K. SCHLYTER. I fosterfördrivningsfrågan. Teser och föredrag vid det sextonde nordiska juristmötet i Oslo 1934. Nordiska bokhandeln. Kr. 1.00.
I avbidan på att juristmötets förhandlingar bliva publicerade har statsrådet SCHLYTER särskilt utgivit sitt uppmärksammade inlägg angående ändring i den straffrättsliga lagstiftningen om fosterfördrivning. Med hänsyn till frågans stora aktualitet, både i den offentliga diskussionen och såsom ett lagstiftningsärende, som inom den närmaste tiden väntas komma under statsmakternas prövning, har ett omnämnande i denna tidskrift ansetts böra äga rum.
Såsom naturligt är med hänsyn till föredragets omedelbara syfte behandlas däri huvudsakligen huru en förändrad lagstiftning bör utformas, medan de grundläggande skälen för och emot en sådan förändring endast kunnat erhålla ett mycket begränsat utrymme. För en diskussion i mera vidsträckta kretsar äro dessa givetvis av allra största intresse, förutsatt att en sådan anses önskvärd. Och härom torde man till sist hava blivit övertygad å alla omdömesgilla håll, om ej förr så genom den nu föreliggande skriften, vilken redan därigenom betcknar en värdefull insats. Länge har hela ämnet hållits i skymundan, vilket bl. a. säkerligen föranletts av den gällande lagstiftningen. Om denna häruti visat sig verksam, har den däremot i stor utsträckning blivit utan sin i första rummet avsedda verkan, förebyggande av att havandeskap avbrytas.
Och häri ligger kärnpunkten vid ett bedömande av det nuvarande
läget. Detta är i själva verket ohållbart. Det skulle synas möjligt att nå allmän enighet härom, om också ej rörande de utvägar som böra sökas.
År 1930 förekommo över 10,000 till en statistisk undersökning rapporterade aborter, uppenbarligen till allra största delen kriminella, och fältet är ganska fritt för olika uppskattningar av dem, som måste hava förekommit utan att man därom kunnat vinna kunskap. Anledning lär saknas att antaga att det ifrågavarande året skulle förete någon mycket väsentlig avvikelse från vad som numera är vanligt. Antalet av de kvinnor, som år 1931 sakfälldes enligt SL 14: 26 (i första instans) var 28, av vilka 20 dömdes till fängelse ej över 3 mån., de övriga högst 6 mån.; alla utom en erhöllo villkorlig dom; två tilltalade frikändes. Antalet sakfällda enligt 14: 27 (28?) var 16. Dessa siffror för fällande domar beteckna någon stegring mot de närmast föregående årens genomsnitt. För innevarande år kommer som bekant siffran för sakfällda enligt 14: 26 att våldsamt ökas; proportionen av villkorligt dömda synes emellertid ej sjunka. Det rättskipningstillstånd, som angives av dessa siffror, är — redan för en enbart juridisk, om man så vill abstrakt, betraktelse — ytterligt otillfredsställande. Det kan med goda skäl påstås att en strafflagstiftning med så låg effektivitet blott på grund av denna måste i viss omfattning upphävas, utan att det är nödvändigt att närmare taga ställning till beskaffenheten och den samhälleliga betydelsen av de gärningar, mot vilka den riktar sig. Det vore icke första gången, som en strafflagstiftning nödgats konstatera sin vanmakt att nå sitt syfte (jfr ränteförbud och åtskillig annan äldre ockerlagstiftning, spritförbud, preventivlagen). Det är nu en gång så, att icke alla förhållanden ägna sig för straffrättslig — eller kanske överhuvud rättslig — reglering.
Att lagen icke kan nå sitt en gång uppställda mål beror naturligtvis därpå att människorna, eller många bland dem, icke alls eller åtminstone icke med erforderlig intensitet vilja att det skall nås. Ett stort antal havande kvinnor vilja icke bära fram sitt foster, av motivlägen som äro ganska växlande, i synnerhet beträffande uppfattningen och värderingen av skälen mot framkallande av abort. Många andra kvinnor förfäkta principiellt full frihet på detta intima område. Åter andra, med en annan principiell åskådning, vilja dock ej något inskridande mot dem som felat. De, som i talrika fall faktiskt vore närmast att möjliggöra och igångsätta en aktion i syfte av åtal, nämligen läkare och barnmorskor, torde i allmänhet anse sig av sin yrkesetik vara förhindrade att taga något sådant initiativ, där ej kvinnans liv gått till spillo. Polismyndigheter och åklagare lära i allmänhet ej utveckla större energi i fullföljandet av misstankar om brott enligt 14: 26. Och domstolarna visa en påtaglig mildhet vid deras bedömande. (Hos närstående länder med jury i brottmål förekomma talrika frikännanden inför rätta.)
Trots den låga effektiviteten saknar straffbudet uppenbarligen icke verkningar, i skilda riktningar. Å ena sidan verkar det utan allt tvivel i viss omfattning till förebyggande av ännu flera framkallade aborter.
Huru många havandeskap, vilkas fortskridande till barnsbörd mera direkt må vara att tillskriva straffhotets verkan att avhålla från abortus provocatus, lär ej kunna närmare bestämmas. Å andra sidan har straffhotet även i detta hänseende ogynnsamma verkningar. Det föranleder,såsom av SCHLYTER antydes (s. 16, 20), att havande kvinnor bliva obenägna att, och i många fall ej våga, med tanke på abort ens diskutera sin situation inför en ansvarskännande läkare, som bäst skulle kunna skänka dem stöd och uppmuntran till att icke taga det förtvivlade steget. Istället drivas de till kvacksalvare. Dessa kunna, alltjämt på grund av det straffhot som svävar över dem, hålla orimligt höga taxor. Men detta är ej det värsta. I talrika fall följa sjukdomar, varaktig sterilitet, döden, allt på grund av medicinskt otillfredsställande behandling. Ständig fruktan för upptäckt av det begångna felsteget. Ibland utpressningar och andra hotelser från dem som känna till det.
Ur allt detta elände finnas endast två vägar. Antingen en resolutskärpning av lagstiftningen och dess handhavande eller ett lika resolut återtåg genom lagens approximativa anpassning till det nuvarande tillståndet. Det förra betyder terror: i första hand straffsatsernas skärpning så att villkorlig dom åtminstone i allmänhet blir utesluten. Men detta steg ensamt för sig skulle efter all anledning medföra en ytterligare sänkning av tillämpningsfrekvensen. Det måste kompletteras med andra åtgärder, såsom särskild abortpolis, belöning åt angivare, polisrazzior på sjukhusen, angivelseplikt för läkare och barnmorskor vid kännbart straff (allt närmast enligt mönster från rusdryckslagstiftningen, mutatis mutandis). Även de som, väl närmast av befolkningspolitiska skäl, skulle personligen vara hågade att biträda beslut i sådan riktning, torde finnas benägna att medgiva att utsikterna därtill för det närvarande äro små. Återstår alltså endast den andra vägen.
Mot denna hava, särskilt under tiden efter framläggande av SCHLYTERS arbete, framkommit högröstade betänkligheter av hänsyn till faran för ogynnsamma verkningar på folkmängden. Sådana betänkligheter avvisas kortfattat av SCHLYTER (s. 29), som härvid torde kunna åberopa goda skäl. Det förefaller icke antagligt, att ett bibehållande eller skärpande av den nuvarande abortlagstiftningen vore ägnat att i nämnvärd mån motverka den folkminskning, som hotar på ett så olycksbådande sätt. För det första är ju den nuvarande lagstiftningen i största omfattning icke effektiv till förebyggande av aborter. I den mån effektiviteten härutinnan verkligen, mot det ovananförda, läte sig öka, skulle antagligen en stor del av sådana havandeskap, som man nu riskerar av hänsyn till möjligheten av abort, förhindras inträda, antingen genom avhållsamhet eller genom preventiva medel och andra preventiva metoder. Där detta ej lyckats och, av hänsyn till straffet för fosterfördrivning, ett icke önskat barn kommer till världen, lär följden på något längre sikt synnerligen ofta bliva att dess moder icke senare i livet, under gynnsammare förhållanden, föder barn, överhuvud eller i den utsträckning som varit att vänta därest hon undgått det ovälkomna barnet. Anm. söker härvid endast
antyda den sannolika utvecklingen, utan varje värdeomdöme om en på sådant sätt tillämpad födelsekontroll.
Från dessa utgångspunkter, och sålunda utan att ännu hava betecknat ett enda fall av abortus provocatus såsom i och för sig önskvärt, kommer anmälaren att i det väsentliga biträda SCHLYTERS krav på en väsentlig utvidgning av det område inom vilket åtgärden skall vara strafflös — och väl att märka, icke endast för kvinnan själv utan ock för den läkare vars medverkan är nödig för att så mycket som möjligt begränsa de risker, vilka oftast äro förenade med själva ingreppet.
Beträffande avgränsande av det strafflösa området uppställer förf. dels vissa materiella betingelser, dels ett visst prövningsförfarande. I det förra hänseendet särskiljas tre slag av indikationer (utom den medicinska, som redan är sedvanerättsligt erkänd), nämligen en etisk— där havandeskapet förorsakats av våldtäkt, blodskam eller annan (ej nödvändigt brottslig) »kränkning av kvinnans könsfrihet» —, eneugenisk och en social, nämligen där »genom barnets tillkomst kvinnan skulle försättas i nöd eller eljest allvarlig fara uppstå för hennes välfärd». I allmänhet skall havandeskap ej få avbrytas efter tredje månaden. Förhandenvaron av laga förutsättningar för att abortframkallande enligt det nu sagda är lovligt skall prövas av två läkare, därav en (sjukhus- eller annan) tjänsteläkare, eller ock av medicinalstyrelsen.
De två förstnämnda indikationerna lära ej komma att uppväcka häftigare strid. Även beträffande den indikation, som något oegentligt betecknas såsom »social», antyder den valda formuleringen närmast ett krav på att aborten skall framstå såsom motiverad av sådana skäl som i och för sig synas en utomstående hållbara, m. a. o. på intressekollision av s. k. objektiv art. Utan tvivel befinner man sig härmed i bästa överenstämmelse med de oftast tillämpade grunderna för strafflagstiftning. Från ovan antydda uppfattningssätt, att en lagändring är påkallad såsom en kanske motvillig men nödvändig kapitulationin för makter som äro starkare än lagstiftaren, kunde anläggas den synpunkt att abort borde tillåtas i sådana fall, där den erfarenhetsmässigt förekommer i högre grad typiskt. Det är dessvärre ej säkert, att dessa fall äro desamma som de, i vilka även den socialt indicerade aborten är relativt önskvärd eller, snarare, i jämförelsevis mindre grad betänklig. Verkan av en på den objektiva intressekollisionstanken byggd lagstiftning blir tydligen beroende av huru pass vidsträckt indikationsbeskrivningen göres. Hålles den snäv, kan med säkerhet antagas att utanför dess tillämpningsområde det nuvarande laglösa tillståndet kommer att fortsätta. Göres den mera omfattande finnes den möjligheten, att den inställning i olika kretsar som f. n. lett till lagens bankrutt skall, i betraktande av att de mera ömmande fallen kunna lagligen tillgodoses, med större stränghet vända sig mot fosterfördrivning i andra fall, varför det kvarstående straffhotet i dessa skulle bliva mera effektivt. Tyvärr föreligger också den möjligheten att frigivandet, i ganska talrika fall, av åtgärden skall föranleda att man inom den stora allmänheten och i synnerhet bland de
närmast berörda kvinnorna skall, utan sinne för den med nödvändighet något subtila gränsdragningen, anse havandeskapets avbrytande helt allmänt vara moraliskt tillåtet och lagens betydelse inskränkt till frågan, huruvida det skall verkställas av läkare eller kvacksalvare. — I detta dilemma intager SCHLYTER såsom anfört i princip den mera försiktiga ståndpunkten att begränsa strafflösheten till de för samhället jämförelsevis acceptabla fallen. De av honom föreslagna uttrycken äro emellertid ganska omfattande, och av anförda exempel framgår, att även vissa tämligen subjektivt betonade nödlägen anses tillfyllestgörande.
Den närmare utformningen av de tänkta bestämmelserna, bl. a. i straffrättsligt hänseende, antydes ganska detaljerat. Dessa förslag synas utgöra en god grundval för det officiella utredningsarbete, som numera pågår. I avbidan på dettas resultat torde böra anstå med ett ingående på dessa mera tekniska spörsmål.
Med SCHLYTERS öppna och ärliga inlägg har det viktiga och djupgående samhälleliga spörsmål, som här föreligger, förts ett långt steg närmare en avgörande prövning under hänsyntagande till förhållandenas verkliga beskaffenhet. Anm. vill till sist endast understryka, att det både av humanitära och befolkningspolitiska skäl måste anses angeläget att intet av statsmakterna försummas, som kan tjäna att motverka själva den önskan om avbrytande av havandeskap, som nu gör sig gällande på ett så ödesdigert sätt.
Ragnar Bergendal.