LARS BENNICH. Ersättning för sveda och värk samt framtida men enligt rättspraxis. Sthm 1935. Norstedt. 155 s. Kr.5.00. — Föreningen för gemensamt lagenligt trafikförsäkringsansvar. Publikation nr I.

 

    Förestående arbete avser att utreda vad som enligt domstolarnas praxis vid kroppsskador av olika beskaffenhet utgår såsom ersättning för s. k. ideell skada och bortser således från ett olycksfallsekonomiska följder. Förf. meddelar i sin inledning, att den undersökning av rättspraxis, som legat till grund för framställningen, ursprungligen varit avsedd att omfatta omkring 3,000 rättsfall från samtliga domstolar i riket. Rättegångshandlingarna skulle insamlas från trafikförsäkringsanstalternas skadeportföljer för de senaste åren. Genom bearbetandet av ett så ofantligt material hade man tänkt sig, att säkra siffror skulle erhållas för vad som enligt domstolspraxis genomsnittligt utginge i ersättning för sveda och värk eller framtida

 

men vid alla vanligen förekommande typer av kroppsskador. Av skäl, som förf. övertygande klargör, befanns att man ej på denna väg kunde uppnå den önskade normaltabellen eller överhuvud resultat av värde. Efter att hava granskat och bearbetat omkring 1,500 frånde två första instanserna hämtade rättsfall — varav slutligen 200 av de värdefullaste redovisas av förf. i form av korta notiser (s. 17—33)— avstod förf. från att fullfölja detta säkerligen lika tålamodsprövande som dystra arbete och övergick att undersöka Högsta Domstolens praxis. Resultatet härav föreligger i form av dels en uppsats med allmänna synpunkter och behandlande principiella spörsmål, dels en promemoria över rättsfall från åren 1932 — 34, vari HD prövat frågan om ersättningens storlek, i vilken promemoria koncentrerade redogörelser lämnas över de väsentliga omständigheter, som kunna antagas hava legat till grund för ersättningens bestämmande, dels ock i anslutning till promemorian utförliga, från föredragningspromemoriorna i HD hämtade referat över målen.
    Ett för det av förf. behandlade ämnet synnerligen betydelsefullt spörsmål är, huruvida graden av skuld hos den skadeståndsskyldige inverkar på storleken av ersättningen för icke ekonomisk skada. Skulle så vara fallet och ersättningen således böra bestämmas olika om skadeståndsskyldigheten grundas på grovt, enkelt eller presumerat vållande, bleve uppenbarligen författarens strävan att med sitt mödosamma utredningsarbete bidraga till en mer enhetlig praxis tämligen förgäves. Förf. besvarar spörsmålet så, att graden av skuld enligt praxis icke torde beaktas i vidare mån, än att domstolarna möjligen i valet mellan högre eller lägre ersättningsbelopp, vilka var för sig anses rimliga, stanna för ett högre belopp då den skadeståndsskyldiges vållande varit grovt.¹ Förf. säger sig i varje fall icke vid granskningen av rättsfallsmaterialet från underrätterna hava kunnat finna, att skuldgraden beaktats. Med hänsyn till underrätternas ojämna rättstillämpning på förevarande område — övertygande belyst och förklarat av författaren och för övrigt väl känd av den med bilmål förtrogne — kan dock skuldgraden i en del fall hava beaktats utan att detta i saknad av domsmotivering kunnat påvisas. Emellertid måste man vara ense med förf. däri, att tillräckliga skäl svårligen kunna åberopas till stöd för en differentiering efter skuldgraden. I det övervägande flertalet fall — i första hand bilskadorna— utbetalas ersättningen ej av den skyldige utan av försäkringsgivare. En på grund av vållandets svårighetsgrad företagen förhöjning av ersättningen — ej möjlig att motivera med hänsyn till den skadade, för vilken graden av motpartens skuld gemenligen bör vara likgiltig — kan tydligen ej tjäna preventiva syften. Sådana förhöjningar komme huvudsakligen alt gå ut över de varsamma försäkringstagarna i form av ökade försäkringskostnader. Undantag kunna ifrågakomma endast för de fåtaliga fall, i vilka försäkringsgivarna äga regressrätt mot den vållande och denne tillika är i stånd att

 

¹ Jfr HÖRSTADIUS' uttalande i detta ämne SvJT för innevarande år s. 19.

 

fullgöra sin betalningsskyldighet. Om domstolarna emellertid ådömade skadeståndsskyldiga de straff, som de begångna förseelserna betinga, förefaller det meningslöst att lägga »lök på laxen» genom en extra höjning av ersättningen för sveda och värk.¹ En praktisk och rationell lösning bör i varje fall vara, att skuldgraden hos den skadeståndsskyldige ej beaktas vid bestämmandet av ersättningens storlek. En någorlunda enhetlig och för kroppsskador av olika beskaffenhet konsekvent skälighetsprövning torde även därför utan vara tillräckligt vansklig.²
    Förf:s allmänna synpunkter, sammanförda i kap. III, synas i alltväsentligt välgrundade.
    Arbetets syfte säges i första hand vara att tjäna trafikförsäkringsanstalterna till ledning i skaderegleringsarbetet. Förf. erinrar, att anstalterna äro hänvisade att från domstolarnas praxis hämta stöd för de godvilliga uppgörelserna med de ersättningssökande. Vidare meddelar förf., att anstalterna såsom ersättning för ideell skada årligen utgiva över en million kr., varav endast en ringa del torde regleras genom domstol. Det är under sådana förhållanden givet, att arbetet för anstalterna fyller ett synnerligen viktigt behov. Arbetet bör dock i lika hög grad bliva till nytta för domstolarna och för de advokater, vilka syssla med hithörande spörsmål. Man kan tryggt våga det påståendet, att arbetet genom den ingående och sakkunniga belysning, det skänker sitt ämne, fyller en verklig lucka i vår skadeståndslitteratur. Den förhoppningen må därför vara berättigad, att arbetet skall vinna vidsträckt spridning bland domstolarna och de praktiserande juristerna.
Y. Häckner.