Överrätts prövning av parts trovärdighet. Det har sagts många gånger att en av de mest framträdande bristerna i vår nuvarande processordning består i att den överinstans, som skall pröva ett av underinstansen avgjort mål i hela dess vidd, ej har till sitt förfogande samma processmaterial som underinstansen. Med andra ord, under det häradsrätter och rådstuvurätter hava muntlig förhandling och omedelbart upptaga partsanföranden och vittnesberättelser, har hovrätten till sitt förfogande allenast det vid underrätten förda protokollet över vad parterna anfört och vittnena berättat. Och det talade ordet har ofta en annan valör än det skrivna. Men i överinstansen måste med ledning av det skrivna ordet prövas och vägas om underrätten riktigt prövat och vägt det talade.
    Åtskilliga botemedel häremot hava föreslagits. Processkommissionens förslag går ju som bekant ut på principiellt införande av muntlig förhandling även i hovrätten. Under diskussionen om förslaget hava andra uppslag givits.

 

der paatænkte saadanne, kunne komme i en betydelig Usikkerhed med Hensyn til deres rette Dispositioner paa lang Sigt." — Prof. HENRY USSING skriver om samma danska lagregel: "Denne faste Regel er der næppe Stemning for at forlade. Noget andet er, at et Afkald burde kunne anfægtes i noget videre Omfang end andre Løfter (Aftalslag §§ 31, 32 ".

¹ Se Lagberedningens förslag till revision av ärvdabalken II s. 300. Jfr angående laglotten enligt nordisk rätt ytterligare: MORGENSTIERNE i T. f. R. 1890 s. 446 ff; HAMBRO i T. f. R. 1925 s. 388 ff.; KNOPH, Norsk Arveret, Oslo 1929, s. 25; ARNHOLM, Betingelsene for Testamenters Gyldighet efter norsk Ret, Oslo 1929, s. 69 ff.; VINDING KRUSE, Ejendomsretten, Kbhvn 1929, s. 145 f., 257 — 9 och 699—700, noten; BORUM i U. f. R. 1929 B s. 269 ff.; PRAHM i U. f. R. 1930 B s. 37 ff.

Somliga hava framkastat tanken på att hovrätterna borde söka inaugurera en praxis att så litet som möjligt ändra underrätternas bevisprövning. Blott i uppenbara fall borde sådant förekomma. Andra hava tänkt sig att det borde stadgas, att ändring i underrättens uppskattning av bevismaterialet ej bör ske utan föregången muntlig förhandling. Från överrättshåll har förklarats att hovrätterna, där ej uppenbara misstag hos underrätten föreligger, pläga lita på dennas bevisprövning, åtminstone om domaren är mera erfaren.
    Det kunde uppenbarligen vara av stort intresse, att statistiskt belysa hur ofta ändringar i underrättsdomar bero på ändrad prövning av underrättens bevismaterial. En dylik undersökning vore emellertid tydligen alldeles ogörlig om den ej inskränktes till fall av mera pregnant art. Hit kan föras frågan om åt vilkendera parten i mål angående fastställande av faderskap edgången bör anförtros. Denna fråga är nämligen en sådan, som rör allenast ett enda bevisfaktum, trovärdigheten, och vari tillika underrätterna, i synnerhet häradsrätterna, i eminent grad äro skickade att väga och pröva och finna det rätta. På min begäran har en i Svea hovrätt anställd tjänsteman undersökt i vilken omfattning hovrätten under åren 1927 och 1928 på det sätt ändrat underrätts utslag angående edgång i dylika mål att eden anförtrotts åt klaganden d. v. s. den vid underrätten till edgång berättigades motpart. Undersökningen utvisar följande: Hela antalet barnuppfostringsmål, vari edgångsbeslut överklagats under ifrågavarande år, utgjorde 164. Härav ha säkerligen besvären i vissa fall avsett blott själva edstemat (konceptionstidens längd). Hur ofta detta varit händelsen har ej undersökts. I 13 fall har hovrätten ansett edgång ej vara erforderlig. I likaledes 13 fall har hovrätten givit eden åt klaganden. Av dessa sistnämnda 13 klagande hava 4 varit barnamodern, de övriga 9 den uppgivne fadern, d. v. s. i 4 fall har fadern av underrätt ålagts edgång och i 9 fall modern. Akterna till de 13 sista hovrättsutslagen har jag själv granskat och funnit följande: A) I 3 av de 9 fall, där mannen klagat, har ingen som helst ny bevisning förebragts av klaganden i hovrätten. I 2 andra fall, där mannen klagat, har ny utredning, som direkt avser trovärdigheten hos part, ej förebragts, men väl utredning i sak. I övriga 4 fall där mannen klagat har förebragts trovärdighetsintyg rörande endera parten. B) Av de 4 fall där modern klagat har i 2 fall icke förebragts ny direkt utredning om trovärdigheten, men väl i de 2 andra. Endast i ett fall har återförvisning för vittnesförhör ägt rum. De underrätter, från vilka målen kommit, hava varit Stockholms rådhusrätt (2 mål), rådhusrätten i Eskilstuna, Södra Roslags, Fryksdals nedre, Boteå, Medelpads västra (2 mål), Ljusdals, Sköllersta, Överluleå (2 mål), och Lycksele tingslags häradsrätter.
    Såsom avslutning vill jag tillägga att jag i det föregående med avsikt uraktlåtit anställa jämförelse mellan utredningen i underrätt och hovrätt, vilket för övrigt varit för en utomstående en omöjlig sak, eller att uttala något som helst omdöme. I saknad av underrättens protokoll för flertalet av målen har jag ej heller kunnat konstatera, i vilka fall häradsrätt uttryckligen antecknat nämndens mening om parts trovärdighet. En och annan domare anser sig f. ö. icke behöva göra dylik anteckning, utan hyser den åsikten att nämndens mening kommit till uttryck i utslaget ändå.
 

Nils Edling.