Statens folkrättsliga ansvarighet. Det tredje av de ämnen, som komma att behandlas å kodifikationskonferensen i Haag i mars månad: Staternas ansvarighet för skador, som å deras territorium drabba utlänningar till person eller egendom, hör till de problem, som den folkrättsliga doktrinen länge och utförligt sysselsatt sig med. Två olika intressen göra sig här gällande: å ena sidan statens krav på suveräna maktbefogenheter inom sitt territorium och å andra sidan statens krav på att få skydda sina i utlandet boende medborgare. Det är i modern tid i överensstämmelse med folkrättslig såväl doktrin som praxis att erkänna, att statens makt över sitt territorium även implicerar vissa skyldigheter, däribland den att bereda utlänningarna skyddet av en civiliserad rättsordning. När inträder då statens folkrättsliga ansvarighet? Två teorier stå här emot varandra: den klassiska, som anser culpa såsom nödvändig förutsättning för ansvarsskyldighet, och en modern, som förnekar culpa-begreppets tillämpning i fråga om en stat och endast fordrar en faktiskt folkrättsstridig handling, liksom i civilrätten skadeståndsskyldighet mångenstädes införts utan culpa eller med culpa som en presumptio juris et de jure (riskteorien). Folkrättsinstitutet, som vid sin session i Lausanne år 1927 ingående diskuterat frågan, stannade emellertid vid att i princip godkänna culpa-teorien. Doktrinen plägar begränsa frågan om statens ansvarighet till att omfatta endast de villkor, under vilka ansvarigheten inträder vid ett folkrättsstridigt handlande, och söker icke i detta sammanhang uppställa konkreta regler angående utlänningars rättigheter. Det under förarbetena till kodifikationskonferensen upprättade diskussionsunderlaget tillämpar med få undantag samma begränsning. (Ett av N. F:s ekonomiska kommitté upprättat förslag till konvention om utlänningars rättigheter har diskuterats å en konferens i Paris hösten 1929 men blir icke föremål

för kodifikationskonferensens behandling.) Denna begränsning medför, att utkastets särskilda bestämmelser vad beträffar den objektiva sidan av folkrättsbrottet oftast bliva helt allmänt avfattade med en hänvisning endast till statens internationella förpliktelser utan förklaring av vad dessa förpliktelser innebära. Det enda objektiva kriteriet på statens folkrättsliga ansvarighet (förutom när traktatbefästa rättigheter föreligga) blir då, att en annan stats medborgare lidit skada därav att en rättsordning sådan som den i civiliserade stater normala icke tillämpats. Detta medför den faran, att bestämmelserna ofta bliva så urvattnade, att de ej innehålla annat än vad som ligger i sakens natur eller att de, tillämpade å ett konkret fall, kunna utläggas i vilken riktning som helst. Ur en annan synpunkt sedd kan principen medföra, att en utlänning erhåller bättre skydd än landets egna medborgare (exempelvis i fall av den enskilda äganderättens avskaffande eller av vidsträckt expropriationsrätt vid s. k. agrarreformer), något som väckt opposition från flera håll. I motsats till vad som gäller beträffande de två övriga vid konferensen förekommande ämnena, torde diskussionsunderlaget i fråga om staternas ansvarighet i allmänhet icke innehålla andra regler än sådana, som redan anses tillhöra gällande folkrätt, ehuru med nyttiga preciseringar. Olika meningar torde dock råda därom, huruvida de kontraherande staterna böra, såsom föreslaget, förklara bestämmelserna enligt deras mening vara överensstämmande med nu gällande folkrätt (Londondeklarationens öde är härvidlag icke uppmuntrande) eller om konventionen mera blygsamt bör inskränka sig till att vara en mellan signatärmakterna gällande ordning.
    Som en första regel uppställer diskussionsunderlaget den allmänt erkända principen, att staten ej kan fria sig från folkrättslig ansvarighet genom att åberopa bestämmelserna i sin inre lagstiftning. I konsekvens härmed formuleras den oangripliga satsen, att staten är ansvarig, om skadan förorsakats därav att med statens internationella förpliktelser oförenliga lagbestämmelser antagits eller därav att för dessa förpliktelsers genomförande erforderlig lagstiftning underlåtits. Mindre enighet föreligger beträffande regeln, att ansvarsskyldighet inträder, om lagstiftningen kränker en utlännings ur en av staten beviljad koncession eller ett med staten avslutat kontrakt härledda rättigheter, en fråga, som många stater vilja förbehålla sin inre lagstiftning. Även i fråga om satsen, att ansvarsskyldighet inträder, om staten annullerar sina skulder eller modifierar amorteringarna, kan göras gällande, att den närmast avser ett privaträttsligt förhållande.
    Inom området för det i folkrättsteorien mycket omdiskuterade begreppet déni de justice etableras ansvarighet i följande fall: 1) om en utlänning vägrats anlita domstolsvägen, 2) om en Iagakraftvunnen dom är oförenlig med statens internationella förpliktelser, 3) om målets handläggning obehörigen fördröjts av domstolen, 4) om en dom uppenbart är dikterad av illvilja mot utlänningar i allmänhet eller mot utlänningar av viss nationalitet, 5) om domstolen visat sig icke erbjuda tillräckliga garantier för en god rättsskipning. Åtskilliga av

dessa punkter äro ju mycket vagt formulerade, och åtminstone beträffande fallet 4) kan man fråga sig, huru bevisning skall kunna åstadkommas.
    För de administrativa organens övergrepp uppställas ungefär motsvarande regler för ansvarigheten som beträffande lagstiftningen. En mera konkret formulerad sats är här den, som förklarar ansvarsskyldighet inträda i fall av obehörigt frihetsberövande, vartill uttryckligen hänföras, förutom olaga häktning, de fall, att ett frihetsberövande är uppenbart ändamålslöst eller onödigt förlängts samt att fängsling skett utan tillräckliga skäl eller under omständigheter, som förorsakat onödigt lidande.
    Vidare behandlas frågan om statens ansvarighet för sina tjänstemäns handlingar och stipuleras ansvarighet för staten, då tjänstemannen handlat inom gränserna för sin behörighet. Med stöd av teorien om culpa in eligendo göres staten ansvarig även när tjänstemannen överskridit sin befogenhet men uppträtt å ämbetets vägnar. Då det för den enskilde är omöjligt att bedöma, huruvida diplomaters och konsulers åtgärder stå i överensstämmelse med deras instruktioner, föreslås för dessa tjänstemäns handlingar en större ansvarsskyldighet, nämligen så snart åtgärden till synes legat inom tjänstemannens behörighet. Däremot ansvarar staten ej för sådana handlingar, som en tjänsteman företagit såsom privatperson, i annan mån än som gäller beträffande enskildas handlingar.
    Efter att hava uttalat principen, att staten överhuvud är ansvarig, om den icke nedlagt all den omsorg på att skydda utlänningar, som kan förväntas av en civiliserad stat, vill diskussionsunderlaget i fråga om skada, som orsakats av enskilda, fastställa statens ansvar att gälla, då staten icke till skydd för utlänningen och hans egendom eller för att upptäcka och straffa skadegöraren vidtagit i det konkreta fallet tillbörliga åtgärder.
    I allmänhet vilja staterna icke åtaga sig ansvar för skador, som militär eller polis förorsakar vid undertryckande av uppror, upplopp eller oroligheter, och det föreslås en uttrycklig bestämmelse om ansvarsfrihet härvidlag. Dock medgivas vissa undantag, såsom att staten bör giva ersättning för verkställda rekvisitioner eller andra beslag och för skador, som icke äro en direkt följd av stridshandlingarna eller som orsakats av större våld än nöden krävde, samt att utlänningar böra beviljas samma ersättning, som i dylika fall tillkommer inlänningar. I fråga om skada, som vållats av deltagare i upproret eller av en folkmassa, uppställes även regeln, att staten är oansvarig, men föreskrives ansvarighet vid fall av uraktlåtenhet att behörigen förebygga eller beivra våldshandlingar. I händelse våldshandlingarna varit riktade mot utlänningar som sådana eller mot utlänningar av viss nationalitet, åligger det staten att visa, att ingen försummelse ligger den eller dess funktionärer till last. Även här upptages den nyssnämnda satsen, att utlänningar i varje fall skola äga rätt till samma skadestånd som inlänningar. Om ett upprorsparti segrar och övertager statsmyn-

digheten, blir staten ansvarig för de av de upproriska vållade skadorna i samma mån, som den reguljära statsmakten skulle blivit det.
    Till befrielse från ansvar kan staten visa, att dess åtgärder varit påkallade av ett legitimt försvarsintresse (nödvärn) eller av omständigheter, som berättigade till repressalier mot utlänningens hemland. Utkastet upptager den redan nu allmänt tillämpade och i många nyare skiljedomstraktater införda regeln, att i fall, då domstolsvägen står utlänningen till buds, lagakraftvunnen dom måste föreligga, innan internationellt skadeståndskrav kan göras gällande.
    Vad innebär då statens »ansvarighet»? Vid besvarande av denna fråga uppstå åtskilliga problem och har stor olikhet i regeringarnas uppfattning kommit till synes. Diskussionsunderlaget uppställer i huvudsaklig överensstämmelse med Folkrättsinstitutets förslag följande regler. Statens ansvarighet innefattar skyldighet att giva ersättning för liden skada samt dessutom, i den mån omständigheterna och folkrättens allmänna grundsatser så fordra, skyldighet att giva upprättelse åt den kränkta staten i form av mer eller mindre högtidliga ursäkter och i förekommande fall bestraffning av de skyldiga. Skadeståndet skall omfatta ersättning jämväl för de moraliska lidanden, den förfördelade utlänningen kan ha fått utstå. I enlighet med den allmänt vedertagna, av Haagdomstolen flera gånger åberopade principen, att endast stater kunna vara internationella rättssubjekt och att ett folkrättsligt betingat skadestånd följaktligen kan tillkomma endast staten, icke den enskilde medborgaren, som lidit skadan, uppställes regeln, att skadeståndet skall utbetalas till den förorättade staten. Individens skada utgör endast ett mått för skadeståndets beräkning, det överlämnas till staten själv att bestämma, huruvida och i vilken utsträckning ersättningsbeloppet skall komma den enskilde till godo. Det har från många håll angivits som en brist i folkrätten, att den icke uppställer regler för preskription av folkrättsliga krav, något varav behovet blir starkare ju mera folkrätten utvecklas och preciseras, men det föreliggande utkastet upptager intet förslag härom.
    Ett uppdragande av bestämda regler för staternas ansvarighet kan redan i och för sig möjligen bidraga till att en konflikt, som på här ifrågavarande område ofta har sin grund i eller uppeldar de nationella lidelserna, ledes in på mera juridiska och mindre upphetsande banor. Denna nyttiga inverkan förstärkes än mer, om reglernas uppställande kompletteras med obligatorisk internationell jurisdiktion i tvistiga fall. Så mycket mer som det oftast gäller att fastställa vad statens internaionella förpliktelser fordra eller »vad som kan förväntas av en civiliserad stat», ligger det vikt uppå, att innebörden av så allmänna och subjektiva uttryck blir bedömd av en i möjligaste mån opartisk och auktoritativ instans. Det synes därföre vara önskvärt, att tvister i förevarande ämne hänskjutas till den fasta internationella domstolen i Haag. Då emellertid, trots den ökade anslutning, den fakultativa klausulen i domstolsstadgan på senaste tid fått, och de åtaganden, många stater eljest gjort beträffande domstolsförfarande i rättstvister, åtskilliga stater över huvud icke vilja erkänna obligatorisk ju-

risdiktion i mellanfolkliga tvistefrågor, föreslår diskussionsunderlaget ett fristående protokoll om sådan jurisdiktion, avsett att undertecknas av de stater, som äro beredda att hänskjuta tvister i hithörande frågor till Haagdomstolen eller till annat överenskommet domstols- eller förlikningsförfarande.
 

Claes Westring.