TORSTEN GIHL. Gränsen för Sveriges territorialvatten I. Sthm 1930. Norstedt. 312 s. Kr. 4.75. — Statens offentliga utredningar 1930: 6.
Föreliggande, på offentligt uppdrag utarbetade avhandling har till föremål frågan om gränsen mellan Sveriges territorialvatten och det fria havet, men däremot icke frågan om samma gräns i s. k. gränsvatten; sistnämnda fråga skall däremot behandlas i arbetets andra del, vartill endast vissa förarbeten enligt lämnad uppgift ännu äro verkställda. Utredningen beslöts av K. M:t på hösten 1917 och lämnades då till den sedermera 1921 avlidne lic. E. Strömberg, varsmaterial förvarats i utrikesdepartementet och där kunnat begagnas
av dr T. Gihl, som på hösten 1926 erhöll K. M:ts uppdrag att slutföra lic. Strömbergs uppgift.1
Gihls arbete som åtföljes av en god litteraturförteckning på sju sidor (306—312) börjar med en orienterande inledning om territorialvattnet i internationell och utländsk rätt, från den romerska rätten genom seklernas växlande doktrin och praxis fram till nutidens kodifikationsförslag. I stort sett är denna inledning både instruktiv och överskådlig. Det hade emellertid varit lämpligt, om förf. i denna inledning även inarbetat den korta, men klara redogörelse för betydelsen av uttrycket "mil" i sjörättsligt avseende, som nu finnes såsom tillägg i slutet av arbetet (s. 301—305); läsaren har i varje fall nu anledning att börja med detta sluttillägg för att genast vinna den terminologiska klarhet, som är behövlig. Förf. söker, vid definierandet av begreppet territorialvatten, undgå att råka i strid med någon av de skiftande teorierna genom att beteckna det såsom "det vattenområde utmed en stats kuster, över vilket staten utövar vissa höghetsrättigheter": endast om ordet "vissa" strykes, nås det önskade resultatet — bibehålles detsamma kan suveränitetsteorien, som dock har de starkaste skälen för sig, ej helt inrymmas i definitionen. Största intresset erbjuder emellertid redogörelsen för kanonskottviddens och synviddsregelns utveckling samt för 1800- och 1900-talens statspraxis i skilda länder rörande territorialvattnets gräns och särskilt frågan om 3-milsgränsen. I detta sammanhang må erinras, att Lapradellés' av förf. (s. 37) biträdda mening, att antagandet av särskilda gränser för neutralitetsskydd, tullpoliti, fiskerätt o. s. v. vore liktydigt med antagandet av flera och därmed i själva verket av intet territorialvatten, måste betecknas som felaktig: sådana särskilda gränser för viss maktutövning betyda endast att staten inom sitt territorialvatten icke vill utöva alla maktmöjligheter i lika utsträckning — huvudfrågan är och förblir blott den om och huru långt över huvud staten kan folkrättsligt utsträcka, om den vill, dessa maktmöjligheter; så långt detta kan ske, så långt sträcker sig territorialvattnet. Och samma yttersta gräns blir då detta territorialvattens politiska gräns, alldeles oavsett om staten i ett eller flera avseenden därinom uppdrager andra gränslinjer för viss faktisk maktutövning. Emellertid har, såsom förf. också konstaterar (s. 63), hittills ingen verkligt internationell reglering kommit till stånd utan frågan måste prövas för varje land särskilt.
I anslutning härtill övergår förf. i det följande till Sverige och uppdelar därvid framställningen i två avdelningar, den ena omfattande frågan om Sveriges neutralitetsgräns, den andra frågan om territorialvattnets reglering i andra avseenden. Denna uppdelning bygger på en principiellt riktig tanke, men är så till vida felaktigt utformad, som frågan om Sveriges neutralitetsgräns icke är annat eller mera än ett moment, må vara ett praktiskt väsentligt moment,
i den större fråga, som rätteligen bort vara första avdelningens föremål, nämligen den om Sveriges politiska gräns mot havet. Förf. synes ha haft detta i viss mån på känn, då han i första avdelningens första kapitel givit en mycket god redogörelse i korta drag för Sveriges och Danmarks anspråk på ett dominium maris baltici, vilka, vad de än må hava inneburit, aldrig avsett blott neutralitetsförhållanden. Ej ens spörsmålet om Östersjön som ett mare clausum, vilket förf. likaledes behandlat, har varit en ren neutralitetsfråga; förf. frånkänner emellertid, ehuru knappast med fog, t. ex. 1758 års svensk-ryska deklaration all principiell betydelse (s. 81): endast om man förutsätter, att principen om ett mare clausum blott avser neutralitet, vore detta försvarligt, men principen omfattar i och för sig vida mera.
Andra kapitlet av första avdelningen är ägnat åt den nuvarande svenska neutralitetsgränsens historia, men framställningen själv visar att det i verkligheten gäller den politiska territorialvattensgränsen, ehuru förf., genom sin frivilliga begränsning av ämnet, till en viss grad vid tolkningen lagt en tvångströja på urkunderna och betraktat deras innehåll blott ur neutralitetssynpunkt: det hade utan allt tvivel varit av stort intresse om förf. i stället — eller kanske rättare tillika — sökt fastställa vad samma urkunder betytt ur den rent politiska gränsbestämningens synpunkt. Förf. ger dock i sin "sammanfattning" (s. 290 — 300) i någon mån ersättning härför, då han där, med stöd av såväl neutralitets- som övriga bestämmelser ang. territorialvattnets yttre gräns, till full evidens visar. att åtminstone sedan 1779 denna gräns utgjort 4 nautiska mil, d. v. s. att det svenska sjöterritoriet politiskt sträckt och sträcker sig så långt ut mot det öppna havet. Att neutralitetsgränsen och den politiska gränsen heller icke alltid sammanfalla, framgår klart av förf:s intressanta och i allt väsentligt riktiga utveckling av innebörden i de svenska författningarna under världskriget rörande neutralitetens upprätthållande å svenska territorialvatten (s. 139—147).
Den andra avdelningen i arbetet avfattar fem kapitel: främmande militärfartygs tillträde till svenskt territorialvatten i fred; sjöceremoniel; sjöfart och luftfart i allmänhet och särskilt med avseende å genomfart, tullkontroll, lotsning och politi; vidare bestämmelser om territorialvattnets ekonomiska utnyttjande samt slutligen jurisdiktion — sistnämnda kapitel är dock helt kort (s. 286—289) och det minst lyckade i arbetet. Beträffande de övriga, inledas de vart för sig med en kort översikt av den internationella rättens ståndpunkt till de däri behandlade frågorna, varpå följer detaljredogörelse för äldre och nyare svenska bestämmelser i ämnet och slutligen i regel en sammanfattande karakteristik av dessa. Största intresset erbjuder härvid förf:s framställning rörande fisket, nämligen med hänsyn till den historiska utvecklingen. Vad åter angår författningarnas tolkning och karakteristik, ligger det i sakens natur att förf., såsom icke jurist, ser med lekmannens ögon och att fördenskull hela framställningen i dessa delar får över sig något av schablon
och yttre redogörelse, som visserligen är ur materialsynpunkt av värde, men icke kan ersätta en juridiskt vetenskaplig behandling. Över huvud märker åtminstone juristen en mycket väsentlig skillnad mellan den livliga och klara historiskt-politiska framställningen i arbetets första avdelning och den torra lag- och författningsredovisande i den andra, där behandlingen fordrat juridiska förutsättningar för att giva vad den bort giva.
Med d:r Gihls arbete har emellertid vår internationellt rättsliga litteratur i stort sett riktats med ett synnerligen värdefullt nytt bidrag. Och den fråga, som i hela detta arbetes nu föreliggande första del — även i dess andra avdelning — utgör den centrala, nämligen frågan om det svenska territorialvattnets gräns mot havet, kan med fullt fog sägas genom det samma vara slutgiltigt besvarad, så långt utvecklingen hittills nått. Både litteraturen och förf. äro att lyckönska till dess publicerande, och det är att hoppas, att andra delen snart må följa.
Upsala i juli 1930.
C. A. Reuterskiöld.