Mitt syskonbarn och mitt syskons barn. Vid en familjerättstentamen där jag var med ställde E. V. Nordling till en av tentanderna frågan, om någon skillnad i betydelse funnes mellan uttrycken »mitt syskonbarn» och »mitt syskons barn». Den tillfrågade — med tiden borgmästare i en landsortsstad — gav det snarfyndiga men icke fullt nöjaktiga svaret: »jo, om jag säger mitt syskons barn, så har jag bara ett syskon.»
    Den osäkerhet om ordens rätta valör, som röjde sig i den unge juris studerandens svar, har gamla anor. Förarbetena till 1734 års lag visa klarligen att man redan då för tiden var tveksam om, hur lagsprå-

ket borde skilja mellan dem som äro barn till syskon (= kusiner) och dem av vilka den ena är barn till den andras bror eller syster (respectus parentelæ). Den förra skyldskapen angavs 1690 med orden »den dödas bröllungar, som av hans farbroder och fadersyster, och syslungar, som av hans moderbroder och moster födde äro», men 1694 (och nästan ordagrant lika 1692) med »den dödas samsyskonebarn å fäderne och möderne» (SJÖGREN IV s. 84, 127, 161). LUNDIUS fann dock uttrycket samsyskonebarn oriktigt och ersatte det med den dödas »sambryllungar» och »samsydslungar», närmare definierade på samma sätt som 1690. Sambryllungar och samsydslungar måste, anmärkte han, åtskiljas från den dödas samsyskena barn, som äro dess sambroders och samsystersbarn (V s. 31). Emellertid blev Lundius' distinktion ej vidhållen i de fyra närmast följande förslagen, i vilka kusiner betecknas som »faderbroders eller fadersysters, moderbroders eller modersysters barn, som eljest kallas för syskonebarn» (V s. 61, VI s. 52, 75, 95). Först i 1731 års förslag möter den lydelse, som blev lagens i första punkten av 3: 8 ÄB: »Äro ej de till; då äro bryllingar, som äro faders hel- eller halvbroders och faders hel- eller halvsysters barn, så ock sysslingar, eller moders hel- eller halvbroders och moders hel- eller halvsystersbarn, samarva; de kallas syskonebarn.» Paragrafens avfattning är resultatet av en kompromiss: lagstiftaren har, i Lundius' anda, bibehållit och klart definierat de ålderdomliga termerna bryllingar och sysslingar, men på samma gång, i sin strävan att sätta lagen på bruklig svenska, sanktionerat den modernare beteckningen. NEHRMANS kommentar visar att lagstiftaren med fog kunnat — efter mönster av »det kallades fordom dana arv» i 15: 1 ÄB — i st. f. de tre slutorden skriva »de kallas numera syskonebarn». Nehrman yttrar nämligen om de i 3: 8 nämnda sidoarvingarna: »I dageligit tal kallas desse syskonebarn; vilket ord lagen själver gillar här i §., conf. 6: 1 JB. Men för större tydelighet delar lagen dessa i bryllingar, som på fäderne äro skylde med den döde, och sysslingar, de på möderne.»
    Med 1845 års arvsrättsreform försvunno bryllingar och sysslingar ur ÄB, och språkbruket har, utan att behöva känna sig bundet av lagens ord, nu glidit därhän att med sysslingar förstås ej kusiner utan barn till kusiner, med bryllingar barn till sådana moderna sysslingar. Sysskonbarn, i betydelsen av kusin, lever däremot kvar i RB, men utanför de lagkunniges krets torde även detta ord nu ha mistat sin rätta mening av kusin och allmänneligen fattas såsom liktydigt med ett syskons barn. Att dödsannonser bland de sörjande upptaga »syskonbarnen» i betydelsen av den dödes syskons barn är nu så vanligt att man vid tidningsläsningen knappast orkar reagera. Men när ett dylikt missbruk av ordet förekommer i kurialstil kan det ej undgå att väcka förargelse. Det låter otroligt, men är sant, att man under de sista åren nödgats i HD mer än en gång konstatera hurusom beprövade män, så i underrätt som i hovrätt och NR ev, tala om den avlidnes syskonbarn i betydelsen av hans syskons barn. Helt nyligen hände det i ett testamentsmål, handlagt av RR:n i rikets andra stad och Göta HovR (domar 3 juni och

29 nov. 1935). Då man råkar ut för dylikt gripes man av samma olustkänsla, som när man ser att det goda ordet »evad» — nu för tiden inom sin lagliga domän alltmera undanträngt av »vare sig» — blir ej längre blott i dagspressen utan också i vetenskapligt tryck nyttjat i st. f .»i vad» (se Svensk Tidskrift 1936 s. 643).

B. W.