Förhandlingar vid Svenska Kriminalistföreningens ordinarie årsmöte i Stockholm d. 6 okt. 1928 föreligga sedan hösten 1929 (139 s. C. E. Fritzes Bokförlags A.-B. i distr.). Förutom några meddelanden om föreningsangelägenheter upptaga de stenografiskt referat av vid mötet förda dis-

LITTERATURNOTISER. 151kussioner, dels angående "Området för den s. k. förminskade tillräkneligheten (med särskild hänsyn till lagen om förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare)", dels angående frågan "Vad kan åtgöras för att nedbringa förskingringsbrottens frekvens i vårt land?"
    Det förra ämnet inleddes av t. f. professorn HENRIK SJÖBRING. I diskussionen deltogo bl. a. professorerna Stjernberg, Kinberg och A. Petrén. Från psykiatriskt håll kritiserades starkt den föråldrade och otillfredsställande avfattningen av strafflagen 5: 5 och 5: 6, och framhölls att tidigare hos läkare rått stark obenägenhet att genom antagande av "förminskad tillräknelighet" medverka till den olämpliga straffnedsättningen enligt 5: 6, en obenägenhet som efter tillkomsten av 1927 års förvaringslag måste försvinna. Prof. Stjernberg efterlyste en fast begränsning av de hithörande psykiatriska begreppen och varnade för att giva alltför vidsträckt område åt den förminskade tillräkneligheten: härigenom kunde man fortfarande, enär förvaring förutsätter även en allenast ringa straffemottaglighet ävensom vådlighet för annans säkerhet, riskera ogynnsamma straffnedsättningar enligt 5: 6 utan förvaring; de lege ferenda förordades möjlighet till särskild internering vid utpräglad samhällsfarlighet även utan samband med abnormitet. — Mötet beslöt bemyndiga styrelsen att taga under övervägande, huruvida en framställning till K. M:t borde göras angående ett initiativ för omredigering av 5: 5 och 5: 6 strafflagen på ett för rättstillämpningen tjänligare sätt.
    Beträffande förskingringsbrotten framlade till en början förste aktuarien dr OTTO GRÖNLUND resultaten av ett par statistiska undersökningar angående dessa brotts frekvens, såväl i Sverige som i vissa närliggande länder 1911—1927, med noggrannare specifikation för Sverige åren 1921—1927; siffrorna utvisa för Sverige en mycket kraftig såväl absolut som relativ stegring av dessa brotts frekvens. (Undersökningarna äro tryckta som bilaga till förhandlingarna; se även Nord. Tidsskr. for Strafferet 1929 s. 29 ff.) Som diskussionsinledare yttrade sig därefter borgmästaren GUNNAR FANT och t. f. professorn RAGNAR BERGENDAL, varefter åtskilliga talare hade ordet. (Inledningsanförandena äro jämväl publicerade i tidskriften Revisorn). Man var någorlunda ense därom, att strängare kontroll å olika slags förvaltning av främmande medel borde anordnas, varjämte skärpning av straffet vore nödig. Det framhölls, att Sverige har lägre förskingringsstraff än alla jämförliga länder. Borgmästare Fant föreslog, att i strafflagen 22: 11 borde för vissa kvalificerade fall stadgas ett straff av straffarbete från och med ett till och med fyra år; även ifrågasattes en höjning av straffmaximum till fyra års straffarbete utan särskilt rekvisit.
 

R. B.