ODGERS, WALTER BLAKE. Principles of pleading and practice in civil actions in the High Court of Justice. Ninth edition. London 1926 (L XXX + 542 s.) 15 sh.
    Walter Blake Odgers är ett av de mera kända namnen bland Englands juridiska vetenskapsmän. Hans verk på olika områden läsas av de flesta jurister. "Principles of pleading and practice in civil actions", som i år utkommit i sin nionde upplaga, är ett av standardverken över den engelska processrätten. Som de flesta engelska juridiska författare har Odgers vid behandlingen av sitt ämne icke strävat efter att få en strängt vetenskaplig framställning med begreppsanalyser o. dyl. utan har inskränkt sig till en redogörelse för de rättsregler som på grund av statuter och praxis äro gällande rätt.
    Odgers framställning är ägnad att alldeles särskilt intressera svenska jurister, då den huvudsakligen rör sig om två för närvarande så aktuella ämnen inom processrätten som det förberedande förfarandet och huvudförhandlingen i civilmål.
    Beträffande dessa båda delar av processen har man i England kommit fram till en utformning, som utan tvivel ställer densamma på ett mycket högt plan.
    Angående det förberedande förfarandet genom skriftväxling uppställer sig i allmänhet som två huvudfrågor, dels vad part skall vara skyldig att medtaga i sina skrifter och dels hur man skall kunna framtvinga ett efterlevande av de för skriftväxlingen givna reglerna. Den förra frågan har man i engelsk rätt löst på följande, i korthet angivna sätt: part är skyldig att i sina skrifter (pleadings) i summarisk form upptaga alla de materiella fakta, på vilka han grundar sin talan, men skall däremot icke införa uppgifter på de bevis, med vilka han ämnar styrka dessa fakta, icke heller på sådana fakta, som icke själva äro materiella utan endast tjäna som bevis för ma-

teriella fakta (s. k. facta probantia i motsats till omstridda materiella fakta, facta probanda.)
    Den summariska formen och inskränkningen till materiella fakta jämte föreskriften att i parts skrift de olika fakta skola framställas i ordningsföljd i olika, numrerade punkter sätter domaren i stånd att hastigt få en överblick över vad tvistefrågan gäller, innan det kommer till huvudförhandling. För parten betyder det att han på varje punkt vet motpartens ställning till de påstådda fakta och således icke kan överraskas under huvudförhandlingen.
    Beträffande den andra frågan, hur man skall kunna framtvinga ett efterlevande av de för skriftväxlingen givna reglerna, har man föreskrivit, att intet materiellt faktum, som icke varit intaget i skriftväxlingen, får under huvudförhandlingen åberopas och bevisas. För att denna regel icke skall föra till onödig stränghet har dock domaren möjlighet att tillåta part att komplettera sina skrifter, då partsunderlåtenhet i visst avseende varit ursäktlig. Såsom ytterligare tvång till att skriftväxlingen sker i föreskriven form tjäna reglerna om rättegångskostnadernas fördelning. Försummelse eller överträdelse av reglerna medför nämligen som regel extra kostnader för parten.
    Skrifterna inskränka sig vanligen till en, stundom två, från kärandens och en från svarandens sida. Ytterligare skrifter förekomma endast i undantagsfall. Odgers lämnar en ingående redogörelse för hur dessa skrifter skola vara uppställda och vad de i olika fall skola medtaga. Kärandens första skrift, "Statement of claim", innehåller i olika punkter en framställning av de fakta på vilka käranden ämnar stödja sitt käromål samt avslutas med det yrkande han på grund av dessa fakta gör. I svarandens skrift, "Defence", måste varje punkt i kärandens "Statement of claim" upptagas till behandling, därest svaranden ej önskar medgiva dess riktighet. Därest en punkt ej uttryckligen bestrides, räknas den nämligen för medgiven. Ett generellt bestridande av kärandens samtliga påståenden är ej möjligt. I praxis har ett sådant bestridande lämnats utan avseende och varje punkt räknats som medgiven, enär den ej enligt föreskrifterna speciellt bestritts. Härigenom tvingas svaranden att redan under skriftväxlingen noggrant precisera sin ståndpunkt.
    Intressant och lärorik är Odgers framställning om den stilistiska utformningen av skrifterna (s. 116 ff.). Var kortfattad och klar, är den huvudregel han uppställer. Gå rakt på sak. Använd alltid den mest direkta och rättframma konstruktionen. Undvik pronomen, relativ- och "om"-satser samt participialkonstruktioner m. m. "Apleading is not the place for fine writing, but simply for hard, downright, business-like assertion". — Hur skulle det vara att i Sverige införa en juridisk stil efter detta mönster?
    Framställningen rörande såväl skrifternas form och innehåll som deras stilistiska utformning är rikligt illustrerad genom exempel ur engelsk praxis. I slutet av boken finnes dessutom en omfattande samling formulär till skrifter av olika slag. Varigenom man får en mera levande bild av förfarandet, och ej blott torra regler.

    Av intresse är även det sätt på vilket det yttre förloppet för skriftväxlingen ordnas. Parterna kallas inför en s. k. master, en ämbetsman i domstolen, och denne bestämmer vilka skrifter parterna skola avge och inom vilka tider samt ordnar över huvud taget alla före huvudförhandlingen uppkommande frågor, såsom t. ex. om part skall åläggas att på ed uppgiva de skriftliga bevis som parten har i sin besittning, om dessa bevis före huvudförhandlingen skola framläggas till granskning av motparten, om part skall åläggas lämna motparten vissa detaljuppgifter eller på ed besvara vissa frågor redan under det förberedande förfarandet, vidare när och var huvudförhandling skall äga rum, om den skall ske inför jury och domare eller en domare ensam o. s. v.
    Alla dessa masterns olika befogenheter med avseende å anordnandet av det förberedande förfarandet medföra att detsamma smidigt kan anpassas efter de olika målens beskaffenhet.
    Efter redogörelsen för skriftväxlingen berör författaren något mera kortfattat huvudförhandlingen, "the trial". Liksom i engelsk litteratur över huvud taget på detta område, ägnas huvudintresset åt vittnesförhöret, framför allt korsförhöret. Den som hört med vilken skicklighet och skarpsinne och varför inte också säga engelsk tävlingsanda — som advokaterna i de engelska domstolarna driva ett vittnesförhör, skall förstå att ämnet måste verka lockande för en vetenskaplig författare på området.
    Slutligen lämnas en mera summarisk framställning av reglerna för överklagande av juryns utslag och av domar. Framställningen avslutas med ett kapitel angående rättegångskostnaderna, klart och i all sin korthet dock fylligt. De oerhörda belopp, som rättegångskostnaderna i England i regel stiga till, gör att man ser en smula betänksamt på hela processen. Dess höga standard i all ära, men man frågar sig onekligen: kostar det icke ofta mer än det smakar?

Claes E. Ljung.