EMIL SUNDBERG, f. d. justitieråd. Tranebergsmysteriet. En släkttragedi från början av 1800-talet historiskt belyst. Sthm 1935. Norstedt. 95 s. Kr. 2.25.
Traneberg är en gård på Kållandsö som i början av 1800-talet tillhörde auditören, tituläre lagmannen Carl von Becker, känd bl. a. som pristagare i Svenska Akademien och så till vida befryndad med förf. som dennes maka tidigare varit gift med en dotterson till lagmannens enda barn. Tranebergsmysteriet är det komplex av smygande rykten, vidskepliga föreställningar och fria fantasier som har sin dunkla urgrund i misstanken att Becker uppsåtligen bragt sin kusin och svåger Carl Ulfsparre om livet och hemligen låtit jorda liket i Tranebergs trädgård.
Läsaren av föreliggande lilla skrift har det dubbla nöjet att först bevittna hur den brokiga vävnaden av folkliga sägner och romantiserade berättelser växer allt rikare och sedan få de sparsamma sanningstrådarna klarligen utredda av förf:s säkra hand.
Det var år 1812 som Ulfsparre plötsligt försvann. Legendbildningen kring hans öde tog dock verklig fart först ett par decennier efter det att år 1875 ett människoskelett anträffats vid grävning inom Tranebergs trädgård. Lärorikt är att se hur sagan efter hand smyger sig in i historien. Ännu Wrangel Bergström (1900) hade i likhet med Anrep intet särskilt att förmäla om Ulfsparres död, men Elgenstierna meddelar (1934) att han blev »mördad av en trädgårdsmästare på Traneberg, enl. släkttraditionen på anstiftan av svågern lagman v. Becker», och tillägger att »liket blev nedgrävt vid Traneberg samt omkr. 1895 (!) funnet ss. skelett och identifierbart medelst knappar och andra klädespersedlar».
Här skall icke närmare redogöras för vare sig släkttragedien eller den historiska belysningen av densamma, ty förf:s utredning av det intressanta ämnet bör i sin helhet studeras och begrundas. Med sitt under en lång domarebana uppövade skarpsinne och den vane arkivforskarens omsikt har förf. gått till verket. Kyrkböcker, mantalslängder, lagfartsprotokoll, bouppteckningar har han genomplöjt, i stugor och på ålderdomshem har han avlyssnat gammalt folk deras hågkomster, kulturhistorisk expertis har han anlitat, o. s. v. Men på samma gång som han själv icke sparat sig någon mödaför sanningens utletande har han väl förstått att lägga allt bekvämligen tillrätta för läsaren. Att upptäckareglädjen då och då lockat förf. något utom gränserna för det egentliga ämnet kan ingen förtänka honom eller beklaga.