DE »GAMLA» VICE HÄRADSHÖVDINGARNA — HUR MÅNGA ÄRO DE OCH VAD?

 

Då i början av detta år jag såg i en tidning, att en man, betitlad endast »vice häradshövding», avlidit vid över 80 års ålder, rann det mig i sinnet att undersöka, hur många med den titeln ännu äro i livet och vilken ställning de intaga i samhället.
    Jag syftar icke på dem, som under en kortare tid kunnat bliva av Kungl. Maj:t förordnade till vice häradshövdingar, utan endast på dem, som blivit av Kungl. Hovrätterna därtill utnämnda. Bland gulnade papper finner jag ett, som, försett med underskrift av hovrättspresidenten och kontrasignation av hovrättssekreteraren samt belagt med stämpel fyra kronor, »gör veterligt, att som extra ordinarie Notarien X. Y. Z., hvilken av Kongl. Hofrätten antagits till Auskultant den 20 och till extra ordinarie Notarie den 30 Maj 1890 samt varit af Kongl. Hofrätten den 2 Juni 1892 första gången och sedermera vid flera tillfällen förordnad att förvalta domareembete, hvarunder han häradshöfdingeembete förestått och lagtima ting hållit, i de af Kongl. Hofrätten honom anförtrodde göromål och förrättningar ådagalagt flit och skicklighet jämte kännedom om hvad till domareembetets bestridande hörer, hvarigenom såväl som genom sitt förhållande i öfrigt han tillvunnit sig Kongl. Hofrättens välvilja; alltså har Kongl. Hofrätten funnit skäligt att härigenom utnämna honom, X. Y. Z., till vice Häradshöfding; och eger han att tillgodonjuta de förmåner, som af denna utnämning följa. Det alla, som vederbör, till efterrättelse länder. — — — den 30 Maj 1893.» Detta något invecklade aktstycke benämner sig självt »Fullmagt för X. Y. Z. att vara vice Häradshöfding».
    När hovrätterna började med dylika utnämningar, vet jag icke; hos Anjou, Kongl. Svea Hofrätts presidenter m. m. 1614—1898, inhämtas bl. a., att redan i nov. 1722 sedermera hovrättsrådet Lars Stockenström förordnades till »vice Häradshövdinge» och att i april 1762 sedermera hovrättsrådet I. J. Hellmansson erhöll »Namn af vice Häradshöfding». Men veterligt är, att den sista utnämningen skedde vid Tomasmässan 1894.

 

40 — Svensk Juristtidning 1931.

    På hösten 1892 spred sig i en större hovrättsstad i landsorten ett rykte att vice häradshövdingeutnämningarna skulle upphöra, och det ganska snart. Ryktet väckte uppståndelse, på somliga håll verklig bestörtning; det troddes och det betvivlådes — men det besannade sig. Det blev beslut på, att ingen, som icke före den 5 december 1892 hållit ordinarie ting, skulle hugnas med vice häradshövdingefullmakten samt att det med 1894 års utgång skulle vara oåterkalleligen slut med härligheten.
    Reformen var naturligtvis högst påkallad. Genom den kom man att från »Kongl. Hofrättens välvilja» utesluta en mängd examinerade, som efter en eventuell vice häradshövdingeutnämning skulle lämna den egentliga domarebanan och därefter säkerligen icke komma att hysa någon överdriven ömhetskänsla för den förut så kära Hovrätten. De ovannämnda »förmånerna» voro visserligen icke pekuniära, men de voro därför icke ett tomt ord. För mången ung jurist, åt vilket fack han än tänkte ägna sig, ansågs det vara av ett mycket stort intresse att bliva vice häradshövding. Det må erinras om, att de »kungliga» vice häradshövdingarna kunde, vid visad oskicklighet o. s. v. i ämbetet, på framställning av vederbörande Hovrätt, av Kungl. Maj:t skiljas från domareförordnande och därmed även från titeln, under det att hovrättsutnämningen stod sig i alla väder och ej föll bort ens vid kunglig befordran. Också ha under tidernas lopp ej så få, som på ett eller annat sätt råkat komma på sidan om den rätta linjen i samhället, ägt att till sin död kalla sig vice häradshövdingar och naturligtvis, ofta för utkomstens skull, använt sig härav. Härpå kan ingen undra. Så fast hade emellertid titeln bitit sig in i juristmiljön, att den blev, såsom den ock fortfarande är, i hög grad missbrukad. Sedan Hovrätterna befallt, att fullmakten skulle »lända till efterrättelse», blevo de sannerligen bönhörda över hövan. Man hör fortfarande ej sällan, särdeles på landsbygden, titeln med förkärlek användas vid samtal med vilken som helst obefordrad person med juridisk bildning. Skam till sägandes tror jag verkligen, att den med rätta burna, enligt de flesta omdömesgilla människors mening goda advokattiteln fortfarande i åtskilliga läger icke har samma fina klang som vice häradshövdingetiteln.
    I detta sammanhang vill jag ej underlåta att erinra, hurusom Kungl. Maj:ts och Rikets Svea Hovrätt en gång i tiden lärer hava, till betygande av sitt välbehag över den skicklighet, varmed en »allmänneligen brukad» rättegångsfullmäktig (Beckman) utfört sina saker i Hovrätten, utnämnt honom till vice häradshövding.
    Hur många finnas då kvar i livet av dessa »gamla» vice häradshövdingar och vad ägna de sig åt? Med hjälp av många källor, även minnet, har jag fått deras antal till 340. Möjligen är det flera, men i så fall kan det endast vara fråga om en eller annan. Två mina vänner hava för många år sedan »rest västerut» okända öden till mötes, och en sådan vårdas sedan långliga tider i utlandet och vet icke av sin fullmakt.
    Det var ju att vänta, att det största antalet skulle finnas inom do-

marekåren, såsom ännu tjänstgörande eller bene emeriti, såsom egentliga domare eller såsom tjänstemän vid eller i beröring med domstolarna. Sålunda räkna Högsta domstolen, Regeringsrätten, Nedre Revisionen, Hovrätterna, domsagorna, Rådstuvurätterna och Polisdomstolarna tillsammans 165 vice häradshövdingar. Högsta domstolen har 12. Den äldste är f. d. justitierådet E. Grefberg, som fick sin fullmakt 1873; den yngste är justitierådet C. A. Svedelius, som kom med i portläsningen och utnämndes den 20 december 1894. Av Regeringsrättens 3 vice häradshövdingar är f. d. regeringsrådet A. Wall äldst, med fullmakt från 1883, och regeringsrådet H. Palmgren yngst (1893). Av de i tjänst varande justitieråden daterar den äldste vice häradshövdingen, G. Carlson, sin fullmakt från jan. 1888; äldsta tjänstgörande regeringsrådet, J. Ernberg, sin från 1892. — Nedre Revisionen har bland revisionssekreterarna endast en, som honorerats, dess ordförande frih. A. Cederström; men tjänstemännens antal uppgår till 4, av vilka f. d. protokollssekreteraren G. von Prinzencreutz är den äldste (1879) och registratorn A. Ekelund kommer sist (maj 1894). — Hovrätterna hava tillhopa 35 av dessa män. Av dem är f. d. hovrättsrådet i Svea Hovrätt D. von Heijne den tidigast (1875) och hovrättsrådet i samma Hovrätt frih. M. af Ugglas den senast (okt. 1894) kreerade. Äldste tjänstgörande vice häradshövdingen är i Svea Hovrätt hovrättsrådet L. Kiellander (1891), i Göta Hovrätt hovrättsrådet A. Nordin (1889). Hovrätten i Malmö kan icke uppvisa mer än en i tjänst varande vice häradshövding — men han är »övertalig» och heter Hilding Espersson. — Justitiestaten på landet, som innesluter 39 vice häradshövdingar, hyllar såsom sin nestor f. d. häradshövdingen Ph. Wester, som, född 1840, fick sin fullmakt 1866, och såsom sitt yngsta barn — nära 70 år gammalt — häradshövdingen G. Gröning, om vilken gäller detsamma som om justitierådet Svedelius. Äldste ännu fungerande häradshövdingen är frih. C. Cederström. — Av stadsdomarkåren — 70 stycken — kommer främst f. d. justitieborgmästaren i Göteborg E. Trana, som fick den äran 1877, och sist borgmästaren i Köping E. Nordkvist, som gjorde sällskap med Svedelius och Gröning. Den äldste i tjänst är rådmannen i Visby K. Tiberg (1879). Bland stadstjänstemännen märkas 3 f. d. stadsfogdar, E. Bredberg i Stockholm, J. K. N. Sjöström i Landskrona och V. E. Schultz i Borås, samt f. d. sekreteraren hos Stockholms stads byggnadsnämnd B. Lagerwall. Stadsfiskalen P. Arnander i Linköping samt f. d. stadsfiskalerna R. von Schultz i Uppsala och A. Lindén i Norrköping hava värdigheten. Två notarii publici, J. Millar och U. Oldenburg, äro vice häradshövdingar.
    Att f. d. justitiekanslern E. Sjöberg är vice häradshövding, är naturligt; och det är att förmoda, att hans troman, den snart 90-årige J. von Engeström, hellre låter kalla sig häradshövding än registrator.
    Går man till »ämbetsverken» — med 46 vice häradshövdingar — möter man där främst f. d. kanslirådet F. E. Peyron, f. 1841 och vice häradshövding (av allt att döma) 1867; vilken som är den yngste har det icke lyckats mig att med säkerhet konstatera.

    Diplomatien hyser inom sig endast en vice häradshövding: envoyén, juris doktorn greve Albert Ehrensvärd; är ock filosofie doktor.
    Universitetskanslern Tryggers tingstjänstgöring renderade honom vice häradshövdingefullmakten 1884; även hans förutvarande sekreterare O. Croneborg får, om han vill, bära titeln. Endast en professor i landet är vice häradshövding: Ernst Kallenberg. Två universitetstjänstemän äro det däremot: f. d. akademikamreraren i Uppsala C. Henschen och akademisekreteraren därstädes H. Sjöberg.
    Det är anmärkningsvärt, att landsstaten (incl. Överståthållarämbetet) kan skryta med icke färre än 51 namn. De äldsta äro f. d. landshövdingen i Umeå H. Biörklund och f. d. t. f. landshövdingen i Västerås H. Uddén (båda 1876); den yngste torde vara landskamreraren i Göteborg E. Centerwall (1893). Misstänkas må, att de två f. d. häradsskrivarna H. Engelbrecht (Kisa) och H. Kreüger (Växjö) icke haft någon större motvilja mot att låta den senare delen av tjänstenamnet försvinna för deras med laga rätt burna »hövding». — I den 1917 skapade landsfogdekåren kom aldrig att upptagas mer än en vice häradshövding, A. Hägg, nu pensionerad; och uppenbart är, att han i den egenskapen icke kommer att få någon efterträdare inom kåren.
    De »riktiga» advokaterna — ledamöterna av Sveriges advokatsamfund — rymma inom sig 13 vice häradshövdingar, äldst G. Hegardt (Malmö) och (sannolikt) yngst S. Tornberg (Luleå). Bland andra yrkesmässiga rättegångsfullmäktige (7) märkes Axel Carlson.
    Bankmännen sluta inom sig 16 vice häradshövdingar (Marcus Wallenberg, C. Berg, C. Frisk, V. Philipson, K. Riben, G. Smith, R. Hägglöf, L. Pripp, frih. O. Rappe, G. A. Lindman, A. F. Berthold, E. Wolff, N. Hedlund, M. Schmidt, Max Wedberg och — allra äldst — E. Ringius i Malmö); försäkringsmännen 6 — E. Bring (äldst), K. Herlitz, N. Frick, O. Kinnander, G. von Heideken och Carl Wickman (yngst); hypoteksmännen 4, i »tjänsteålder» som följer: Pehr Orre (Linköping), förutvarande statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet Jacob Larsson (Lund), Sven af Geijerstam (Karlstad) och Gustaf Landén (Wäxjö).
    Ej heller domkapitelskanslierna sakna sina notabla män. De äro: P. A. Lundblad (Strängnäs), C. G. Drakenberg (Skara) och B. Wivesson (Lund), alla emeriti, samt A. Radhe (Uppsala).
    Straffångarna i landet hade intill år 1929, om de hade tur att komma till Härnösand, att lyda fängelsedirektören, vice häradshövdingen E. Orstadius. Spritsmugglarna på västkusten hållas ännu i styr av tullfiskalen, vice häradshövdingen G. von Zweigbergk.
    Till »privatmännen» hänför jag följande 16 personer: förre bruksägaren C. Alexanderson, godsägaren A. Folin, fideikommissarien frih. C. G. Gripenstedt, fideikommissarien R. Montgomery-Cederhielm, förre bruksägaren G. H. af Petersens, fideikommissarien E. G. Påhlman Stiernsparre, bruksägaren C. Roth, herr C. Sandströmer, f. d. direktören hos Nobelstiftelsen H. Sederholm, arbetsgivareföreningens direktör Hj. von Sydow, köpmannen F. Malmros samt herrar K. Tillberg,

E. Wehtje, A. Broomé, E. Hagelin och L. E. Gezelius. Av dessa är af Petersens äldst och Folin yngst.
    Slutligen: Prästerskapet är icke alldeles vanlottat. Svea Hovrätts ledamöter anade nog icke, att de i maj 1894 gjorde till vice häradshövding en man, som skulle komma att såsom t. f. kyrkoherde i Teda pastorat i Uppland skänka oss (1930) den förträffliga boken »I lära hos Jesus». Den mannen är greve Bengt Oxenstierna.
    Den till levnadsåren yngste vice häradshövdingen är ovannämnde Wickman.
    Av vice häradshövdingarna äro följande juris doktorer: f. d. justitieråden K. G. Carlson och Hellner, justitieråden Skarstedt och G. Carlson, presidenten frih. Marks von Wiirtemberg, Trygger, f. d. häradshövdingarna Ribbing och Olivecrona, borgmästaren Pettersson, Ehrensvärd, f. d. presidenten Pettersson, Kallenberg, f. d. landshövdingen Hammarskjöld och advokaten Livijn. En — tjänstemannen hos generalpoststyrelsen af Trolle — har visst fått hatten utomlands.
    Det är illustert nog, att av serafimerriddarna 50 % (Hammarskjöld, Hellner, Ramstedt, Trygger, Marks von Wiirtemberg) och av Storkorskommendörerna av Vasaorden 33 % (Hammarskjöld, Widén, Marcus Wallenberg) äro vice häradshövdingar. — En vice häradshövding, f. d. byråchefen H. Schlytern, bär illis quorum i 18:e storleken, en annan har den i 12:e och en tredje smyckar sin frack med Konungens bild.

    Dessa små anteckningar nedskrevos på förvåren 1931 (under rekreation i Mösseberg). Sedan dess hava icke mindre än 18 vice häradshövdingar gått ur tiden: f. d. hovrättsrådet frih. E. von Otter, f. d. häradshövdingarna frih. L. Beck-Friis och A. Wetterling, f. d. rådmannen T. Ahlford, f. d. polisdomaren P. G. E. Wallerstedt, f. d. kamreraren hos Stockholms förmyndarkammare O. T. Borg, stadskamreraren A. Cavalli, Lindén, f. d. kronofogden J. Stenström, kronofogdarna J. A. Tomtlund och K. A. Bladin, f. d. länsnotarien J. Unander, advokaten W. Lemchen, vice häradshövdingen C. W. Höijer, Wolff, Orre, Sandströmer och Malmros. Men »rasen» är ju naturnödvändigt i utdöende. — Från innehavande befattningar hava numera pensionerats G. Carlson, Marks von Würtemberg, hovrättsrådet J. Lemke, hovrättsnotarien E. Ljungberg, Espersson, C. Cederström, Gröning, borgmästarna H. Schultz och O. Emthén, polisdomaren I. Berger, byråchefen W. Roos, Kallenberg och von Sydow.
    Salvo errore et ommissione!

 

    Stockholm hösten 1931.

S. Skarstedt.