BÖR TVÅNGSARBETE FÖR LÖSDRIVERI ÅDÖMAS AV POLISMYNDIGHET ELLER AV DOMSTOL?
RANDANTECKNINGAR TILL TVÅ KUNGL. PROPOSITIONER
AV
PRESIDENTEN K. SCHLYTER.
Den segslitna frågan om en reform av 1885 års lösdriverilagstiftning har efter ett flertal kommitté- och sakkunnigutredningar samt ändlösa remisser till myndigheterna genom kungl. propositioner från två olika regeringar förelagts 1930 och 1931 års riksdagar. Förra årets riksdag avvisade propositionen i ämnet (nr 240) utan att ingå i saklig behandling av densamma, och ännu har från årets riksdag intet försports om den nya propositionens öde.
Enligt båda propositionerna ligger tyngdpunkten i de föreslagna åtgärderna för tillrättaförande av dem vilka göra sig skyldiga till sådant samhällsskadligt levnadssätt (s. k. vanart) som avses i lagförslagen, nämligen lösdriveri i egentlig mening, bettleri och prostitution. I den mån dessa åtgärder ej leda till avsett resultat, föreslås bestämmelser huvudsakligen ägnade att skydda samhället mot de ifrågavarande antisociala elementen. Detta skydd måste i främsta rummet gå ut på ett frihetsberövande, vilket sker genom insättande å allmän arbetsanstalt, motsvarande det nuvarande tvångsarbetet. Beslut härom skulle enligt 1930 års proposition ankomma på polismyndigheterna, nämligen poliskamrarna i de största städerna och i övrigt länsstyrelserna. Mot detta förslag att hos de administrativa myndigheterna bibehålla beslutanderätten i fråga om frihetsberövandet vände sig med skärpa motioner i båda kamrarna,1 underyrkande om lösdriverimålens överflyttande till domstolarna.
Vid den fortsatta behandlingen av lagärendet inom socialdepartementet efter regeringsskiftet vunno de i motionerna anförda synpunkterna åtskilligt beaktande, men departementschefen gick dem icke längre till mötes, än att han i remissen till lagrådet föreslog upprättande i varje län av ett »vårdnadskollegium» under ordförandeskap av en utav K. M:t därtill förordnad ordinarie domare, vilket skulle övertaga poliskamrarnas och länsstyrelsernas funktioner. Först sedan lagrådet enhälligt anslutit sig till uppfattningen att om en ny myndighet skulle upprättas den borde erhålla karaktär av domstol, föll departementschefen till föga och föreslog i propositionen till 1931 års riksdag (nr 100) att det nya länsorganet under namn av skyddskollegium skulle erhålla karaktär av specialdomstol.
Denna ståndpunkt har angripits från två håll. Å ena sidan vidhålla 1930 års motionärer kravet på att lösdriverimålen skola gå till de allmänna domstolarna (rådhusrätterna i residensstäderna med viss särskild sammansättning).1 Å andra sidan motionerar bl. a. prof. C. A. Reuterskiöld om målens bibehållande under de administrativa myndigheterna.2 Då det kan förutses att riksdagen kommer att vara mycket obenägen att, samtidigt med att en statens organisationsnämnd arbetar för att nedbringaden statliga förvaltningsapparaten, inrätta 25 nya kollegiala myndigheter i landet (de skulle utom lösdriverimålen jämväl enligt en särskild proposition få befattning med internering å alkoholistanstalt), är det antagligt att striden kommer att stå mellan målens bibehållande under polismyndigheterna enligt 1930 årsförslag och deras förläggande under redan bestående domstolar, eventuellt med särskild sammansättning, i enlighet med förstnämnda motioner. På grund av den sålunda aktuella frågans stora principiella betydelse har det synts befogat att i ett häfte av SvJT, väsentligen ägnat åt legislativa straffrättsliga spörsmål, jämväl upptaga frågan om lösdriverimålens judiciella behandling.
Den historiska förklaringen till att ådömandet av tvångsarbete för lösdriveri kommit att överlämnas till polismyndigheterna och icke till domstolarna är lätt att finna.3 Å andra sidan är det
känt att endast ytterst få av Europas länder förutom Sverige stå kvar på den föråldrade ståndpunkten att åt administrationen inrymma ifrågavarande befogenhet över medborgares frihet. I de av THYRÉN utgivna »Principerna för en strafflagsreform» har med största bestämdhet hävdats, att samhällets ingripande mot »brottslighet på grund av lättjefullhet» — vartill i främsta rummet lösdriveriet hänföres — aldrig bör ske i förvaltningsväg utan alltid genom domstol, och att samtliga hithörande fall därför böra i strafflagen uttryckligen kriminaliseras. Centralförbundets för socialt arbete fattigvårdskommitté uttalade redan i sina 1907 avgivna »Reformlinjer för svensk fattigvårdslagstiftning», att ett berövande av en persons frihet och hans insättande i en tvångsarbetsanstalt måste anses som ett straff av icke ringa skärpa, vilket borde ådömas av allmän domstol och icke av administrativa myndigheter. Reglementeringskommittén (1910) fann det betänkligt att låta ådömandet av frihetsförlust intill en tidrymd av flera år tillkomma administrativ myndighet och ansåg det ur rättssäkerhetens synpunkt synnerligen önskvärt, att domsrätten i dessa ärenden kunde överflyttas på allmän underdomstol, närmast rådhusrätterna eller vissa sådana, att utövas efter föregående kontradiktorisk förhandling mellan åklagare och tilltalad. Fångvårdsstyrelsen uttalade sig 1920 för lösdriverimålens behandling vid domstol. Vilken hög tro man än hyste om våra administrativa myndigheters opartiskhet och goda vilja till ett rätt handhavande av given makt, yttrade styrelsen, funnes det dock ingen annan samhällelig institution än en verklig, av processuella regler bunden domstol, åt vilken det allmänna rättsmedvetandet ville överlämna att till den personliga frihetens förlust under lång tid döma fullmyndiga, för sina gärningar tillräkneliga medborgare. Även senare hava ett flertal myndigheteri yttranden över de olika sakkunnigförslagen påyrkat lösdriverimålens förläggande till domstol, men samtliga dessa förslag — av åren 1922, 1926 och 1929 — hava bibehållit lösdriverimålen hos polismyndigheterna (poliskamrar och länsstyrelser), och 1930 års proposition stod som nämnt på samma linje. Dock är att märka att klagomålen över polismyndigheternas beslut enligt propositionen liksom enligt gällande rätt icke behandlas i administrativ ordning utan fullföljas i högsta domstolen.
Varken de tre sakkunnigförslagen eller prop. 1930 hava kunnat förebära några giltiga skäl till lösdriverimålens kvarhållande
hos polismyndigheterna eller mot deras överlämnande till domstolarna. Stundom synas uttalandena hava utgått från den föreställning, att en »kriminalisering» av lösdriveriet med nödvändighet skulle innebära, att vanligt frihetsstraff enligt allmänna strafflagen skulle ådömas i stället för tvångsarbete. Emellertid är tydligen arten av frihetsberövandet en fråga för sig. Naturligtvis kunna domstolarna även i första hand ådöma tvångsarbete, liksom de kunna bestämma andra skyddsåtgärder, t. ex. internering, eller döma till intagande i uppfostringsanstalt etc. Icke heller fordras för »kriminalisering», att lösdriveriet ovillkorligen skall behandlas i allmänna strafflagen. THYRÉN själv uteslöt av praktiska skäl ur det förberedande utkastet till strafflag, allmänna delen, stadganden om särskilda åtgärder mot lättjefulla, vilka lämpligen borde behandlas i särskild lag.
Departementschefen (prop. 1930 s. 55—56) trodde, att nödig garanti för ökad rättssäkerhet stode att vinna genom viss omläggning av målens behandling i första instans och av proceduren hos länsstyrelserna resp. poliskamrarna, varigenom skulle skapas säkrare betingelser för målens allsidiga prövning hos dessa myndigheter, och drog härav den slutsats, att ur rättssäkerhetens synpunkt ett judiciellt förfarande i dessa mål icke skulle vara av behovet påkallat. Om detta vore riktigt, skulle lika gärna all kriminell rättsskipning kunna anförtros polismyndigheterna och domstolarna över huvud kunna undvaras i brottmål.
Den vidare åberopade omständigheten att samhällets ingripande mot lösdriveri icke riktar sig mot vissa enstaka handlingar av en individ utan mot hans hela levnadssätt, i den mån detta visat sig asocialt och samhällsskadligt, utgör givetvis något för lösdriveriet karakteristiskt, men något skäl varför domstolarna skulle lämpa sig mindre väl än polismyndigheterna att pröva denna fråga anföres ej och kan ej angivas. Tvärtom, ju svårare det är att bedöma förhandenvaron av de avgörande förutsättningarna för individens allmänfarlighet och ju större möjligheten till godtycke på grund härav är, desto angelägnare är det naturligtvis att lägga prövningen i en så kvalificerad myndighets hand som möjligt. De myndigheter, som bära ansvaret för polisutredningen i dessa fall, måste uppenbarligen erbjuda mindre garantier för objektivitet än vad de allmänna domstolarna skulle göra. Domstolarnas undersökning av förutsättningarna för villkorlig dom, deras samarbete med Skyddsvärnet för dessa under-
sökningars verkställande och den kontroll de hava att utöva över de utsedda övervakarna, liksom deras funktioner enligt de nya förvarings- och interneringslagarna, erbjuda för övrigt analogier med den uppgift de skulle få såsom den myndighet som hade att ådöma tvångsarbete för lösdriveri.
När departementschefen fortsatte, att huvudvikten i lagstiftningen mot lösdriveriet bör läggas på uppfostrande och hjälpande verksamhet, varför samhällets ingripande mot lösdriveriet icke bör taga formen av straffrättsligt åtal, så är detta naturligtvis i huvudsak riktigt. Ingen motsäger honom i att ingripandet i första hand skall ankomma på andra samhällsorgan än domstolarna. Men när det så att säga i andra instans kräves en myndighet för att träffa avgörandet huruvida tvångsarbete skall ådömas eller icke, räcker den angivna utgångspunkten icke till för att i valet mellan å ena sidan domstolarna, å andra sidanpolismyndigheterna (länsstyrelser och poliskamrar) giva utslag till förmån för de senare. Att polismyndigheten skulle vara mera ägnad än domstolen att överväga hjälpåtgärd vid sidan om interneringspåföljden är ett löst påstående, till vilket det är svårtatt sätta tro. Och om målets anhängiggörande inför den avgörande myndigheten benämnes »straffrättsligt åtal» eller ej är en övervägande terminologisk fråga. Emellertid ligger just i själva åtalsprincipen en betydande garanti till skydd för den åtalade mot administrativt godtycke, vunnen genom seklers utveckling på rättskulturens område. I åtalsprincipen ligger, att den åtalade icke är prisgiven åt polismyndighetens förgottfinnande och att han icke behöver finna sig i att avgörandet rörande hans personliga frihet skall träffas av samma myndighetsom haft utredningen om hand. Fastmera innebär åtalsprincipen, att han av denna myndighet ställes inför ett annat, med alldeles särskilda garantier för objektivitet utrustat samhällsorgan, inför vilket den utredande och åklagande myndigheten får såsom part i saken framlägga sina skäl till att ett frihetsberövande synes vara erforderligt och inför vilket den »tilltalade», eventuellt understödd av en av samhället tillhandahållen försvarare, får upptaga kampen för sin frihet med den administrativa myndigheten. Att det skulle på något sätt kunna betraktas som en fördel för den, mot vilken en interneringsåtgärd för lösdriveri planeras, att undgå ett dylikt »straffrättsligt åtal» med ty åtföljande muntligt, offentligt, kontradiktoriskt förfarande, för att i stället
med den »smidighet som vid administrativ handläggning vore lättare att vinna» (prop. 1930 s, 55) expedieras till sitt tvångsarbete, bestrides.
När departementschefen ytterligare betonade önskvärdheten av att hithörande frågor få en snabb handläggning och fann det uppenbart att detta krav bäst tillgodoses, därest förfarandet bibehålles administrativt, torde blott behöva erinras om den utomordentliga snabbhet, med vilken mål angående häktade i vårt land handläggas av domstolarna. Och givetvis skulle de för lösdriveri anhållna inför domstolarna komma i åtnjutande av samma förmåner som häktade. Vill man åter vinna ett snabbt, summariskt expedierande av individen på rättssäkerhetens bekostnad, så kan åtminstone icke den enskildes intresse åberopas somstöd härför. Och samhället kan i längden aldrig hava intresse av att eftersätta rättssäkerheten, när det gäller individernas personliga frihet. Att polismyndigheterna klaga över att domstolarna ställa oöverstigliga krav på bevisning (prop. 1930 s. 53) är ingenting för lösdriverimålen utmärkande. Den klagan höres ständigt, när domstolarna ej vilja låta sig nöja med allt för osäkra indicier för att sätta fast tilltalade för smuggling, lönnbränning, automobilförseelser, och för resten vilka brott som helst. Men häri ligger just en av domstolarnas viktigaste funktioner, en av rättskulturens förnämsta vinster, den att en person ej får överlämnas till samhällets repressiva åtgärder blott därför att han har ett starkt sken emot sig. Med förvåning läser man därför i en av utredningarna: »Man torde icke kunna alldeles bortse från sannolikheten av att domstolarna vid handläggningen av lösdriverimål skulle komma att i högre grad än önskligt vore känna sig bundna av eljest i processen tillämpade bevisregler». Sannolikt ligger nyckeln till hela motståndet mot lösdriverimålens överflyttande från administrativ myndighet till domstol i detta uppriktiga uttalande (prop. 1930 s. 54).
Att domstolarna äro i vida högre grad än de administrativa myndigheterna skickade att åvägabringa en tillförlitlig utredning rörande förhandenvaron av de förutsättningar lagen uppställer för frihetsberövandet, är för var och en med judiciellt och administrativt förfarande i minsta mån förtrogen uppenbart och självklart. Ett belägg härför lämnas i 1930 års förslag 21 § andra stycket, där länsstyrelse respektive poliskammare berättigas att hos domstol begära vittnesförhör för utredning i lösdriveri-
mål. Tydligtvis är det icke avsett att detta skulle ingå som ett normalt moment i förfarandet. Ty vart toge då snabbheten och smidigheten vägen? Och skulle vittnesförhör vid domstol ingå som normalt element i utredningen, så borde det väl även för lagförslagets upphovsmän stått klart, att domstolarna själva varit lämpligare att även draga konklusionerna av utredningen än en länsstyrelse som är hänvisad till att stödja sig på protokollen. Det får alltså antagas, att om 1930 års ståndpunkt accepteras av riksdagen, vittnesförhör vid domstol normaliter ej skall ingå i utredningen, vilken i stället i huvudsak kommer att bestå i ett polisförhörsprotokoll. På detta skola poliskammare och länsstyrelser döma; och när saken går till högsta domstolen, skall fortfarande i regel utredningsmaterialet föreligga i form huvudsakligen av ett polisprotokoll. För varje domstolsjurist är det självklart, att hur omsorgsfullt utarbetat ett polisprotokoll än är och vilka garantier man än skaffar för en fullständig polisutredning, det skulle vara rena rättsbarbariet att i den allmänna rättsskipningen låta sig nöja med ett polisförhörsprotokoll såsom grundval för ett definitivt beslut om ett frihetsberövande. Den enda förklaringen till att ett stort anlagt förslag till en genomgripande reform av samhällets åtgärder mot lösdriveriet, sådant som det i prop. 1930 upptagna, kunde bibehålla ett så föråldrat och utdömt system som tvångsarbetes ådömande av administrativ myndighet, ligger i det beståendes otroliga makt över sinnena. Och dock borde ju misstänksamheten hava väckts därav att båda våra nära besläktade nordiska grannfolk, Norge och Danmark, finna det självklart att domstol och icke administrativ myndighet skall döma över medborgares frihet.
Nu invänder kanske någon: jag delar den i större delen av Europa härskande uppfattningen, att det rationella vore att tvångsarbete ådömdes av domstol, men det är en mera vittutseende reform, som lämpligen bör genomföras i samband med de förestående stora strafflags- och processreformerna, medan vi nu få nöja oss med en partiell reform, som undanröjer de värsta olägenheterna i bestående ordning. Att 1930 års lagråd icke reagerade mot lösdriverimålens bevarande under de administrativa myndigheterna synes svårt att förklara på annat sätt än att lagrådet just betraktat det föreliggande reformförslaget såsom i nyss angivna mening partiellt.1 Med det sätt, varpå prop. 1930
förfäktade de administrativa myndigheternas företräde framför de judiciella, skulle emellertid vid ett bifall till propositionen i själva verket den nuvarande ordningen hava definitivt fastlåsts.
Även med betonande av reformen såsom partiell, bör man emellertid icke acceptera den administrativa rättsskipningen. Redan några år efter den nu gällande lösdriverilagens antagande väckte S. A. Hedin vid 1892 års riksdag i andra kammaren en motion, i vilken det påyrkades, att »allmän underdomstol skulle äga att döma till den frihetsförlust, som kallas tvångsarbete». Sedan dess har en mansålder gått, varunder flerfaldiga gånger samma yrkande framställts från de mest vederhäftiga håll. Bleve nu frågan härom ännu en gång undanskjuten, finge vi säkerligen ännu en mansålder dragas med den irrationella anordningen. Och härtill finnes så mycket mindre anledning, som den föreslagna överflyttningen av lösdriverimålen till domstolarna faktiskt är lättare att genomföra än mången annan punkt på reformprogrammet.
En allmän strafflagsreform kan icke behöva avvaktas för att reglera ett speciellt institut som lösdriveriet. Mångfaldiga lika eller ännu mera genomgripande reformer hava under de senare decennierna genomförts på straffrättens område utan att man ansett en allmän strafflagsreform behöva avvaktas. Den av THYRÉN ledda s. k. lilla strafflagskommissionens verksamhet för partiella strafflagsreformer har sålunda varit synnerligen förtjänstfull. För övrigt kräver icke lösdriverimålens överflyttande till allmän domstol någon mera genomgripande omläggning av lösdriveriets rent straffrättsliga behandling. De straffrättsliga bestämmelserna kunna lika väl upptagas i en speciallag som i allmänna strafflagen. Redan själva överflyttandet av lösdriverimålen från de administrativa myndigheterna till de judiciella innebär ett slags »kriminalisering» av lösdriveriet. En dylik överflyttning nödvändiggör icke i sig själv på någon enda punkt en ändring vare sig i förutsättningarna för tvångsarbetes ådömandeeller i de rättsliga påföljderna av det »kriminaliserade» lösdriveriet. Alltså kan icke hänsyn till en allmän strafflagsreform i något avseende stå hindrande i vägen för den påyrkade åtgärden, att lösdriverimålen skola överflyttas till domstolarna.
Återstår att undersöka om hänsyn till en eventuell processreform behöver hindra samma åtgärd. Skälet skulle väl vara, antingen att de nuvarande domstolarna genom sin sammansättning
eller organisation skulle vara otjänliga att övertaga lösdriverimålen, eller att gällande procedur ej skulle vara lämpad för dessa mål. Ovan har redan tillräckligt utvecklats varför en domstol är mera ägnad att handlägga mål av ifrågavarande beskaffenhet än en poliskammare eller länsstyrelse. Det är också omöjligt att inse, huru en tjänsteman t. ex. i en länsstyrelse skulle kunna anses mera ägnad än en av våra nuvarande domare att pröva ärenden av detta slag.1 Såväl häradsrätterna som rådhusrätterna äro tvärtom redan nu uppenbarligen bättre ägnade för denna uppgift än poliskammare och länsstyrelser. Den omständigheten att man är i färd med att ytterligare förbättra domstolsorganisationen kan tydligen icke vara något skäl emot att redan nu till domstolarna överflytta vad som rätteligen tillhör dem. Och vad proceduren angår synes det vara uppenbart, att då redan nuvarande domstolsprocedur är vida överlägsen den procedur som enligt 1930 års förslag skulle tillämpas inför de administrativa myndigheterna, den omständigheten att arbete pågår för en ytterligare förbättring av domstolsproceduren ej kan utgöra någon anledning till att uppskjuta en lagändring, varigenom lösdriverimålen få komma i åtnjutande av den redan nu bättre domstolsbehandlingen. Över huvud förefaller det, som om de invändningar som gjorts med hänvisning till en förestående processreform (se t. ex. prop. 1930 s. 51) icke föregåtts av frågans allvarliga genomtänkande. I varje fall har ingenstädes anförts något begripligt skäl, varför en processreform skulle behöva avvaktas för lösdriverimålens överflyttande till domstolarna.
Såsom redan nämnt har icke heller 1930 års ståndpunkt kunnat vidhållas i 1931 års proposition. Redan i remissen till lagrådet av det omarbetade lagförslaget medgav den nye departementschefen (prop. 1931 s. 64) det ovedersägliga i att, när det gäller frihetsberövande, det ur rättssäkerhetens synpunkt måste te sig tilltalande att frågor därom avgjordes i ett judiciellt och icke i ett administrativt förfarande. Men först i propositionen tog departementschefen — med anledning av lagrådets anmärkningar — konsekvensen av detta uttalande och omvandlade den i lagrådsremissen föreslagna nya administrativa länsmyndigheten, »vårdnadskollegiet», till en specialdomstol under namn av
»skyddskollegium». Kollegiet skulle jämte den av K. M:t förordnade ordföranden bestå av en läkare, förordnad av K. M:t, och två av landsting eller stadsfullmäktige valda lekmän. Proceduren inför denna nya domstol skulle i huvudsak bliva den allmänna rättegångsordningen vid underrätt.
Det kunde synas som om härmed önskemålen om lösdriverimålens förläggande till domstol skulle vara tillgodosedda. Emellertid möter vid närmare undersökning så allvarliga betänkligheter mot den föreslagna anordningen, att den icke synes kunna godtagas.
För det första skulle enligt förslaget domstolen bestå av idel tillförordnade ledamöter, utsedda för fyra år i sänder. Visserligen skulle ordföranden vara ordinarie innehavare av domarämbete. Men handhar han icke interneringen av de »vanartiga» på sådant sätt att han tillfredsställer de högre administrativa myndigheterna, löper han risk att icke få det med särskild inkomst förenade förordnandet förnyat.
En annan olägenhet av det föreslagna systemet påpekades i lagrådet av justitierådet Christiansson. Han fann det betänkligt att en ordinarie domare skulle dragas från utövningen av sitt ämbete, helt visst icke sällan med påföljd att i stället detta måste skötas av vikarie. Sannolikt komme i de flesta fall underdomare på landet att tagas i anspråk för befattningen, men dessa kunde redan nu i regel ej medhinna sitt arbete utan viss ledighet från ämbetet.
Samma justitieråd uttalade även sina betänkligheter mot tillskapandet av ett helt nytt samhällsorgan, liksom även justitierådet Stenbeck räknade med möjligheten att kostnaderna för den föreslagna nya myndigheten kunde bliva allt för höga. De båda lagrådsledamöterna berörde härmed en fråga som under lagärendets remiss utgjort föremål för erinringar från många håll, i det att farhågor uttalats för att det nya organet komme att svälla ut till ett nytt ämbetsverk.
Dess bättre kunna de med förslaget förenade icke oväsentliga fördelarna vinnas genom en anordning, som icke blott ställer sig betydligt fördelaktigare ur statsfinansiell synpunkt utan jämväl undgår de först nämnda olägenheterna av ordförandeskapets upprätthållande på förordnande. Justitieråden Christiansson och Stenbeck gåvo anvisning på denna anordning genom framhållande av att alternativt bör övervägas, huruvida ej ett
väsentligt likvärdigt organ för dessa ärendens prövning skulle kunna vinnas på det sätt, att rådstuvurätten i vederbörande länsresidensstad för handläggning av dessa ärenden erhölle särskilda bisittare utsedda på närmare angivet sätt i nära anslutning till skyddskollegiets föreslagna sammansättning.
En anordning i denna riktning skulle medföra mycket betydande fördelar. Rådstuvurätterna äro i motsats till häradsrätterna rikligt försedda med ordinarie arbetskrafter. Endast i rena undantagsfall skulle de ifrågavarande rådstuvurätternas övertagande av mål angående intagande å allmän arbetsanstalt (resp. alkoholistanstalt) behöva medföra ökat behov av domstolspersonal. Antagligen skulle detta endast i de allra största städerna behöva bliva fallet. I de mindre rådstuvurätterna torde rent av ökningen av arbetsbördan bliva välkommen. I Stockholm bleve det förmodligen lämpligt att förlägga lösdriverimålen till en avdelning av rådstuvurätten och alkoholistmålen till en annan. Den rättsbildade ordföranden i domstolen eller på avdelningen skulle städse vara given genom sin tjänsteställning. Domstolslokaler, kanslibetjäning, expedition — allting faller av sig självt genom anknytningen till ett redan bestående samhällsorgan. Den obetydliga merkostnad som träffar ifrågavarande kommuner, vilka väsentligen själva bekosta sina rådstuvurätter, lärer ej ingiva någon betänklighet. Kostnadsökningen för staten skulle i huvudsak begränsas till dagarvodena för de valda bisittarna, lämpligen tre till antalet och samtliga utsedda av landsting eller stadsfullmäktige. Såsom sekreterare och samtidigt rättsbildad ledamot fungerar lämpligen enligt bestämmelse i vederbörande arbetsordning någon rådman, assessor eller stadsnotarie. Skulle icke annan rättsbildad ledamot eller tjänsteman än borgmästaren finnas vid rådstuvurätten, finge särskild rättsbildad sekreterare förordnas på statsverkets bekostnad. Möjligen vore det lämpligast att bestämmelserna om rådstuvurätternas sammansättning vid handläggning av de ifrågavarande målen icke infördes i en av de ifrågakommande lagarna utan i ensärskild lag, i analogi med lagen om särskild sammansättning av vissa rådstuvurätter vid behandlingen av handelsmål. Till denna lag kunde även de bestämmelser rörande proceduren överflyttas, vilka skulle gälla alla de olika slagen av ärenden.
Beträffande klagan över av skyddskollegium meddelat beslut innehåller prop. 1931 att densamma skulle gå till högsta dom-
stolen. Denna kvarleva från den nu gällande ordningen att klagan över länsstyrelses och annan polismyndighets beslut angående ådömande av tvångsarbete föres direkt i högsta domstolen bör icke upprätthållas. Angelägenheten att minska på tillströmningen av mål till högsta domstolen torde mera än uppväga de skäl som skulle kunna åberopas för en förkortad instansordning. Besvär över rådstuvurättens beslut torde alltså i dessa som i andra ärenden böra föras i hovrätt.1
Då en teoretiskt riktig princip stundom kan stranda på praktiska svårigheter vid försök att genomföra densamma, har det synts angeläget icke blott att bemöta de invändningar av praktisk art som anförts mot förslaget om ett överflyttande av lösdriverimålen till domstolarna utan även att tämligen i detalj ingå på organisationsfrågan. Av den gjorda undersökningen torde framgå att domstolarna framför de administrativa myndigheterna böra göras kompetenta för de ifrågavarande målens upptagande även oberoende av besvarandet av den straffrättsliga frågan, huruvida lösdriveriet (inkl. prostitutionen) de lege ferenda bör betraktas som ett brott (på samma sätt som t. ex. »hållande av hus där otukt drives») och samhällets reaktion alltså som ett straff i egentlig mening, vilken fråga därför här kunnat lämnas helt å sido. Att ingenting rubbas i vad ovan sagts genom sådana terminologiska ändringar som att begreppet lösdriveri utbytes mot vanart och ådömande av tvångsarbete mot beslut om insättande i allmän arbetsanstalt lärer vara uppenbart.