens brottslighet anställa åtal, näppeligen stöd av lag. § 4 mom. 5 använder visserligen uttrycket »åligge», men av § 5 mom. 8 st. 2 finna vi, att det ankommer på justitiekanslerns åtgärd och ansvar att tryckfrihetsmål varda efter lag handhavda. Särskilt bestämmelsen om justitiekanslerns »ansvar» finna vi vara av betydelse; ordet kan svårligen innebära annat än att justitiekanslern bär ansvar även för åtalets anställande. Vad lokutionen »åligge» vidkommer, användes denna jämväl i § 4 mom. 3 om hovkanslerns funktion att till justitiekanslerns laga åtgärd överlämna skrift, som funnits vara brottslig. I ena som i andra fallet är det naturligast att antaga, att uttrycket avser den för lagstiftaren självklara skyldigheten att åtala, resp. remittera, där tryckfrihetsbrott finnes föreligga. Att hovkanslern avsetts skola giva justitiekanslern bindande direktiv är så mycket mindre troligt, som dessa båda ämbetsmän stodo vid sidan av varandra omedelbart under konungen.1
Av lagens stadganden synes man sålunda närmast kunna utläsa, att kvarstads- och åtalsbefogenheterna var för sig anförtroddes resp. hovkanslern och justitiekanslern med skyldighet för vardera att ingripa så snart förbrytelse ansågs föreligga och utan rätt för den ene att fatta beslut med bindande verkan för den andre. Detta är också det med dåtida sakförhållandens natur bäst överensstämmande. Troligen utgick lagstiftaren från den bestående ordningen utan bestämd avsikt att genomföra någon förändring, vilken avsikt eljest säkerligen skulle kommit till mera pregnant uttryck i förordningens redaktion. Man kunde möjligen antaga, att under bestämmelserna om funktionsdelningen mellan hovkanslern och justitiekanslern låge avsikten att därigenom skapa en garanti för rättssäkerheten till skydd mot maktmissbruk av endera myn-
digheten. Men icke ens till detta antagande synas tillräckliga skäl föreligga, även om man beaktar den skarpa formuleringen i § 5 mom. 4 st. 2. Det ligger säkerligen närmast till hands att förklara denna så, att man ville förekomma att de båda myndigheterna konkurrerade i samma funktion, med därav följande inkonsekvenser och oreda.1 Sålunda tolkat utgör det nyssnämnda stadgandet ett starkt stöd för den ovan framställda uppfattningen om förhållandet mellan hovkanslern såsom kvarstadsmyndighet och justitiekanslern som åklagare. I detta förhållande har senare ingen ändring gjorts, vare sig då vid hovkanslersämbetets indragning 1840 hovkanslerns befattning med tryckfrihetsärendena överflyttades till justitiestatsministern, eller då 1875 statsministersämbetet inrättades, i samband varmed justitiestatsministerns dittills varande funktion såsom övervakningsmyndighet överfördes på chefen för justitiedepartementet.
Äldre svenska statsrättslärda bestyrka den uppfattning av innehållet i tryckfrihetsförordningens åtalsbestämmelser, som ovan framställts. RYDIN 2 yttrar sålunda om åtals anställande å det allmännas vägnar: »Vid fråga om hvem detta åligger är att märka, att detta ej tillkommer Just. Statsmin. hvarken sjelf eller genom något hans ombud, ehuru väl han, dels genom den noggranna uppsigt öfver skrifters allmängörande, som åligger honom och ombuden, dels ock genom stadgandet i 4 § 2:o om boktryckares skyldighet att till honom eller hans ombud ofördröjligen aflemna exemplar af hvarje tryckt skrift, eger ett stortinflytande på åtals tillvägabringande. — — — Åklagareskyldigheten å det allmännas vägnar tillkommer i afseende på tryckfrihetsförbrytelser likasom vid andra slags brott, Just. Canc. och vederbörande Ombud. Honom åligger det enligt T. F. 4 § 5:o att så snart en begången förbrytelse emot T. F. till hans kunskap kommit, vare sig på Just. Statsmin:s eller annan hos honom omedelbarligen gjord anmälan eller ock till följd af den tillbörliga uppsigt öfver tryckfrihetens lagliga bruk, som han dessutom för egen del genom vederbörande ombud skall hafva, 'ofördröjligen låta förbrytelsen genom tillförordnad actor vid behörig domstol åklaga'. — — — Vid anmälan af skrifter till
åtal från hvarje annan person [än Kungl. Maj:t] till och med från Just. Statsmin. eger Just. Cancelleren pröfva åtalets befogenhet. » NAUMANN 1 anför följande: »Allmänt åtal tillkommer justitiekansleren i antingen i följd af k. m:ts derom särskildt till honom aflåtna remiss eller proprio motu, eller efter hos honom gjord begäran, att anställa åtal för tryckfrihetsförbrytelser, när dessa icke äro att hänföra till enskilda förolämpanden. Till följd af den chefen för justit. statsdep. åliggande tillsyn öfver tryckta skrifters allmängörande, har han till embetspligt att hos justit. kanslern göra framställningar om åtal för sådana förbrytelser, som nyss äro antydda. Denne sistnämnde embetsman bör, när ej remiss med ovillkorlig föreskrift om åtals anställande kommit till honom direkt från kongl. maj:t, pröva huruvida laglig anledning till åtal är förhanden samt således huruvida han har att efterkomma framställningen eller icke — helst han sjelf i slikt fall står till ansvar för åtalet.»
Klarare än i dessa uttalanden kan väl svårligen framhållas, att justitiekanslern är den verkliga åtalsmyndigheten i tryckfrihetsmål. Av senare författare har emellertid REUTERSKIÖLD 2 framställt avvikande åsikter. Han finner § 4 mom. 3 giva vid handen, att chefen för justitiedepartementet har prövningsrätt och prövningsplikt såväl rörande den antagliga faktiska tillvaron av förbrytelser mot tryckfrihetsförordningen som angående åtals anställande med eller utan föregående kvarstad. Nämnda lagrum skulle vidare tillerkänna justitieministern i förhållande till justitiekanslern en ställning alldeles motsvarande den, som ejest intages av Kungl. Maj:t, d. v. s. befogenhet att befalla åtals anställande. § 4 mom. 5 skulle ytterligare bestyrka denna uppfattning och i § 5 mom. 8 finner REUTERSKIÖLD icke något, som talar däremot. Som av ovanstående framgår, kunna vi icke dela REUTERSKIÖLDS mening. Densamma grundar sig icke på en allsidig och kritisk analys av lagtextens innehåll. Genom ridande på lagens bokstavslydelse når man allra minst ifråga om tryckfrihetsförordningen några resultat av värde. Det är för övrigt påfallande, att
REUTERSKIÖLD alldeles uraktlåtit att taga hänsyn till äldre av
oss ovan anförda författares uttalanden. De äro icke ens citerade, ännu mindre bemötta.
Det är ju möjligt, att den av cheferna för justitiedepartementet i senare tid följda, i början av denna uppsats berörda praxis ifråga om åtal i tryckfrihetsmål i någon mån stött sig på REUTERSKIÖLDS uttalade mening. Men i varje fall har denna icke vunnit anslutning av dem, som i litteraturen senare yttrat sig i dessa spörsmål. ALEXANDERSON 1 synes sålunda hylla den meningen, att justitiekanslern är den exklusiva åtalsmyndigheten. Han anför, att i § 5 mom. 8 st. 2 stadgas tydligt, att justitiekanslern tillkommer att vare sig efter anmälan från justitieministern eller från vilket som helst annat håll eller helt av eget initiativ föranstalta om åtal genom förordnande av åklagare. Och på ett annat ställe yttrar han: »Skäl för vår mening, att justitiekanslern alltid har att självständigt besluta, äfven i händelse frågan skjutits till honom från ministern, anse vi oss kunna hemta af tryckfrihetsförordningens hela hållning till frågan. Man har icke velat ha den kvarstadsbeslutande och den åtalande myndigheten på en hand. » 1909 års sakkunniga stå också på annan ståndpunkt än REUTERSKIÖLD.2 Detsamma gäller MALMGREN, som i sin senaste grundlagsedition 3 kategoriskt yttrar, att justitieministern icke är åklagare; hans befattning med skrifter, som han anser brottsliga, inskränker sig till beslut om kvarstad och remiss till högsta åklagaremyndigheten, justitiekanslern; om kvarstaden beslutar han diskretionärt, remissen däremot åligger honom som ämbetsplikt. Handlingarnas överlämnande till kanslern antager MALMGREN endast innefatta ett påpekande av att tryckfrihetsbrott föreligger med rätt för denne att själv bestämma om åtal skall väckas eller ej. Hänskjutandet till kanslern innebär således ingen befallning, kanslern får själv på eget ansvar avgöra, huruvida åtal skall anställas, samt sörja för att intet blir försummat, som för åtalets anställande bör iakttagas.
Man torde alltså kunna med fog säga, att doktrinen ifråga
om här avhandlade spörsmål står på en annan ståndpunkt än den praxis, som under senare tid utbildat sig. Denna har i själva verket icke stöd av lag utan befinner sig fastmera i strid med tryckfrihetsförordningens såväl anda som bokstav. Orsakerna till att en utveckling sålunda ägt rum med övergivande av lagens grund torde vara att finna däri, att funktionsdelningen sådan den av lagstiftaren reglerats icke kunnat under förhållandenas tryck upprätthållas. Det är ganska naturligt, att justitiekanslern varken velat underlåta åtal å remitterad skrift eller visat benägenhet åtala skrift, som justitieministern icke översänt för kanslerns åtgärd. I båda fallen, särskilt vid det förra, skulle kanslerns självständiga uppträdande lätt få karaktären av desavouering av ministern. Praktiskt ställer sig saken så, att å ena sidan anbefallt åtal aldrig uteblir, medan å andra sidan de fall äro lätt räknade, då åtal av kanslern anställts utan ministerns föranledande.1 Funktionsdelningen existerar sålunda icke i tillämpningen och justitiekanslerns befattning med tryckfrihetsåtal har fått karaktären av en ren expeditionsåtgärd. Anordningens enda berättigande kan då sägas bestå i hänsyn till de justitiekanslern underordnade allmänna åklagarnas tjänsteställning.
Det otillfredsställande i lagens reglering av tillsynen över tryckfrihetens rätta bruk och den praxis som utbildat sig med hänsyn till chefens för justitiedepartementet befattning med tryckfrihetsärenden har sedan länge föranlett krav på ändring i nuvarande ordning. Redan 1871 och 1872 års konstitutionsutskott hemställde i de av dem utarbetade förslagen till ny tryckfrihetslag, att övervakningen av tryckta skrifters allmängörande och därmed kvarstadsmyndigheten skulle överlagas av justitiekanslern. 1871 års utskott 2 motiverade detta med, att justitiestatsministerns rättighet att förordna om åtal och kvarstad vore av natur att tillkomma allmän åklagare och icke lämpligen borde uppdragas åt rikets främste ämbetsman, varemot den helt naturligt läte hänföra sig till området av den verksamhet, justitiekanslern såsom chef för åklagaremakten ägde utöva. Något försvar för den bestående ordningens bibehållande avhördes ej i riksdagsdebatterna. Förslaget om överflyttningen
ingick även i 1887 års kungliga förslag till tryckfrihetsförordning 1, varvid åberopades de nyss anförda skälen och tillika framhölls olämpligheten av att den ifrågavarande funktionen utövades av en ledamot av konungens råd. Att förevarande reform emellertid varken 1871, 1872 eller 1887 genomfördes berodde icke på att riksdagen i och för sig ogillade tanken,utan därpå att reformen ifråga ingick som ett led i en större revision av tryckfrihetsrätten, vilken revision av andra skäl icke lyckades vinna riksdagens bifall.
Vid 1908 års riksdag togs frågan åter upp av KARL WAR BURG i en i andra kammaren framburen motion.2 WARBURG fann det i och för sig vara en oegentlighet, att en medlem av regeringen hade sig anförtrott uppdraget av övervaka tryckta skrifters allmängörande. Den högsta offentliga åklagarmyndigheten vore eljest lämnad i justitiekanslerns hand och intet skälsyntes föreligga för att göra ett undantag för brott mot tryckfriheten. Det torde ock vara en ganska tvivelaktig förmån för justitieministern att äga denna befogenhet. I och för sig måste övervakandet av pressen påkalla mycken omsorg och urskillning, och även om justitieministern endast hade att pröva de hemställanden, som i detta avseende gjordes till honom från hans ombud, måste uppdraget dock verka störande och tidsödande för hans egentliga verksamhet såsom justitiedepartementets chef. Därtill komme, att ju mera regeringarna finge politisk färg ett ingripande eller ett uraktlåtande att ingripa i fråga om verkliga eller förmenta tryckfrihetsförseelser, begångna av politiska motståndare eller politiska meningsfränder, kunde komma att kasta ett sken av bristande opartiskhet över en ministers åtgärder eller åtminstone kunde utnyttjas i detta syfte. Detta gällde regeringar av alla färger. Man kunde å andra sidan ock tänka sig, att rent av hänsyn mot politiska motståndare skulle kunna hålla en justitieminister tillbaka från att anställa åtal, på det att icke hans åtgärd måtte få karaktären av partiförföljelse. Huru som helst borde det vara en fördel att få dessa uppdrag överflyttade från en politisk minister till en rent juridisk myndighet. WARBURGS synpunkter behjärtades
av konstitutionsutskottet,1 som föreslog skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan att Kungl. Maj:t måtte taga i övervägande huruvida och i vilken mån justitieministern borde befrias från den honom enligt gällande tryckfrihetsförordning åliggande skyldighet att övervaka skrifters allmängörande. Av utskottets motivering synes framgå, att det icke ställt sig avvisande till den av motionären påyrkade positiva lösningen av frågan, men funnit det lagtekniska utförandet av förändringen vara så pass komplicerat, att det borde bliva föremål för närmare utredning. Riksdagen beslöt utan tillkännagiven meningsskiljaktighet i enlighet med konstitutionsutskottets hemställan.
Riksdagens skrivelse, dagtecknad den 22 maj 1908 2, överlämnades till de 1909 tillsatta särskilda kommitterade för revision av tryckfrihetsförordningen. Dessas majoritet, herrar Rudebeck och Alexanderson (häradshövdingen af Callerholm, som avled kort före utredningsarbetets slutförande år 1912, torde även ha delat denna mening), förklarade sig ej kunna annat än instämma i den förkastelsedom, som uttalats över den bestående ordningen. Det syntes dem vara ett oförnekligt missförhållande av betänklig art, att en medlem av regeringen, tillika det svenska justitieväsendets högste chef, vid sidan av sin ställning som konungens ansvarige rådgivare och sin egentliga ämbetsförvaltning, hade att utöva polis- och åtalsmyndighet i pressmål. En dylik dubbelställning kunde icke vara annat än menlig ur justitieförvaltningens och rättsskipningens objektiva synpunkt. Den vore ägnad att giva en politisk bismak även åt åtgärder, som i sig själva saknade en dylik. Och detta vore i sin tur ägnat att ofördelaktigt inverka på objektiviteten i juryns dom. Man hade framhållit som en fördel med den bestående ordningen, att den parlamentariska ansvarigheten kunde göras gällande mot justitieministern. Att tryckfrihetsfrågor kunde hava sin politiska sida vore väl obestridligt, men tvivelaktigt vore, om man skulle anse det som ett företräde hos en anordning, att den utsatte en minister för angrepp, icke för hans allmänna förvaltnings-, lagstiftnings- och befordringspolitik, utanför hans verksamhet avseende rättskipningen i konkreta mål. Ett syntes visst, nämligen att det klander, som riktades mot
kvarstadsbeläggaren och åklagaren, på ett oklart och tvetydigtsätt drabbade även regeringsmedlemmen och chefen för justitieförvaltningen.
De betänkligheter mot nu gällande ordning, som sålunda uttalats redan av WARBURG och 1909 års sakkunniga, ha genom senare års politiska händelser kommit att framstå såsom alltmer allvarliga. Det torde kunna förväntas, att i framtiden knappast någon justitieminister kommer att gå fri från angrepp i press och riksdag för sina åtgärder med avseende å beivrande av tryckfrihetsbrott. Och även med hänsyn till den utomordentliga vikten av att rättsvårdens utövning sker efter såvitt möjligt objektiva och kontinuerligt tillämpade normer måste det rådande tillståndet betecknas såsom synnerligen otillfredsställande.
Det har ovan uttalats, att svagheten hos den nuvarande ordningen sådan densamma av lagen reglerats förutom i att justitieministern överhuvud engagerats i övervakningen av tryckta skrifters allmängörande ligger däri, att kvarstads- och åtalsbefogenheterna mot sakens natur fördelats på skilda händer. Så länge en sådan funktionsdelning består torde man näppeligen kunna skapa tillfredsställande förhållanden med avseende å övervakningen av tryckfrihetens rätta bruk. Visserligen skulle det ju kunna ifrågasättas, att justitieministern avstode från att verkställa någon åtalsprövning och nöjde sig med att, då han funnit skrift brottslig, översända densamma till justitiekanslern med tillkännagivande av att kanslern hade att besluta i frågan om åtals anställande. Men frånsett att ett sådant förfarande lätteligen kunde komma att framstå såsom dikterat av en enskild justitieministers önskan att undkomma ansvaret för anställande av tryckfrihetsåtal, kvarstår alltid det förhållandet, att, då kvarstad och åtal kräva samma förutsättningar, en dubbelprövning av samma spörsmål i realiteten kommer att av två skilda myndigheter anställas. Funktionsdelningens olägenheter torde svårligen kunna undanröjas annorledes än genom ett avskaffande av själva denna delning.
Under sådana förhållanden lär man kunna råda bot på berörda missförhållande endast med genomförande av den ändring i tryckfrihetsförordningen, som redan tidigare flere gånger ifrågasatts och som 1908 års riksdag uttalat sig för, nämligen
överflyttning av tillsynen över tryckta skrifters allmängörande med kvarstad och åtalsmyndighet på justitiekanslern. Därmed vore ett objektivt och på konsekvent tillämpade grunder byggt beivrande av tryckfrihetsmissbruk såvitt görligt säkrat. Någon fara för obehörigt intrång i den politiska diskussionens rörelsefrihet skulle säkerligen ej följa därav 1. Rikets högste åklagare kan utan tvivel förväntas iakttaga den varsamhet och urskillning, förenad med oväld och nit, som handläggningen av dessa ömtåliga frågor kräver. Och känslan för tryckfrihetens omistliga värde är förvisso hos honom lika levande som hos varje annan svensk man.