Lagstiftningen om rätten till fiske vid rikets västra kust. Den för fiskerinäringen betydelsefulla frågan om de å sedvana grundade inskränkningarna i strandägarens ensamrätt till fisket vid hans strand har, såvitt rör rikets västra kust, nu fått sin slutliga lösning genom en vid årets riksdag antagen ändring i 1896 års lag om rätt till fiske. Att detta spörsmål sålunda kunnat i avseende å nämnda kust behandlas för sig, har sin förklaring däri, att uppfattningen om en sedvanemässig frihet för envar att fiska vid annans strand i dessa orter varit genomgående. I själva verket har det på starka skäl antagits, att man här haft att göra med en från dansk-norska tiden fortlevande rättsuppfattning. Enligt dansk och norsk lagstiftning tillkommer nämligen någon uteslutande fiskerätt i allmänhet ej strandägaren.
Redan då i vår första fiskerättslagstiftning, 1766 års fiskeristadga, infördes den numera i 2 § 1896 års lag upptagna bestämmelsen därom, att fisket i havet skulle inom visst avstånd från land vara strandägaren förbehållet, ansågs nödigt att med hänsyn till särskilda orters sedvana föreskriva åtskilliga undantag. Även under förarbetena till gällande lagstiftning i ämnet framhölls vikten av att någon rubbning ej gjordes i de regler, som vid sidan av den skrivna lagen sedvanemässigt utbildat sig. I enlighet härmed innehöll det kommittéförslag, som legat till grund för 1896 års lag, en allmänt hållen förklaring, enligt vilken av ålder tillämpade sedvanor i fråga om fiskets utövande skulle äga giltighet framför lagens bestämmelser om strand-
ägarerätten. Stadgandet återfanns i den kungl. propositionen, och i princip anslöt sig även riksdagen till uppfattningen angående sedvanans betydelse. Att 1896 års lagstiftare härvid främst hade i sikte förhållandena inom de forna dansk-norska provinserna är av många uttalanden tydligt.
Av de bestämmelser, som i nu förevarande hänseende inflöto i fiskerättslagen (3 §), hänförde sig två till rikets västra kust. Till en början stadgades, att vid denna kust fisket efter sådan havsfisk, som går till stränderna i stora stim (sill, skarpsill, makrill och gråsej) skulle, där det av ålder brukats, stå öppet för varje fiskande. Vidare är att märka en för hela riket gällande bestämmelse att, där vid öppna havsstranden och utom skären de fiskande av ålder oklandrat med rörlig redskap utövat fiske vid annans strand annorledes än i lagen medgåves, de skulle vara vid sådan rätt bibehållna. I fråga om denna bestämmelse förklarades, att den inom Göteborgs och Bohus samt Hallands län skulle gälla även inomskärs; för Skånes västra kust, som saknar skärgård, var dylik föreskrift ej av nöden. Genom dessa bestämmelser var sedvanan rättsligen erkänd utefter hela västkusten. Bortsett från fisket efter s. k. stimfisk, där den fasta redskapen har föga användning, avsåg dock erkännandet endast det med rörlig redskap idkade fisket. Såsom ovan antytts avvek lagen i denna del från vad som föreslagits av kommittén och i propositionen; någon motsvarande begränsning var där ej ifrågasatt. Avvikelsen var emellertid egentligen ej av principiell natur. I huvudsak synes den haft sin grund i en missuppfattning beträffande sedvanerättens faktiska utbredning och innebörd.
Efter ikraftträdandet av 1896 års lag framställdes snart krav på ytterligare beaktande av de lokala sedvanorna. Bland den talrika fiskarbefolkningen å Skånes västra kust väckte det framför allt gensaga, att ej jämväl den sedvana, som avsåg fast redskap, inskrivits i lagen. Fisket med dylik redskap utgjorde här fiskarenas huvudsakliga försörjning, och det hade även av strandägarna själva städse betraktats som fritt. Ett uttryckligt stadfästande av sagda förhållande kunde därför endast vara en åtgärd av rättvisa och billighet, vilken vore desto mer påkallad som, där frågan droges inför domstol, denna i brist på sådant stadfästande torde finna sig förhindrad tillmäta sedvänjan någon betydelse. Den som utan tillstånd av strandägaren utövade fiske med fast redskap inom hans område av vattnet, riskerade med andra ord att bli dömd till såväl ansvar som skadestånd, ehuru han i själva verket ej gjort annat än vad förut i all tid ansetts lovligt. (Jfr härtill NJA 1922 s. 427 och, beträffande ett besläktat spörsmål, 1928 s. 480).
Även från de norra delarna av västkusten förspordes med tiden vissa klagomål. Man menade här, att enbart hänvisningen till sedvänjan ej innefattade ett tillräckligt skydd för fiskarbefolkningens intressen. Då det ålåge varje enskild fiskande att styrka en å sedvana grundad rätt att idka fiske inom ett visst vattenområde, så snart rätten bestredes av den, som ägde fastighet därintill, låge det
i sakens natur, att den fiskande mången gång hellre gåve vika för jordägaren än underkastade sig obehaget och kostnaden av en rättegång. Tydligen måste detta försvaga fiskarbefolkningens ställning; därigenom upphörde småningom sedvanan att äga tillämpning å allt större delar av kusten. För uppehållande eller återställande av det rättsliga läge, 1896 års lag avsåg att befästa, vore därför ett allmänt frigivande av fisket med rörlig redskap ofrånkomligt. Någon betänklighet härvidlag kunde ej heller möta. I stort sett skulle åtgärden ej innebära någon nyhet utan blott ett förtydligande, i det att även vid denna del av kusten uppfattningen om fiskets frihet, såvitt anginge rörlig redskap, överallt bibehållit sig.
Såsom av det anförda framgår, skulle den sedvanemässiga uppfattningen om fiskets frihet endast å Skånes västkust, men ej i de norra länen, hänföra sig också till fast redskap. Till en del torde detta förklaras av det starka inflytandet i Skåne från den motliggande själländska stranden samt därav, att nyssnämnda redskap i de norra länen är av ojämförligt mindre betydelse. Härtill kommer, att i fråga om fiske med fast redskap lagstiftningen i Danmark och Norge ej är fullt lika. Enligt norsk lag är bland annat i detta hänseende den allmänna fiskerätten mindre omfattande, och det är därför naturligt, att sedvänjan i de till Norge gränsande orterna fått en snävare innebörd. I detta samband må anmärkas, att någon motsvarighet till sedvänjorna vid Skånes västkust egentligen ej förefinnes vid landskapets södra och östra kuster. Orsaken härtill torde bland annat vara den mängd av särskilt för sig skattlagda fisken, som där upptaga stora delar av stränderna.
Sedan framställningar i nu berörda ämnen inkommit till K. M:t, blevo dessa år 1911 för utlåtande överlämnade till kammarkollegiet. Uppdraget utvidgades sedermera på förekommen anledning till att avse en närmare undersökning av sedvanerättens utbredning å rikets västra och södra kuster samt utsträcktes slutligen till fiskerättsförhållandena vid rikets samtliga kuster. Den kollegiet anbefallda utredningen verkställdes av kammarrådet A. W. DUFWA, varefter kollegiet i underdånig skrivelse 1924 under åberopande av dennes undersökningar framlade förslag till en tämligen omfattande ändring av de i 1896 års lag upptagna bestämmelserna angående strandägarerättens utsträckning i havet. (Se statens offentliga utredningar, jordbruksdepartementet, 1925: 19 och 20.) I vad avsåg andra orter i riket än de västra kusttrakterna fanns detta förslag ej ägnat att omedelbart läggas till grund för någon lagstiftning i ämnet. Beträffande västra kusten åter ansågs lämpligt vidtaga erforderliga lagstiftningsåtgärder i två repriser. Den proposition i ämnet (nr 2), som — efter ytterligare noggranna undersökningar av länsstyrelserna och andra — slutligen framlades vid 1928 års riksdag, hänförde sig sålunda blott till Göteborgs och Bohus samt Hallands län; frågan om införande jämväl beträffande Skånes västkust av nya fiskerättsregler ansågs böra tills vidare anstå.
Sagda proposition blev i huvudsak av riksdagen godkänd. Däri-
genom skedde — enligt en den 22 juni 1928 (nr 183) utfärdad lag — sådan ändring i 3 § 1896 års lag, att fiske med rörlig redskap förklarades fritt överallt inom de båda norra länen å västkusten; enligt ett av riksdagen gjort tillägg (jfr jordbruksutskottets utlåtande nr 33) skulle därvid jämväl mindre ålryssja betraktas som rörlig redskap. Den sålunda genomförda lagstiftningen byggde på antagandet, att i stort sett på grund av förut gällande lags hänvisning till rådande sedvänja de fiskande allestädes i dessa orter ägt rätt att fiska med rörlig redskap även vid annans strand. Med hänsyn till den utredning, som härutinnan förebragts, fanns sålunda styrkt, att genom den nya lagstiftningen någon egentlig ändring ej skulle åvägabringas i de faktiska förhållandena. Emellertid stadgades med avseende å det närmast stranden belägna vattnet undantag till förmån för strandägaren beträffande ostronfisket samt, i vissa delar av den bohuslänska skärgården, även hummerfisket. Härvidlag visade nämligen utredningen, att någon sedvanerättslig frihet till fiskets idkande ej kunde anses ha förelegat.
I 1928 års proposition uttalades, att beträffande rörlig redskap de skäl, som föranledde frigivandet inom Göteborgs och Bohus samt Hallands län, gjorde sig med lika styrka gällande även såvitt rörde den skånska västkusten. Att fisket med rörlig redskap också här — med, synes det, ett obetydligt undantag — sedan gammalt ansetts stå öppet för vem som ville begagna det, därom rådde i själva verket ej någon meningsskiljaktighet. Orsaken till att lagändringen det oaktat ej utsträcktes jämväl till Skåne var, att såsom redan nämnts fråga blivit väckt om frigivande vid denna kust även av fisket med fast redskap och att härutinnan krävdes ytterligare utredning.
Sedan också riksdagen anslutit sig till uppfattningen, att utredningen rörande fiskerättsförhållandena vid Skånes västra kust borde omedelbart fullföljas, uppdrogs hösten 1929 åt länsstyrelserna i Kristanstads och Malmöhus län att med ledning av ett inom justitiedepartementet upprättat frågeformulär verkställa förnyad undersökning rörande den uppgivna sedvanans förekomst och omfattning. Denna undersökning gav till resultat, att ett frigivande å Skånes västra kust av såväl fisket med rörlig som fisket med fast redskap i stort sett ej skulle innebära någon faktisk nyhet. Blott i undantagsfall gjorde strandägarna gällande anspråk på någon ensamrätt till fisket, och att strandägarna verkligen dragit nytta därav var ytterligt sällsynt. Likaledes blev det bestyrkt, att jämväl i fråga om fast redskap dessa förhållanden bestått sedan äldre tid och ingalunda börjat framträda först under senare år.
Efter det ett i enlighet härmed inom justitiedepartementet utarbetat utkast till nödiga lagändringar remitterats bland annat till länsstyrelserna och fiskeriintendenten samt dessa myndigheter ytterligare betygat, att den tillämnade reformen betecknade väsentligen blott ett stadfästande av en i sedvanan å de berörda orterna grundad regel, avläts — på lagrådets enhälliga tillstyrkan — proposition (nr 70) till innevarande års riksdag. Det är denna proposition, som nu
bifallits. Den härigenom antagna ändringen i 3 § fiskerättslagen innebär, att vid Skånes västra kust varje svensk undersåte städse äger utöva fiske jämväl vid annan tillhörig strand. Undantag har gjorts blott i så måtto, att vid strand inom de tre sydligaste socknarna å Kristianstads läns västra kust fiske efter lax med fast redskap fortfarande förbehållits strandägarna. I avseende härå har utredningen visat, att fisket ej kunnat anses sedvanemässigt fritt.
Det bör framhållas, att den allmänna fiskerätten enligt de nya bestämmelserna för Skånes västkust väl ej blivit uttryckligen begränsad till redskap av vissa slag. Av vanliga rättsregler lärer dock följa, att för fiskets bedrivande ej kunna anbringas inrättningar av vad art som helst. Härvidlag har i propositionen särskilt erinrats, att i enlighet med sakens natur rätt till fiske å annans vattenområde ej i och för sig medför befogenhet att vidtaga anordningar, som hindra fastighetsägaren att i andra hänseenden nyttja vattnet.
Ehuru den lagstiftning, som kommit till stånd enligt omförmälda två riksdagsbeslut, efter vad det anförda visar får anses i huvudsak utgöra allenast en kodifikation av de regler för fiskets utövande, som redan förut i praktiken tillämpats, har det dock funnits nödigt att genom särskilda bestämmelser angående ersättning av statsmedel tillgodose ägarna av sådana stränder, där undantagsvis något sedvanemässigt fritt fiske ej funnits. Till 1928 års ändring i fiskerättslagen anslöt sig därför en samtidigt antagen lag — likaledes utfärdad den 22 juni 1928 (nr 184) — om ersättning till strandägare för mistad fiskerätt. Enligt denna lag gäller, att, om nyssnämnda ändring i fiskerättslagen i något fall medfört, att varje svensk undersåte erhållit rätt att utöva fiske med rörlig redskap vid strand inom Göteborgs och Bohus eller Hallands län, där sådant fiske enligt äldre lag var förbehållet strandens ägare, ersättning av statsmedel skall i närmare angiven ordning kunna utgå för värdet av den förmån, som för strandägaren gått förlorad därigenom att fisket blivit fritt, så ock för förlust som av sådan anledning eljest må hava tillskyndats honom. Var fisket upplåtet till annan, skall även denne njuta ersättning för honom åsamkad skada. På grund av den i fiskerättslagen innefattade hänvisningen till sedvanerätten innebära tydligen dessa bestämmelser, att ersättning skall utgå beträffande sådan fastighet, vid vars strand någon sedvana ej varit gällande.
Genom en lag angående utsträckt tillämpning av 1928 års ersättningslag har nu sörjts för att i motsvarande fall ersättning kan komma att utgå jämväl till strandägare och nyttjanderättshavare vid Skånes kust. Formellt har emellertid ämnet ej kunnat behandlas efter fullt enhetliga linjer. Fiskerättslagens underlåtenhet att i fråga om fisket med fast redskap tillerkänna sedvanan rättslig betydelse skulle nämligen medfört, att en tillämpning av 1928 års ersättningslag i oförändrad form beträffande detta fiske fått en helt annan räckvidd än i fråga om fisket med rörlig redskap. Ersättning hade sålunda kommit att utgå även om fisket faktiskt stått öppet för envar, medan också här ersättning naturligtvis bör komma i fråga blott där strandägaren med
hänsyn till faktiskt rådande förhållanden tillskyndas förlust genom den nya lagstiftningen. Medan detta beträffande rörlig redskap utan vidare följt av fiskerättslagens hänvisning till sedvanerätten, har sålunda i fråga om fast redskap måst särskilt utsägas, att ersättningen begränsats till fall, där strandägaren verkligen räknat med fisket såsom en tillgång. Med hänsyn härtill och då ett bedrivande av fisket först efter det förslagen i ämnet framlagts icke bör tillmätas någon betydelse, har ersättningsregeln i avseende å fisket med fast redskap givits det innehåll, att ersättning skall utgå allenast där strandägaren, med uteslutande av andra fiskande, efter den 1 januari 1897 — dagen för fiskerättslagens ikraftträdande — men före den 1 januari 1930 själv eller genom annan tillgodogjort sig sådant fiske. Att i praktiken båda ersättningsreglerna leda till samma resultat torde efter vad förut sagts vara klart.
Den år 1928 antagna lagstiftningen trädde i kraft den 1 juli nämnda år, och de innevarande år beslutade lagarna skola gälla från samma dag 1930.1
R. Gyllenswärd.