Franskt strafflagsförslag. År 1932 framlades i Frankrike ett utkast till allmän del av en reviderad strafflag (SvJT 1933 s. 388). På grundval av detta utkast och under beaktande av de vid dess granskning framförda synpunkterna har år 1934 ett förslag till fullständig, ny Code pénal förelagts kamrarna i parlamentet för vederbörlig behandling. Ett lagarbete, som sålunda är avsett att ersätta en av de napoleonska kodifikationerna, måste ju påräkna intresse och skall med några rader presenteras för denna tidskriftsläsare.
    Förslaget innebär dels en materiell och formell revision av gällande strafflag och dels införandet av en del nyare institut i kriminalpolitikens tjänst. De kortfattade motiven ange som utgångspunkt för reformerna, att straffrätten bör vara lämpad mera efter gärningsmannens person än efter hans brott och att i allt samhällets säkerhet måste vara den främsta ledstjärnan vid anordnandet av reaktionerna mot brottet. Denna programförklaring motsvaras bl. a. av förslagets regler om olika slags skyddsåtgärder mot samhällsfarliga brottslingar, till vilka åtgärder motsvarighet till stor del saknas i gällande fransk straffrätt. Internering av förminskat tillräkneliga, alkoholister m. fl. (l'internement dans une maison de santé) förutsätter, att brottet är av viss grövre beskaffenhet och att domsolen konstaterat, det inkulpeten utgör en allvarlig fara för allmänna säkerheten. Interneringen begynner först efter avslutad bestraffning och kan icke vara mer än fem år men väl avbrytas tidigare, om samhällsfarligheten visas hava tillräckligt reducerats genom behandlingen, som tydligen skall hava karaktären av anstaltsvård. En annan samhällelig skyddsåtgärd är tvångsintagande på arbetsanstalt (la relégation), där behandlingen skall gå ut på social återanpassning genom arbete. Det gäller här återfallsförbrytare, och kraven på föregående brottslighet äro icke särdeles rigorösa. Någon speciell brottslig böjelse behöver åtminstone icke däri vara ådagalagd, utan tvångsåtgärden, som vidtages först efter utståndet straff, kan faktiskt komma att verka som ett tilläggsstraff vid kvalificerat generalrecidiv. Behandlingstiden är minst tio, högst tjugo år; dock är frigivning från anstalten möjlig på ett tidigare stadium, om den domstol, som beslutat åtgärden, sedermera konstaterar, att tecknen på social återanpassning äro till fyllest. Den omständigheten, att domstolen vid brottets avdömande har att bestämma en exakt tid för behandlingens längd, gör likheten med straffarbetet som strafform ganska påfallande. Slutligen råder också överensstämmelse mellan dessa frihetsingrepp därutinnan, att inkulpaten i båda fallen principiellt skall transporteras till anstalt utom Frankrike eller Algeriet. Relegationens särställning som uppfostringsmedel synes på detta sätt vara onöjaktigt markerad. Särskilda regler finnas också om lösdrivares m. fl:s internering å arbetshus (le placement dans un dépôt de

mendicité). I övrigt förekomma i förslaget åtskilliga lindrigare tvångsåtgärder, t. ex. förbud att utöva visst yrke (jfr SvJT 1935 s. 595), att uppehålla sig å viss ort, skyldighet att underkasta sig viss övervakning etc. De nu nämnda tvångsåtgärdernas upprätthållande suspenderas, därest den dömde erhåller villkorlig befrielse, helt eller delvis, från sitt straff. I förslaget förekommande tvångsåtgärder av mera ekonomisk art äro konfiskation, förbjudande av viss rörelse samt upplösning av juridisk person.
    Själva straffsystemet är i sina huvuddrag detsamma som i gällande rätt och bygger följaktligen på den traditionella tredelningen av brotten och straffen. Vad särskilt bötesstraffet angår, införes icke något dagsbotsystemm en väl möjligheten till avbetalning å böter samt bestämmande av förvandlingsfängelsets längd, icke efter en fix skala utan efter domarens fria beprövande. Vid flerfaldig brottslighet bibehåller förslaget absorptionsprincipen oavkortad endast i de fall, som närmast motsvara vår rätts ideella konkurrens. Däremot beaktas den reella konkurrensens natur genom den nya regeln, att särskilda straff skola utsättas för ett vart av de konkurrerandebrotten. Vid straffens sammanläggning får dock icke summan överskrida maximum i den strängaste av de använda strafflatituderna. Straff för polisförseelser skola dock alltid kumuleras, likaså i allmänhet bötesstraff.
    Domarens ställning vid straffmätningen är tämligen fri, men förslagets motiv avvisa i princip varje slag av obestämda straffdomar. Som ovan antytts skall därför också maximitiden av varje slags frihetsberövande fastställas av domstolen vid målets avdömande. Det villkorliga efterskänkandet av straff och det förtida avbrytandet av tvångsåtgärder regleras också som judiciella akter. Den legalitet, som sålunda präglar förslaget i fråga om ingrepp i den medborgerliga friheten, möter också i det principiella uppställandet av regeln nulla poena sine lege samt i strävandena att giva tydliga och uttömande beskrivningar av de särskilda brotten i förslagets speciella del. Ehuru åtskilligt av intresse för svenska jurister kunde vara att anföra om de särskilda brotten — speciellt oredlighetsbrotten — nödgas vi avstå därifrån. En jämförelse med gällande fransk rätt vore därvid av nöden, men den skulle taga tidskriftens utrymme alltför hårt i anspråk.

I. A.