JOHN NORDIN. Olycksfallsskada och sjukdom. Teori och praxis vid bedömande av frågor rörande samband mellan olycksfall och sjukdom. Upsala 1935. Almqvist & Wiksell. 1111 s. Inb. kr. 25.00.

 

    Ordföranden och chefen för arbetsrådet byråchefen John Nordin, utgivare av det 1932 utkomna, synnerligen uppskattade arbetet »Invaliditet vid olycksfallsskador», (se anmälan i SvJT 1932 s. 562) har på förvånansvärt kort tid ånyo

 

¹ Ej heller förefaller det motiverat, att sänka den »normala» ersättningen för sveda och värk med hänsyn till att den skadeståndsskyldiges skuld är ringa eller blott presumerad. Däremot är det, såsom bland andra ALEXANDERSON framhållit, irrationellt att under en ansvarighet, som ej grundas på culparegeln, inbegripa den »icke ekonomiska skadan» (Nordiska Juriststämman 1926 s. 46 — 47). Den ståndpunkt som första lagutskottet intagit vid årets riksdag, nämligen att trafikförsäkringen i fall av presumerad culpa ej bör användas förtäckande av annan skada än rent ekonomisk, är alltså väl motiverad.

² Den ovan anförda synpunkten, att det ideella skadeståndets berättigande kan ställas under debatt (se även STANG, Erstatningsansvar s. 361—368) synes kunna användas såsom ett starkt argument för dem, som till förekommande av godtycklighet och rättsosäkerhet kräva en viss schablonmässighet i uppskattningen av ideell skada. Praktikabilitetsintresset är på detta område så dominerande, att alla subtila gränsdragningar böra undvikas. 

riktat vår juridiska och socialmedicinska litteratur med ett verkligt standardverk, som på ett i allo föredömligt sätt giver en möjligast allsidig belysning åt den mycket omstridda, synnerligen svårlösta frågan, i vad mån sjukdomar kunna uppkomma eller försämras genom olycksfall. Arbetet är desto mera välkommet, som detsamma behandlar ett ämne, som ej tidigare varit föremål för någon mera ingående systematisk behandling i de nordiska länderna. Såsom medarbetare har Nordin haft flera inhemska auktoriteter på socialförsäkringsväsendet liksom även en rad framstående läkare med särskild erfarenhet från försäkringsmedicinens gebit. Resultatet, för vilket äran i första hand givetvis tillkommer Nordin, har blivit ett verk, som genom exempelsamlingarnas fullständighet och systematiska bearbetning knappast har motsvarighet ens i utlandets litteratur.
    Ett av de intressantaste partierna i arbetet är själva inledningskapitlet å ett 40-tal sidor, där i anslutning till såväl svensk som utländsk rätt lämnas en klarläggande framställning av begreppet olycksfall. Vidare lämnas där en värdefull och utförlig utredning av kausalitetsbegreppets tillämpning på ifrågavarande område, varjämte »olycksfallsmomentet» ingående belyses.
    Därefter följa 25 kapitel å över 1,000 sidor, där snart sagt alla kända sjukdomar, som kunna tänkas stå i samband med ett trauma, behandlas. I samband därmed lämnas i varje kapitel ett stort antal referat av avgöranden från de högsta instanserna bland domstolar och försäkringsmyndigheter i ett flertal länder. För Sveriges del ha införts referat av en mängd beslut av Försäkringsrådet, därvid av detsamma infordrade utlåtanden från medicinska sakkunniga i allmänhet återgivits i sin helhet. En dylik prejudikatsamling har hittills saknats i vårt land. Enbart genomgången och bearbetningen av försäkringsrådets arkiv skänker arbetet högt värde. Genom den mönstergillt rediga och översiktliga uppställningen kan läsaren utan alltför stort besvär få en överblick över det övermåttan rika materialet, vars sovrande måste ha varit ett sannskyldigt jättearbete. Litteraturförteckningen är också av imponerande mått. Ett förträffligt sakregister gör arbetet till en verklig uppslagsbok.
    I bokens sista kapitel lämnar byråchefen i riksförsäkringsanstalten H. VON SCHULZENHEIM en översiktlig och sakkunnig, starkt koncentrerad redogörelse för erfarenheterna från anstaltens verksamhet.
    Utrymmet tillåter ej att ingå på de många intressanta problem, som äro föremål för behandling i denna så förtjänstfulla bok. Dock kan anmälaren icke underlåta att särskilt hänvisa till Nordins utomordentliga behandling av den just nu så aktuella frågan om s. k. traumatiska neuroser. Riktigheten av Nordins väl dokumenterade åsikt, att en sekundär neuros till relativt lätta skador, i synnerhet sådana, som icke drabbat huvudet, icke skall ersättas, torde vara svår att jäva. Hela kapitlet om hjärnsjukdomar, inklusive psykiska sjukdomar, dit s. k. traumatisk neuros räknas, är för övrigt av osedvanligt intresse. Ett annat avsnitt, som kan rekommenderas till närmare studium, är det av docenten PEHRMAN författade kapitlet om sjukdomar i rörelseorganen. Även många andra kapitel, vilka vid ett första ögonkast synas äga intresse enbart för den medicinskt bildade läsaren, kunna vara synnerligen lärorika även för lekmannen. Sålunda torde det vara en nyhet för de flesta, att t. ex.

 

18 — Svensk Juristtidning 1935.

 

en sådan sjukdom som starr kan vara en följd av ett trauma eller att självmord i vissa fall måste anses såsom en direkt olycksfallsföljd.
    Av de ovan gjorda, korta antydningarna torde framgå, att Nordins arbete är ett på sitt område enastående verk av stor betydelse ej endast för läkare och försäkringsmän utan även för domstolsjurister och advokater. När Nordin givit en möjligast sakkunnig belysning av frågan om kausalitet mellan olycksfall och sjukdom, har han också i själva verket presterat en pålitlig vägledning för avgörande av det intrikata spörsmålet om kausalitet mellan kroppsskador över huvud taget och sjukdomar. För varje av detta spörsmål intresserad jurist är Nordins arbete en verklig guldgruva. Det är att hoppas, att arbetets omfångsrikedom ej skall hindra det att vinna den spridning, det förtjänar. Y. Häckner.