CARL TORP †.
Ungefär samtidigt med att Danmarks regering framlagt det— såsom väl kan förmodas — definitiva förslaget till ny strafflag, lade CARL TORP, den man, som i det väsentliga givit den nya lagen dess riktning, sina ögon samman.1 Likasom hans livslopp utmättes precis till den punkt, då han fick se sitt verk fullbordat, så var hela hans person, både i vad på natur och på utbildning ankom, såsom skapad för värvet att i hans land bana väg för den moderna straffrätten. Han var av naturen tillräckligt teoretiker för att — förutom den grundliga skolning han redan besatt i civilrätt — fullkomligt tillägna sig och värdesättade subtila resultaten av straffrättsteoretikernas analyser. Menhan var danad i främsta rummet till en praktisk man och, ehuru professor, mångförfaren i praktiska värv: det låg honom fjärran att för idéer och teorier förbise huvudsaken, de reella resultat, som ensamt giva straffet dess berättigande.
Då TORP övergick till straffrätt, kom han rakt in i den märkliga strid, som då var i full gång mellan den »gamla» och den»nya» skolan. Den gamla skolan fattade brott och straff såsom korrelata begrepp, som med nödvändighet betingade varandra; den kunde icke lätt förlika sig med tanken, att det kunde finnas»brott», som principiellt icke belades med »straff» i vedertagen mening. Att fastställa brottets rättsverkan betydde närmast att lösa en ekvation: en viss given grad av brottslighet (subjektiv och objektiv) borde motsvaras av en viss grad av straff. Detta betraktelsesätt hade till och med i viss mån vunnit i styrka, sedan den noggranna straffmätningen — vilken visserligen hade den förtjänsten att göra långt mera rättvisa åt det subjektiva —efterträtt gamla tiders stundom mera oberäkneliga förfarande.
Den nya skolan åter betraktar som bekant brottsligheten såsom en social företeelse, vilken efter omständigheterna bör behandlas med mycket växlande åtgärder. Först och främst börden träffas i sin rot genom uppsökande och, såvitt möjligt, mot-
verkande av dess orsaker. Än vidare bör varje särskilt fall av brottslighet motas med det för detta fall tjänligaste medel, vare sig medlet går in under »begreppet» straff eller icke; detta under ständigt aktgivande på nödvändigheten att icke blott göra denne brottsling såvitt möjligt ofarlig utan även avhålla andra från att gå i hans fotspår. Härav följa en mängd för den gamla åskådningen ovälkomna eller alldeles förkastliga konsekvenser. Dödsstraffet bör försvinna såsom praktiskt obehövligt och därför stridande mot den nya uppfattningen av straffrätten. Brottslingar, som på grund av sina antecedentier eller sin psykiskabeskaffenhet måste anses refraktära mot den ordinarie straffbehandlingen, böra icke behandlas med bestämda straff utan interneras på obestämd tid. Övergången från straff till frihet bör, för längre frihetsstraff, förmedlas genom uppehåll i frihet medgaranterade arbetstillfällen och tillsyn. Brottslingar, vilkas antisocialitet omedelbart sammanhänger med alkoholism eller lättja, böra, i mindre svåra fall, i stället för straff underkastas en mot denna deras svaga punkt riktad behandling. Brottslingar, som med viss sannolikhet kunna återföras till laglydighet utan att berövas friheten och utan att direkt stämplas med straff, böra, såvitt allmänpreventiva hänsyn icke förbjuda det, erhålla villkorlig dom men med noggrann tillsyn under prövotiden. Kan detta medel icke lämpligen användas, bör likväl det korta frihetsstraffet, såsom i regel mera till skada än nytta, inskänkas genom en vidgad användning av bötesstraffet, vilket förutsätter, att sistnämnda straff utmätes efter helt andra grunder än de hittills följda.
Flera år efter det TORP hade övergått från civilrättslig till straffrättslig författarverksamhet och dokumenterat sig i sistnämnda egenskap genom synnerligen klart skrivna arbeten i allmän straffrätt, vidtog i Danmark det officiella arbetet på en ny strafflag. TORP ställdes emellertid utanför detta, tydligen därför, att vederbörande icke önskade en strafflagsreform i den riktning, som representerades av TORP och den moderna skolan. Denna »strafflagskommissions» förslag, som utkom 1912 och väl i främsta rummet gav uttryck åt Goos' uppfattning, måste också, i trots av betydande förtjänster, i väsentliga delar anses stå på det förflutnas ståndpunkt. Det behöll dödsstraffet. Det uppgav icke den ordinarie straffbehandlingen ens för de mest utpräglade kroniska förbrytare men ville gentemot dessa använda
den metod, som redan i Norge visat sig ogenomförbar, nämligen stark förlängning av straffet. Det bibehöll vidare den villkorliga domen, som under tiden införts i dansk rätt, men utan att ägna någon uppmärksamhet åt den tillsyn under en prövotid, som är detta instituts verkliga kärna (därmed förslaget i viss mån betecknade en tillbakagång från redan då gällande dansk rätt). Det använde fortfarande helt korta frihetsstraff och nöjde sig ifråga om bötesstraffet med att upprepa den redan i dansk rätt förefintliga regel, att avseende skulle fästas vid den dömdes förmögenhetsförhållanden — vilken, ehuru den i lagen fått ett mera energiskt uttryck än i förslaget, visat sig i praktiken rätt litet betyda. Även i den speciella delen led det av genomgripande brister; exempelvis opererar det, oberört av senare tiders analyser av det subjektiva rekvisitet, med betydliga luckor mellan dolus-straff och culpa-straff.
I alla dessa punkter och flera andra bröt TORPS förslag (1917) med det gamla. Hans kritik av kommissionsförslaget i avgörande frågor vittnar lika mycket om hans klara framställningsförmåga som om hans säkra praktiska omdöme. Kan man än mot den allmänna delen av hans strafflagsförslag kanske anmärka, att han rörande en och annan punkt, exempelvis bötesstraffet eller övergångsstadiet efter långa straff, kunde kraftigare genomfört sin tanke, eller att han, likaledes i enstaka punkter, exempelvis beträffande försök eller preskription, kanske väl mycket låtit bestämma sig av den gällande danska rättens ståndpunkt, så måste dock den allmänna delen betecknas såsom en mycket förtjänstfull anpassning av den moderna straffrättens principer till de i Danmark givna förhållanden. Den speciella delen och dess motiver visa samma framstående egenskaper som den allmänna delen. Här har dock TORP i de väsentliga dragen kunnat mera ansluta sig till kommissionsförslaget, som i sin tur helt naturligt starkt påverkats av GETZ' norska lag. Möjligen är här den allmänna anmärkning mot TORP (såväl som mot den norska lagen) icke alldeles oberättigad, att han, i sin lovvärda strävan efter enkelhet och klarhet — att undvika överflödiga distinktioner — här och där gått till någon överdrift: väl mycket förenklat och generaliserat.
Även om TORPS historiska betydelse givetvis sammanfallermed hans stora andel i Danmarks nya strafflag, så vore det omöjligt, då man tecknar hans runa för hans samtida, att för-
bigå hans rent mänskliga egenskaper. För den, som varit om ock endast i flyktig beröring med Torp i hans ungdoms dagar, är hans blotta namn nog att frammana en gestalt av säregen charme: sällsynt livfull utan att vara bullrande; frank och öppen, utan att vara påträngande. Bakom dessa bestickande yttre egenskaper upptäckte man vid närmare bekantskap, vad man dessförinnan instinktivt anade, lika mycken fasthet i vänskap som i övertygelser. Hans hälsa blev emellertid tämligen tidigt något vacklande; dock behöll han ännu sitt glada umgängessätt, till dess han, redan över ålderdomens gräns, drabbades av en svårfamiljesorg. Han övervann den knappast; men man må hoppas, att han hämtade tröst ur medvetandet att ha utfört ett betydande samhälleligt arbete, vars frukt han, som redan nämnt, just medhann att få se mognad.
J. C. W. Thyrén.