K. J. D. SCHLYTER. Rättsfråga och sakfråga i högsta instans. Afhandling til det 14. Nordiske Juristmøde. København 1928. 96 s. Sthm. Nord. bokh. Kr. 2.50.
Till den moderna processreformatoriska verksamhetens allra vanskligaste uppgifter hör anordnandet av rättsmedlen och särskilt bestämmandet av gränserna för högsta instansens prövning av fullföljda mål. I den skriftliga processen äro svårigheterna härvidlag på grund av processmaterialets beskaffenhet vida lättare att övervinna, vilket kan medföra en alltför rik utveckling av rättsmedelsväsendet och en därmed följande förskjutning av rättegångens tyngdpunkt från lägre till högre instans. Införandet av muntlighet och omedelbarhet verkar i motsatt riktning; den muntliga processen är till sin natur förstainstansprocedur och försvårar i hög grad rättsmedlens konstruktion.
Det är därför ej underligt, att detta problem och ej minst spörsmålet om prövningen i högsta instans stått i centrum av diskussionen om processkommissionens betänkande. Ämnet har erhållit ytterligare belysning genom att det fjortonde nordiska juristmötet i Köpenhamn förlidet år på sitt program upptagit frågan: "Bør Bedømmelsen af Beviset kunne gøres til Genstand for Prøvelse i højeste Instans? "Referent var häradshövdingen dr K. SCHLYTER, vilken utarbetat ovannämnda avhandling som grundval för förhandlingarna i frågan. Då undertecknad ej hade tillfälle att närvara vid mötet, begagnar jag mig av anmälans form för att framlägga några synpunkter på rättsmedelsproblemet i en ny rättegångsordning, samtidigt som jag fäster icke mötesdeltagares uppmärksamhet på det intressanta och välskrivna arbetet.
Detta innehåller först en inledande framställning av innebörden av och gränsen mellan begreppen rättsfråga och sakfråga, särskilt medhänsyn till erfarenhetssatsernas användning. Därefter följer en redogörelse för anordningen av högsta instansens prövning i Frankrike, Tyskland, Österrike och England, varpå lagstiftning och lagförslag i de nordiska länderna göras till föremål för en liknande orienterande översikt. Arbetets tyngdpunkt ligger i dess fjärde avdelning, som behandlar det uppställda spörsmålet ur synpunkten av vad de lege
ferenda bör gälla särskilt med hänsyn till svenska förhållanden. Jag inskränker mig till att knyta några reflexioner till författarens yttranden i denna del av boken.
Sammanhanget mellan förfarandets anordning i de lägre instanserna och konstruktionen av rättsmedelsproceduren i högsta domstolen måste ju vara den givna utgångspunkten för alla betraktelser i detta ämne. Då undertecknad förut i denna tidskrift1 vad brottmålen angår förordat revisionsprincipen, har detta skett med utgående från den processform, som processkommissionen i sitt betänkande skisserat. Jag håller fortfarande före, att muntlighets- och omedelbarhetsgrundsatsernas strikta genomförande i underrätt och hovrätt måste medföra, att prövningen i högsta instans får karaktären av revision i teknisk mening.2 Om man däremot beslutar sig för att i princip bibehålla det muntligt-protokollariska systemet i tvistemål och smärre brottmål, för vilken anordning otvivelaktigt synnerligen starka skäl tala, ställer sig givetvis saken annorlunda. Det är då ej av hänsyn till förfarandet i underrätt och hovrätt nödvändigt att strängt vidhålla revisionsprincipen. Inskränkningar i högsta domstolens prövning betingas i så fall endast av behovet att på ett rationellt sätt begränsa arbetsbördan och särskilt av önskemålet, att domstolens väsentliga uppgift, dess verksamhet i rättsbildningens tjänst, må kunna fyllas under gynnsamma förutsättningar. På detta sista lägger jag större vikt än författaren är benägen att göra. I en rationell processordning måste skipandet av rätt i det enskilda fallet huvudsakligen anförtros åt underrätt och hovrätt, medan högsta instansen skall leda rättsutvecklingen och vid sidan därav endast utöva en kontrollerande tillsyn över den egentliga rättsskipningen genom ändring eller återförvisning i fall av uppenbar faktisk oriktighet. Jag förbiser icke, att jag härvidlag står i viss motsättning till en i vårt land utbredd uppfattning. Men denna bygger mera på traditionella än rationella motiv och har både påverkats av och själv framdrivit en rättsmedelsväsendets hypertrofi i den skriftliga processen, vilken synes mig ha i viss mån förryckt domstolsorganisationens uppbyggnad genom sammantryckning av mellaninstansen under högsta instansens tyngd. Placerar man två appellinstanser med väsentligen samma uppgift och arbetsmetod den ena på den andra, så måste detta naturligen medföra, att den lägre av dessa mister i betydelse och värde.
Vad angår omfattningen av högsta domstolens prövning av fullföljd talan i tvistemål och små brottmål är jag emellertid benägen att i huvudsak instämma med författaren. Jag tror, att ett antagande i princip av hans riktlinjer skulle medföra en lämplig begränsning av domstolens prövning av faktiska frågor. Särskilt synes man mig kunna vara ense med författaren däruti, att den i lagen givna begränsningen av högsta domstolens prövningsrätt bör vara främmande för allt ofruktbart teoretiserande över gränslinjen mellan rätts- och sakfråga och utan att förfalla till godtycke öppna vidsträckt möjlig-
het för domstolen att själv genom praxis utbilda rättsmedlets omfattning (s. 84). Det är att hoppas, att domstolen härvid har i ständigt ögonsikte sin ovan framhållna huvuduppgift att vara verksam i rättsutvecklingens tjänst.
Övergår jag så till frågan om högsta domstolens befattning med fullföljda egentliga brottmål, så kan jag på denna punkt icke så nära ansluta mig till författarens linjer. Det synes mig vara ur rättssäkerhetens synpunkt nödigt att i dessa mål anordna hovrättsproceduren i princip muntlig och omedelbar, i synnerhet om lekmän skola deltaga men även i det fall att man icke inför nämnd i hovrätten. Jag förmenar nämligen, att i valet mellan en i mera avsevärd utsträckning på underrättsprotokoll grundad bevisprövning i hovrätten jämte en därpå följande överprövning av skriftligt material i högsta domstolen å ena, samt en verkligt muntlig och omedelbar hovrättsförhandling jämte begränsad fullföljd i högsta domstolen å andra sidan, det senare är att föredraga i och för sig men även med hänsyn till angelägenheten av att inskränka domstolens arbetsbörda och reservera högsta instansen för dess verkliga uppgift. Man undgår svårligen intrycket, att både författaren och justitierådet CARLSON1 i sin kampanj mot processkommissionens förslag i fråga om rättsmedlens anordnande i brottmål använda något agitatoriska argument. Undantagsfall kunna ju förekomma, men för dem kan man icke inrätta den normala proceduren, för dem måste beredas extraordinära utvägar. Särskilt synes det mig ur synpunkten av högsta domstolens arbetsbelastning betänkligt att låta de i brottmål dömda överlag fullfölja talan i fråga om straffmätningen. Det kan icke gärna passa i en rationell rättegångsordning att i stor utsträckning sysselsätta högsta domstolens ledamöter med att plöja igenom digra akter för att se om de i ett eller annat fall kunna något nedsätta ett straff, som utmätts av en hovrätt på grundval av en muntlig och omedelbar förhandling. Jag tror, att justitierådet WEDBERG har fog för den mening han i lagrådet uttalat ifråga om högsta domstolens prövning av straffmätningen. Bortser man från denna torde rättsmedlet i brottmål till högsta instans böra ordnas så, att talan får fullföljas i rättsfråga, så ock där den tilltalade tror sig kunna med handlingarna i målet visa, att skuldfrågan avgjorts oriktigt.2 I så fall synes återförvisning till hovrätten i allmänhet böra ske, liksom när rättegångsfel förelupit.
Min ståndpunkt i nu omhandlade fråga beror på, att jag ifråga om hovrätternas ställning i rättegångsväsendet har en något annan uppfattning än den hos våra jurister vanliga, vilken även författaren synes i viss mån dela. Han säger sig visserligen s. 62 f. acceptera processkommissionens uppfattning, att två väl organiserade domstolar är allt vad ur parts synpunkt för prövning av ett och samma mål
kan begäras. S. 76 heter det emellertid, att processreformens a och o är ett koncentrerat, muntligt och omedelbart förfarande i första instans samt skapandet av en domarekår i denna instans av den kvalitet, att frågan om rättsmedlet i andra instans i själva verket får ett underordnat intresse. Häri kan man nog instämma. Men då författaren har att yttra sig om anordnandet av rättsmedelsproceduren, synes han ha kunnat fullfölja resonemanget så, att kärnpunkten i detta problem är att organisera hovrätterna och anordna förfarandet i dessa domstolar på sådant sätt, att frågan om rättsmedlet i högsta instans får ett underordnat intresse såvitt angår rättsskipningen i de enskilda målen. Liksom tendensen i den skriftliga proceduren är att förskjuta processens tyngdpunkt uppåt i instansordningen, måste i en muntlig procedur tendensen bli den motsatta. Detta är också en naturlig och sund utveckling. Den muntligt-protokollariska processtypen ger möjligheter till en skälig och praktisk avvägning mellan de olika varandra korsande intressena: muntlighet, omedelbarhet, ett relativt billigt men på samma gång säkert appellförfarande, en lämplig begränsning av högsta domstolens uppgift. Men rättsmedelsreformens a och o, för att använda författarens uttryck, är kvalitativt framstående och i möjlig mån lätt tillgängliga hovrätter. Dessa domstolar äro i själva verket trots sin utomordentliga betydelse jämväl för domarutbildningen den nuvarande domstolsorganisationens styvbarn, som föra en strävsam och ganska obeaktad tillvaro underrätt så blygsamma villkor, placerade som de äro mellan de i allmänhet populära underrätterna och den förnämliga högsta domstolen. Här har processreformen en betänklig underlåtenhetssynd att sona. Hovrätterna och hovrättsprocessen måste bli sådana, att man med fullt fog kan hänvisa de rättssökande till att låta sig nöja med domen i denna appellinstans. Detta är först och främst en ekonomisk fråga. Men förtroendet till hovrättsprocessen kräver också, att förfarandet i stor utsträckning göres muntligt och omedelbart. Därav följer återigen, att hovrätterna för tillgänglighetens skull måste utökas till antalet. Jag tror för min del, att ett underskridande av processkommissionens minimiantal, sju hovrätter, ur denna synpunkt skulle bli ödesdigert. Processreformens syfte förfelas i väsentlig mån, därest man icke vill göra mellaninstansen till en verkligt levande domstol i nära kontakt med folket och dess rättsliv.
Om jag skulle tillåta mig att rikta en mera generell anmärkning mot SCHLYTERS framställning, skulle det alltså vara den, att han synes mig i viss mån ha förbisett den betydelse en organisk uppbyggnad av domstolsorganisation och förfarande har för det av honom behandlade ämnet. Till följd därav har frågan om rättsmedlet i högsta instans icke, försåvitt angår rättsskipningen i enskilda mål, fått den underordnade betydelse, som jag förmenar att den rätteligen bör hava. Det gäller i själva verket att bland jurister och lekmän här i landet inarbeta den uppfattningen, som Gustaf Adolf hade på sin tid och engelsmännen ha än i dag, att fullföljd till högsta instans
bör betraktas som en icke normal utan fastmera ganska extraordinär företeelse.
Men denna anmärkning förringar ingalunda värdet av vad SCHLYTER presterat i sin bok. En så ingående, översiktlig och lättläst utredning av förevarande processuella reformfråga torde icke tidigare ha offentliggjorts på nordiskt språk. Om man än är benägen att på vissa punkter annorlunda än författaren avväga argumenten, så stannar man dock i förbindelse till honom för mycken upplysning och åtskilliga uppslag. På sin mödosamma väg framåt har vår processreform haft mycken hjälp av häradshövdingen SCHLYTER, och med tanke på det varma intresse han hyser för denna den största aktuella uppgiften i svensk lagstiftning kan man väl hoppas, att han icke låter den nu gjorda insatsen bli den sista. Till denna förhoppning knyter den juridiska vetenskapen den önskan, att författaren låter sin post festum promotionis tillkomna doktorsavhandling följas av flera bidrag till vår processrättsliga litteratur.
Åke Hassler.