EDWARD MARJORIBANKS & JAN COLVIN. The life of Lord Carson. Vol. I, II. London 1932, 34. Gollancz. 455, 446 s.
Lord Carson, vilken vunnit sin största berömmelse såsom Ulstermännens ledare under den kritiska tiden strax före världskrigets utbrott, har även varit en av de mest framträdande engelska advokaterna. Den föreliggande biografien, som behandlar både hans politiska och hans juridiska bana, lämnar intressanta bidrag till kännedomen om engelsk advokatverksamhet.
Carsons styrka synes ha varit en ovanlig förmåga att effektivt korsförhöra parter och vittnen. Hans sätt att gå tillväga kan nog både i form och sak synas ganska hänsynslöst, åtminstone om det bedömes efter svensk måttstock. Understundom fick själva arrogansen ett humoristiskt inslag. När ett vittne en gång vägrade att ge upplysning om sina alkoholvanor under motivering: »That's my business», lär Carson sålunda omedelbart ha givit den berömda repliken: »Have you any other business?». Andra gånger voro förhören allvarligare. Marjoribanks omtalar, med stolthet å Carsons vägnar, fall, i vilka Carson såsom advokat för svaranden i ärekränkningsmål (enligt engelsk rätt är i sådana mål sanningsbevis tillåtet) genom ett intensivt förhör av käranden framtvingade sådana erkännanden, att denne förtvivlande om sakens utgång gav upp innan ännu vittnesförhör hunnit anställas.
Carson firade sin mest berömda triumf av detta slag i processen mot Oscar Wilde. Man erinrar sig processläget. Fadern till en av Wildes närmaste vänner provocerade ett åtal från Wildes sida genom en öppen beskyllning mot denne för homosexualitet. Carson, vilken för övrigt hade varit klasskamrat till Wilde, förde svarandens talan och lade försvaret som ett försök att bevisa beskyllningens sanningsenlighet. Redan första dagen utsatte Carson Wilde för ett ingående och pressande förhör. Den dagen lyckades Wilde emellertid reda sig väl. Han uppträdde överlägset och framkallade flera gånger allmän munterhet genom kvicka och bitande svar. Vid dagens slut var intrycket gynnsamt för honom. Nästa dag fortsattes förhöret. Carson ledde det nu in på vissa episoder och bekantskaper. Wilde svarade alltjämt ganska väl men måste ha enerverats av de oupphörliga frågorna. Efter det förhöret pågått länge, kom ett ögonblick då Wilde ej var på sin vakt. Carson nämnde— i själva verket på måfå — namnet på en vaktmästare i Oxford och frågade plötsligt med eftertryck: »Har ni någonsin kysst honom?» Wilde reagerade med en gest av avsmak och svarade att det vore en ovanligt ful pojke. Det olyckliga svaret utnyttjades nu med all energi av Carson till att misstänkliggöra Wilde, som helt förlorade sin förra säkerhet. Carson avslutade dagens förhandlingar med att i ett anförande hotfullt nämna vittnen, som han ämnade inkalla. Nästa dag infann sig Wilde icke vid rätten, och hans advokat avstod från att driva hans talan vidare. Samma dag på eftermiddagen häktades Wilde, då han stod i begrepp att fly till Frankrike. I. S.