Ugeskrift for Retsvæsen (h. 35—52)¹. Frågan om dansk domstols rätt att pröva lagars grundlagsenlighet undersökes av TROELS G. JØRGENSEN. Han finner att Grundloven själv lämnar frågan obesvarad, men att dylik rätt numera måste anses förefinnas i kraft av en statsrättslig sedvana: domstolarna ha under en följd av år tillerkänt sig rätten och lagstiftaren har icke häremot protesterat (h. 41). Diskussionen om Skadesløsbrev har fortsatts. Tvistefrågan är, om och i vad mån innehavaren av ett dylikt hypotek kan mot utmätningsborgenär göra panträtten gällande även för fordran som tillkommit först efter utmätningen. Mot Landsretssagff. SØE och TORKILD-HANSEN försvarar VINDING KRUSE energiskt sin mening att panthavaren har en ovillkorlig rätt att njuta panten till godo, »uden at forstyrres af Udlægshavere og andre». Han finner denna mening vara icke blott överensstämmande med lagstiftning och praxis utan också den rättstekniskt sett enda möjliga (h. 37 o. 39). Dr. juris POPP MADSEN ger ett intressant svar på det öppna brev om Tort og Kunstnerære, som i h. 25 ställdes till honom såsom förf. till avhandlingen om Bod (se SvJT 1933 s. 453). Frågan när en granskare överskrider gränserna för en »fair» kritik belyser han med roande rättsfall ur engelsk och amerikansk judikatur; det har t. ex. ansetts icke vara fair att råda en skådespelare att återgå till sitt förra yrke som kypare — när han aldrig haft sådan sysselsättning (h. 35). Under rubriken Fra Praksis paa Ejendomsrettens Omraade behandlar VINDING KRUSE flera betydelsefulla ämnen. Han påvisar sålunda att 1933 års Lov om Forfatter- og Kunstnerret skyddar även »litteraturhantverkets» produkter (blanketter o. dyl.) oavsett deras form, blott de till innehållet äro att betrakta såsom nya och självständiga verk. Av stort intresse är vad han — närmast såsom medarbetare vid en påbörjad revision av Naturfredningsloven — skriver om möjligheterna för fastighets-, särskilt strandägare att i samverkan med polismyndigheten eller privata organisationer upprätthålla ordning och tukt bland tillfälliga besökare. Mången jordägare i våra skärgårdar instämmer helt säkert av hjärtat i V. K:s starka ord att denna fråga blir, med den växande motortrafiken, för varje dag mera brännande, »navnlig da det saakaldte 'brede Folk' eller 'Almenheden', hvor mange lyriske demokratiske Fraser man end plejer i Pressen og paa Vælgermoder at indsavle dette Væsen i, i mangfoldige Tilfælde optræder i højeste Grad usømmelig, hensynsløst overfor Naturen og Medmennesker, bølleagtig og undertiden direkte usædeligt. Her kræves en meget haard Haand» (h. 41). I ett nyligen (30/11 33) avgjort mål har HD bötfällt kaféinnehavare som låtit gästerna lyssna till radiomusik i högtalare. Det gällde där skydd för tonsättaren. Lektor HURWITZ' uppsats Beskyttelse mod Reproduktion af Lydbølger behandlar den exekverande konstnärens rätt (h. 49); och under polemik mot H. har VINDING KRUSE ytterligare belyst detta ämne (h. 51). Som bekant har Jantzen, i Nordiske Domme, skarpt kritiserat en dansk HR-dom d. 21 juni 1933, vari en guldklausul ansågs berättiga till betalning efter

 

¹ H. 35 har genom förbiseende angivits som redovisat i förra årg. s. 453.

 

guldvärdet. Domen försvaras och analyseras av prof. USSING i en instruktiv uppsats om Guldklausuler (h. 39, tillägg i h. 43). Den som genom blott ringa vårdslöshet vållat skada är enligt svensk rätt fritagen från skadeståndsskyldighet i den mån skadan ersättes av försäkringsgivare (25 § försäkringsavtalslagen). Enligt dansk rätt är han ej ovillkorligen befriad, men hans skadeståndsplikt kan »nedsættes eller efter Omstændighederne helt bortfalde». Højesteretssagf. BACHE har, på sitt vanliga medryckande sätt, tagit till orda för en vidhjärtad tillämpning av detta stadgande. För juristerna, säger han, har det länge stått som en omöjlighet att en sådan uppkomling som försäkringsinstitutet skulle gripa in på skadeståndsrättens av tusenårig tradition helgade område; men skadeståndsrätten är ett ganska primitivt och antikverat institut, och att tillerkänna försäkringsgivaren ett regresskrav är endast »en skon Praktisering af Reglen: fiat justitia, pereat mundus, der foruden en Hoben Ulejlighed og Ærgrelser koster Samfundet aarlig et meget betydeligt Beløp» — till ingen nytta eller i allt fall icke till en nytta som ens tillnärmelsevis kan uppväga nackdelarna (h. 45). Overretssagf. MAGNUSSEN skriver om 1931 års Næringslov närmast med anledning av prof. Andersens år 1932 utgivna arbete Næringsretten i Hovedtræk. Man får veta bl. a. att näringsrätt icke var juridiskt examensämne i Danmark under perioden 1902—1931 och att en handlande icke får ha mer än en butik i samma kommun (h. 45). Recensionsavdelningen är särdeles rikhaltig. USSING anmäler utförligt Popp-Madsens ovannämnda arbete, som han finner röja »ualmindelige Evner». Det är dessvärre ej ofta som författaren till en juridisk doktorsavhandling förmår framkalla ett erkännande likt U:s: »Hans Arbejde bærer et dybt menneskeligt Præg, og man føler at han er gaaet dertil med Begejstring» (h. 37). KRABBE lovordar rikligt Stephan Hurwitz' doktorsavhandling Bidrag til Læren om kollektive Enheders pønale Ansvar. De lege ferenda betonar K. att straffets »personalitet» icke kan genomföras i fråga om böter, den enda straffart som kan tillämpas mot andra än fysiska personer. Att bolaget ofta betalar sin direktörs böter hänvisar, enligt K., på rättfärdigheten av en ordning som i vissa fall läte böterna direkt ådömas bolaget (h. 35). VINDING KRUSE anbefaller livligt Hagerup-Bulls Profiler af noen samtidige; han har inför bilderna av norrmännen haft en stark känsla av »hvilken Fattigdom paa fremragende Personligheder dansk politisk Liv viser i vor Tid» (h. 43). Läsvärd är även BORUMS anmälan av Nussbaums Deutsches Internationales Privatrecht (h. 43); men Retspræsident BOEGS anmälan (h. 47) av Axel Møllers nya folkrättsliga arbeten på engelska och danska är blott en förkortad redaktion av vad han låtit oss samtidigt läsa i TfR.

B. W.