Om beräkning av lagstadgad tid.1 I vår gällande lagstiftning finnas två mera allmängiltiga föreskrifter om beräkning av tid. Den ena innehålles i punkt 42 av kungl. förklaringen den 23 mars 1807 över allmänna lagens stadganden i åtskilliga rum. Enligt denna föreskrift skall vid alla de händelser, då det i särskilda författningar ålagts en rättssökande att iakttaga eller fullgöra något till bevakande och utförande av sin talan i rättegångsärenden inom utsatt tid eller föreskrivna fatalier av en eller flera månader, utan att tillika finnes vara bestämt av hur många dagar månaden skall utgöras, varje månad räknas till trettio dagar. Denna artificiella metod för månadsberäkningen tillkom ursprungligen för att förekomma, att fatalietiden, allt efter de månader den omfattade, skulle bliva än kortare och än längre. Den andra föreskriften om tidsberäkning återfinnes i lagen d. 14 juni 1901 om beräknande av fatalietid i visst fall. I denna författning stadgas, att där tid, då åtgärd för talans fullföljd eller bevarande i rättegångs- eller utsökningsmål eller i ärende varmed efter ansökning eller annorledes domstol tager befattning sist bör företagas, infaller å en söndag eller annan allmän helgdag, åtgärden må företagas å nästa söckendag (den s. k. söndagsregeln).
Genom lag d. 30 maj 1930 (SFS nr 173) ha dessa båda lagstadganden upphävts och ersatts med en lag om beräkning av lagstadgad tid.2
Den första paragrafen i denna lag stadgar, att då enligt lag eller särskild författning tid skall räknas efter vecka, månad eller år, den dag skall anses som slutdag, som genom sitt namn i veckan eller sitt tal i månaden motsvarar den, från vilken tidräkningen börjar. Där motsvarande dag i slutmånaden ej finnes, skall den månadens sista dag anses för slutdag. En nyhet innebär denna föreskrift endast, såvitt angår månadsberäkningen. Den konstlade trettiodagarsberäkningen i 1807 års förklaring ersättes sålunda generellt med beräkning efter kalendern. Den andra paragrafen i lagen innefattar en utvidgning av söndagsregeln. Om tid, då enligt lag eller särskild författning åtgärd sist skall företagas, infaller på en söndag eller annan allmän helgdag, må åtgärden företagas å nästa söckendag.
Uppslaget till den nya lagstiftningen gavs närmast genom testamentslagen. Lagberedningen föreslog nämligen, att tiden för klander av testamente, nu ett år, skulle förkortas till hälften, sex månader, beräknade enligt 1807 års förklaring till 30 dagar var månad. Med hänsyn till den fara som förelåge, att allmänheten skulle av misstag tro att klandertiden räknades efter kalendern, hemställde lagrådet, att tiden skulle angivas till 180 dagar. I propositionen upptogs emellertid ej denna hemställan, men justitieministern ställde i utsikt utredning och förslag i sådan riktning, att 1807 års förklaring i förevarande del bleve upphävd.
Det har väl endast varit en tillfällighet, alt det just blev testamentslagstiftningen, som gav närmaste anledning till att frågan om kalenderberäkningens införande generellt togs upp till behandling. Länge nog har nämligen behov av ändrad lagstiftning på detta område gjort sig gällande. Det artificiella beräkningssätt, som med 1807 års förklaring infördes, har aldrig någonsin lyckats tränga igenom i det allmänna medvetandet. För folk i allmänhet har kalendermånadsberäkningen, såsom den i handel och vandel gällande, framstått såsom naturlig. För att bespara de rättssökande risken av rättsförlusten på grund av okunnighet om 1807 års förklaring har lagstiftningen under de senare årtiondena tillgripit den utvägen, att man, i stället för i månader, angivit tidsfristerna i dagar, och således i stället för t. ex. 2 månader utsatt fristen till 60 dagar o. s. v. Detta var således endast ett tekniskt medel att realisera den till grund för 1807 års förklaring liggande tanken med fixa, av kalendern oberoende fatalietider. Men denna metod för fristberäkningen har också fört med sig stor förvirring i lagstiftningen. Man har sålunda, särskilt i äldre lagar och författningar, frister angivna i månader, varmed ej avses kalendermånad, utan trettiodagarsperioder och man har å andra sidan lagar och författningar, där fristerna äro direkt utsatta i trettiodagarsperioder. Ja, man påträffar t. o. m. i författningar av förhållandevis sent datum båda uttryckssätten begagnade.
När det nu gällde att bringa reda och ordning i tidsbestämmelsernas labyrint hade man två vägar att välja på. Antingen kunde man konsekvent fortsätta på den inslagna vägen med fristers utsättande i trettiodagarsperioder. Småningom skulle man då ur lagstiftningen avlägsna alla i månader uttryckta frister. Denna linje förordades av kammarkollegium i ett yttrande över ett remitterat utkast till bestämmelser i ämnet. För allmänheten kunde emellertid denna beräkningsmetod leda till olägenheter med hänsyn till risken av felräkning, särskilt när det gällde längre perioder. Därtill kom att i övriga nordiska länder kalenderberäkningen av ålder gällde, ett förhållande som föranlett, att i vissa av de under skandinaviskt samarbete tillkomna lagarna, t. ex. i växellagen, varumärkeslagen och nya giftermålsbalken, detta beräkningssätt kommit i tillämpning även hos oss. Den andra utväg som stod till buds — och det var den som valdes i propositionen — var att i princip införa kalen-
derberäkningen, vilken då kom att bli tillämplig på alla de fall, då i lag eller författning viss tidsfrist uttryckts i månader. Den olägenhet var emellertid förenad med denna utväg, att ett stort antal frister som fixerats i trettiodagarsperioder lämnades oberörda, vilket, även om man i framtida lagstiftning konsekvent gick in för att uttrycka frister i månader, ledde till att man under mycket avsevärd tid framåt likvisst hade att räkna med två typer av likartade tidsbestämningar. Visserligen hade denna olägenhet kunnat undanröjas, om det generellt hade stadgats, att trettiodagarsfristerna skulle evalveras till kalendermånader. Men även en sådan föreskrift måste förses med undantag för att förekomma, att de i lag utsatta tidsfristerna bleve förkortade. För att ej ytterligare inveckla föreskrifterna om tidsberäkning begränsade man sig i propositionen till de tidsbestämningar, som direkt voro angivna i månader.
Ordalagen i lagens 1 §, speciellt uttrycket "slutdag", pekar närmast hän på de frister, som räknas framåt i tiden (t. ex. när besvär skola ingivas en månad efter delfåendet av myndighets beslut). Men samma beräkningsmetod, kalendern, måste också gälla vid frister som räknas tillbaka (t. ex. när vissa kallelseåtgärder skola vara verkställda en månad före ett sammanträde). Här innebär "slutdagen" den dag, som avgränsar perioden vid räkning bakåt i tiden.
Ett spörsmål som lagen lämnat obesvarat är det, från och till vilket tidsmoment en viss frist skall räknas. Detta överlämnas liksom hittills åt praxis att avgöra.
Den i lagens 2 § intagna söndagsregeln uppväckte viss opposition vid lagförslagets behandling i riksdagen. Man förmenade, att regeln blivit avfattad alltför vitt. Det må då först erinras, att bestämmelsen enligt sin ordalydelse är tillämplig endast i fråga om åtgärd, som skall vidtagas "enligt lag eller särskild författning". Uteslutna från lagens tillämpningsområde äro således tidsbestämningar i avtal. Enligt uttalanden vid lagens tillkomst är lagen icke avsedd att gälla i fråga om ett sådant stadgande som det i första stycket av 68 § lagen om köp och byte av lös egendom intagna. Detta lagbud torde nämligen få uppfattas enbart som en tolkningsregel, avseende en viss i ett avtal intagen tidsbestämning.
Söndagsregeln kan enligt sakens natur ej heller bli tillämplig på sådana fall, då en underrättelse- eller anmälningsskyldighet är stadgad, innan en viss åtgärd får vidtagas. När t. ex. i 13 § i ordningsstadgan för rikets städer är föreskrivet, att anmälan till polismyndighet skall ske minst 24 timmar, innan en viss offentlig föreställning får äga rum, kan helt naturligt söndagsregeln ej givas den tolkningen, att anmälan till en måndagsföreställning kunde få ske samma dag. Stadgandet får givetvis tolkas så, att föreställningen ej får äga rum förrän den angivna tidsfristen förflutit från det anmälan skedde. På enahanda sätt få tolkas sådana stadganden som det i 69 § i förordningen d. 18 maj 1928 om explosiva varor meddelade, att anmälan om transport av explosiv vara skall hava gjorts hos K.B. 48 timmar och i vissa fall 4 dygn före transporten.
Till samma grupp av tidsbestämningar bör även hänföras föreskriften i 60 § U. L., att underrättelse om förestående utmätning i vissa fall skall delges gäldenärens husfolk eller anslås på hans husdörr sist dagen före förrättningen. Detta stadgande innebär tydligen, att utmätningen icke får äga rum förrän dagen efter underrättelsen.
Tillämplig blir söndagsregeln såväl på fixa, till kalendern knutna tidsbestämmelser som på frister, angivande vissa maximi- eller minimitidrymder, och regeln kommer att gälla i fråga om tidsbestämningar av processuell natur i mål och ärenden hos domstolar och andra myndigheter lika väl som för tidsbestämningar av materiellträttslig art. Som exempel på fixa tidsbestämningar, som komma att påverkas av söndagsregeln, må nämnas tidpunkten för deklarations avlämnande och för verkställande av mönstringsanmälan. När det gäller frister som räknas framåt (t. ex. besvärsfrister) medför söndagsregeln en förlängning av fristen. Vid frister bakåt (minimifrister) är dess verkan motsatt. Sålunda kan t. ex. stämningstiden komma att förkortas med en eller, om två helgdagar följa på varandra, två och i sällsynta undantagsfall med tre dagar. Vidare kommer söndagsregeln att påverka preskriptionstiderna och detta vare sig dessa äro fixa (t. ex. fattigvårdslagen 61 §) eller angivna i form av viss tidrymd (t. ex. den sedvanliga tioårspreskriptionen).
Den nya lagen träder i kraft den 1 juli 1930.
S. Matz.