Rättegångsreformen i Finland. I "Hufvudstadsbladet" för den 13 jan. 1929 läses följande redogörelse för Finlands högsta domstols utlåtande angående rättegångsreformen.

    Högsta domstolen har till statsrådet avgivit utlåtande om förslaget till regeringsproposition till riksdagen angående vårt rättegångsväsens omorganisation. Ärendet har inom högsta domstolen beretts av ett specialutskott, bestående av justitieråden W. A. Andersin, N. Hj. Neovius och H. Bäckström. Utlåtandet omfattar 163 dubbelspaltiga tryckta sidor.
    Högsta domstolen utreder att börja med huruvida vårt rättegångsväsen bör reformeras i sin helhet eller ändringarna eventuellt inskränkas blott till partiella förbättringar. Den stannar för det förra alternativet, enär den förordar att rättegångsförfarandet skulle baseras på principen om omedelbarhet och muntlighet.
    De fördelar vilka härflyta av en tillämpning av sagda princip äro uppenbara. En dom, som grundar sig på vad rättens medlemmar själva omedelbart hört och iakttagit, måste, framhåller högsta domstolen, hava större förutsättningar att träffa det rätta än en dom, som grundar sig på i protokollet intaget rättegångsmaterial. Den muntliga behandlingen lämnar även domaren möjlighet att mera effektivt leda rättegången. Dessutom har rättegångens offentlighet betydelse väsentligen först när rättegången genomgående är muntlig. I de kulturländer, där muntlighets- och omedelbarhetsprincipen tillämpats, har denna lett till goda resultat. Detta ådagalägger dock ännu ej att denna princip hos oss kunde genomföras. Då vårt land är vidsträckt och glest bebott blir det ännu mera nödvändigt att göra undantag därifrån. Att ålägga sakägarna att till överrätt låta hämta i underrätt redan förhörda vittnen och experter för att ånyo höras, kan på grund av de långa avstånden för sakägarna bliva alltför betungande. Ehuru det stadgats att vittnenas och de sakkunnigas berättelser skola antecknas i protokollet, förblir propositionsförslagets ståndpunkt något oklar i fråga om huruvida i underrätt uppgjort protokoll vid förhör av vittnen och sakkunniga i högre instans får användas som bevis annat än i vissa särskilt nämnda undantagsfall. Enligt högsta domstolens åsikt borde detta vara tillåtet i tvistemål. Emellertid skulle sakägarna jämväl hava rätt att alltid ånyo inför lagmansrätten låta höra de redan av häradsrätten hörda vittnena och experterna, där de anse detta nödigt.
    Enligt högsta domstolens åsikt borde vid tillämpandet av muntlighets- och omedelbarhetsprincipen på brottmål rättegången ordnas så, att den i mål rörande grova brott skulle begränsas till en rättsinstans och anhängiggöras i lagmansrätt. För att arbetsbördan jämnare måtte fördelas mellan häradsrätterna och lagmansrätterna borde emellertid stadgas, att då den för brottet misstänkte vid den förberedande undersökningen givit en fullständig och trovärdig bekännelse, målet kunde behandlas i häradsrätten som första instans, om statsåklagaren funne det ändamålsenligt. Om målet i sådana fall anhängiggjordes i häradsrätt, kunde det i vadeväg bringas under lagmansrättens prövning. Då bevismaterialet på grund av den misstänktes bekännelse i allmänhet ej bleve vidlyftigt och sökandet av ändring i de flesta fall blott skulle gälla straffets storlek, komme den förnyade behandlingen av målet i lagmansrätten ej att medföra större olägenheter.
    Högsta domstolen anser att det vore lagskipningen till fördel om domare, som äger handlägga de viktigaste och svåraste rättegångsfallen, på dem finge offra hela sin tid och energi, utan att behöva taga befattning med mindre viktiga ärenden. Enär domsagorna, om domaruppdraget i dem vore fördelat

på två domare, kunde vara stora och deras sammanlagda antal sålunda bleve mindre, skulle det vara lättare att erhålla verkligen kompetenta domare till de domartjänster, vilkas innehavare ägde handlägga de viktiga och svåra målen, om blott avlöningen bestämdes så hög, att även kompetenta domare skulle söka dem. Handläggningen av de enklare målen kunde anförtros sådana domare, vilka ej inneha den nödiga förmågan för behandling av de svårare målen. Deras avlöning kunde även vara lägre än de förstnämndas. Om i domsagorna på detta sätt tillsattes två domare, skulle därav följa att de måste vara något så när lika stora som de för närvarande äro, på det att för båda domarna måtte finnas tillräckligt arbete. Då kunde de emellertid knappast utgöra en domkrets, utan måste uppdelas i tingslag. I propositionsförslagets förslag till lag angående domstolarna har man i allmänhet strävat därhän, att domsagorna envar skulle omfatta blott en domkrets, enär endast i detta fall sessioner kunde hållas året om. Enligt högsta domstolens åsikt är det ej skäl att öka antalet sådana domsagor vilka måste uppdelas i tingslag. Högsta domstolen anser det önskvärt att den möjligheten skulle finnas att även annorstädes än i stadsdomsagor rätten kunde uppdela sig på avdelningar, varvid varje avdelning borde hava sin egen domare och notarie.
    Högsta domstolen föreslår, att i lagen om domstolarna måtte intagas ett stadgande, enligt vilket till den privata rättsvården hörande ärenden skulle av domare i häradsrätt handläggas utan nämnd. Emellertid borde vissa förmynderskapsärenden, i vilka nämndens kännedom om de lokala förhållandena är för häradsrätten av betydelse, handläggas inför fulltalig rätt. Då det för vederbörande ofta är viktigt att de få till den privata rättsvården hörande ärenden avgjorda så snart som möjligt, borde i lagen om domstolarna även stadgas, att i domsaga, som utgör en domkrets, häradsrätten äger varje vecka på i arbetsordningen bestämd dag, i stadsdomsaga eventuellt flera dagar, hålla session utan nämnd för handläggning av ifrågavarande ärenden.
    Då det är fråga om möjligheterna att i vårt land genomföra en på principerna om muntlighet, omedelbarhet och koncentrering baserad reform av rättegångsväsendet, väckas de största betänkligheterna av den omständigheten huruvida vi, då reformen träder i kraft, skola hava tillräckligt antal förfarna domare, åt vilka de nya domaruppgifterna kunde anförtros. Ett på de nämnda principerna baserat rättegångsförfarande förutsätter hos domaren större förmåga än det nuvarande systemet. Ur rättsväsendets tjänst har på grund av de dåliga lönerna många skickliga jurister avgått för att ägna sig åt andra mera inbringande uppdrag, och denna flykt från rättsväsendets tjänst fortgår allt ännu. Vid planerandet av reformen måste man därför i god tid på förhand taga i betraktande, att de rätt talrika erfarna och kompetenta personer, vilka behövas för det nya rättegångsväsendets ansvarsfulla och krävande domarposter, icke stå till buds, ifall ej skickliga jurister med ordentlig avlöning redan nu fästas i det nuvarande rättsväsendets tjänst och även där kvarhållas. Utan en sådan fjärrsynt avlöningspolitik är det fåfängt att planera ett nytt rättegångsväsen, vilket i händerna på inkompetenta domare komme att fungera mera otillfredsställande än det nuvarande.