JUSTIZRAT DR. JULIUS MAGNUS. Die höchsten Gerichte der Welt. Leipzig 1929. W. Moeser Buchhandl. 634 s. M. 10.oo.
    Reichsgericht (= R. G.) har varje år festligen begått d. 1 okt. såsom sin födelsedag; men d. 1 okt. förra året, då det första halvseklet fylldes, blev självfallet firad med större högtidlighet än vanligt. Den skildring av 50-årsfesten, som en av domstolens ledamöter lämnat i D. J. Z. (1929 h. 20), verkar upplyftande och värmande även på en med svensk tröghet utrustad läsare.
    I R. G:s stora kupolsal, smyckad med vimplar i riksfärgerna, med granrisgirlander och vapensköldar, var domstolspersonalen samlad å ömse sidor om talaretribunen — domare, åklagare och advokater, alla i sina röda ämbetsrober. Där mötte också mer än tusen gäster: justitieministrarne och överdomstolarnes presidenter från Tysklands alla stater, de juridiska fakulteternas dekaner i full ornat, deputationer från myndigheter och föreningar, representanter för rättskipningen i Österrike och Danzig, o. s. v. Sedan riksjustitieministern framburit hälsningar från rikspresidenten von Hindenburg m. fl., talade R. G:s president dr Bumke. Han gav uttryck åt förhoppningen att inskriften Ein Reich — Ein Recht, som pryder jubileumsmedaljen, måtte i kraft av en växande samhörighetskänsla kunna inom en ej alltför avlägsen framtid utfyllas med Ein Volk — Ein Geist. »Dann könnten wir aber auch hoffen, dass uns das höchste Ziel des Rechts erreichbar sei: die ganze Menschheit, die Völker miteinander zu verbinden; dass auch im Verhältnis der Völker zueinander die Gewalt dem echten Recht weiche, dessen Wesen Ausgleich, dessen Ziel Friede sei.» Därefter följde hälsningar och hyllningar i rik växling, bl. a. blevo flera av domstolens ledamöter högtidligen av skilda juridiska och statsvetenskapliga fakulteters dekaner promoverade till hedersdoktorer. Kanske mest gripande var det anförande, som hölls av den österrikiskahögsta domstolens president Dinghofer och som han avslutade så: »Meine Frauen und Herren! Hoffentlich ist der Tag nicht fern, an dem die Mitglieder des Obersten österreichischen Gerichts nicht nur als Gäiste, sondern als Mitglieder des höchsten deutschen Gerichtshofs in Leipzig weilen.» Festens skildrare säger härom: »Der Redner hatte völlig frei gesprochen. Um so grösser war die Wirkung seiner von innerer Ergriffenheit und ehrlicher Begeisterung getragenen Worte auf die Zuhörer. Minutenlanger Beifall und langanhaltendes Händeklatschen dankte dem Abgesandten des österreichischen Brudervolkes.» Efter talens slut »ertönen von den Meisterhänden des Gewandhausquartetts die Klänge des Deutschlandliedes; die tausendköpfige Fest-

versammlung erhebt sich und lauscht ergriffen der Huldigung an das geliebte Vaterland.» Alla gäster och domstolens hela personal, även den yngste vaktmästaren, intogo därefter frukost i Reichsgerichtsgebäude. På kvällen gav staden Leipzig stor konsert i Gewandhaus; och när konsertbesökarne gingo hem därifrån, »sandte ihnen das R. G. seinen letzten Gruss: Im hellen Glanz der elektrischen Scheinwerfer erstrahlte die ehrwürdige Patina der Kuppel des Reichsgerichtsgebäudes.»
    Vid minneshögtiden överlämnades till R. G. flera hedersgåvor i form av litterära verk, bl. a. den bok vars titel läses här ovan och som är R. G. tillägnad av den tyska advokatföreningen. Dr Magnus, under vilkens namn boken framträder, är utgivare av den högt ansedda advokattidskriften Juristische Wochenschrift. Med föreliggande bok har han ej heller tagit annan befattning än den som tillkommer en utgivare. Han har skrivit ett kort förord, men av de monografier överskilda länders högsta domstolar, som utgöra arbetets innehåll, har ingen honom till författare. I flertalet fall är det en av domstolens egna medlemmar, ofta själve presidenten, som gripit till pennan. Förde fem nordiska rikena ha bidragen lämnats av Højesteretsdommer Troels G. Jørgensen, presidenten F. A. Pekkonen, prof. Einar Arnórsson, fylkesmann G. Hallager och anmälaren. Uppsatsen rörande de socialistiska sovjetrepublikerna är anonym.
    Det är ett betydande antal monografier som här sammanförts. För tyska riket finnas 5, nämligen en för var av de fyra domstolarna R. G., Kammergericht, Bayerisches Oberstes Landesgericht och Hanseatisches Oberlandesgericht, och dessutom en biografi över R. G:s förstepresident Eduard von Simson — den jurist och politiker av semitisk börd som, en ännu ej 19-årig dr juris, tog så starka personliga intryck av den 80-årige Goethe att denne alltjämt förblev »recht eigentlich der Leitstern seines Lebens»¹ och som å representationens vägnar erbjöd kejsarvärdighet åt Fredrik Vilhelm IV i Berlin 1849, åt Vilhelm I i Versailles 1870.² Övriga europeiska länder, inklusive engelska och franska kolonier m. m., behandlas i 28 uppsatser, Afrika i 2, Amerika i 12 och Asien i 6. Samlingen avslutas med redogörelser för två Überstaatliche Gerichte, nämligen den påvliga domstolen Rota Romana och den fasta internationella i Haag.
    Till ledning för de olika ländernas författare hade utsänts en P. M. om de frågor som borde behandlas. Uppsatserna ha dock ingalunda blivit stöpta i samma form, och med dr Magnus' egna ord i företalet till en av honom samtidigt utgiven systerpublikation om all världens advokatur, Die Rechtsanwaltschaft, skulle man kunna säga att »der Reiz der Aufsätze besteht gerade in der verschiedenen Art,

 

¹ Enligt biografen, en dotterson till v. S., hördes denne ofta yttra att han före insomnandet om kvällen alltid läste sina 10—20 sidor Goethe.

² I D. J. Z:s festnummer till jubileet meddelas i facsimile det av Bismarck egenhändigt rättade konceptet till den skrivelse av d. 25 april 1879 varigenom v. S. fick besked om sin utnämning. Numret innehåller också porträtter av hela serien R. G.-presidenter samt en avbildning av den till jubileet slagna skådepenningen.

wie die Berichterstatter die nämlichen Fragen behandeln». Skilda folklynnen och personliga temperament träda läsaren till mötes och öka den andliga njutning som redan det brokigt skiftande rättsliga materialet skänker honom.
    De nordiska författarna ha alla inskränkt sig till att lämna koncentrerade, strängt sakliga redogörelser vilka icke i någon mån röja sitt samband med R. G.-jubileet (så framt man ej vill anse att den svenska artikeln sökt lämpa sig efter germansk feststämning med frasen: bevor der Heldenkönig Gustav Adolf zu dem Kampf aussegelte,von dem er lebend nicht zurücekkehren sollte). Men hur fjärran från vår nyktra vardaglighet står ej den grandezza med vilken presidenten Don Franzisco Garcia-Goyena i Tribunal supremo de Justicia skrider till verket: »Seine Exellenz der deutsche Gesandte am Hofe unserer katholischen Majestät Alfonso des Dreizehnten hat uns ersucht, zur Gedenkfeier des fünfzigjährigen Bestehens des Reichsgerichts mit einem Artikel über das spanische Obertribunal beizutragen. Dieser Wunsch hat uns mit Befriedigung und Dankbarheit erfullt. Erstlich gib ter uns Gelegenheit, bei einem so bemerkenswerten Anlass dem Hohen Gerichtshof der befreundeten Nation, wo in so hervorragender Weise Recht und Reclitswissenschaft gepflegt werden, unsere Verehrung und unsere Kollegialität auszudrücken. Ferner bietet er» o. s. v. Det kan förmodas att bland artikelförfattarne litet var underställt sitt manuskript upplysta vänners granskning. Ingen har dock, som spanjoren, upptagit utrymmet med tacksamhetsbetygelser. Det är oss, säger han, en glädje att kunna skriva monografien: »Zuvor sprechen wir pflichtgemäss unsern hochverehrten Kollegen, nämlich den Herren Diego Maria Crehuet, Manuel Moreno und Mariano Avellon, Senatspräsidenten und Mitgliedern des Zivilsenats, ferner Herrn Angel Diaz Benito, Mitglied des Senats für Verwaltungsstreitigkeiten für ihre vorzügliche Unterstützung bei der vorliegenden Arbeit unsern Dank aus.»
    Och spanjoren är ingalunda den ende som i hyllande ordalag vänder sig till R. G. En rent personlig bikt avlägger presidenten Subotié (kassationsdomstolen i Belgrad), vilken i en liten not betygar hurusom han »als alter Leipziger Student und Dr. juris» känner sig stå i särskild förbindelse till R. G. Hjärtligast är den redan nämnde presidenten Dinghofer, som bl. a. framhåller att numera, sedan Österrikes landområden minskats, det är desto nödvändigare för dess högstadomstol att städse stå i intimaste förbindelse med sin starkare »Bruder im Reiche», och försäkrar att den österrikiska domstolen som sådan och alla dess medlemmar, utan undantag, sätta in alla sina krafter för vinnande av rättsenhet med Tyska riket: »Deutsche Rechtswissenschaft, deutsche Rechtspflege kennt keine staatlichen Grenzen.»
    Med den klassiska gudavärldens hjälp har greken, dr Ghidopulos, utformat sin hälsning. Kassationsdomstolen i Athen anknyter genomsitt namn, APEIOΣ ΠAΓOΣ, till den gamla areopagen om vilken Aischylos i Eumeniderna låter Athene uttala de stolta profetiskajamberna:

Orubbat, för all framtid, ibland Aigeus' folk skall detta höga råd av domare bestå.

— — — — — — — — — — — — —

Om I det visen vördnad som tillbörligt är, så ägen I däri ett värn för land och stadvars like eljes ibland människor ej finns. Omutligt, vördnadsbjudande, allvarligt strängt det höga råd förblive som jag stiftar här, de slumrande en ständigt vaksam väktare!
    

Ghidopulos, som inledningsvis citerar dessa och andra verser på originalspråket,¹ avslutar sin uppsats med en mytologisk fantasi: han tänker sig att Athene i R. G:s jubileumsår åter nedstege från sin himmel. Hon skulle nog då, menar han, ej inskränka sig till att besöka blott Grekland, ty den gamla grekiska kulturen härskar nu över hela världen. »Sicher würde sie dann auch vor dem deutschen Reichsgericht halten, welches eine hervorragende Stellung in der Welt eingenommen hat, und es als ihr jüngeres Kind anerkennen. Als Beschützerin ihres kleinen und schwachen Vaterlandes würde sie ihm dann dafür zu danken haben, dass es durch die Entscheidungen, die es in 50 Jahren getroffen hat, die die griechischen Juristen verfolgen und durchstudieren, als Führer seines älteren Bruders bei der Erfüllung seiner schweren Pflicht gedient hat.»
    Vad angår bokens egentliga innehåll, de sakliga upplysningarna om världens högsta domstolar, så kan det med fog kallas i sällsynt hög grad intressant, och det vore en tacksam uppgift att på grundvalen av monografierna utarbeta en systematisk komparativ studie rörande domstolarnas organisation och verksamhet. Något dylikt kan emellertid här ej ens försökas. Som smakprov å vad boken bjuder på må dock meddelas några ganska ytligt hållna anteckningar och sammanställningar.

 

    Världens största domstol torde vara Kammergericht i Berlin, vilken utgör en av Preussens överlandsrätter men tillika i flera fall dömer slutgiltigt såsom en högsta domstol för hela Preussen. Den har ock i boken fått sig det största utrymmet tillmätt, hela 37 sidor (R. G. blott 26, H. D. 8). Bestående av 34 civil- och 4 brottmålssenater räknar domstolen — utom presidenter och ett antal »hjälpdomare» —126 råd, över 1,300 referendarier och omkring 550 advokater. Den disponerar sedan 1913 en byggnad med 500 rum, där bl. a. inrymmes ett bibliotek om 135,000 band och över 10,000 dissertationer.² Kammergericht anser sig ha existerat åtminstone sedan 1300-talet. Historiken nämner, med stolthet, att »während die schwedischen Kanonen vor Berlin im Jahre 1630 brüllten, um den Kurfürsten zum Anschlussan die schwedische Politik zu zwingen, hiett man in Köllner Schloss

 

¹ En filologiskt skolad vän har påpekat för mig att den grekiska texten vanprydes av åtskilliga korrekturfel.

² Då det uppges att biblioteket äger »eine Anzahl von Inkunabeln, darunter eine Reihe aus der Zeit vor dem Jahre 1500», stämmer formuleringen ej väl med nu gängse nomenklatur.

unerschrocken Sitzungen ab», men omtalar med harm den store kurfurstens tilltag att i sessionsrummet låta upphänga en målning av Lucas Cranach, föreställande huru Kambyses tvingar sonen till en för orättfärdighet flådd domare att som faderns efterträdare taga plats iden med hans hud beklädda domarestolen. Trots de djupt kränkta rådens ansträngningar att bli av med tavlan hängde den kvar ända tillår 1815. På Fredrik den stores tid bedrevs ett kraftigt reformarbete som i det närmaste förverkligade konungens processuella ideal: att varje rättegång skulle hinna genomlöpa alla instanserna inom ett år. Såsom sitt största namn bland råden ärar Kammergericht romantikern E. T. A. Hoffmann.
    Världens minsta högsta domstolar finnas, såvitt boken utvisar, på Island (c:a 100,000 inv.), i Newfoundland (c:a 260,000) och i Paraguay (c:a 850,000). De bestå en var av blott 3 ledamöter. På Island väljes en av dessa till justitiarius för minst ett år i sänder (hittills ha alla tre omväxlande fungerat ett år ¹); i Paraguay skall ordförandeplatsen gå i tur mellan ledamöterna, med ombyte vart halvår.
    Världens mest vittfamnande högsta domstol är Judicial Committee i London, som utgör sista instans för hela Brittiska riket (för England, Skottland och Nordirland dock endast i kyrkorättsliga och vissa andra mål). En reservation måste emellertid genast göras: Judicial Committee är väl praktiskt taget en domstol, men teoretiskt — liksom vår gamla justitierevision — en del av Konungens råd (Privy Council). Man kan ej undgå att imponeras av denna ärevördiga, världsomspännande, dömande myndighet, som uppbäres av seklers obrutna tradition och vars verksamhet ännu regleras av bl. a. förordningar från 1500- och 1600-talen. Den består egentligen av lordkansleren, sju lords of appeal (som även döma i house of lords i mål från England, Skottland och Nordirland) samt fyra med indiska förhållanden särskilt förtrogna män (av dessa fyra är en hindu). Men stundom deltar i sessionen någon av de nio domare från dominions som kallats till medlemmar av Judicial Committee, någon f. d. lordkansler eller annan tjänstefri domare. Oftast döma fem, ibland tre, blott sällan sju. Under år 1927 inkommo 165 mål, därav 120 från Indien, 22 från Kanada, 5 från Australien, 4—1 från Cypern, Ceylon, Hongkong, Guldkusten o. s. v. Målande skildras det intryck Judicial Committee skänker en tillfällig besökare. Kring det hästskoformiga ekbordet sitta några äldreherrar, utan peruk eller rob — ty J. C. är ju icke någon domstol! Inför dem uppträda farmare, guldgrävare från British Columbia, färgade advokater av skilda raser som tala sin brutna engelska. Kanske får man se en negerkonung från det svartaste Afrika, eller en helig man ur fjärran östern som kommit för att övervara någon av de egendomliga men ganska vanliga indiska processer där en gudabild yrkar att åter komma i besittning av sitt tempel.
    Välförseddast med högsta domstolar är Jugoslavien; där finnas för olika landsdelar ej mindre än sex kassationsdomstolar — en i Belgrad,

 

¹ Ett vackert drag även därför att lönen för justitiarien är 10,000 kr., för en blott ledamot 8,000.

två i Zagreb, en i Sarajevo o. s. v. Efter statsvälvningen d. 6 jan.1929 har visserligen bestämts att en enda kassationsdomstol skall bildas för hela riket, men — säger artikelförf. — »wie, wann und wo, ist alles unbestimmt».
    Om Jugoslavien ännu väntar på upprättandet av sin för hela landet gemensamma högsta domstol, så är Afganistan ett rike vars kassationsdomstol, tillkommen år 1923 under Amanullahs reformatoriska regemente, torde med nu rådande reaktionära strömningar vara dödsdömd, kanske redan avskaffad. Ty enligt muhammedansk rätt är all instansordning bannlyst; kadins dom vinner genast laga kraft. Uppsatsen om Afganistan meddelar flera roande drag ur islams med teologien intimt sammanvävda rättsväsen. Domaren är pliktig att närvaravid begravningar och bröllop för att tillse att ceremonierna ske efter ritualen, men eljes får han deltaga i fester och nöjen blott inom släktkretsen. Egendomligt nog kunna kvinnor vara domare (utom i vissa brottmål).¹ Domareämbetet får ej sökas. Profeten har sagt: den som alltid traktar efter domareämbetet, han skall varda lämnad allena; men den som tvångsvis mottager det, till honom skall en ängel nedstiga, och leda honom.

 

    Tillsättningen av de högsta domareämbetena är ett ämne som reglerats på särdeles skiftande sätt, stundom under starkt intryck av den montesquieuska maktfördelningsläran.
    Teoretiskt sett är »den dömande maktens» självständighet bäst tryggad där, såsom i Danzig och Portugal, tillsättningen anförtrotts åt ett särskilt domarekollegium eller, såsom i Grekland, åt högstadomstolen själv.
    Regeln är emellertid att den styrande makten tillsätter ledamöterna i högsta domstolen, men att ett visst inflytande utövas av den dömande eller den lagstiftande. Detta inflytande kan vara grundat blott på hävd. Så är fallet i Danmark, där Højesteret enligt gammalt bruk ger justitieministern tillkänna sin tanke om möjliga kandidater, och beträffande R. G. vars president regelmässigt blir på förhand underrättad om riksjustitieministerns rekryteringsplaner. Att högsta domstolens mening skall inhämtas föreskriver den jugoslaviska lagen av 1929; att den skall avge förslag är stadgat i Finland, Bulgarien,² Österrike, Polen och annorstädes. I vissa länder, såsom i Chile där högsta domstolens förslag skall upptaga fem namn,³ kan regeringen ej gå utom förslaget; från andra åter, t. ex. Österrike, meddelas att förslaget ej är bindande. Flerstädes uppgöres förslaget av en särskild senat inom domstolen (personalsenat i Tjeckoslovakien, presidialsenat i Ungern) eller ett särskilt, av medlemmar i högsta domstolen m. fl. bildat do-

 

¹ Boken innehåller i övrigt ej mycket om kvinnan. Det upplyses dock att hon i Danzig (lag 1922) kan vara men ännu ej blivit medlem av högstadomstolen och i Jugoslavien (lag 1929) väl må advocera men ej döma.

² Så i F. som i B. nämnes domstolens president utan förslag.

³ De två till tjänsteåren äldsta överrättsdomarna måste uppföras; de övriga tre väljas »nach ihrem Ansehen und ihren Verdiensten».

marråd (Rumänien)¹. I Belgien, vars författning som bekant är genomsyrad av maktfördelningsprincipen, utnämnas kassationsråden av Konungen på grundvalen av två listor, uppgjorda den ena av senaten, den andra av domstolen själv: »Die drei Zweige der staatlichen Gewalt wirken an der Ernennung dieser hohen Beamten mit.» — Det säges från Ungern att dess högsta domstol i själva verket kompletterar sig själv.
    Det polska utnämningsprocederet är ganska konstrikt utarbetat. I november varje år kungöres i justitieministeriets författningsblad att kandidater till platser, som nästa år kunna bli lediga i högsta domstolen, äga att anmäla sig inom en månad. Vid årets slut fastställer domstolens plenum — sedan dess s. k. förvaltningskollegium hörts ² —en »årslista», upptagande dels kandidater som anmält sig under året eller det närmast föregående och dels högst fem ej anmälda vilkas uppförande å listan begäres av minst tio ledamöter i plenum. När en vakans yppas, föreslår plenum efter förvaltningskollegiets hörande tre kandidater ur årslistan. Förslaget, jämte årslistan, överlämnas av förste presidenten till justitieministern, som hos republikens president hemställer om utnämning av en bland dem som finnas å förslaget eller i årslistan.
    I Estland väljas medlemmarne i högsta domstolen (Riigikohus =riksrätten) av riksdagen (Riigikogu), efter det domstolen avgivit ett förslag som icke binder. I Peru väljas de av kongressen inom ett av regeringen uppgjort 10-mannaförslag. Beträffande U. S. A. och åtskilliga andra amerikanska stater heter det att den av statspresidenten företagna utnämningen tarvar senatens Bestätigung eller Genehmigung eller Zustimmung.³ Var det egentliga avgörandet här ligger synes oklart.
    Hittills har talats blott om sådana utnämningar eller val som avse obegränsad tid. Panama ger ett exempel, antagligen det enda, på utnämning för viss tid: en lag av 1928 bestämmer att högsta domstolensdåvarande 5 ledamöter skola successivt avgå efter 2, 4, 6, 8 och 10år, och att varje sålunda uppkommen ledighet skall av republikenspresident fyllas genom utnämning för en tid av 10 år. I framtiden kommer alltså en utnämning att ske vartannat år. Val för viss tid förrättas av representationen i Schweiz (medlemmar 6 år, presidenten och vice presidenten blott 2 år) och i Venezuela (7 år); vart fjärde år välja kongressen i Costa Rica och senaten i Dominikanska republiken. Från Schweiz betygas att »die Parteipolitik spielt eine bedeutende Rolle».
    Kompetensvillkoren för inträde i högsta domstolarna växla betydligt. Någon motsvarighet till vår R. F:s enkla och värdiga krav torde ingenstädes finnas. Det fordras viss tids sysslande med juridiska värv, viss inkomst, i Mexiko att bl. a. icke vara dömd för brott, varå följer

 

¹ I Spanien skall ett sådant domarråd höras.

² Detta består av 5 personer, nämligen förste presidenten, två ledamöter som han tillkallat och två som valts av plenum.

³ I Mexiko skall senatens gillande eller ogillande lämnas inom 10 dagar

 

3 — Svensk Juristtidning 1930.

fängelse i mer än ett år eller som eljes är vanärande,¹ o. s. v. Provtjänstgöring i högsta rätten för vinnande av inträde där torde ej förekomma annorstädes än i Danmark, men i Grekland krävs för att alls kunna bliva domare »die erfolgreiche Teilnahme an einem Wettbewerb» som äger rum i areopagen. I Belgien kan ingen bli ledamot i kassationsdomstolen som under sista året varit medlem av representationen.² Som prov på bestämmelser om rekrytering må här i översättning från den tyska översättningen — och utan försök att bättra den klena lagstilen — meddelas vad som gäller rörande vakanser i den spanska högsta domstolens egentliga domareavdelning (lag d. 14 maj 1924 art. 1; domstolen är även sista instans i förvaltningsmål):
    Av fyra lediga platser skola städse tre besättas med ämbetsmän av följande klasser:
    1. Med presidenter i provinsialaudienzierna i Madrid och Barcelona och deras senatspresidenter, som innehava en tjänsteålder av minst ett år.
    2. Med presidenter i territorialaudienzierna, som i sitt ämbete innehavaen oavbruten tjänsteålder av minst två år.
    Den fjärde platsen kan besättas med advokater, som utövat sitt yrke 20 år där en territorialaudienzia har sitt säte eller 15 år i Madrid eller Barcelona och åtminstone de sista åtta åren erlagt den högsta klassen av inkomstskatt, eller med ordinarie professorer i rättsfakultet, vilka under minst tjugu år innehaft lärostol vid något konungarikets universitet. Skulle valet ej falla på någon av denna sista klass, skall även fjärde platsen besättas ur de klasser som nämnas i första stycket av denna artikel.
    Bokens ursprung förklarar att särskild uppmärksamhet ägnats frågan om rekryteringen med advokater. Från flera håll (såsom Danzig, Grekland, Sverige) föreligga uttalanden av samma innebörd som den danske författarens ord: »Ein Anwalt, der so hervorragend ist, dass er die persönlichen Bedingungen für eine Ernennung zum Richter des Höchsten Gerichts erfüllen würde, würde mit dem bescheidenen Gehalt, das die Richter des Höchsten Gerichts beziehen, kaum zufriedengestellt werden.» I flera länder uppställas i viss mån strängare kompetensvillkor beträffande advokater. Sålunda kan i den rumänska kassationsdomstolen väl en ämbetsman, men ej en advokat vinna plats efter det han fyllt 50 år, och i Peru, där man nöjer sig med 5 års domaretjänstgöring i överrätt, fordras 20 års verksamhet som advokat. Å andra sidan svarar i Lettland 7 års medlemskap av de edsvurna advokaternas kår mot 10 års domarevärv. I Afganistan finnas inga advokater; men i Venezuela tagas kassationsdomstolens alla sju ledamöter ur advokatkåren, ty yrkesdomare förekomma ej där i landet. I Portugal kunna till medlemmar av högsta domstolen nämnas — förutom domare i överrätterna — väl professorer (med mer än 15 tjänsteår), men ej advokater. Av Englands sju lords of appeal voro 1929 fem före utnämningen domare, två barristers.

 

¹ I Peru har man ansett behövligt föreskriva (lag 1924) att blinda, döva, stumma, sinnessjuka, drinkare, slösare m. fl. icke kunna sitta i någon domstol.

² I motsats till rädslan för h. d.-ledamöters representantskap står ej blott England utan även Ungern, där presidenten och andre presidenten i h. d. i kraft av sitt ämbete tillhöra överhuset (lag 1926).

    Till kompetensvillkoren hör somligstädes även en viss minimiålder, t. ex. 28 år (Egypten, för presidenten 32), 30 år (Belgien, för presidenten 35); högre än 40 (denna siffra gäller i Rumänien och Peru) är gränsen nedåt icke satt. I själva verket torde det sakna egentlig betydelse om och hur en legal minimiålder är bestämd. I Danmark blirman Højesteretsdommer först i åldern 50—55 år, i Sverige var sommaren 1929 medelåldern för H. D:s dåvarande ledamöter vid justitierådsutnämningen ej fullt 45 år.
    Naturligtvis givas här och där även oskrivna rekryteringsvillkor. Så tillses i Tyskland att dess olika länder få s. a. s. sin tillbörliga representation i R. G.
    Skyldighet att avgå vid viss ålder är i allmänhet stadgad. Lysande undantag bilda England ¹ och U. S. A., och till dem sluta sig av europeiska länder Danmark, Island², Estland, Lettland och Tjeckoslovakien, inom den övriga världen Argentina, Brasilien, Kina och några andra. Känt är hurusom earlen av Halsbury fungerade som domare ännu 93-årig (1916) ; i U. S. A:s högsta domstol är för närvarande (1929) presidenten 72 år och hans närmaste man bland de 8 ledamöterna 88. Åldersgränsen varierar betydligt, upp till 75 år (Frankrike m. fl.); den är i Österrike 65 år, för R. G. 68.³ I vissa länder äger presidenten kvarstå längre än ledamöterna. Så i Japan (65 resp. 63, med möjlighet till 3 års uppskov), Jugoslavien (70 resp. 65) och Spanien (ingen gräns resp. 72). Särskilt från R. G. klagas över åldersgränsen såsom skadlig för traditionen och sammanhållningen; alltjämt ser R. G. »mit Bedauern besonders tüchtige und leistungsfähige Kräftein einen erzwungenen Ruhestand übergehen». Hur godtycklig varje åldersgräns är belyses av Luxemburg: maximiåldern var där 72 år tilldess den 1919 sänktes till 65, för att 1921 åter höjas till 68. I Rumänien övergick man 1928 från 68 till 70 år.
    Domstolsledamöternas ansvarighet för fel i ämbetet har av många artikelförfattare förbigåtts, antagligen av den lyckliga grund att ämnet befunnits opraktiskt. Att de ha att svara inför särskild riksrätt torde ej förekomma utom Norden. I Holland och Spanien dömer domstolen själv, i Mexiko åtalar representanternas hus och dömer senaten. —Vår opinionsnämnd har icke sin like ens i Finland, och en rent s. a. s. politisk ansvarighet för högsta domstolens medlemmar synes över huvud ej finnas i det europeiska utlandet⁴, men väl i vissa amerikanska stater. I Argentina dömer senaten »über die gute Führung des Richters»; i Mexiko sitta domstolsledamöterna kvar så länge de

 

¹ Två av de indiska ledamöterna i Judicial Committee skola dock enligt en nyligen antagen lag pensioneras vid 72 år.

² Tvångsentledigande, utan minskning i löneförmåner, kan ske vid 65 år.

³ Lägsta maximiålder (60) uppvisa Bulgarien och Egypten, men den betyder blott att domaren blir i B. avsättlig, i E. pensionsberättigad.

⁴ I England anses dock allmänt att medlemmarna av Judicial Committee så till vida äro lika övriga domare att de kunna entledigas efter en av parlamentets båda hus gjord hemställan till Konungen. Frågan är av blott teoretiskt intresse. Jfr hos oss justitiestatsministern och opinionsnämnden före departementalreformen.

skicka sig väl, men kunna suspenderas på statspresidentens hemställan, godkänd först av representanternas hus, därpå av senaten. I Chile och Paraguay kan på åtal av representantkammaren — vilket åtminstone i det senare landet kan gälla antingen dåligt uppförande eller ämbetsfel eller vanligt brott — senaten skilja en ledamot från hans ämbete, varefter eventuellt följer rättegång vid domstol. — Ren avsättlighet, enligt styrande maktens godtycke, råder naturligtvis i Ryssland, men även i Jugoslavien, där efter statsvälvningen 1929 justitieministern har makt att avskeda domare, en makt som han dock ej lärer ha missbrukat. Hur det förhåller sig med kassationsråden i Rom under Mussolinis regemente, därom får man i boken ingenting veta. — Disciplinärbestraffningsrätt över sina ledamöter ha högsta domstolarna i Frankrike, Polen och annorstädes. I Polen kan också domstolen genom plenarbeslut entlediga en ledamot, som under mer än ett år på grund av sjukdom icke förrättat sin tjänst eller som till följd av andlig eller kroppslig skröplighet anses tjänsteoduglig.

 

    Då redogörelsen för vår H. D. begärdes, antyddes att den kunde bliva av särskilt intresse »gerade bei der von den meisten anderen Gerichten abweichenden demokratischen Organisation des schwedischen Reichsgerichts». Härvid torde man närmast tänkt på frånvaron av president. Hur självklart behovet av en sådan i allmänhet ter sig, belyses bl. a. av att regeringen i Argentina allt ifrån år 1862, då nu gällande domstolslag antogs, utnämnt president i Suprema Corte de Justicia, ehuru endylik befattning icke nämnes i lagen. Väl ges det flera länder där presidenten (eller presidenterna) väljas av domstolen själv. Så — efter vad redan nämnts — Island; vidare Belgien, Estland (blott avdelningspresidenterna), Venezuela och Brasilien; i sistnämnda land väljes i allmänhet den som är äldst, dock till levnads-, ej tjänsteår. Men full motsvarighet till den svenska jämlikheten erbjuder blott den heliga stolens Rota. Den utgöres av 10—12 auditores, som alla måste vara på en gång präster och doctores juris utriusque och »denen der Dekan, d. h. der amtsälteste Auditor, als primus inter pares vorsteht».
    I de flesta av världens högsta domstolar träffas avgörandena regelmässigt av 5 ledamöter. En skala 7, 5, 3, liknande vår, förekommer i Spanien. I Polen torde en sammansättning med 3 vara det normala, medan 7-talet synes vara ofrånkomligt i Belgien och Luxemburg. I Danmark döma oftast 9. Rumänien har en invecklad ordning: 7 döma, om minst 5 äro ense; eljes 11, om minst 7 äro ense; eljes 31 (domstolen består av 4 presidenter och 42 råd). I Frankrike måste minst 11 deltaga; vid meningsskiljaktighet tillkallas ytterligare 5. Man är alltså där ej rädd för jämnt antal, och i Kanada pläga domstolens alla 6 ledamöter vara med om viktigare mål. I Algier åter kan det domföra antalet växla från 3 till 9, men är alltid udda. Det må erinras att hos oss blev vid riksdagen 1834—1835 till vilande antaget ett grundlagsförslag, enligt vilket minst 6 justitieråd borde döma i alla mål. Förslaget föll 1840—1841 efter ganska livliga debatter. Tegnér yttrade i prästeståndet: »Impari deus numero gaudet, heter det hos skal-

den; och jag skulle tro att det även kan lämpas på antalet av ledamöter i en domstol, där paria vota ej utgöra något särdeles önskvärt.»¹
    Att militärer skola deltaga i prövningen av vissa mål är en egendomlighet för Sverige och Finland². Det är en klen parallell att i den spanska högsta domstolens avdelning för förvaltningsmål var fjärde plats skall innehavas av en ämbetsman som utgått från krigsdomarekåren vid hären eller flottan och äger generals rang. Judicial Committee har stundom sakkunniga bisittare, t. ex. i kyrkliga mål 3—5 biskopar, i sjörättsmål en officer ur kungl. flottan och en ur handelsflottan.

 

    För de högsta domstolar som arbeta å avdelningar — d. v. s. de allra flesta — har det naturligtvis varit nödvändigt att vidtaga åtgärder till upprätthållande av rättskipningens enhet. Om ej alla ledamöterna sammanträda till plenum, anordnas åtminstone förstärkt senat. Någon populär institution torde plenum ingenstädes vara: »Jegrösser das Plenum, desto schwieriger die Beratung, desto zufälliger die Entscheidung» skriver R. G:s förre president Simons, och vad man i R. G. vitsande benämnt horror pleni finnes nog även på andra håll.³ I Schweiz kräves till plenum blott 19 av 26, och när i Belgrads kassationsdomstol alla 20 ledamöterna äro samlade får den yngste ej rösta. — Vår minnesbok har flerstädes sina motsvarigheter, men därjämte är högsta domstolen i flera länder (Österrike, Italien m. fl.) utrustad med en eller flera byråer som ha till uppgift att bilda kartotek över principiella avgöranden. När ett mål företages, har man ur kartoteket framletat alla liknande fall. Och efter avgörandet, men före expedieringen, kan en efterprövning ske, sådan som exempelvis äger rum i den tjeckoslovakiska högsta domstolens Evidenzkanslei. Om detta kansli, som skall före utfärdandet granska alla beslut i civil-, brott- och disciplinmål, finner det granskade beslutet strida mot annat, inberättas förhållandet till förste presidenten som hänskjuter målet till en förstärkt senat. I Portugal står det part fritt att, om han finner beslutet strida mot ett tidigare angående samma rättsfråga, påkallaplenum.
    I Brasilien arbetar högsta domstolen ej på avdelningar; alla beslut skola fattas i plenum. Men det klagas över att eftersom av domsto-

 

¹ Prästeståndets prot. d. 26 mars 1840 (2: 345; ej hos Wrangel o. Böök).— Tegnér har haft i minnet Virgilii Bucolia, Ecl. VIII v. 75 som slutar med orden numero deus impare gaudet. De uttalas där av en kvinna som med vissa besvärjelser och trollkonster söker återvinna sin älskades kärlek. (Påpekat av min filologiskt skolade vän som tillfogat: Biskopen har alltså hämtat sitt citat i prästeståndet från det erotiska fältet, som ju icke var honom alldeles främmande.)

² Om Danmark se min uppsats Militära ledamöter i Konungens H. D. s. 22 (festskriften för pres. Grotenfelt).

³ Ett mera oskyldigt plenum är det som i Peru hålles varje domstolsårs början (d. 14 jan.) för vissa val och »um von den Gesetzen und Verordnungen Kenntnis zu nehmen».

lens 14 ledamöter sällan fler än 11 eller 12 infinna sig, så växlar pluraliteten: det har hänt att motsägande domar givits inom loppet av blott tre dagar.

 

    Konungens dom dömer, liksom vår H. D., Judicial Committee men eljes förmodligen ingen av världens högsta domstolar. Att i några länder (Bulgarien, Jugoslavien, Spanien) samtliga domstolar, alla instanserna igenom, döma »i Konungens namn» är tydligen något helt annat¹. I kungliga slott (nu Christiansborg) har Danmarks Højesteret alltid hållit sina sessioner, men H. D. är nog ensam om att rymmas under samma tak som konungafamiljen. Flera högsta domstolar finnas som i likhet med R. G. ej ha sitt säte ens i rikets huvudstad; så är den ungerska förlagd till Brunn, den estländska till Dorpat, och i Jugoslavien diskuteras huruvida den blivande för hela riket gemensamma kassationsdomstolen bör residera i Belgrad eller Zagreb. I Estland hade regeringen föreslagit Reval som domstolens säte, men den konstituerande nationalförsamlingen (1919) föredrog universitetsstaden Dorpat, där domstolens medlemmar ha tillgång till bibliotek och till tankeutbyte med vetenskapens män och där även »eine ruhigere, von jeweiligen politischen Tageskämpfen entfernte und ungestörte Atmosphäre eine erspriesslichere Arbeit dem höchsten Gerichtshof sichert».
    Huruvida domstolsledamöterna i sittande rätt nyttja någon ämbetsdräkt eller vid ceremonier utom rätta någon uniform lämnas i allmänhet obesvarat. För Hollands Hooge Raad är, så vid sessioner som vid hov- och statsceremonier, dräkten en toga av svart siden med svarta sammetsuppslag, skärp av svart siden, mössa av sammet med hermelinsbräm och en veckad krage av vit battist. Enligt ett dekret av 1863 skola medlemmarna i den rumänska kassationsdomstolen vid de vanliga sessionerna bära en svart talar, vid plenarsessionerna en röd talar och vid festliga tillfällen en galauniform; den sista är dock sedan många år kommen ur bruk. En spansk kabinettsorder av 1844 skapade »justitiestorkedjan» (Gran Collar de la Justicia) att bäras av högsta domstolens president »als Hoheitsabzeichen für die Spitze der richterlichen Hierarchie».
    Om den högsta instansen har att pröva blott rättsfrågan eller även sakfrågan; om den endast kasserar eller själv dömer, och hur kassationsbefogenheten kan vara på olika sätt närmare bestämd; om ledamöterna äro fördelade på fasta senater eller icke²; hur målen fram-

 

¹ Huruvida det i Ungern är blott h. d. (die kgl. ung. Curie) som dömer i Konungens namn framgår ej fullt klart (s. 434). I Polen döma alla domstolar i republikens namn.

² Såvitt jag uppmärksammat är det blott Österrike, som uppvisar ett motstycke till ledamöternas cirkulation hos oss. Där bliva senaterna »von Woche zu Woche zusammengesetzt, selbstverständlich mit Einhaltung einer gewissen Beständigkeit».

läggas till prövning¹ — allt detta intressanta måste här förbigås. Andra uppgifter än det rena dömandet tillkomma flerstädes högsta domstolarna, såsom granskning av lagförslag, utlåtanden i nådemål, tillsättningar av domarebefattningar o. s. v.² i flera länder finnes ännu ej någon fristående högsta förvaltningsdomstol, utan vissa förvaltningsmål behandlas i samma högsta instans som rättegångsmålen. Så är fallet i Tyskland, där man emellertid har att vänta upprättandet av en Reichsverwaltungsgericht. Av R. G:s forne president Simons emotses detta med beklämning; han anser att R. G. då kommer att förlora i prestige. »Denn die Grenze zwischen privatem und öffentlichem Recht verschiebt sich immer mehr zugunsten desöffentlichen, und das private Recht wird allmählich zu einem Altenteil, für das unser Volk kein Lebensinteresse mehr aufbringen kann. Der Gerichtshof, der die öffentlichrechtlichen Fragen behandelt, wird der höchste in Deutschland werden.» Erfarenheten i vårt land efter regeringsrättens instiftande torde knappast ge stöd åt Simons' farhågor.
    I bokens program ingick att få belyst om och i vad mån domstolarna äro berättigade att pröva lagars överensstämmelse med konstitutionen. Svaren äro stundom något osäkra, men från England och Jugoslavien ges det klara beskedet att frågan där ej existerar. I England har man ingen skriven författning, i Jugoslavien sedan den 6 januari 1929 ingen författning alls. Parlamentet är Englands högsta lagstiftande auktoritet, och en av parlamentet antagen lag kan icke vara stridande mot författningen.
    Det vore frestande att söka komparativt utröna hur arbetstyngda ledamöterna i de olika domstolarna äro — allmänneligen klagas överarbetsbördan (Estland: eine enorm grosse; Österrike: eine ausserordentliche; Italien: vielleicht die grösste, welche ein Oberster Gerichtshof zu leisten hat; o. s. v.) — men en rättvis jämförelse är knappast möjlig att verkställa. Att blott dividera antalet mål med antalet ledamöter skulle ge en vrångbild; hänsyn måste tagas till målens och prövningens beskaffenhet, domförhetsreglerna, arbetssättet, domstolens uppgifter vid sidan av det rena dömandet. Följande data kunna därför ej erbjuda stort mer än ett kuriositetsintresse. För Sverige uppges som årligt medeltal avgjorda mål och ärenden, för sista 10-årsperioden, 1,200 mål och något över 500 ärenden (nåd, resning, dispens). Japans

 

¹ I Rumänien inledes förhandlingen med en av ett kassationsråd uppsatt skriftlig sakframställning. Den som själv någon gång nödgats åhöra föredragning i form av innanläsning, kan ej annat än gripas av medkänsla vid det rumänska kassationsrådet dr Cornel Kisselitzas vemodiga ord: »Bedauerlicherweise schreibt aber das Gesetz nicht vor, dass der Verfasser des Sachverhaltsberichtes bei der Verhandlung anwesend sein muss, wie dies im französischen Recht vorgesehen ist. Durch die monotone Verlesung dieses schriftlichen Berichtes, welcher schon an sich den mündlichen Vortrag eines Referenten nie ganz ersetzen kann, verliert die Verhandlung viel an Lebendigkeit.»

² I Ryssland är h. d:s främsta uppgift »Wahrung der Errungenschaften der proletarischen Revolution, der Arbeiter- und Bauernmacht und der von derselben errichteten Rechtsordnung». Jfr STJERNBERG i Sv. J. T. 1926 s. 210 f.

högsta domstol har lika stor personal som vår, nämligen 1 chefspresident, 4 senatspresidenter och 16 ledamöter. Den dömer, ej blott kasserar; den prövar i civilmål blott rättsfrågan, men kan i brottmål även rätta »grobe Unrichtigkeiten» i fastställandet av faktum eller av straffmåttet. Antalet mål 1928¹: 3,209 civilmål (därav 1,297 besvär) och 2,370 brottmål (därav 35 besvär). Italiens kassationsdomstol består av 11 presidenter och 82 råd; antal avgjorda mål 1928: 4,946 civil-, 11,176 brottmål. Estlands Riigikohus, med 1 president, och 12 ledamöter, sysslar något med lagstiftningsfrågor, tillsätter domare och avgör både civil-, brott- och förvaltningsmål. År 1928 voro anhängiga 5,013 mål och ärenden och avgjordes 3,440, nämligen i plenum 70, å civilavdelningen 1,036, å brottmålsavdelningen 1,068 och å administrativavdelningen 1,266.
    Från dessa ängsligt stora tal är det svalkande att vända sig till Island med dess under år 1928 behandlade 83 mål². Även i Danmark anser man sig kunna utan svårighet bemästra arbetsstoffet: år 1928 voro vid Højesteret anhängiga 276 civil- och 79 brottmål. — Såsom erinrande om svenska förhållanden må anmärkas att R. G. starkt längtar att bli äktenskapsmålen kvitt (de ha stundom måst fördelas på fyra senater), medan Argentinas Suprema Corte är nog lycklig att aldrig se dylika mål, och att Kammergericht fått »eine ungeheure Arbeitslast aus der Flut der Armenrechtsgesuche».

 

    Hos litet var av medarbetarna i boken kan man spåra en patriotisk strävan att låta hemlandets högsta domstol framstå särskilt vördnadsbjudande, så genom hög ålder som genom utmärkta kvalifikationer i övrigt. En sådan strävan är mänsklig, kanske prisvärd, vid denna högsta domstolarnas första internationella uppvisning. Belgiens kassationsdomstol, som har sina rötter i den franska revolutionen, förklaras »dem Wesen nach» vara efterföljare till Filip den skönes år 1503 instiftade Grand Conseil de Malines. Den ungerska högsta domstolen vill leda sina anor tillbaka till Stefan den helige (krönt år1000), anser sig »in stetiger Rechtskontinuität» ha fungerat omkring tusen år och påstår att på hela jorden finnes — Storbritannien undantaget — ingen stat vars högsta domstol har så gammalt ursprung. I sådant sällskap bli vår H. D. och dess jämnåring i U. S. A. med sitt ärligt erkända födelseår 1789 ohjälpligen parvenyer. Höga vitsordskänkas också på flera håll åt det sätt varpå det egna landets högstadomstol förstått och ännu förstår att fylla sin plats i samhället. Det är ett undantag att härvid alls göres någon reservation, sådan som ligger i yttrandet av presidenten i Portugals högsta domstol att allmän högaktning åtnjutits av »alle oder fast alle seine Vorgänger». Att

 

¹ Statistiken kallar det anhängiga mål, men att döma av resultaten från tidigare år torde de avgjorda uppgå till ungefärligen samma siffror.

² Islands h. d. sammanträder varannan vardag »wenn Sachen vorliegen»,vid behov oftare. Ferier 24 dec.—6 jan., två veckor vid påsk samt 24 juni—14 sept. Chiles Corte suprema har session 4 timmar varje vardag, med ferier 14 jan.—1 mars.

domstolens verksamhet varit »würdig und ruhmreich» (Mexiko), att domstolen fyllt sin mission »mit unbestrittener Fähigkeit und Rechtschaffenheit» (Chile) eller »in vollkommener Weise» (Belgien) — dylikt mer allmänt hållet självberöm är ej sällsynt. Om sig själv vittnar den spanske domstolspresidenten »dass er während 43 Jahren seines Lebens tagaus und tagein in sämtlichen Stellen der richterlichen Laufbahn mit glühender Begeisterung und hingebender Treue seinen Dienst versehen hat». Och i sin artikels slutord avger han den med spärrad stil tryckta deklarationen att alla hans kolleger ägna åt sitthöga kall »ihre geistigen Fähigkeiten, ihre Gewissenhaftigkeit und ihren unermüdlichen Pflichteifer in vollem Bewusstsein des Opferdienstes, dem sie sich geweiht haben». De nordiska författarna ha alla avhållit sig från dylika vanskliga uttalanden.
    Som avslutning på denna anmälan må utan alla reflexioner sättas de ord som i gyllene bokstäver läsas å den ungerska högsta domstolens palats:
 

Justitia regnorum fundamentum.
 

Birger Wedberg.