FRÅN FRÄMMANDE RÄTT.

Islands familjerättsliga lagstiftning. Åt den isländska lagstiftningen har uppmärksamhet förut ej ägnats i denna tidskrift. För envar "internordiskt" orienterad är det emellertid av stort intresse att få kännedom om den ståndpunkt nämnda lagstiftning intager på rättslivets centrala områden. Då för närvarande aktualiserats frågan om Islands anslutning till dels konventionen innehållande internationellt privaträttsliga bestämmelser om äktenskap, adoption och förmynderskap, dels konventionen angående indrivning av underhållsbidrag, till vilka konventioner förslag uppgjorts av delegerade för Sverige, Danmark, Finland och Norge, är detta en särskild anledning att taga del av den isländska lagstiftningen på familjerättens område.
    Det visar sig härvid, att ehuru Island ej varit med om det skandinaviska samarbetet, det likväl tillgodogjort sig detta genom att antaga en rad nya lagar, som i allt väsentligt överensstämma med de övriga ländernas. Dessa lagar hava tillkommit tidigare än de motsvarande danska. Den isländska lagen om äktenskaps ingående och upplösning är sålunda av d. 27 juni 1921 (den danska av år 1922), lagen om äktenskaps rättsverkningar av d. 20 juni 1923 (den danska av år 1925) och lagen om myndighet av d. 14 nov. 1917 (den danska av år 1922). Då man alltså i Island byggt på, ej de danska lagarna med de avvikelser dessa i vissa hänseenden erbjuda från den skandinaviska familjerättskommissionens förslag och från svensk rätt, utan just på dessa förslag, har resultatet blivit, att den isländska familjerätten på flera punkter, delvis av verklig betydelse, där olikhet råder mellan svensk och dansk rätt, överensstämmer med den svenska. Här nedan skola angivas bl. a. de olikheter på ifrågavarande områden mellan svensk och isländsk rätt, som äro av nämnvärd betydelse.
    Äktenskaps ingående och upplösning. Förbudet mot äktenskap mellan dem, av vilka den ene varit gift med den andres släkting i rätt upp- eller nedstigande led, är liksom hos oss indispensabelt, medan i Danmark dispens under vissa förutsättningar kan erhållas. Äktenskap mellan ett syskon och det andras avkomling får i Island, liksom i Sverige, ingås allenast efter dispens, medan sådant äktenskap i Danmark utan vidare är tillåtet. Den isländska rätten är vidare, med avvikelse från dansk rätt, överensstämmande med den svenska däri, att det s. k. oäkta svågerlaget ej, såsom i Danmark, utgör dispensabelt äktenskapshinder, och att hindret för sinnessjuk person att träda i äktenskap är indispensabelt. Beträffande övriga sjukdomshinder intager Island en strängare ställning än Sverige och Danmark. Från de hinder, som utgöras av könssjukdom och epilepsi, kan dispens sålunda ej erhållas, och detsamma gäller om spetälska och smittosam tuberkulos, vilka två sjukdomar i de båda andra

länderna överhuvud ej utgöra äktenskapshinder. Sistnämnda sjukdom utgör dock ej återgångsanledning.
    Då någon lagstiftning om adoption ej finnes, saknas ock stadgande om förbud mot äktenskap mellan adoptant och adoptivbarn. Äktenskap mellan dem kan följaktligen, liksom i dansk rätt, ingås, och genom äktenskapet torde, såsom i dansk rätt uttryckligen föreskrives, adoptionens rättsverkningar förfalla. Enligt svensk lag (2:12 G.B.) må äktenskap ej ingås mellan adoptant och adoptivbarn. Då adoptivförhållande kan hävas efter överenskommelse, är nämnda olikhet mellan svensk och isländsk rätt utan praktisk betydelse.
    Under det att i Sverige hemskillnad, som varat ett år, städse berättigar till äktenskapsskillnad, är motsvarande tid i Island ett år blott om makarna äro eniga om äktenskapsskillnad, om underhållet till make och barn samt angående vårdnaden av barnen, men eljest två år. Den norska lagen överensstämmer med den isländska, under det att i Danmark hemskillnadstiden är ett och ett halv år vid enighet mellan makarna, och eljest två och ett halvt år. Ratio legis för den kortare svenska hemskillnadsstiden är, att man velat undvika den med en längre sådan tid förbundna faran å ena sidan för konkubinat, å andra sidan för försök att få äktenskapet omedelbart upplöst under åberopande av en simulerad skilsmässogrund. Att man i Sverige ej stadgat en särskild längre hemskillnadstid för det fall, att andra maken motsätter sig äktenskapets upplösning, berodde på, att det ansågs oriktigt, att den skyldige maken därigenom erhölle tillfälle att godtyckligt förlänga hemskillnadstiden.
    Reglerna om äktenskaps rättsverkningar äro i huvudsak överensstämmande med de danska. Bland olikheterna må nämnas, att — vad angår den teoretiska konstruktionen av förmögenhetsordningen — den isländska lagen liksom den svenska betraktar vardera maken såsom ägare av vad han inför i boet men låter denna äganderätt inskränkas av andra makens giftorätt i samma egendom. Den danska lagen åter talar om förmögenhetsgemenskap med rätt för vardera maken att med vissa inskränkningar råda över den egendom av samfälld natur, som han vid äktenskapets ingående eller sedermera inför i boet.
    Myndighet. Myndighetsåldern är liksom i Sverige och Danmark tjuguett år. Gift kvinna, som före fyllda tjuguett år blir änka eller erhåller separation eller äktenskapsskillnad, förvärvar därigenom myndighet. I de nordiska länderna finnes en motsvarighet till nämnda regel om myndighets inträde före den lagbestämda åldern blott i Finland, där stadgandet emellertid har det innehåll, att omyndighet på grund av ålder upphör, om den omyndige ingår äktenskap.
    Medan enligt de övriga nordiska ländernas lagstiftning legalt förmynderskap för den, som på grund av sin ålder är omyndig, tillkommer blott föräldrar, resp. adoptivföräldrar, äro enligt isländsk lag också styvföräldrar legala förmyndare. För det fall att förordnande av förmyndare skall ske, ges i isländsk rätt närmare bestäm-

melser om, vem som skall vara förmyndare. Förordnandet skall sålunda givas åt närmaste släkting. Faderns släkt går före moderns, helsyskon före halvsyskon och bland lika berättigade äldre före yngre.
    Adoptionsinstitutet är, såsom förut antytts, ej i lag reglerat, och adoption förekommer i allenast obetydlig omfattning. Den administrativa praxis, som i denna del utbildat sig parallellt med den danska, överensstämmer emellertid i allt väsentligt med Danmarks till äldre praxis nära anslutna adoptionslagstiftning.
    Barn utom äktenskap. Faderskap till barn utom äktenskap kan fastställas genom erkännande eller dom. Erkännande sker antingen inför prästen eller övrigheden, i vilket fall protokoll angående erkännandet omedelbart skall upprättas, eller ock skriftligen med vittnen, som skola vara myndiga och kända såsom hedersmän. Bestrides faderskapet, skall övrigheden på moderns begäran anlägga paternitetssak mot mannen. Saken kan ock anhängiggöras av kvinnan själv. I sistnämnda fall skall anhängiggörandet ske inom ett år från barnets födelse och eljest samma tid efter det den, som i moderns ställe är vårdnadspliktig, övertog vårdnaden om barnet. Fristen kan på grund av särskilda omständigheter förlängas av ministeriet.
    Domaren har att ex officio sörja för erforderlig utredning i målet. Är det anledning antaga, att andra än den instämde haft samlag med modern under konceptionstiden, skola dessa av domaren instämmas.
    Om det vid rätten erkännes eller visas, att den instämde har haft samlag med kvinnan under konceptionstiden, och det ej är anledning antaga, att annan haft samlag med henne under samma tid, skall den instämde genom dom förklaras vara fader till barnet.
    När omständigheterna synas tala för, att den instämde haft samlag med kvinnan under konceptionstiden, utan att dock fullt bevis föreligger, skall domaren ålägga den av parterna edgång, vilkens sak synes vara den rättfärdigaste och som synes vara den mest trovärdiga. I dessa fall sker aldrig ett fastställande av faderskapet, men såsom en följd av kvinnans avläggande av fyllnadsed eller mannens bristande åt värjemålsed inträder underhållsplikt för mannen.
    Har mannen vidgått faderskapet eller detta fastställts genom dom eller har mannen brustit åt värjemålsed eller kvinnan avlagt fyllnadsed, är mannen, jämte barnamodern, underhållspliktig, och bidragsskyldigheten bestämmes efter den bäst situerades villkor. I andra fall äro moderns villkor bestämmande för bidragsplikten. Standarden får dock aldrig vara "mindre än vanligt är". Underhållsplikten upphör när barnet fyllt sexton år.
    Är det grundad anledning antaga, att flera haft samlag med modern under konceptionstiden, förklaras ingen av dem för fader. De skola emellertid alla i förening dömas att utgiva underhållsbidrag till barnet, till dess det fyllt sexton år, och att erlägga lagstadgade bidrag

till modern. De svara härför en för alla och alla för en. Den som betalt har regressrätt efter huvudtalet mot de övriga.
    Modern eller den som trätt i hennes ställe, däribland fattigvæsenet, kan träffa överenskommelse med fadern, resp. den bidragspliktige, angående bidraget. Sådan överenskommelse skall vara skriftlig med vittnen och godkännas av övrigheden. I detta fall är, liksom i Danmark, exekutionstiteln ej själva överenskommelsen utan det beslut, varigenom godkännandet skett.
    Underhållsbidragets belopp fastställes av övrigheden. Detta fastställande kan ej, såsom i Danmark, ske, innan domen å faderskapet eller underhållsplikten vunnit laga kraft. Övrigheden kan ock ålägga fadern eller den underhållspliktige att utgiva extra bidrag till barnets vård, sjukdom och begravning.
    Är barn, som fyllt 16 år, på grund av andlig eller lekamlig svaghet eller annan orsak, varför det ej svarar, ur stånd att själv försörja sig, äger övrigheden på ansökan av den underhållsberättigade förplikta fadern att sörja för barnet, såvitt kommunalstyrelsen i hans hemort finner, att han kan undvara något.
    Underhållsbidrag betalas i förskott för ett halvt år i taget.
    Ett av övrigheden fastställt bidrag kan höjas eller sänkas, där vederbörandes villkor blivit förändrade.
    Om bidrag, som fastställts av övrigheden eller genom en av denna stadfästad överenskommelse, ej betalas i rätt tid, kan barnamodern fordra bidragets utbetalande av det offentliga, dock ej för längre tid än ett år och ej utöver det normalbidrag till utomäktenskapligt barn, som vart tredje år fastställes i den kommun, där barnet vistas. Bidraget betraktas såsom åt fadern, resp. den bidragspliktige, av moderns vistelsekommun lämnad fattighjälp.
    Barnafadern är pliktig att till modern utgiva minst hälften av kostnaderna för förlossningen samt att bidraga till hennes underhåll sex veckor före och sex veckor efter barnets födelse. Blir modern sjuk på grund av havandeskapet eller barnsängen, kan mannen under i lagen närmare angivna förutsättningar åläggas bidragsplikt utöver vad nu sagts. Betalas ej bidragen, äger modern fordra, att de utbetalas av hennes vistelsekommun.
    Utomäktenskapligt barn har arvsrätt efter fader och fädernefränder (och vice versa), om fadern erkänt faderskapet eller ock om faderskapet fastställts genom dom. Såsom av den ovan lämnade redogörelsen framgår, kan dylikt fastställande ske, blott om det, annorledes än genom edgång, visats att mannen haft samlag med modern under konceptionstiden, och anledning ej är att antaga, att annan haft samlag med henne under samma tid. Har samlaget fastslagits efter edsföreläggande eller har en exceptio plurium bifallits, ägerarvsrätt ej rum.

Erik Lind.