Utlännings rätt att i Sverige utöva advokatverksamhet. Sedan tyske medborgaren Hakon Auerbach hos K. M:t anhållit om tillstånd att i Stockholm utöva självständig verksamhet genom upprättandet av en »advokatbyrå för tyska ärenden», har K. M:t genom beslut d. 3nov. 1933 funnit framställningen icke föranleda någon K. M:ts åtgärd, »enär advokatverksamhet icke är att hänföra till sådan näring, som avses i förordningen d. 18 juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet, § 26».
    Nämnda paragraf återfinnes bland de bestämmelser i 1864 års näringsfrihetsförordning, vilka sammanförts under rubriken »Om den rätt till idkande av handel eller annat näringsyrke, som kan förvärvas av utlänning». Enligt paragrafens första moment skall på särskild prövning av K. M:t — för visst fall överståthållarämbetet eller K. M:ts befallningshavande — bero, om utländsk man eller kvinna må här i riket idka »handels- eller fabriksrörelse, hantverk eller annan hantering». Olika meningar hava yppats om vad slagsverksamhet, som avses med dessa ordalag. I förordningens § 1, som innehåller den för den rådande näringsfriheten i vårt land grundläggande bestämmelsen, återfinnas samma ordalag. De utgöra där liksom i § 26 en närmare definition å begreppet »handel eller annat näringsyrke». Tillräcklig anledning att tolka ordalagen annorlunda då det är fråga om utlänning än när det gäller svenska medborgare synes ej föreligga.
    Näringsfrihetsförordningen, som enligt själva titeln avsåg att medgiva utvidgad näringsfrihet, tillkom för att reglera de former av näringsverksamhet, beträffande vilka förut under skråväsendets tid meddelats allehanda föreskrifter för utövningen. Till sådan verksamhet hörde icke advokatyrket eller åtskilliga andra s. k. fria yrken. Gruppen »annan hantering», dit sistnämnda slag av yrkesverksamhet, om en reglering därav vore avsedd, skulle hava hänförts, synes —historiskt sett — närmast hava haft avseende å vissa till hantverk egentligen ej hörande förädlingsyrken, såsom bageri-, bryggeri-, slakteri-, byggmästare- och murmästareyrkena.¹ Till »hantering» hava dock under senare tid — vid fråga hos K. M:t om rätt för utlänning att driva sådan verksamhet — förts en del yrken, vilka icke direkt äro jämställda med de anförda. Så t. ex. frisöryrket, fotografyrket, verksamhet som gymnast och massör eller som tandtekniker o. s. v.
    Frågan huruvida utövande av advokatyrket faller under näringsfrihetsförordningens föreskrifter har tidigare varit föremål för domstolsprövning. I ett i NJA 1884 sid. 555 refererat rättsfall hade åklagaren vid överståthållarämbetet för polisärenden åtalat en person för det han, som under flera år i Stockholm haft öppet kontor för mottagande av uppdrag om köp och försäljning av fast egendom, underlåtit att därom göra vederbörlig anmälan. Överståthållarämbetet dömde den tilltalade jämlikt näringsfrihetsförordningen för underlåten anmälan. Svea Hovrätt, där den tilltalade anförde besvär

 

¹ Jfr v. SETH, Om subjektiva villkor för rätt att idka handel enligt svenskrätt, s. 10 ff. 

under framhållande bl. a. att hans affär egentligen bestode i att han hade advokatkontor, frikände den tilltalade genom utslag, som sedan blev av Högsta Domstolen fastställt. Beträffande utlännings rätt att här utöva advokatyrket må hänvisas till ett rättsfall, refererat i dennatidning 1916 sid. 238, utvisande, att överståthållarämbetet för polisärenden genom utslag, vari Svea Hovrätt ej gjort annan ändring än att bötesbeloppet nedsatts, jämlikt §§ 18, 30 och 31 näringsfrihetsförordningen bötfällt en utlänning, som i Stockholm sedan längre tid utövat advokatverksamhet utan K. M:ts tillstånd.
    K. M:t har i sist berörda fråga förut meddelat ett beslut av enahanda innehåll som i fallet Auerbach. År 1920 anhöll nämligen en finsk medborgare om K. M:ts tillstånd att i Stockholm utöva advokatverksamhet. I avgivet utlåtande hemställde justitiekanslersämbetet, att framställningen måtte lämnas utan bifall, enär det icke torde tillkomma K. M:t att medgiva tillstånd till utövande av advokatverksamhet. Genom beslut d. 10 sept. 1920 fann K. M:t den gjorda framställningen icke föranleda någon K. M:ts vidare åtgärd.

 

    KALLENBERG uttalar (i Svensk Civilprocessrätt, 1922 sid. 680) samma åsikt, som ligger till grund för K. M:ts båda beslut, medan HASSLER (Om ställföreträdarskap i rättegång enligt svensk rätt, 1920 sid. 149) givit uttryck för en motsatt mening.
    Om utlänning alltså icke behöver särskilt tillstånd för att här i riket driva advokatrörelse, betyder detta naturligtvis ej, att han icke är underkastad bestämmelserna i lagen d. 2 aug. 1927 om utlännings rätt att här i riket vistas. Det ankommer således på socialstyrelsenatt pröva, huruvida utlänningen skall meddelas uppehållstillstånd och vilken tid sådant tillstånd skall avse.
    Det torde emellertid finnas skäl för övervägande, om icke bestämmelser böra meddelas i syfte att kräva särskilt tillstånd för att utlänning skall här i riket få utöva de s. k. fria yrkena. Vad beträffar advokatyrket synes detta så mycket mera berättigat som genom 1929 års bokföringslag advokat blivit bokföringsskyldig och därmed jämväl skyldig att till handelsregistret anmäla firma.¹
    Slutligen bör här erinras om ett av Nationernas förbund år 1928 framlagt förslag till konvention angående utlänningars behandling, vilket förslag alltjämt är vilande. Enligt detta skulle utlänningar beträffande rätten att driva näring, med undantag för vissa särskilda yrken och verksamhetsgrenar, åtnjuta nationell behandling. Bland undantagen märkas »sådana yrken som advokat, rättegångsbiträde,växelagent och motsvarande befattningar eller uppdrag, liksom alla andra yrken vilka i det offentligas intresse med hänsyn till därmed förbundet ansvar böra förbehållas det egna landets medborgare.»

Gösta Engzell.

 

¹ Att advokat tidigare icke kunnat göra sådan anmälan, se Regeringsrättens årsbok 1924 nr 52.