Fosterfördrivning ånyo kriminaliserad i Sovjet-Ryssland. Som bekant infördes i Sovjet-Ryssland år 1920 principiell straffrihet för fosterfördrivning. Enligt 1922 och 1926 års strafflagar inträdde straff allenast då ingreppet utfördes under otillfredsställande sanitära förhållanden eller av någonvsom saknade erforderlig medicinsk utbildning. Kvinnan själv var dock alltid straffri. Den 27 juni 1936 har emellertid den sovjet-ryska regeringen utfärdat en lag varigenom fosterfördrivningen i princip straffbelägges. Ha-

462 MEDDELANDEN FRÅN FRÄMMANDE RÄTT.vandeskap får avbrytas allenast på medicinska skäl, då havandeskapets fortsättande är förbundet med livsfara för kvinnan eller innebär fara för allvarligt men å hennes hälsa, eller på eugeniska skäl, då någon av föräldrarna lider av en allvarlig ärftlig sjukdom. Aborten får endast framkallas å sjukhus eller förlossningsanstalt. Straffet utgör, om ingreppet företas av en läkare utan att någon av de nämnda indikationerna föreligger eller utanför anstalt, frihetsstraff från ett till två år. Utföres ingreppet under hälsovådliga förhållanden eller av någon som saknar medicinsk specialutbildning, skall dömas till minst tre års frihetsstraff. Kvinnan själv erhåller allenast offentlig varning eller vid återfall böter intill 300 rubel. I samband med nu ifrågavarande lag utfärdades ytterligare ett antal lagar, vilka innehålla stadganden om ökad materiell hjälp åt havande kvinnor och åt mödrar under tiden närmast efter förlossningen, om premier åt barnrika mödrar, om ökning avantalet förlossningshem, barnkrubbor och barnträdgårdar, om skärpning av villkoren för erhållande av skilsmässa (personlig inställelse å registreringsbyrån, höjning av registreringsavgifterna, anteckning om skilsmässan i kontrahenternas pass), om barnuppfostringsbidragets storlek vid skilsmässa samt om höjning av straffet intill två års frihetsberövande för frånskild make som underlåter att betala utdömt uppfostringsbidrag.
    Någon månad före utfärdandet av nu nämnda lagar hade förslag till samma lagar publicerats, i syfte att desamma skulle bliva föremål för offentlig diskussion. Såsom motivering till förslaget att åter straffbelägga fosterfördrivning anfördes — förutom hälsosynpunkter och önskan att taga hänsyn till talrika uttalanden från kvinnohåll om fosterfördrivningens skadliga verkningar — ungefär följande. Efter revolutionen tvingade då ännu bestående moraliska fördomar och de svåra ekonomiska förhållandena många kvinnor att företa fosterfördrivning. Avskaffandet av det kapitalistiska utsugningssystemet i Sovjet-Ryssland, ökningen i det materiella välståndet och den gigantiska höjningen av arbetarnas politiska och kulturella nivå möjliggjorde emellertid numera en revision av 1920 års lagstiftning. Blott där de nu angivna förutsättningarna förelåge kunde man på allvar organisera kampenmot fosterfördrivningen, bl. a. genom att kriminalisera ingreppet. För en lösning av denna stora fråga krävdes å ena sidan säkerställande av mödrarnas och barnens ekonomiska ställning, statsunderstöd åt barnrika föräldrar, största möjliga ökning av antalet förlossningshem, barnkrubbor och barnträdgårdar, fastställande av det minimibelopp som fadern hade att betala i barnuppfostringsbidrag då föräldrarna levde åtskilda, samt å andra sidan förbud mot fosterfördrivning i samband med en skärpning av straffet för uppsåtlig underlåtenhet att betala barnuppfostringsbidrag ävensom ändringar i äktenskapslagstiftningen i syfte att bekämpa ett ansvarslöst förhållande till familj och familjeplikter.
    Diskussionen rörande de framlagda lagförslagen blev mycket livlig. De föreslagna hjälpåtgärderna för barnaföderskor och barnrika familjer samt de skärpta straffen för försumliga barnafäder mottogos med allmänt gillande. Förbudet mot abortframkallning möttes dock — i trots av att man väl har anledning antaga att opinionsyttringarna leddes i en av de styrande avsedd riktning — av åtskillig kritik. Därvid framhölls bl. a. att förbu-

MEDDELANDEN FRÅN FRÄMMANDE RÄTT. 463det vore alltför kategoriskt. I några diskussionsinlägg uttalades den meningen att abortförbud för förstföderskor kunde vara berättigat, men att kvinnan därefter borde ha rätt att begränsa barnens antal genom abortframkallning. Särskilt framhölls att så länge den nuvarande bostadsnöden rådde, vilket medförde att flertalet familjer endast disponerade ett rum, man ej borde tvinga en kvinna att uppfostra en stor barnskara. Från många håll tillstyrktes emellertid förslaget under åberopande av de ogynnsamma verkningar abortfriheten haft på familjebildningen och det moraliska tillståndet.
    Rörande det verkliga skälet till den företagna lagändringen lämnas i motiven ingen upplysning. Att ingreppet visat sig vara medicinskt sett farligare än man tidigare utgått ifrån synes med hänsyn till de utomordentligt gynnsamma siffror som för icke så länge sedan publicerats knappast troligt. Sannolikare är väl att överlämnandet åt kvinnan att fritt och utan varje kontroll från det allmännas sida avgöra om hon vill framföda sitt barn lett till så ogynnsamma konsekvenser i fråga om nativiteten — några siffror härom finnas ej tillgängliga för de senare åren — att en lagändring framstått såsom nödvändig. Möjligt är ock — ändringarna i skilsmässolagstiftningen synas tyda härpå — att en reaktion uppstått mot den rådande fullständiga sexuella friheten och allt vad därmed sammanhänger. I vart fall torde lagändringen ge vid handen att abortfrågan icke kan lösas genom att avgörandet lägges i kvinnans egen hand. De kommittéförslag som i de tre skandinaviska länderna framlagts i abortfrågan ha ju ock tagit avstånd från en sådan lösning.
    Slutligen må beträffande den nya lagens innehåll framhållas att det ur straffrättslig synpunkt förefaller föga rimligt att göra kvinnan själv praktiskt taget straffri (den offentliga varningen torde väl, med hänsyn till den uppfattning som efter 15 års straffrihet lärer råda rörande abortens moraliska valör, vara tämligen betydelselös) samtidigt som man stadgar mycket stränga straff för kvinnans sakkunniga och icke-sakkunniga medhjälpare. Att man icke medgivit abortframkallning på social indikation synes däremot fullt konsekvent, då man utgår ifrån den fiktionen att förhållandena i Ryssland äro sådana att en social indikation överhuvud icke kan föreligga.

Maths Heüman.