En lucka i lagen. Andra stycket i 25: 7 RB, sådant lagrummet lyder enligt 1901 års lag, innehåller att part, som ej fullföljt talan mot underrätts utslag, ändock äger att till bemötande av vederparts ändringssökande påkalla prövning av beslut i fråga som rättegången rörer och ej må genom särskild klagan fullföljas. Tydligt är att, såsom TRYGGER anmärker i sin kommentar till 1901 års lag s. 81, detta andra stycke i motsats till det första gäller icke blott beslut som meddelats under rättegången utan även beslut som givits i det slutliga utslaget.
    Om icke-klagande parts rätt att hos KM:t påkalla prövning av hovrätts processuella beslut stadgar 30: 15 RB att vad i 25: 7 är föreskrivet angående där omförmälta beslut skall äga motsvarande tillämpning. Men 30: 15 har en avfattning som låter denna motsvarande tillämpning inträda allenast i fråga om beslut som blivit av hovrätt i där anhängigt mål under rättegången meddelat. För motsvarande tillämpning av andra stycket i 25: 7 å t. ex. en vittnesjävsfråga som hovrätt prövat i sitt slutliga utslag, saknas alltså stöd av tydlig lag.
    Söker man den historiska förklaringen till denna lucka i lagen, finner man följande.
    Nuvarande 30: 15 överensstämmer till innehållet med 30: 10 i 1901 års lag, men det i HD granskade förslaget till sistnämnda paragraf skilde sig så till vida från vad som sedan blev lag att motsvarande tillämpning av 25: 7 skulle ske, ej i vilken som helst »fråga om beslut», utan endast i »fråga om fullföljd av talan mot beslut». Häremot kunde anmärkas— och blev också i HD anmärkt — att den sålunda gjorda hänvisningen

till 25: 7 ej omfattade dess andra stycke, som icke handlade om fullföljd av talan utan tvärtom gåve en föreskrift för det fall att talan ej fullföljts. Om alltså endast första stycket i 25: 7 kunde komma i betraktande, var det ju fullt i sin ordning att parallellparagrafen i 30 kap. inskränkte sig till att tala om hovrättsbeslut meddelade under rättegången; ty sagda första stycke avser ju blott dylika underrättsbeslut. Men nu erinrades i HD att hänvisningen till 25: 7 vore otillfredsställande, i ty att även andra stycket i 25: 7 »uppenbarligen borde — — — äga motsvarande tillämpning i avseende å hovrätts beslut; och syntes detta böra angivas antingen genom ett i sådant syfte infört tillägg till förevarande § eller genom förändrad avfattning av nyss omförmälta hänvisning».
    Hade ett tillägg gjorts, skulle säkerligen full harmoni vunnits mellan de båda korresponderande bestämmelserna om icke-klagande parts rätt. Nu valdes emellertid den elegantare lösningen att förkorta lagtexten: man strök orden »fullföljd av talan mot» — men förbisåg att »underrättegången» ej heller borde få oförändrat kvarstå (kanske hade annan jämkning ej tarvats än att »under» utbytts med »beträffande»).
    Diskrepansen mellan 25: 7 och 30: 15 är ett lärorikt och varnande exempel på svårigheten att korrekt hantera den till sitt värde omtvistliga metoden att skriva lag genom hänvisning från ett lagrum till ett annat.

B. W.