ÅKE THOMASSON †.

 

Ett sedan någon tid väntat dödsbud nådde oss, då underrättelsen kom, att justitierådet Åke Thomasson efter några månaders svår sjukdom avlidit den 29 okt. 1929. Han föddes den 23 dec. 1863 i Källs Nöbbelöf i Skåne, där fadern var lantbrukare. På fädernesidan tillhörde han en gammal ansedd skånsk bondesläkt, som enligt traditionen i likhet med skånesläkten Åkerman leder sin härstamning från konung Carl XI. Såväl farfadern Thomas Nilsson som dennes fader voro ledamöter av riksdagens bondestånd. En farbroder var borgmästaren i Lund, justitieombudsmannen och slutligen justitierådet Eskilander Thomasson.
    Sina studier började han jämförelsevis sent, i det att han först höstterminen 1877 inskrevs i karolinska katedralskolan i Lund. Efter avlagd juris kandidatexamen och fullbordad tingstjänstgöring antogs han 1890 till e. o. notarie i Svea hovrätt, inom vilken han befordrades till fiskal 1896 och till assessor 1898. Till revisionssekreterare förordnades han första gången 1901 och utnämndes till ordinarie innehavare av detta ämbete år 1904. Efter att hava vid åtskilliga tillfällen sysslat med arbetareförsäkringsfrågor kallades han att från den 1 jan. 1903 vara ledamot av lagberedningen och deltog i denna egenskap under Ivar Afzelius' ordförandeskap i utarbetandet av förslaget till jordabalk del I, lagen om nyttjanderätt till fast egendom m. m., detta enligt samstämmigt omdöme förnämliga lagverk. Den 22 mars 1907 utnämndes han till justitieråd men deltog även därefter enligt särskilt förordnande i lagberedningens arbete å förslaget till jordabalk del II.
    Då den första Lindmanska ministären skulle gripa sig an med lösningen av arbetsavtalsfrågan, åtog sig Åke Thomasson ordförandeskapet i den för ändamålet tillsatta kommittén och frånträdde samtidigt justitierådsämbetet den 18 okt. 1907. Han fick emellertid ej föra sitt verk till slut. Av politiska skäl upplöstes kommittén, innan den hunnit längre än till de förberedande ut-

s

kastens stadium, och han återgick den 12 sept. 1909 till högsta domstolen, som han sedan tillhörde allt intill sitt frånfälle.
    Bland kamraterna inom högsta domstolen var Åke Thomasson synnerligen högt skattad på grund av sina gedigna kunskaper, sin stora erfarenhet, sin snabba uppfattning, sin arbetskraft och sin lätthet att i tal och skrift ge uttryck åt sina tankar. Han var, såsom hans yngre medarbetare i lagberedningen Tore Almén yttrade om honom, ett gudabenådat gott huvud, han ägde en beundransvärd träffsäkerhet när det gällde att finna sakens kärna. Han besatt också en sällspord förmåga att själv känna och kring sig sprida arbetsglädje. På den avdelning, där Åke Thomasson var med, hade man aldrig tråkigt. I strävan att vid det rättsliga avgörandet vinna ett materiellt riktigt resultat var han, kanske mer än de flesta, obunden av formalistiska hänsyn. Sitt justitierådsämbete skattade han mycket högt och avvärjde manligen alla frestelser att utbyta det mot annan ekonomiskt mera givande verksamhet.
    Hans juridiska läggning i förening med hans sinne för det praktiska livets realiteter gjorde honom i hög grad skickad för det ofta ömtåliga uppdraget som skiljedomare. Dylika uppdrag tillföllo honom också i rikt mått, änskönt hans uppträdande måhända någon gång syntes meddomare och parter en smula väl temperamentsfullt, och han samlade sålunda mycken erfarenhet på skilda områden, som i sin ordning kom hans verksamhet inom högsta domstolen till godo. Särskilt betydelsefull blev hans insats, då under krisåren skiljenämnderna hade att bedöma verkningarna av ekonomisk force majeure. Bland annat lärerprincipen att det här gällde ej blott ett val mellan allt eller intet utan att en skälig jämkning borde äga rum hava i honom haft en av sina kraftigaste förespråkare. Han fick också tillfredsställelsen att se denna tanke godkänd av högsta domstolen (N. J. A.1923 s. 20). I ett briljant föredrag, som han i december 1922 höll inför den stockholmska juristföreningen, meddelade han sina erfarenheter från arbetet såsom skiljedomare. Åhörarna av föredraget och av hans starkt personligt färgade inlägg i den därpå följande diskussionen torde fått ett livligt intryck av det okloka och oberättigade i den opinion, som omsider ledde till nu gällande förbud för justitieråd och regeringsråd att åtaga sig skiljemannauppdrag.
    Under årens lopp hade han förskaffat sig en rikhaltig bok-

samling i skilda ämnen, vars skatter han vårdade med kärleksfull omsorg. Han var ock en intresserad frimärkssamlare. Från år 1916 till tiden kort före sitt frånfälle var han ordförande i direktionen över allmänna barnbördshuset i Stockholm och nedlade såsom sådan ett plikttroget, framgångsrikt och högt skattat arbete särskilt i fråga om de under denna tid pågående vidlyftiga ny- och ombyggnadsarbetena vid institutionen. Åren 1908—1922 beklädde han posten såsom inspektor vid Sofi Almquists samskola. Många forna elever och deras målsmän bevara ännu i tacksam hågkomst hans varmhjärtade intresse för de unga.
    Åke Thomasson var med starka känslor bunden vid sin hembygd och skåning förblev han alltjämt trots sin mångåriga stockholmsvistelse. Hans skånska härkomst kunde ock spåras i hans säkra, trygga yttre uppträdande, hans vederhäftighet och hans fasta karaktär. På samma gång var han det mest levande bevis på fåvitskheten i det ofta hörda talet om skåningens tröghet och likgiltighet för annat än det materiella livets omsorger. Han var en man med varmt hjärta och rörligt sinne, som entusiasmerades för vad han fann stort och ädelt men ock kunde säga ifrån, när han upprördes över något, som syntes honom fult och lumpet, och vid sådana tillfällen vägde han ingalunda orden med guldvikt.
    Genom sitt öppna tillgängliga väsen förvärvade han en stor vänkrets ur skilda samhällsklasser, och dem han en gång vunnit de förblevo hans vänner för livet liksom han deras. Han varen trofast natur, och man visste alltid var man hade honom. Särskild glädje beredde det honom att bliva i tillfälle stå sina vänner till tjänst med råd och dåd. Han ägde i rikt mått humorns gåva och skämtade gärna i vänners lag, och blev skämtet än så ystert, var det ingen som tog anstöt därav. Skämtets föremål betraktade det snarare som ett särskilt bevis på vänskapfrån hans sida.
    I äktenskap förenad med en dotter till den kände riksdagspolitikern häradshövdingen Victor Ekenman, hos vilken han suttit sina ting, var Åke Thomasson med starka band av den ömmaste tillgivenhet fästad vid maka och barn.
    Under sin svåra sjukdom sökte han ofta tröst i tanken: »Jag har dock varit en mycket lycklig man», och vi hans kamrater och vänner kunna betyga, att han också i sanning förtjänat att vara det.
 

A. Borgström.