Ekonomiska synpunkter på fastighetsböckerna. Arbetet med uppläggande av nya fastighetsböcker å landet är av betydande omfattning, och ehuru det pågått i närmare fyra års tid, är det långt kvar tills det är avslutat. I stort sett kan det, bortsett från själva skrivarbetet, sägas innebära att alla gällande lagfarter slutgiltigt skola hänföras till de i jordregister eller fastighetsregister upptagna enheterna samt att gravationsförhållandena beträffande varje sådan enhet skola utredas. Registernumren skola ju redan vara införda i lagfartsboken, och i de allra flesta fall äro de det också, men där dylik införing ej kunnat ske eller där felaktigheter begåtts, måste vid bokuppläggningen ofta företagas omfattande undersökningar, genomgång av lantmäteriakter, särskilda sammanträden med sakägarna o. s. v. Ifyllandet av inteckningsspalten i nya fastighetsboken är jämförbart med utfärdande av gravationsbevis. Man erhåller därför en viss föreställning om värdet i pengar av bokuppläggningsarbetet, om man multiplicerar antalet av de fastigheter för vilka nya böcker upplagts med den för varje gravationsbevis utgående avgiften.
Statsverket bidrager genom att bekosta materialierna och anslå medel till skrivhjälp i viss utsträckning. Dessutom utgår lön av statsmedel till rättsbildade biträden för detta arbete, i första hand i den form att i domsagor där sekreterare ej är anställd särskilt biträde under viss del av året förordnas för bokuppläggning. Emellertid torde, i vissa domsagor åtminstone, sekreterare ha anställts just med hänsyn till arbetet med de nya fastighetsböckerna. En sådan förstärkning av arbetskrafterna innebär även den en form av bidrag från statsverkets sida. Sekreterarens skyldighet att ägna viss del av sin tid åt bokuppläggningen framstår särskilt tydlig i detta fall. Sekreterarens övriga uppgif-
ter äro emellertid så pass många att det ej blir mycket kvar av hans arbetstid. Endast genom att en del av hans uppgifter lastas över på notarierna, torde sekreteraren kunna beredas tillfälle att i större omfattning arbeta med de nya böckerna. I regel lära väl notarierna icke i nämnvärd mån deltaga i bokuppläggningen.
Fördelen med de nya fastighetsböckerna kommer arbetskrafterna å domarekanslierna omedelbart till godo därigenom att arbetet med inskrivningsärendena förenklas och utfärdandet av gravationsbevis från att ha varit ett drygt och riskfyllt arbete reduceras till något som är nära nog jämförligt med kollationering. Hur stor lättnaden verkligen är har väl varje domarekansli redan erfarenhet av. Genom 1932 års inskrivningsreform har det emellertid inträtt en förskjutning härvidlag de olika arbetskrafterna emellan. I de domsagor där sekreterare finnes är han inskrivningsdomare (KK d. 18 nov. 1932). Man kan säkerligen utgå från att häradshövdingarna i dessa domsagor, även om de formellt skulle kunna anses behöriga därtill, icke taga befattning med inskrivningsärendena eller gravationsbevisen. Dock med ett viktigt undantag, de uppbära nämligen fortfarande de lösenavgifter, som för detta arbete uttagas av allmänheten. Dessa avgifter äro ju avsedda att utgöra ersättning bl. a, för det arbete vederbörande tjänsteman nedlagt å ärendena och bevisen samt att — särskilt i fråga om gravationsbevisen —tjäna som riskpremie. Man kunde då tycka att denna del av avgifterna borde tillfalla den som utför arbetet och bär den ekonomiska risken, d. v. s. sekreteraren eller hans vikarie. En ändring i dylik riktning är dock säkerligen ingenting att räkna med. Mot densamma kan principiellt åberopas att sportelsystemet icke bör utvidgas utan avskaffas. Det liknande arrangemang som förekommer i fråga om inskrivningsdomaren i Södra Roslags domsaga torde vara ställt på avskrivning.
Bokuppläggningen har nu lagts å sekreteraren som en ny uppgift medförande ökad ekonomisk risk för honom, större ju flitigare han ägnar sig åt denna i längden något ensidiga sysselsättning. Eftersom varje sekreterare stannar endast kort tid i domsagan, har han ringa glädje av sin insats. Häradshövdingen erfar väl ganska sällan den lättnad i arbetet som nya fastighetsböckers färdigställande medför, men han har dock i normalfallen bestående fördel därav. Förenklingen av arbetet kan han tillgodogöra sig i form av minskning i de honom åvilande kostnaderna för domsagans förvaltning.
I domsagor utan sekreterare lära förhållandena ofta vara så likartade med sekreteraredomsagornas i fråga om inskrivningsväsendet att samma synpunkter kunna framföras. Sekreterarens arbete vilar å notarierna och de särskilda biträdena för bokuppläggning.
I sista hand sker emellertid bokuppläggningen i allmänhetens intresse. Framför andra ha fastighetsägarna och inteckningshavarna fördel därav. Förenklingen av inskrivningsärendena och av bevisens utfärdande möjliggör exempelvis snabbare expedition. Man kan med viss rätt påstå att denna fördel t. o. m. erhållits i förskott. Efter ge-
nomförandet av inskrivningsreformen har ju expeditionstiden beträffande ärendena förkortats. Men reformens fördelar kunna fullt utnyttjas först då nya fastighetsböcker upplagts. En annan vinst för allmänheten är att vederbörande kan genom besök å kansliet snabbt erhålla säker känedom om äganderätts- och gravationsförhållanden på ett sätt vartill motsvarighet förut ej funnits. Att denna möjlighet icke redan flitigare tagits i anspråk har väl sin förklaring i att den ej är känd.
Med hänsyn till nu anförda förhållanden kan man ställa den frågan om ej allmänheten, d. v. s. sökandena i ärendena och bevisbeställarna, borde direkt bidraga till kostnaderna för bokuppläggningen, exempelvis genom en höjning av det belopp som går till statsverket i form av stämpelavgift. Valuta för allmänhetens blivande vinst av arbetet med bokuppläggningen skulle tagas ut i förskott och användas till bestridande av engångskostnaderna för böckerna. Detta förfaringssätt skulle kunna försvaras därmed att den takt i vilken arbetet kan bedrivas står i nära samband med de medel som finnas för ändamålet tillgängliga. Det är synnerligen önskvärt att arbetet påskyndas,1 men arbetets forcering medför ökning icke blott av de kostnader som falla å de närmaste åren utan även av totalkostnaderna. Man får nämligen utgå från att därav följer behov av större antal jurister som särskilt anställas för bokuppläggningen och minskning i den omfattning i vilken arbetet kan utföras på s. k. lediga stunder av nuvarande kanslipersonal. Ur principiella synpunkter lär det vara mindre att anmärka mot att avgifter som härröra från inskrivningsväsendet begagnas för bokuppläggning än mot att de användas såsom lön åt domaren.
Redan nu försiggår en sakta ökning av de avgifter som uttagas av allmänheten och en motsvarande ökning i häradshövdingarnas inkomster. Denna ökning inträder, så snart fastighet blivit överförd, på grund av följande förhållanden. Den lösen som utgår för varje inskrivningsärende stiger med antalet av de upplägg som beröras, efter vissa regler i expeditionslösenförordningen. Har införing skett i de gamla böckerna, inträder sålunda ökning i regel endast när mer än ett hemman beröres. Avser en åtgärd flera registerenheter inom samma hemman, medför detta ingen ändring beträffande de gamla böckerna, men ha dessa enheter överförts till nya böcker, stiger lösen även i detta fall, förutsatt nämligen att varje registerenhet erhåller eget upplägg i de nya böckerna, vilket i och för sig är riktigast. Mot denna ökning av lösenavgifterna torde från sökandenas sida icke vara något att anmärka. Mot alltför vittgående konsekvenser kan vederbörande skydda sig genom att, då en brukningsenhet består av flera registerenheter, bringa fastighetsregistret i överensstämmelse med brukningsförhållandena genom en sammanläggningsåtgärd. Även i ett annat avseende har det skett en
ändring jämförlig med en lösenhöjning. För varje inskrivningsärende utgår lösen fortfarande med samma belopp som före inskrivningsreformen, ehuru genom denna reform det arbete, som lösenavgiften är avsedd att honorera, minskats därigenom att utdrag av protokoll och fastighetsbok icke längre expedieras.
En annan sak är att, sedan nya fastighetsböcker upplagts, de avgifter som fixerats under helt andra förutsättningar kanske böra upptagas till ny prövning. En tredje fråga är slutligen huruvida ej upplysningar ur de nya fastighetsböckerna skulle kunna tillhandahållas allmänheten i enklare och mera ändamålsenlig form än de nuvarande gravationsbevisen.
Carl Svennegård.