Apokryfiskabalkar. Den allmännast brukade versifierade minneshjälpen rörande balkarna i 1734 års lag torde vara denna 4-radiga:

 

Giftas, ärva, jorden bygga, handla är ett laga fång. Fly missgärning, straff, utsökning och olaga rättegång.

 

 

    Den återfinnes redan i D. Chr. Hinnels år 1749 tryckta lilla skrift »Innehållen af balkarne och capitlen uti Sweriges lag. För bättre minnes skul i rim stäldte»; men den är där uppdelad på nio numrerade rader, en för var balk och börjande med det ord som betecknar balken. Hinnel uppger att författaren är okänd (»inc. auct.»).¹
    Variationer av denna minneshjälp finnas flera; man kan påträffa i första raden »jord sin» i st. f. »jorden», i den andra »rätt gör» i st. f. »är ett»; o. s. v. I H. Schös' år 1766 tryckta lagkommentar — Försök til någon tydning och utredning af the ämnen och ordasätt, hwilka Sweriges Rikes Lag, af år 1734, innehåller — läsess. 67 denna strof, som kallas » bekante minnes verser» och där över varje balkord tryckts balkens ordningsnummer:

 

Giftas, ärva jord och bygga, handla utan list och tvång: sky missgärning, straff, utsökning samt onödig rättegång.

 

 

    En 6-radig strof finnes inskriven i ett HD:s bibliotek tillhörigt exemplar av dukatupplagan. Den lyder så:

 

Giftas, ärva, jord sin så, bygga, föra redlig handel, fly missgärning, straffbar vandel, med utsökning sitt ernå, rätt i rättegång sig skicka lärer Sveriges Lag till pricka.

 

 

    Och även en 8-radig minneshjälp gives, författad av Jacob Åkerhielm och införd å sista sidan av hans lagbok på vers:

 

Lyckligt giftas, rikligt ärva, få sig jord att bygga bo; se'n med handel mer förvärva: den har jordiskt väl och ro. Men den som missgärning driver; därpå följer straff och tvång. Lån ej gälds; utsökning bliver. Uti tvist; sker rättegång.

 

 

¹ Hinnels skrift, som torde vara högst sällsynt (den saknas i KB), innehåller utom minnesversen över balkarna dels »verser som utmärka huru många kapitel var balk är lång» (6 rader) och dels versifierade rubriker till lagens alla kapitel — allt i alexandriner. 

    Att balkarna äro nio liksom sånggudinnorna, förefaller alla vänner av 1734 års lag vara alldeles i sin ordning. Det var dock nära att deras tal blivit ett annat. Jag tänker härvid ej så mycket på konunga- och kyrkobalkarna som på andra inom den stora lagkommissionen ifrågasatta: rådstugubalk, växelbalk och det flertal balkar (lägersmåls-, tjuva- o. s. v.) vilka slutligen blevo sammanslagna till MB. I samband härmed må erinras att BB till en början i kommissionens protokoller omtalas som hushålls- eller bygdebalk, UB såso mutmätningsbalk.
    Det systematiska värdet av balkindelningen i 1734 års lag har vetenskapligt behandlats. Men indelningen i balkar kan sägas ha även ett affektionsvärde, ett konstnärligt, ett poetiskt värde, så till vida som ordet balk är vackert och stämningsfullt och utgör liksom ett levande vittnesbörd om vår nutida rätts obrutna sammanhang med våra gamla landskapslagar. Dessa ordets goda egenskaper visa sig bl. a. däri att det kommit till bruk i vad Otto Gierke kallat »das Recht im Humor» och som, enligt vad han framhåller, väl bör skiljas från humorn i rätten. »Zu allen Zeiten», säger han, »wiedies auch heute sehr gewöhnlich ist, war es eine gebräuchliche Würze von Volks- und Gesellschafts belustigungen, mit dem Rechtund seinen Satzungen zu spielen, Verfassungs- und Rechtsverhältnisse ins Komische zu übertragen, die Formen von Rechtshandlungenund zwar mit besonderer Vorliebe die Formen des gerichtlichen Verfahrens zu travestiren» (Der Humor im deutschen Recht, 2. uppl. s. 76). Svenskt skämtlynne har till de kanoniska balkarna lagt flera apokryfiska. Att dessa företrädesvis giva regler för glada samkväm, med ätande och drickande, spel, sång och dans ligger i sakens natur.
    Älst bland de efter 1734 års lag tillkomna apokryferna torde vara den Gästabudsbalker¹ som Elers meddelar i sin år 1759 tryckta fjärde del av Mina Försök. Den omfattar två kapitel med tillhopa 13 paragrafer. Lagstilen är ej illa träffad. Som prof må anföras ur 1 kap.:§ 1. Den där gästabud hålla vill, bjude i rätter tid vänner sina. Ej må något senare bjuda, än då mat å bordet inburen är. § 5. Värdinna skall mat laga, och kaka skära. Hon äger ock till se att de ej lottlösa bliva, som vid spelmansbordet sitta. och ur 2 kap.:§ 2. E ho som på duk eller hak-lapp sino spiller, försone sig med tvätterskan eller plikte efter omständigheterne. Är tvätterska sådan att hon med kyss eller famntag ej förlikas vill; pröve det domaren, och liggeduken ogill.
    Nämnas bör även att Elers i 2 kap. 1 § andra punkten namnger ännu en apokryfisk balk, Snålabalker:
    Ej må någor sig i annars lag tränga, eller objuden i högsäte kliva, eller mat med sig i ficko taga; gör någor det, straffes som i snålabalker stadgas.

 

¹ Det synes antagligt att pluralformen Gästabuds-Balkar hos Elers tillkommit genom tryckfel. 

    Bellmans bacchanaliska kväde »Kom bese Nya Lagen» har kallats Dryckesbalken, dock ej av skalden utan först av Sondén i hans edition 1835—6. Ordet har emellertid i andra dikter brukats av Bellman själv (Fredmans testamente nr 56 och 91 i Carléns uppl.). Hans »enastående fyndighet i travestien» (Levertin), som så ypperligt lekt med kurialstil, har dock knappast gjort något försök att parodiera lagstilen. Sådana försök finner man ej heller hos Valerius, som väl skrivit flera juridiska visor (Dryckes-utskottet, Lagtolkaren)men uttryckligen förklarat att »man sätter ej nöjet i konstigt system, man gör inga lagar för glasen».
    Vänskapsbalkar är en titel som Levertin tilldelat Johan Wellanders i fem kapitel avfattade Vänskapsstadga.¹ Lagstilen är här anlagd utan att innehållet alltid har komiskt syfte. I 3 kap. (Om frånvarande vänner) ges t. ex. denna förträffliga regel:

 

9 §. Nu kommer någor i samkväm att tala om sin vän; göre det beskedeliga, och nämne honom med den heder och aktning som dess dygd förtjänar och förvare honom så medelst för alla oblida domar och tillmälen.

 

 

    Wellanders skämt är, såsom Levertin anmärker, för långt utspunnet och slutar med att trötta. Till de mer njutbara ställen som Levertin meddelat må läggas ett par paragrafer ur 4 kap. (Om vännevrak eller laga jäv i vänskap) vilka komplettera stadgandet att till vän ej må tagas den där rött hår haver:

 

2 §. Nu kan så hända att en om håret av sjukdom eller av annor orsak faller bort och rött växer i stället, have den ändå sedan lika rätt i vänskap som förr, där han ej annat fel haver. 3 §. Är någor så illpliktig att han sitt röda hår avraka låter och sig tilltorvo lägger, att med sådan list vänner fånga; plikte som för annat bedrägeri, ändå han därmed ej hunnit skada göra.

 

 

    Vänskapsstadgan gjorde emellertid lycka, och i den versifierade hyllning till författaren, varur Levertin låtit oss läsa vissa strofer, betonas särskilt det värdefulla i lagstilens användande:

 

Dygden drivas bör med Lagen, vänskapsplikten likaså bör i lagstyl tecknad stå, klar som solen mitt på dagen: tack, vår vän, som aldra först med din styrka brutit isen. Du har vunnit denna prisen: ibland lag-män är du störst.²

 

 

    Förmodligen har det funnits flera redaktioner av Dobblarebalken utom stadslagens. Jag har mig dock icke någon enda bekant och skulle ej vågat upptaga den bland apokryferna om icke jag

 

¹ Johan Wellander s. 85 f. Till pluralformen har Levertin tydligen förletts av tryckfelet hos Elers.
² Av såväl stadgan som hyllningsverserna finnas olika redaktioner i KB:s handskriftssamling. 

kunde hänvisa till ett anförande av Arvid Ribbing¹ vid överläggning i lag- samt allmänna besvärs- och ekonomiutskottens plenum d. 17 sept. 1823. Man diskuterade där bl. a. huruvida vissa äldre förbud mot lotterier ännu vore gällande, och Ribbing yttrade då att »ehuru dessa stadganden icke igenfinnes i 1734 års lagbok, äro de likväl onekligen av natur att höra till den allmänna lagstiftningen samt intogo ock fordom såsom sådane sitt rum bland brottmålslagarne i den s. k. dobblarebalken» (utskottsbet. nr 193 s. 1327).
    Att i detta sammanhang erinra om Tegnérs lysande Vikingabalk vore förmätet och opåkallat, om icke det notoriskt förhölle sig så att den efterbildats i ett och annat juristskämt med lagens balkar. Borgmästaren Lindhagens i lagbokens jubileumsår motionsvis framförda tanke om en Djurens balk (FK nr 12) antecknas för fullständighetens skull. Och som ett litet bevis på hur starkt balkindelningen gått den svenska juristvärlden i blodet må till slut anföras att den 13-årige skolgossen (sedermera statsrådet och presidenten) Henrik Wilhelm Bredberg i ett till fadern justitierådet (se nedan) översänt, såsom votum avfattat meddelande åberopar 1 kap. 3 § Vedergällningsbalken.
    Det gives naturligtvis åtskilliga knippen av skämtvis skrivna lagbud som, i likhet med Wellanders Vänskapsstadga, fått annan än balkrubrik. Inom det med Bellman samtida sällskapet Pro Cerevisia² tillämpades en »ölalag», som innehöll bl. a. detta stadgande:

 

    Nu kan det sig så tillbära att ölaman å gata eller rännsten fallande varder, rese han sig då upp igen om han kan. Gitter han sig ej uppresa, varde liggande.

 

    Roliga äro stadgarna för sällskapet Runio sacrum, som i utdrag meddelas i Min son på galejan (Andra finska tåget, åttonde kap.) och vilkas originella sista paragraf lyder:

 

    Såsom dryckekaret med influtna böter underhållas bör, alltså åligger varjom och enom föreskrevne punkter stundom att överträda.

 

    Ett slags kombinerad gästabuds- och dobblarebalk av osedvanlig omfattning var den »lag för quadrille-rådet» som i slutet av år 1810 antogs av åtta unga kortspelande stockholmsjurister, bland vilka Magnus Michael Rosbeck (1789—1839, hovrättsråd) var den sammanhållande kraften men Erik Wilhelm Bredberg (1787—1869,justitieråd) och Carl Ludvig Landin (1789—1858, justitieombudsman, v. president) äro de för eftervärlden mest kända. Då lagen innehåller 71 §§, kan man ej begära att alla numera skola kunna läsas med nöje. Ur det av Bredberg författade 3 kap. — Om ordningen vid arbetet — må 11 § återges:

 

    Drumlar en den andras spelpenningar i golvet, eller dricker han ut ur hans kopp eller glas, och så vidare, och sker det av uppenbar vangömo och grov

 

¹ F. 1794, d. 1865; häradsh. i Tveta m. fl. härad; farbror till hovrättsrådet Gustaf Ribbings morbror filosofen Sigurd Ribbing.
² Erdmann, Carl Michael Bellman s. 348 — 9.

 

förseelse, böte för varje gång 8 skilling. Vräker man något av sin egen sats i golvet, skylle sig själv den sig ej bättre föresåg, och tage han själv det upp; gitter han det ej upptaga, ligge ogillt.¹

 

    Ett och annat enstaka lagbud ur numera förkomna balkar hör till den skatt av vetande som genom muntlig tradition går från släkte till släkte inom juristernas skrå. Vem har t. ex. ej hört stadgandet om gästgivares åliggande att hava stång (eller hålla stör) i vägg? Om någon företoge sig att samla och i skrift bevara dylika kulturminnesmärken — även i den mån de till äventyrs äro av beskaffenhet att icke böra genom tryck läggas under allmänhetens ögon — vore detta ovedersägligen i hög grad tacknämligt och prisvärt. Samlingen borde även kunna utsträckas till sådana föremål som låta das Recht im Humor framträda i bild eller ton. Ett hedersrum skulle då komma att intagas av Adrian Dahls kongeniala tonsättning till de båda första paragraferna i 1734 års lag (»Juristmusik»). Dess tillägnan till Anders Kjellén erinrar om att den första gången sjöngs vid den avskedsfest, som någon gång på 1890 talet hölls i Uppsala innan denne eminente civilrättslärare rullade ned till Lund för att där »ta hovrätten».

Birger Wedberg.