Guldklausulen i amerikansk rätt. En av de väsentligaste, till presidenten Roosevelts »new deal» hörande åtgärderna var dollarmyntets devalvering, som åsyftade att höja prisnivån, särskilt beträffande lantbruksprodukter, och att minska jordbrukets skuldbörda. Devalveringen genomfördes under våren 1933 genom en serie av lagar och förordningar, varigenom handeln med främmande valutor samt med guld och silver reglerades. Bl. a. tvångsrekvirerades allt myntat och omyntat guld samt s. k. guldcertifikat mot betalning i sedlar. Efter erhållet bemyndigande av kongressen bestämde presidenten slutligen den 31 jan. 1934, att den nya gulddollarn skulle innehålla 15 5/21 grains 1 guld av nio tiondelars finhet. Förut hade gulddollarn innehållit 25 8/10 grains guld av samma finhet.
För uppnående av syftet med devalveringen voro dessa åtgärder emellertid ej tillräckliga. Kreditväsendet i Förenta Staterna var i mycket stor utsträckning baserat på obligationer och andra skuldförbindelser, i vilka skuldbeloppet förknippats med en »guldklausul»,vanligen formulerad så, att betalning skulle ske »i Förenta Staternas guldmynt av nu gällande beskaffenhet» (in United States gold coin of the present standard of value) eller »av nu gällande eller därmed jämgod vikt och finhet» (of or equal to the present standard of weight and fineness). Det beräknades, att utelöpande förbindelser med sådan klausul uppgingo till minst 75 miljarder dollar, varå de årliga räntorna utgjorde 3 à 4 miljarder dollar. En gäldenär, som hade att uppfylla sådana förpliktelser under det myntet i övrigt väsentligt förlorade i värde gentemot guldet, skulle tydligen bliva särskilt benägen att täcka sig genom att uppsamla guld eller anskaffa mera värdebeständiga utländska valutor. På grund härav blev det