Är påföljd stadgad med avseende å utländsk man, som utan lov fiskar i Sveriges teritorialvatten? ning bedriver fiske i det för alla svenska undersåtar öppna fiskevattnet, av straffbudet i 24 kap. 14 § strafflagen för olovligt fiske i annans fiskevatten ha bland myndigheterna olika meningar framträtt. I en d. 23 april 1925 dag tecknad, till jordbruksdepartementet inkommen skrivelse hemställde sålunda lantbruksstyrelsen, att enär ej några bestämmelser funnes, efter vilka straff för obehörigt fiske på svenskt område skulle utmätas, föreskrifter i detta ämne måtte meddelas. Länsstyrelserna å rikets västra kust funno däremot i infordrade utlåtanden stadgandet i 24 kap. 14 § strafflagen tillämpligt även vid olovligt fiske av utländsk man i Sveriges territorialvatten. I enahanda riktning uttalade sig fiskeriintendenterna i södra och västra distrikten.
    Spörsmålet var sedermera föremål för underdomstolarnas prövning i ett av högsta domstolen genom utslag d. 14 nov. 1927 avgjort mål mellan tyske undersåten, sjökaptenen Georg Rebjansky i Wulsdorf-Geestemiinde, å ena, och stadsfiskalen G. Falk i Halmstad i egenskap av allmän åklagare, å andra sidan (se N. J. t. I 1927 s. 592). Av handlingarna i detta mål, vilka med hänsyn till utslagets betydelse för frågan om läget av rikets territorialgräns genom utrikesdepartementets försorg befordrats till trycket (se Sv. J. T. 1928 s. 170 f.), inhämtas följande: Sedan uppbringning ägt rum genom den för bevakning mot olaga fiske utsända kanonbåten Svensksund, påstod åklagaren vid rådhusrätten i Halmstad ansvar å Rebjansky för det denne d. 19 jan. 1925 med en av honom förd tysk ångtrålare olovligen bedrivit fiske å område mellan Hallands Väderö och Tylö, vilket vore svenskt fiskevatten, samt därvid använt trål som fiskeredskap. Tilllika yrkades, att den använda fiskeredskapen samt å trålaren vid dess uppbringande befintlig fångst måtte dömas förbrutna. Rådhusrätten fällde Rebjansky till ansvar dels jämlikt 24 kap. 14 § strafflagen för det han olovligen fiskat i svenskt fiskevatten, dels jämlikt 4 och 20 §§ fiskeristadgan d. 17 okt. 1900 för det han fiskat med trål. Därjämte förklarade rådhusrätten jämlikt 18 § fiskerättslagen och 24 § fiskeristadgan såväl fångsten som den vid fisket använda trålen förbrutna till åklagaren. Göta hovrätt, där Rebjansky besvärade sig, fann stadgandet i 24 kap. 14 § strafflagen ej vara i förevarande fall tillämpligt, i följd varav rådhusrättens utslag upphävdes, såvitt Rebjansky dömts till straff med åberopat stöd av detta lagrum. Däremot fastställdes utslaget i vad Rebjansky sakfällts enligt fiskeristadgan för fiske med trål. Beträffande målet i övrigt fann hovrätten besvären ej föranleda ändring i rådhusrättens utslag.Två av hovrättens ledamöter förklarade sig fastställa det slut, rådhusrättens utslag innehölle. Högsta domstolen — hos vilken endast Rebjansky besvärade sig och under vars bedömande därför icke

kom frågan om tillämpligheten av 24 kap. 14 § strafflagen — fann besvären ej föranleda ändring i det slut, hovrättens utslag innehölle.
    Samma lagtolkningsfråga har varit föremål för närmare undersökning i en till innevarande års riksdag avlåten proposition (nr 152) med förslag till lag om ändrad lydelse av 18 och 19 §§ i lagen d.27 juni 1896 om rätt till fiske.
    Därvid framhålles till en början, att den av rådhusrätten i Halmstad och en minoritet inom Göta hovrätt hävdade uppfattningen på visst sätt kommit till uttryck i samband med tidigare lagstiftninginom fiskerättens område. Det heter härom, att förbud för utländsk man att idka fiske i svenskt vatten innefattades i den fiskerättslagstiftning, som gällde närmast före 1896 års lag, eller fiskeristadgand. 29 juni 1852, endast så till vida att vissa fisken, däribland fisket i öppna havet samt vid kronans havsstränder, skär och holmar, förklarades tillhöra "varje rikets innebyggare" eller "varje svensk man".Något uttryckligt stadgande med avseende å utländsk mans rättsställning fanns således ej heller i denna stadga. Vid granskning d. 27 april 1852 av ett inom civildepartementet utarbetat förslag, som i detta hänseende överensstämde med den senare under året utfärdade stadgan, hade emellertid högsta domstolens flesta ledamöter föreslagit en bestämmelse av innehåll, att det ej skulle vara utlänning tillåtet att å rikets kuster idka sådant fiske, som efter vad istadgan sades ej hörde under strandäganderätten utan tillkomme alla rikets innebyggare. Med anledning härav yttrade departementschefen, att då den föreslagna författningen uttryckligen tillerkände dylika allmänna fiskerättigheter endast åt "rikets inbyggare" eller"svenske män" och därjämte föreskreve ansvar i allmänhet förfiskande utan rätt eller lov, så hade departementschefen trott vid bestämmelserna i dessa hänseenden kunna bero. — Det straffbud i 1852 års stadga, som av departementschefen åsyftades (29 §), innehöll, att, om någon fiskade utan lov i det fiskevatten, där han ej ägde rätt till det idkade fisket, han skulle ansvara därför efter ty allmänna lagen för varje fall bestämde. I 17, 18 och 20 kap. byggningabalken återfinnas de föreskrifter i 1734 års lag, till vilka stadgan sålunda hänvisade. Samtliga hava numera ersatts av bestämmelserna i 24 kap. 14 § strafflagen.
    I detta sammanhang är i propositionen anmärkt, att i ett år 1883 uppgjort förslag till ny fiskeristadga, vilket emellertid icke ledde till vidare åtgärd, fanns intaget ett särskilt stadgande, innefattande förbud för utlänning att fiska på svenskt sjöterritorium, därest ej genom traktat eller annorledes rätt därtill medgivits honom. Även i detta förslag hänvisades i fråga om ansvar för överträdelse av däri meddelade föreskrifter till allmän lag.
    Vidare erinras om motsvarande straffbestämmelse i 13 § av 24 kap. strafflagen i fråga om olovlig jakt å annans jaktområde. Att detta uttryck ansetts innefatta jämväl det fall, att utlänning utan lov jagar å Sveriges territorialvatten, framgår otvetydigt av en jämförelse med vissa bestämmelser i lagen d. 8 nov. 1912 om rätt till

jakt. Denna lag upptager i 7 § ett mot 1 § fiskerättslagen svarande stadgande, däri säges, att i skärgård på klippor och skär, som ej höra till visst hemman, samt på öppna havet varje svensk man äger rätt att jaga. Vidare stadgas i 22 § första stycket, att, om någon olovligt jagar å annans jaktområde, han skall straffas efter allmän strafflag. Därefter heter det i andra stycket, att där vid jakten villebråd dödats eller fångats, det skall vara förverkat till jakträttsinnehavaren eller, om jakten skett å område, som i 7 § omförmäles, till kronan. En liknande hänvisning återfinnes i jakträttslagens 23 §. Efter det i första stycket stadgats, att, om någon, som olovligt jagar å annans jaktområde, anträffas å bar gärning, jakträttsinnehavaren eller den, som jorden innehar, även som deras folk må av den jagande taga bössa, annan jaktredskap och hundar till vedermäle och pant samt behålla det, till dess han rätt för sig bjuder, tillägger andra stycket viss skogspersonal jämte allmän åklagare enahanda rätt ifråga om sådant område, som omförmäles i 7 §. Att i båda fallen hänvisningen till denna paragraf avser olovlig jakt av utländsk man, är tydligt. Härvidlag upptager propositionen följande.
    Jaktstadgan d. 21 okt. 1864, vilken innefattade den före 1912 års jakträttslag gällande lagstiftningen i berörda ämne, föreskrev i 4 §, att jakten vore fri för varje svensk man — förutom å område som omförmäles i 7 § av nämnda lag — jämväl på oavvittrad skog samt å viss kronan tillfallen överloppsmark, dock att å överloppsmarkerna icke utan Konungens tillstånd finge anställas jakt efter älg. I 21 och 23 §§, som innehöllo mot 22 och 23 §§ av 1912 års lag svarande bestämmelser, saknades emellertid hänvisning till 4 § i stadgan. Föreskrifterna i detta lagrum övergingo sedermera oförändrade till samma paragraf i ett år 1898 uppgjort förslag till lag om rätt till jakt. I fråga om förverkat villebråd stadgades i förslagets 25 §,att det skulle tillfalla jakträttens innehavare eller, om djuret fällt så mark, därå jakträtten vore kronan förbehållen, åklagaren. Bestämmelsen om rententionsrätt (26 §) var i förslaget så avfattad, att där den, som olovligen jagade å annans mark, anträffades å bar gärning, dylik rätt tillkomme den, som å marken ägde jakträtt, så ock markens innehavare jämte deras folk samt, om kronan vore jakträttsinnehavare, om förmälta skogspersonal även som allmän åklagare. Beträffande frågan, vem förverkat villebråd skulle tillfalla, fann vid granskning av förslaget högsta domstolen bestämmelse saknas för det fall, att olovlig jakt idkats å område, som omförmältes i 4 §, d. v. s. då utlänning jagat å sådant område, samt då svensk undersåte utansärskilt tillstånd jagat älg å överloppsmark. Och rörande  stadgande om retentionsrätt yttrade domstolen, att det i 26 § använda uttrycket"är kronan jakträttsinnehavare" syntes mindre lämpligt för det fall, att olovlig jakt ägt rum å sådan kronan tillhörig mark, som omförmältes i 4 §, därå jakträtten visserligen tillkomme kronan (jfr 1 § i förslaget)men tillika vore fri för varje svensk undersåte. Anmärkningarna föranledde, att i ett genom proposition (nr 58) till 1900 års riksdag framlagt förslag till lag om rätt till jakt ordalagen något jämkades. I detta

förslag — som (3 §) ej innehöll några bestämmelser om fri jakt å överloppsmark och därifrån undantog jämväl viss oavvittrad jord —förklarades sålunda (18 §) förverkat villebråd skola tillfalla jakträttsinnehavaren eller, om villebrådet fällts å kronojord, där jakträtten icke tillkomme annan än kronan, åklagaren. Likaledes hette det nu i bestämmelsen om retentionsrätt (19 §), att skogspersonalen och allmän åklagare skulle äga dylik rätt å kronojord, där jakträtten icke tillkomme annan än kronan. Sedan det sålunda framlagda förslaget till följd av kamrarnas skiljaktiga beslut förfallit samt med anledning därav underkastats vissa jämkningar, vilka dock ej berörde nu ifrågavarande delar, blev förslaget ånyo föremål för granskning av högsta domstolen. Därvid yttrade domstolen, att det i 18 och 19 §§ förekommande uttrycket "kronojord, där jakträtten icke tillkommer annan än kronan", icke syntes tillräckligt tydligt angiva vad därmed avsåges, eller dels kronojord, där jakträtten tillkomme kronan, dels sådan jord, som omförmältes i 3 §. På grund av denna erinran intogs i 18 och 19 §§ av ett vid 1901 års riksdag (proposition nr 6) framlagt förslag sådan hänvisning, varom här är fråga. Det varfrån 1901 års förslag — vilket ej heller vann riksdagens godkännande — som motsvarande hänvisning därefter inkom i 1912 års lag.
    Enligt dennas ursprungliga lydelse fick ej utan tillstånd av Konungen jakt efter älg eller björn anställas å område, där eljes efter vad förutsagts jakten jämlikt 7 § var fri för varje svensk man. Till sådant område hänfördes även här viss oavvittrad mark, vilket förhållande emellertid upphörde till följd av en år 1927 genomförd lagändring.I samband därmed borttogs jämväl nyss berörda inskränkning, vilken härefter skulle blivit utan praktisk betydelse. I det till lagrådetremitterade lagförslaget i ämnet hade tillika uteslutits den i 22 § förekommande hänvisningen till 7 §. Med anledning härav yttra delagrådet, att i uppräkningen av de fall, då villebråd skulle förklaras förverkat till kronan, borde i överensstämmelse med gällande lag medtagas även det fall, då jakten skett å område, som i sist sagda paragraf omförmältes. Med hänsyn till den föreslagna begränsningen av innehållet i samma paragraf skulle visserligen betydelsen av en dylik hänvisning bliva skäligen ringa; den skulle nämligen endast komma att avse olovlig jakt av utländsk man. Men då i 23 § andra stycket bibehållits dylik hänvisning, syntes konsekvensen fordra, att så skedde även i 22 §.
    I propositionen anföres härefter, att den restriktiva tolkning avstadgandet i 24 kap. 14 § strafflagen, vilken gjorts gällande vid prövningen av omförmälta rättsfall, väsentligen torde ha föranletts av den— vid jämförelse med motsvarande bestämmelser i jakträttslagen —i viss mån ofullständiga lydelsen av 18 och 19 §§ fiskerättslagen. Det förra lagrummet stadgar, att, om någon fiskar utan lov i fiskevatten, där han ej äger rätt till det idkade fisket, vad han därvid fångat eller, där det ej kan tillrättaskaffas, dess värde skall vara förverkat till fiskevattnets innehavare eller, då fångsten skett i allmänt kronofiske, till åklagaren. I 19 § säges, att om någon, som

olovligen fiskar i annans fiskevatten, anträffas å bar gärning, må den, som fiskevattnet äger eller innehaver, eller hans folk av den fiskande taga båt, redskap eller annat till vedermäle och pant och behålla det, till dess han rätt för sig bjuder. Där fråga är om allmänt kronofiske eller allmännings fiske, tillkommer sådan rätt allmän åklagare, så ock den, vilken äger nyttja fisket. Tydligen äro dessa regler om förverkande respektive retentionsrätt icke väl lämpade till här ifråga komna fall. Till belysning av fiskerättslagens ståndpunkt i sådant hänseende framhålles i propositionen, att fiskeristadgan d. 29 juni 1852 överhuvud ej, där fiske bedrivits utan lov, upptog någon motsvarande föreskrift. I fråga härom gällde blott specialbestämmelser i 17 kap. 3 § byggningabalken beträffande det fall att fisket ägde rum i fiskelek. Att ej heller i den jakträttslagstiftning, som gällde vid tiden för tillkomsten av fiskerättslagen, fanns någon motsvarighet till hänvisningen i 22 och 23 §§ av 1912 års jakträttslag, framgår av den tidigare redogörelsen.
    Propositionsförslaget innebär nu, att i analogi med avfattningen av 22 och 23 §§ jakträttslagen hänvisning beträffande sådant vatten, som i 1 § fiskerättslagen avses, införes i 18 och 19 §§ samma lag. Väl vinnes ej därigenom full motsvarighet till bestämmelserna i nyss nämnda båda paragrafer i jakträttslagen, i det att uttrycket "annans jaktområde" i 22 § av denna lag motsvaras i 18 § fiskerättslagen av "fiskevatten, där han ej äger rätt till det idkade fisket". Då emellertid de med 24 kap. 14 § strafflagen korresponderande orden "annans fiskevatten" återfinnas i 19 § fiskerättslagen, har någon jämkning ej funnits böra ske av uttrycket i 18 §, vilket ansetts äga en viss betydelse med hänsyn till det särskilda straffbudet i 24 kap.14 § strafflagen för den, som olovligen sätter ut fast fiskeredskap i vatten, där varje svensk undersåte äger rätt att fiska. — På grund av sambandet mellan 1 och 6 §§ fiskerättslagen har hänvisning skett jämväl till sistnämnda lagrum.
    Vid intagande i 18 § av en dylik särskild förverkande bestämmelse för det fall att olovligt fiske bedrives i vatten, som avses i 1 eller 6 §, förklaras fångsten skola tillfalla kronan. Med hänsyn till de grunder, som numera anses böra i allmänhet medföra upphävande av åklagares rätt till bötesandelar samt till beslagtaget och förverkat gods, har följdriktigheten funnits kräva att i samband härmed fångsten förklaras skola tillfalla kronan jämväl vid olovligt fiskande i allmänt kronofiske, för vilket fall den efter nu gällande lag går till åklagaren.
    Den befogenhet att vid olovligt fiske å område, som avses i 1 eller 6 § fiskerättslagen, av den fiskande taga båt, redskap eller annat till vedermäle och pant, varom uttryckligt stadgande införes i19 § fiskerättslagen, tillkommer allmän åklagare.
    Av det anförda framgår att förslaget är av en i huvudsak förtydligande karaktär. I detta sammanhang må anmärkas att då i propositionen 18 och 19 §§ fiskerättslagen sägas för närvarande icke väl lämpade till det fall att någon olovligen fiskar i vatten, som av

ses i 1 eller 6 §, detta naturligen ej innebär att möjligheten av deras tillämpning måste anses utesluten. Med avseende härå kan erinras, att alla fiskevatten i riket, vilka icke ägas av enskild man eller menighet, torde tillhöra staten eller kronan. Av gammalt haock ifrågakomna fisken plägat under beteckningen kronoallmänningsfisken upptagas bland kronans fisken.
    Propositionens uppfattning av gällande lag har tydligen delats av lagrådet, som lämnat förslaget utan anmärkning.
    Nu berörda förhållanden torde vara av betydelse, särskilt somf örslaget av visst i propositionen angivet skäl ej ansetts kunna träda i kraft förr än d. 1 jan. 1929.¹ R. Gyllenswärd.